EM-brons och Polenäventyr

Nu är det hög tid för uppdatering här på bloggen. Gissar att ni är nyfikna på att läsa, intresset på klubbens Facebooksida, på Instagram och på andra sociala medier har varit överväldigande. Årets stora mål för min del var alltså Challenge Poznan och ETU European Championship på fulldistans (Ironmandistans). Jag valde att hoppa över Kalmar i år då jag dels tycker att det är lite jobbigt att hålla ihop motivationen för säsongens största tävling så pass sent på sommaren och dels för att det finns förutsättningar och uppmärksamhet som jag varken vill eller kan tävla mot. Jag vill att det jag håller på med ska kännas kul och för mig är det nästan roligast att köra förutsättningslöst och inte ha koll på konkurrensen, det gör det lättare att göra mitt eget race utan prestationsångest. Ingen värdering i hur andra gör alls, men sådan är jag liksom. 

När det var dags att packa och förbereda inför resan var jag sjukt opepp. Jag ville inte åka någonstans, jag ville vara hemma och inte packa för resa. Jag ville inte tävla, inte åka till ett annat land, inte behöva tänka annorlunda än jag brukar med mat och ja – jag ville vara hemma och ligga i soffan! När vi väl kom iväg kändes det bättre och när vårt rum/lägenhet visade sig vara fint kunde jag slappna av lite. Vi anlände torsdag eftermiddag och ägnade resten av dagen åt att orientera oss i staden och så tog vi ett dopp i den lilla sjön där simningen skulle gå. Vattnet kändes tveksamt rent, men det var ju en badplats där och vi var överhettade så vi chansade.

Fredagen var en het och solig dag som vi valde att tillbringa på en badpark som vi blev väldigt förtjusta i. Rent och fräscht, många pooler och rutschkanor, skönt vattentemperatur, roliga strömmar, bubblor, hinderbanor och annat kul.

Parken låg intill sjön och efter badet gick jag för att registrera mig. Det saknades en hel del kring information och organisation runt tävlingen, men de får pluspoäng för att de hade gratis barnaktiviteter i mässområdet!

Hela området runt sjön var fullt av aktiviteter, det gick till och med att åka slalom i en plastbacke. Det tog lång tid att ta sig någonstans eftersom barnen upptäckte rutschkanor, hoppborgar, linbanor och annat roligt överallt. Det fanns också ett litet ångtåg man kunde använda för att transportera sig. 

Jag är normalt sett ett riktigt kontrollfreak dagarna innan långlopp och vill helst äta exakt samma saker som jag alltid gör som förberedelser, därför var det en stor utmaning för mig att äta ute och inte kunna välja precis de livsmedel jag brukar. Bra träning på att kunna släppa kontrollen! Lördagen, dagen innan race, var det tack och lov lite mulet – mycket bättre förutsättningar för att kunna starta tävlingen med rätt vätske- och saltbalans dagen efter då. Vi ägnade förmiddagen åt att turista i gamla stan, barnen köpte souvenirer, fick göra egna klubbor i en karamellbutik och så tittade vi på två trägetter som stångades i rådhusets klocktorn klockan 12 varje dag – tydligen stans stora turistattraktion… Till lunch valde jag en Carbonara och sedan ägnade jag resten av dagen åt att noja över äggen som rörs ner i den varma pastan – tänk om de inte blir upphettade och jag får salmonella? För sådan är jag liksom…

På eftermiddagen var det dags för racebriefing och vi mötte upp några andra svenskar. Den stora frågan var om mötet skulle vara på engelska eller polska – all tidigare information hade nämligen varit på polska. Det visade sig bli ett långt möte då all information togs på både polska och engelska. En hel del frågetecken rätades ut, till exempel fick vi äntligen klarhet i hur många varv simningen skulle vara och om T1 och T2 var på olika ställen – två saker som ändrats många gånger. Direkt efter mötet öppnade cykelincheckningen vilket såklart ledde till enorm kö och det tog minst en timme att få allt incheckat och klart – och då hade jag ändå lyckats glömma landslagsdräkten som skulle besiktas.

Under både mötet och incheckningen pratade jag en hel del med några brittiska tjejer. De var väldigt trevliga och jag blev glatt överraskad över hur pass smidigt det gick att konversera på engelska eftersom jag är av den uppfattningen att min engelska är högst bristfällig. Jag var lite stressad över mitt vätskeintag då det var väldigt varmt och mitt vatten tagit slut under den långa tiden i kön. Vi tog en taxi tillbaka in till stan för att fylla på med mat och vätska och förbereda det sista inför söndagens race.

