En paus från vardagen

Just nu sitter jag på ett flyg mellan Oslo och Stockholm och ser ut på molnen. När jag var liten drömde jag om att hoppa omkring i molnen, som Krambjörnarna. Nu känns det nästan lite sorgligt att jag vet att molnen bara är luft och inte alls sagolika och fluffiga studsmattor.

Jag är på väg hem efter en fjällhelg, ett litet avbrott från vardagen. En födelsedagspresent från bästis Linda, en löparweekend i Jotunheimens nationalpark som Oscar styrt upp. Nu är mina ben stelare än stelast, träningsvärken är bland det värre jag upplevt och jag är skönt trött i kroppen. Mycket klättrande blev det och många sträckor var omöjliga att springa, medan andra sträckor gick att springa om man var lite orädd. Det är inte jag, orädd alltså. Så jag växlade mellan alla tänkbara känslor, rädsla för att ramla, skam för att jag blev efter och sinkade de andra, ilska på mig själv för att jag var feg och ilska på alla stenar, men också stolthet när jag vågade, eufori när vi sprang i total misär med hård motvind, piskande regn och med skorna fyllda av lera och källvatten, och total frid när jag blickade ut över sagolika och mäktiga vyer. Vi tog också en sväng upp på Glittertind, Norges näst högsta berg som mäter 2465 möh – mäktigt. Vi var dock ganska ensamma om att vara där uppe i tights och löparskor…

Jag hann gå igenom många sagor under dessa dagar, bland annat Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Plupp och lämlarna. Andra i sällskapet refererade till Sagan om ringen, Jurassic park och Landet för längesen. Det gav faktiskt ytterligare frid att bära med all packning för fyra dygn i en ryggsäck på 20 liter, liten nog att kunna springa med. Jag trodde inte att det skulle gå och nog skrattade både Rickard och Oscar vid tanken på hur jag skulle lösa det, men i slutändan gick det fint och jag fick till och med plats med bröstpumpen som behövde följa med eftersom lillskrutt inte avslutat mysamningen än.

Det var faktiskt skönt att komma iväg lite, på flera av fjällstationerna fanns det inte alls någon uppkoppling och jag fick ringa från en (dyr) mynttelefon för att få prata med familjen där hemma. Skönt med en paus från Messengergrupper och Facebook, planering, sms och telefonsamtal. Och med undantag för en bortglömd simträning har Rickard styrt upp träningar, skolfoto, föräldramöte och friluftsdag med bravur.

Sen min förstaplats i Kalmar har livet rullat på i racerfart! Skolan har börjat, aktiviteter rullar igång, ideella uppdrag ska styras upp, resa, boende och allt annat ska fixas – ja, det är fullt upp. Jag har också försökt sortera känslor och tankar som varierat väldigt. Någon eufori har det inte varit, trots att jag nått ett mål jag kämpat för i flera år och det kan nog bero på flera saker tror jag. Dels var jag egentligen inte så förvånad själv även om jag ihärdigt försökt intala mig själv motsatsen för att slippa bli besviken. Jag visste att om allt stämde så hade jag kapaciteten och egentligen så hade allt annat än seger varit lite av en besvikelse. Dels så fick tidningen min insats att låta lite som ”Hejsan hoppsan, jag råkade visst vinna” vilket jag blev lite besviken över, jag hade ju faktiskt kämpat hårt för att nå min dröm – men eftersom jag har så svårt att ta beröm och att faktiskt erkänna när jag är nöjd (av rädsla för att låta skrytsam) så var det förmodligen precis så jag förmedlade det när de ringde för en intervju.

Men visst är jag glad! Och det är roligt när folk kommer fram och gratulerar, men jag behöver träna mer på hur jag ska ta emot beröm. Jag ser fram emot att resa till Hawaii (fast just inte att resa 21 timmar med vild ettåring) och det ska bli ett äventyr, men det är mycket att ordna med. Tankarna inför loppet går lite fram och tillbaka, målsättningen är egentligen klar, men som vanligt så försöker jag dämpa även mina egna förväntningar så jag är inte riktigt överens med mig själv. Jag blir också lite ambivalent inför känslorna – ska jag luta mig tillbaka i känslan av att jag kan det här, jag vet hur man gör en Ironman och så får jag ta resten med värmen och klimatet och sådant när jag kommer dit? Eller ska jag läsa på, köpa grejor och försöka att förbereda mig minutiöst? Det varierar… Kanske tur att jag har tre barn som struntar i mina tankar och lever fullt ut i vardagen och inte lämnar så mycket utrymme över. Älskade ungar!

Jag är ju såklart också sjukt tacksam och rörd över alla som hört av sig och gratulerat efter Kalmar, alla klubbkompisar som startat en insamling till mig och Micke och till övriga som vill stötta och sponsra. Det är dock med lite blandade känslor jag tar emot all uppmärksamhet, jag är alltid lite känslig för uppmärksamhet som gäller prestation och måste påminna mig själv om att det inte är mina prestationer som avgör mitt värde som person. Som tur är har jag många omkring mig som påminner om det och jag tror att det är viktigt att tänka på och kanske påminna sig själv och andra om. Men jag tar det lugnt, tränar på och njuter av sensommaren.

Nu är det här ganska känslosamma inlägget slut, när jag får slå av flygplansläget ska jag publicera det för läsning. Tror att det kam vara bra att höra lite om hur det är ”bakom kulisserna”. Ha en fin söndagkväll!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.