Hej från Hawaii, del 2 – diverse funderingar och reflektioner

Det här inlägget skulle ha blivit klart innan själva racet, men så blev det inte. En del är därför skrivet förra veckan och så fyller jag på lite.

Många har blivit förvånade när de förstått att vi skulle åka hela familjen till Hawaii och när det gäller andra småbarnsföräldrar som kvalat (i år och andra år) så har folk löst det på olika sätt. Jag är övertygad om att alla gör det som är bäst för just dem och deras familjer, så här tänker vi när det gäller just vår familj:

Jag, personligen, skulle aldrig klara av att resa till andra sidan jorden utan mina barn! Om någon av de stora bad om att få stanna hemma så skulle de dock förmodligen inte tvingas att följa med om det gick att lösa på annat sätt, men det är väl enda undantaget. Jag skulle absolut inte kunna slappna av och njuta av en semester utan barnen, jag har varit ifrån dem några gånger men då har de varit hemma med Rickard – vi har inte lämnat bort dem. Jag skulle oroa ihjäl mig och sen då skulle jag mest bara tänka på allt som barnen skulle uppskatta att få se och uppleva. Eskil känns dessutom alldeles för liten för att lämna bort mer än max en natt eller två, han skulle inte förstå vart vi var. Han känns i och för sig lite för liten för att resa så otroligt långt också och när jag hade min kris härom natten så kände jag mig som världens sämsta mamma som släpar med min bebis över halva världen och rubbar alla hans rutiner. Men han är ju med de personer som han känner och älskar allra mest och efter tre nätter slutade han vilja vara vaken i timtal på nätterna här.

Visst får vi anpassa oss och se till att aktiviteter och tempo passar barnen när vi är här, vår upplevelse är förmodligen ganska annorlunda jämfört med de som reser hit själva och kan fokusera till 110 procent på själva racet och alla förberedelser. Det händer att jag, en kort stund, ser avundsjukt på de som sitter i lugn och ro och fikar på ett proppfullt fik medan jag jagar barn. Men vi är ju en familj och det är vi som har valt att sätta tre barn till världen, vi kan inte bara skuffa undan dem när det inte passar. Det kan bli så att man får bära 11 kg ettåring en hel nationsparad (förutom när ettåringen ska stampa i alla vattenpölar så man hamnar efter och halkar in bland Schweizarna), eller så att man har träningsvärk i biceps efter en flygresa där man burit och vaggat nyss nämnda ettåring x antal timmar. Det är också så att hur trött och törstig man än är själv efter lång resa, köer och annat, så har man alltid tre andra att stötta, trösta, peppa och fylla med energi först. Men det är vår familj och vårt liv ser ut så, vi anpassar oss efter varandra (och blir tokiga på varandra också mellan varven).

Fler reflektioner av diverse slag:

Jag har (med undantag av Playitas möjligen…) sett fler finishertröjor på en knapp vecka här än vad jag gör på ett år i vanliga fall. Oklart varför, här lär man ju inte imponera på någon annan med det – alla här har ju kört Ironman. Den dagen jag får en riktigt snygg och skön finishertröja ska jag använda den massor, men den dagen har inte kommit än. (Uppdate: finishertröjan från i lördags är ganska okej ;-)…)

Folket här på Hawaii är otroligt vänliga och artiga. Alla hälsar och frågar hur man mår (även om jag är tämligen säker på att de förmodligen inte är intresserade av ett annat svar än ”I’m fine, thanks. How are you?”) och när jag är ute och cyklar vevar folk ner bilrutan och ropar ”Go Ironman!”, ”Good luck!” och liknande. Det sitter skyltar (vad annars, de älskar skyltar här) som ber bilisterna att se upp för triathleter och många företag har satt upp egna välkomnande skyltar.

Folk här är inte så sugna på att promenera. Hilton hotell som ligger en bit härifrån har både egen spårvagn och båtfärja – inne på hotellområdet! Det finns en shuttlebuss på området som kan ta folk mellan affärerna, en sträcka på säkert en dryg kilometer. Golf spelas förmodligen inte för motionens skull för jag har nog sett nästan fler golfbilar än golfare.

Och hur var de sista dagarna innan racet då? Ja, mitt halsonda var ju lite bättre på onsdagen så jag provade att cykla, det kändes helt okej. Det blev även en liten joggingtur, då kändes luftrören lite rossliga och kroppen inte så springsugen. Rossliga var också växlarna på cykeln, så på kvällen tog jag och August en sväng in till Kona för att ta hjälp av mekanikerna på BikeWorks. De gjorde lite justeringar och det blev bättre. På väg in mot Kona konstaterade jag att motorvägen inte direkt kändes så inbjudande att springa en mara på…

Torsdag morgon blev det återigen en sväng in till Kona. Jag ville simma lite mer på tävlingsbanan (kanske i ärlighetens namn mest för att jag hört så många andra som sett delfiner där). Det blev ju lite av en flopp. Vi kom iväg senare än vi tänkt och var lite småsura allihop, kaffebåten jag tänkt simma till hade hunnit stänga, jag såg inga sköldpaddor och absolut inga delfiner. Faktum var att jag i stort sett inte såg något alls för vattnet var så grumligt, det blåste mycket. Nåja, jag fick plaska runt lite och sen hängde vi lite på stranden och strosade lite i stan och i Ironman Village. Mycket dåligt med gratisgrejor dock. Vi åt lunch och kollade när tävlingsområdet byggdes upp.

På kvällen var det race briefing. Klockan 20.00!! De hade inte tänkt på alla jetlaggade européer som till exempel mig, jag hade ju lagt mig klockan 20.00 på kvällarna. Tog mig igenom mötet utan att somna, som vanligt var det lite sektliknande som ett väckelsemöte (eller som jag inbillar mig, jag har faktiskt inte varit på ett väckelsemöte) men inte lika långdraget som i Kalmar. Mötet hölls ute i ljummen sommarkväll, jag undrar dock hur de hade löst det om det regnat lika mycket som vid nationsparaden.

Fredag morgon packade jag påsar och putsade lite på cykeln, sen blev det poolhäng innan det var dags för incheckning.

Incheckningen var ett helt jippo där publiken kantade staketen runt röda mattan. Cykeltillverkarna var uppradade och jag fick en present av Cervelo eftersom jag kör deras märke. Man fick visa upp sina påsar, få kontrollmärke på cykeln, fotograferas och så fick man en egen funktionär som hjälpte till att bära påsar, visa vart cykeln skulle stå och hjälpte till att guida i växlingsområdet innan man blev utvallad igen.

Sen hade jag bara att blanda sportdryck kvar, jag var klar med allt i god tid, kröp ner i sängen klockan 20.00 och somnade gott!

Nästa inlägg blir från raceday…

2 kommentarer

  • Rolf Österberg, 17 oktober, 2018

    Tack för härlig läsning Marie!👍👏👏👍😎
    Fantastisk resa med hell familjen, Grattis till bara det. Vidare ett stort GRATTIS till sättet du genomförde din
    IRONMAN.👍☀️👏

  • Marie Sandberg, 1 november, 2018

    Tack snälla!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.