Söndag morgon ringde klockan 03.50, jag hade beställt taxi till 04.50 och ville ha god tid på mig både på rummet och på tävlingsplatsen. Min familj är inte lättväckta så jag kunde både äta frukost, gå på toa, duscha och föna håret utan att de vaknade. Taxin stod klar och väntade när jag kom ut och morgonen var strålande! Ljust och ljummet och solen var på väg upp. Uppe var också ganska mycket folk som inte gått hem från lördagsfirandet än – det var full fart på gatan så det kändes lite surrealistiskt att klockan inte var mer än 04.50. Det gick fort att åka till tävlingsområdet och jag insåg att jag hade väldigt gott om tid på mig och det var inte mycket folk på plats. Jag kollade att cykeln mådde bra och fyllde den med vätska och energi. Pratade med min nya brittiska kompis och kände mig avslappnad och glad. Jag kollade påsarna i T1 och T2 som låg en bit ifrån varandra och så gick jag på toa några gånger. Vi var inte mer än ca 600 stycken som skulle starta på morgonen, sedan var det rätt många som skulle köra halva distansen med start klockan 12, så det var inte särskilt trångt till toaletter och sådant. Jag joggade ett par kilometer och gjorde mig sedan klar för start med lite extra energi och salt, samt Ringblomssalva på ställen där jag brukar få skav. Landslagsdräkten har hemska sömmar i ljumskarna så jag smörjde in ganska mycket salva där – med resultatet att dräkten fick stora fettfläckar och det såg lite groteskt ut. Nåja, dräkten skulle ju snart bli blöt och då syns det inte. Det var ljummet i luften, sjön låg spegelblank och musiken från högtalarna var medryckande. Det skulle bli en bra dag! Jag tog på min nya, sköna våtdräkt som jag fått av Trispot, det är en Zone3 Vanquish och den är väldigt smidig jämfört med min gamla.

Proffsherrarna startade först, klockan 06.45. Innan start spelades låten från Kalmarfilmen 2014 (någon som möjligtvis vet vad den heter?) och sista minuten innan ”on your marks” de välkända hjärtslagen i högtalarna. Strax därefter proffsdamerna med samma procedur och så AG-herrarna innan det var dags för oss AG-damer att hoppa i och simma bort mot startlinjen i det ljumna vattnet. Jag rös lite av musiken och hjärtslagen, tryckte igång klockan på ”on your marks”,  sen hördes skottet från kanonen och vi var iväg. Eftersom jag hade väntat mig lite trängsel blev jag förvånad då endast en tjej simmade ifrån mig och alla andra var bakom. Efter bara några hundra meter började jag simma om herrarna som startat innan oss, men riktigt trångt blev det aldrig. Det var däremot varmt, jag hade önskat lite svalare vatten för jag började känna mig lite kokt. Kollade snabbt på klockan när jag klev upp ur vattnet och insåg att simningen måste ha varit kort eftersom klockan visade 51 minuter. In i damernas minitält med min påse, våtdräkten gick snabbt av och medan jag drog på skor och hjälm växlade jag ett par ord med en tjej som kom upp ungefär samtidigt som jag. Det var lång väg upp till cyklarna från tältet men det var inte tillåtet att ta på skorna någon annanstans än i tältet om man inte hade de fastklickade på cykeln så det var bara att springa. Och efter cykel ut var det också en bra bit till linjen men till slut fick jag hoppa upp på cykeln och rulla iväg. Cykelbanan var i stort sett rak och gick på en typ motorväg. Ut 20 km, vändpunkt, tillbaka in och så ett par kilometer in mot stan och vändpunkt, upprepa 4 ggr. Lätt motvind ut och jag tyckte det gick lite trögt, det var inte direkt en stimulerande bana heller. Jag åt och drack var 20:e minut även om jag verkligen fick tvinga mig till det. Solen sken och det var varmt, jag ångrade tempohjälmen som har minimalt med ventilation. På tillbakavägen gick det lite lättare. Jag blev omcyklad av ett par tjejer, men hade ingen aning om ifall de var i min AG eftersom nummerlapparna verkade vara satta efter bokstavsordning och inte efter klass. Efter andra varvet stod sambon och barnen och langade vätska, älskade ungar som hade gått i en timme (!!) för att komma till vätskekontrollen. 

Det man inte har i huvudet får man ha i tänderna… Har man glömt att kasta den gamla flaskan innan man tar en ny får man lösa det så gott det går.

