Gravidträning – upp som en sol och ner som en pannkaka! 

Först vill jag tacka så mycket för alla fina kommentarer och gratulationer efter mitt förra inlägg om Ärtan. Jag är helt överväldigad över responsen från flera hundra personer, jätteroligt! Jag funderade länge innan jag valde att lägga ut det helt offentligt, men är nöjd och lättad i efterhand. Det blev ett problem att ha ont i ryggen av att hålla i magen på jobbet, att inte vilja gå och simträna (för att inte tala om att ha hand om mina barngrupper i simklubben) för att jag kände mig obekväm i min kropp och att undvika gemensamma träningar med klubben för att jag inte ville berätta varför jag inte är lika stark och snabb som jag brukar. Nu känner jag mig mycket lugnare, även om det är en tuff utmaning att inte ha kontroll över min kropp. Det har jag fått erfara den senaste veckan, minst sagt. Det är liksom bara att hänga med i svängarna, säger kroppen att den vill ha energipåfyllning så är det bara att lyda – oavsett om jag vet att den är tankad med både energi och vätska. Struntar jag i signalerna blir jag dålig; skakig, illamående och matt och det är inte behagligt. Någon skrev till mig att det var förståndigt av mig att ta det lugnt nu – det är inte förståndigt utan helt enkelt så att jag inte har något val. Jag skulle gärna skutta runt i skogen, men när jag blir helt utmattad av att åka till affären så är det inget att göra.

Dagen efter att jag ”outade” Ärtan här på bloggen gick det så bra att simma! Jag var helt yr av trötthet innan och fick sova en timme på soffan för att orka ta mig iväg, men när jag väl var där kändes kroppen stark och pigg – så härligt! I tisdags var jag med på klubbens löpträning och det var jätteroligt! Jag trodde aldrig att jag skulle ha roligt trots att jag joggade vid sidan av när de andra gjorde spänstövningar och hopp, att jag sprang intervallerna i joggingtempo med små steg för att inte belasta bäckenet för mycket och att jag faktiskt inte ens tog tid. Jag var glad över att våga vara med och hade roligt trots annorlunda förutsättningar, kul!

Sen vände det tvärt. Skulle cykla lite mtb i onsdags, jag cyklar bara grusväg så det är ingen teknisk körning. Det var en mardröm! Jackan klämde över magen, jag mådde illa, kände mig svag, blev alldeles för flåsig och ja – det var inte roligt och mest en plåga. Jag cyklade inte långt, men var däckad efteråt och hela torsdagen (sämsta arbetsdagen på länge, tur jag har fantastiska kollegor som sopar upp spillrorna efter mig). Tror kanske att kroppen kan palla tre pass i veckan, men två dagar efter varandra funkar inte. Nu har jag varit så trött så jag orkar inte bli rastlös av att inte träna, det är en ovan känsla, så det är inte ett jätteproblem – men det är konstigt att inte få känna sig stark och pigg.

En kommentar

  • Emelie, 5 december, 2016

    Kul men bloggande från en gravid triathlet! Jag är själv gravid i vecka 16 (första graviditeten) och funderar mycket kring träning och graviditet, så gärna fler inlägg i ämnet tack!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.