Galenskap och vansinne!

Det händer ju en och annan gång att jag funderar över vad jag egentligen håller på med – igår var definitivt ett sådant tillfälle. Jag har ju gett mig tusan på att jag ska träna upp de där cykelbenen lite bättre till sommaren och har varit ganska duktig på att ta mig ut på pass och även kört en del trainer. Mina cykelkompisar peppar mig när det är motigt och sambon tvingar ut mig om jag inte har lust, både bra och dåligt. Fast mest bra tror jag. Förutom igår. Dubbdäcken var på cykeln men jag låg under en filt och drack te och hade inte den minsta lust att ge mig ut i kylan och snålblåsten. Hade nog ännu mindre lust att hoppa upp på trainern så det var inte riktigt ett alternativ heller. Försökte få lite medlidande från sambon som rått svarade: ”Ger du dig inte ut frivilligt så blir du nog utsparkad på ett pass så du blir lite trevlig och social”. Jaha, tack för den då! En av mina cykelkompisar, som olyckligtvis just skaffat Facebook typ sist av alla, såg min Facebookstatus om att jag ville vara inne och var väl knappast mildare än sambon hon heller. Så ut kom jag. Och som jag ångrade det! Vilka jäkla vägar! Vi började på en grusväg som var lite ok, men efter några småsläpp var det inte så kul längre. När vi hade cyklat väldigt långt blev vägen värre och värre – glansis, spårigt och lutande var inte min dröm om optimalt före. Till slut var jag gråtfärdig men jag vill ju inte vara en mes så jag bet ihop (om min tunga tyvärr) och trampade på – genomsvettig för att jag var så rädd. Räddningen kom för min del i form av en vall som jag cyklade upp på och följde tills den värsta vägen var slut. Så förlåt kära bonde någonstans ute i ingenstans utanför Katrineholm för att jag cyklade i kanten av din vall – hoppas den inte blir förstörd. När vi äntligen kom ut på asfalt var den – isig och spårig. Trampade på, men inte gick det fort inte. Hoppades dock att det skulle gå fortare än att gå med cykeln i alla fall. Efter ett par mils cyklande kom vi ut på saltad asfaltsväg – Halleluja! Då trampade vi på som attan och fick igång både flås och ben och jag blev påmind om hur mycket jag älskar att träna ändå!

Det var skönt att komma ut på ett cykelpass för det har blivit dåligt med det på sista tiden som ni kunde läsa i föregående inlägg. Om ni vill veta mer om vad jag gjort istället för att träna kan ni kika in på det här inlägget från min andra blogg. Det blir inte så värst många pass den här veckan heller, men det gäller att få kvalitet på de passen som hinns med. I måndags tränade jag med simklubbens A-grupp och äntligen var det sådär underbart lugnt i simhallen som det bara blir på måndagar när simhallen är stängd och alla barngrupper har tagit jullov. Passet jag simmade blev 4500 meter och jag fick slita ordentligt, ändå ville jag inte gå upp efteråt. Jag hängde kvar och lekte lite med min tränarkompis son, vi hoppade från hopptornen och for runt lite. Idag har jag varit i simhallen igen, men med barnen och lekt – mysigt! Dottern klarade av blå Baddaren och var mycket stolt!

Julfest med jobbet imorgon gör att träningen får stryka på foten och efter min morfars begravning på fredag får jag väl se om jag vill rensa hjärnan med ett pass eller om jag bara vill vila.

Och på tal om galenskaper och vansinne så tröttnade jag på att inte kunna åka skidor, så i helgen åkte jag helt enkelt skidor. Det var snö i lördags, några centimeter, men sen var det mildgrader på eftermiddagen. Jag var inne och sjöng hela dagen så jag var inte ute, men det frös på under natten till söndagen och i söndags förmiddag var det lite skare. Först sa jag lite på skoj att det borde gå att skejta på gatan, sen sa jag samma sak lite mer seriöst och till slut sicklade jag av sommarvallan från skateskidorna och testade. Det gick hur bra som helst, lite isigt bara. Men vår gata är ju bara runt 150 meter lång så efter en stund blev det ju lite enformigt så jag bestämde mig för att utforska omgivningarna. Cykelbanorna blev aldrig sandade innan snön kom och ingen hade sandat ovanpå, snön låg hår packade och tillfrusen och jag hittade en 800 meters raksträcka med perfekt underlag! Där körde jag fram och tillbaka, fick ihop 15 km. Folk tittade jättekonstigt på mig, men jag tror de börjar vänja sig vid mina påhitt. Det skar inte igenom en enda gång, men det hade nästan varit värt ett par repor i belaget bara för att få åka lite. Det var kul! En timme senare började det duggregna och snön började lösas upp så jag var verkligen ute i perfekt tid!

DSC_1045

Men nu hoppas jag på riktig vinter!

En kommentar

  • Thomas, 17 december, 2014

    De små grusvägarna var absolut ingen höjdare de var inte ens bra träning, sista milen var ändå helt ok

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.