Fylld med lite ny energi trampade jag vidare. Varv nummer tre var tufft mentalt, jag hade ju redan cyklat över 90 km men visste att jag ändå hade ytterligare ett varv kvar efter det tredje varvet. Vinden var fortfarande rätt så svag, men det kom några små kastvindar från sidan och så kändes det som att vinden hade vänt och att vi nu hade motvind tillbaka in mot stan. Nu började det gå trögt att få i sig energin men det var bara att tugga och svälja ändå. Banan var ganska lättcyklad men också ganska tråkig och det var väldigt glest med publik. Jag stretade på och försökte kika lite på de andra för att distrahera mig lite. Varje varv cyklade vi förbi en gravstensfabrik där långa rader med gravstenar stod uppställda – en ganska makaber syn. In vid sista vändpunkt och det var så skönt att få svänga tillbaka in på vägen mot T2. Min klocka stannade på 5,37 vilket jag är ganska nöjd med. När man hoppat av cykeln kom funktionärer och hämtade den, så man behövde inte hänga upp den själv – skönt! Det hade nu blivit lite mulet så jag skippade solglasögon eftersom de kändes lite sneda (någon trampade på dem i Gävle) men tog på en visor och bytte till skor i tältet – sen var det bara att springa. Jag var såklart trött men mådde inte dåligt som jag gjorde efter cyklingen i Kalmar förra året. Första varvet löpning var på 12 km, därpå följde tre 9 km-varv innan man slutligen hade ca 3 km kvar till mål. Efter halva första varvet ropade min sambo att jag låg 4:a, ”bara” 10 minuter efter 3:an. Det var förmodligen menat att låta uppmuntrande,  men jag blev rätt knäckt! 10 minuter! Jag ville typ lägga mig i diket och sluta tävla. Det gjorde jag ju såklart inte, men det blev en hård kamp mot pannbenet. 

Rickard och barnen var tvungna att gå och äta lite och langade två koffeinliquids efter första varvet, sen blev det lite missförstånd om var och när de skulle langa så jag var lite förtvivlad ett tag. Det var också sagt att det skulle finnas cola i vätskekontrollerna vilket jag räknat in i min plan. Någon cola fanns det dock inte, bara blaskig sportdryck så det blev ju en miss i planeringen. Jag tog en flaska vatten vid varje station, drack lite och hällde resten över mig. Magen gjorde sig påmind och jag var tvungen att stanna en gång. Tyvärr fanns det ingen bajamaja just där så jag fick ta en buske. Efter pausen fick jag inte upp dragkedjan på dräkten eftersom man knäpper den bak, men det fick vara så. Det var två backar per varv, en vid vändpunkt strax innan mål och en efter att man sprungit under en bro. Den backen efter bron valde jag att gå uppför då jag bedömde att den bara gav mig syra annars. Inne i stan vid vändpunkt var det stora kullerstenar och besvärligt att springa, alla försökte trängas på trottoaren istället. Jag var väldigt trött i andningsmusklerna och hade det jobbigt med att få luft och jag funderade på varför jag egentligen gör det här? Ett svar var: för att jag har en frisk kropp och kan! Jag var så svullen om händer och fingrar att klockan skar in i handleden. Till sista varvet hade Rickard fixat en stor vattenflaska med cola och salt, välbehövligt!  Jag tryckte i mig alltihopa under den sista milen och till slut var det äntligen äntligen dags att få gå i mål. Det var uppförsbacke och kullersten in mot mål så det var inte på alltför lätta ben jag stapplade in på den röda mattan. 

På väg in mot mål sprang man igenom en stor staty/fontän och det var ju lite coolt. Jag vägrade ta emot en svensk flagga från familjen då jag var rädd att bli diskad för otillåten hjälp – men med facit i hand hade jag lätt kunnat ta emot den då många av proffsen också gjorde det och ingen fick någon varning. Jag fick den efter mål istället, flaggan alltså. Löpningen tog till slut 3,31 och den totala tiden blev 10,07 (men simningen var mycket riktigt för kort).

Direkt efter mål kände jag mig hyfsad – som vanligt. Några minuter senare mådde jag dåligt – som vanligt. Funktionärerna hade väldigt dålig koll, men efter en stund blev jag upphämtad av sjukvårdspersonal och fick ligga i sjukvårdstältet med dropp. Det var välbehövligt för efter någon halvtimme började jag verkligen återvända till livet. Jag hade gjort allt jag kunde för att undvika sjukvårdsbehov, men det verkar inte hjälpa. När jag var utsläppt därifrån tog vi taxi till tävlingsområdet, hämtade mina saker och åkte hem för välbehövlig dusch! Lite mat och sen väntade prisutdelning eftersom jag kammade hem bronset i min AG. Tyvärr en lång väntan eftersom prisutdelningen började 1,5 timme senare än utannonserat, vi var så trötta!

Till slut var det dags och det var kul!

Snygga brännan hade jag också efteråt, men jag hade i alla fall smörjt in öronen och läpparna med SPF 50 så där blev jag inte bränd…

Sammanfattningsvis får jag väl säga att jag är nöjd och stolt. Jag hade hoppats på att kunna hålla ihop löpningen bättre men jag är nöjd över att jag inte gav upp. Det är jättekul med medalj och vi hade, trots min motvilja att åka, en fantastiskt härlig semester också! