En liten racerapport och höstnjutning

Det är ju inte helt fel att vara föräldraledig faktiskt. Massor av tid med barnen och så möjlighet att vara utomhus mycket på dagarna. Som en kompis sa ”jag tror inte det är några problem för den bebisen att få frisk luft” och det stämmer bra för jag älskar att vara ute och röra på mig. 

Vi har fantastiska omgivningar häromkring så det blir långa promenader varje dag, då med bebis i liggvagnen. Han kan ibland sova en längre stund om jag går på morgonen när jag lämnat i skolan, men annars sover han inte så långa stunder så ibland får vi ta amningspauser både här och var. När jag springer har jag löparvagnen och den brukar han trivas bra med! Han sitter och kikar lite först, sen sover han en stund och om han vaknar brukar han vara ganska nöjd då också. Skrev ju i förra inlägget att det går långsamt med vagnen och jag har nog inte trott att jag får upp någon snabbhet av den löpningen, men igår märkte jag att jag haft fel. Mer om  detta strax.

Det är verkligen guld värt att ha vagnen! Förra helgen var sambon på Tri4fun-kurs på Bosön hela helgen så jag var själv med barnen, men med vagnen funkar ju träningen ändå. Jag tog med dottern och hennes kompis på cyklar och bebis i vagnen och så deltog vi i Run of Hope för att samla in pengar för att bekämpa cancer. Flickorna var stolta över att bidra, men var nog egentligen mest nöjda över kakorna som serverades efteråt. Med lite kakor i magen ökade energinivån och med vägen dit och hem fick jag och barnen ihop nästan 12 km – duktiga tjejer!

Det är så himla kul att kunna springa igen! Jag har inte kommit ur ”så himla skönt att träna utan flodhästkroppen  (gravidmagen)-känslan” än, så jag njuter av alla träningspass. Idag blev det distansrekord efter förlossningen – 16 km jogg med bebis i vagn och i sällskap med ett gäng trevliga människor i solsken, underbart! Det tyckte dock inte bebis hela vägen, han tröttnade sista biten och magen kändes nog tom, så 500 meter hemifrån fick jag stå i ett gathörn och amma lite för då tänkte han inte stå ut en sekund till!

I torsdags körde jag mitt första syrapass simning på länge, jag körde sällan absolut max under andra halvan av graviditeten. Vi körde brutna hundringar vilket är sjukt jobbigt men tillräckligt kort för att jag inte ska få ångest innan. Jag var dock lite nervös att jag inte skulle ha förbättrat mig något sen jag körde det senast eftersom jag var gravid då. Jag simmade som tur var lite fortare nu, men hade strul med att jag tappade glasögonen och det brukar jag inte göra. Jag höll hyfsat jämn fart, till skillnad från många av killarna i gruppen som gick ut stenhårt och sen tappade för varje hundring. Däremot skulle det inte göra något om jag blev lite snabbare såklart, jag låg mellan 1,16 och 1,18 på hundringarna.

Igår var det dags för touravslutning i klubbtouren. I år har jag inte kört så många lopp, av förklarliga skäl, så dottern var mäkta besviken över att jag var tvungen att lämna ifrån mig vandringspokalen vi haft hemma i ett år. Nu skulle sista deltävlingen klaras av, ett millopp där ungefär hälften går på asfalt och resten är grusväg och knixiga stigar. Jag hade egentligen ingen aning om vilket tempo jag skulle kunna hålla men jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt. Hade hoppats på att vara igång med lite intervaller nu, men en dunderförkylning för några veckor sen satte stopp för det. När jag springer med vagnen går det i lugnt tempo. Uppvärmningen blev det inte så mycket av då jag fick hoppa i klubbens maskotdräkt i form av en räv innan barnens lopp, men det är klart jag ställer upp och det var ju trots allt bara ett klubblopp. Egentligen var jag mer nervös för att få problem med magen än för själva löpningen, min mage har inte riktigt vant sig vid att jag är igång och springer än. 

När starten gick tog jag rygg på en klubbkompis som brukar springa i jämnt och bra tempo. Det kändes riktigt bra och vi blev några stycken som hängde ihop de första kilometrarna. Efter en stund kände jag att jag nog kunde orka trycka på lite så det gjorde jag. Vi kom ikapp, och om, den enda tjejen som låg framför mig och som gått ut hårt. Jag trodde nog att hon skulle hänga på och ta lite draghjälp men efter en stund var det bara jag och en kille kvar av klungan.  Vi jobbade på och det gick rätt bra men jag hade ingen aning om hur länge det skulle hålla. Med ungefär 2,5 km kvar blir underlaget smala och steniga stigar och förutom att jag är rädd att ramla på sådana underlag så började jag bli rejält trött. Jag tappade mycket de två sista kilometrarna och den sista kilometern var ren plåga, men jag kom i mål med en skön känsla av att börja känna igen min kropp igen. Tiden blev 42,19 vilket är helt okej för ett terränglopp. Lite skönt att få kliva  (klättra – pallen är jättehög!) högst upp på prispallen igen. Efter prisutdelningen överraskade klubbkompisarna mig och Rickard rejält då vi fick årets hederspris – så himla kul och en stor ära!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.