Hej från Hawaii!

Här kommer äntligen lite uppdatering från Hawaii, ni kan väl knappt bärga er antar jag ;-).

Eftersom jag inte riktigt vet var jag ska börja så kör jag det i dagboksform och skriver lite om varje dag, räkna med långt inlägg.

Torsdag 4/10: avresedag. Upp redan klockan 04.00 och då med ungefär tre timmars sömn för min del, resfeber? På Arlanda började det bra med försenat plan men till slut kom vi iväg. En 11 timmar lång flight väntade och den visade sig bli en aning energikrävande. Jag hade nog känt mig väldigt mycket mindre stressad om åtminstone någon av medresenärerna sett lite förstående ut, men i stort sett alla såg mycket irriterade ut. De har väl antagligen aldrig varit barn själva… Nåja, vi kom fram till LA, där var det förmiddag och i våra kroppar var det mitt i natten. Många och långa kontroller (och har man glömt en Colaburk i en väska blir de ännu längre), trötta barn och trötta föräldrar. Hawaiiflighten också försenad.

Men på den flighten sov alla i sällskapet (möjligtvis med undantag för mig som hade ett barn i famnen och ett mot axeln) så den kändes hyfsat snabbt avklarad. Äntligen på Hawaii! När hyrbil var hämtad och bagaget anlänt rattade vi iväg mot Waikoloa Beach Resort och när vi väl kom dit var det lite detektivarbete att hitta vårt hus och lägenhet – de verkar inte vara så mycket för utomhusbelysning här.

Vi kom fram samma dag som vi rest, trots att vi rest i 29 timmar – så fantastiskt duktiga barnen var! Det var lite si och så med sömnen på natten eftersom tidsskillnaden är 12 timmar, så vid 04.30 var det frukostdags.

Fredag 5/10:

Det tog några timmar från det att vi vaknat tills att det blev ljust så att vi kunde se hur vi bodde, men vid 8-tiden kändes det som förmiddag så då gick vi ut. Vi upptäckte att områdets pool bara låg ca 100 meter från oss och så gick vi ner till havet.

Vi badade och slappade lite, innan vi åkte in till Kona för att äta lunch och titta lite. Jag hittade ett IM-tält där jag handlade på mig lite fina saker, jag tyckte det kändes roligt att unna mig souvenirer härifrån.

Lördag 6/10:

Natten var hemsk! Vi var berädda på att Eskil skulle vakna tidigt, men inte att han skulle ta morgon kl 00. Jag var så sjukt trött och efter att han ålat runt och varit missnöjd någon timme så fick jag en liten kris. Tänk er att ha sovit 8-10 timmar på 2,5 dygn och försöka hantera en galet jetlaggad ettåring, jag gjorde det enda rätta – grät. Rickard skickade in mig i de stora barnens rum där jag kröp ner hos Irma och fick sova några timmar, sen kändes det lite bättre. Klockan 05 blev jag upphämtad av Micke för vidare färd in mot Kona, Hoala Training Swim stod på programmet. Det är en simtävling som avgörs på samma bana som simningen på lördag och vi tänkte att det var bra att testa banan.

Jag var ganska trött och otaggad, tyckte att vattnet kändes kallt när jag klev i och simmade mest omkring och tittade på fiskar istället för att värma upp ordentligt. När startsignalen gick kom jag dock iväg ganska bra, vilket kanske i och för sig berodde på att hälften av startfältet ännu inte kommit fram till startlinjen. Jag simmade på en stund innan jag kunde konstatera att jag återigen fått ett par helt nya glasögon som immade. Dessutom fanns det bara ett fåtal bojar utlagda. Jag är van vid att navigeringen är min starka sida, men det förutsätter ju att det finns något att navigera mot, till exempel bojar. Att navigera mot horisonten är svårare… Många gånger fick jag stanna upp för att orientera mig och det gjorde att jag inte fick något bra flyt (hehe…) i simningen. Jag såg lite fiskar men tyvärr inga delfiner. När jag till slut kunde skymta målportalen blev det väl lite fart på mig, men tiden i mål blev mycket blygsamma 1,12. Men nu är banan testad i alla fall. Micke och jag hann också med att spela in en film där vi tackar alla galet snälla människor som gjort det möjligt för oss att komma hit.

Resten av dagen spenderades vid Micke och Linas hotellpool där vi badade och deltog i rutschkanerace samt provade havet – ljummet och ljuvligt!

Söndag 7/10:

Dags för premiärtur på cykeln! Jag var lite nervös men det gick fint, jag cyklade 30 km in mot Kona och vände sedan. Varmt som tusan och lite vind, men inget som kändes obehagligt.

Lavafälten är ju mäktiga!

Måndag 8/10:

Dagen startade med besök på stranden och simning för mig. Det gick jättebra, tills jag stiftade lite för nära bekantskap med en sjöborre när jag skulle gå upp – inte skönt! Det gjorde faktiskt jätteont och jag såg framför mig hur foten skulle svullna upp och jag inte skulle kunna köra loppet. Jag fick hjälp av personal på stranden som informerade mig om att vinäger var lösningen på alla mina problem. De bäddade med vinäger och lovade att det skulle hjälpa om jag använde det på foten så mycket som möjligt. Och det gjorde det!

Efter lunch skjutsade familjen upp mig till Hawi så jag skulle få prova nedförsbackarna och vinden där. Så cool färd upp dit, det är bara ca 45 km men naturen hinner ändras så sjukt mycket. Där uppe är det helt grönt och lummigt. När jag skulle bli avsläppt vräkte det ner regn, men det kan det ju göra på lördag också så det var bara att köra på.

Första biten hade jag medvind och det gick asfort, det var skräckblandad förtjusning måste jag säga. Efter ett par kilometer var regnet som bortblåst och det var tokhett igen. Jag stannade och tog några bilder och stannade även och hjälpte en kille som behövde låna verktyg. Vinden blev till sidvind från vänster och det högg tag rätt bra emellanåt, men jag klarade det bra! Det var bara en enda backe där jag inte vågade ligga i tempobågen.

Vinden övergick till motvind och det var ganska skönt eftersom det fortfarande gick nedför. I USA är de väldigt mycket för skyltar, det finns skyltar längs hela vägarna om allt möjligt, bland annat att det är olagligt med nedskräpning. Det verkar inte invånarna här på ön bry sig så mycket om, det är gott om glas på vägrenen. Tack och lov har jag inte fått punka (än). Sista biten hem var det mer uppför, motvind och tokvarmt, så jag var rätt slut när jag kom hem. Då var det dags att fräscha till sig och så vankades det bröllop, ett fantastiskt vackert sådant.

Efter en mysig middag (där fyra av nio personer sov vid bordet innan klockan 20…) stupade vi i säng.

Tisdag 9/10:

Jag vaknade med ont i halsen, lite panik! Rickard, Irma och Eskil har ju kört förkylning här på resan så det var väl inte helt oväntat, men olämpligt. Fick bli huskurer och vila på förmiddagen, på eftermiddagen stod registrering och Ironkids på programmet. Det var så sjukt mycket funktionärer på registreringen och väldigt många papper att skriva på. Det fanns till och med en mycket liten och mycket gammal tant som satt vid utgången med en plastfot där hon visade hur chipet ska sitta, så söt!

Barnen var ju såklart jätteduktiga och jättesöta! De fick också body marking med tatueringar och det var ju coolt.

Dagen avslutades med nationsparad i ösregn.

Idag är halsen bättre, ska testa att cykla på förmiddagen så får vi se hur det känns.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.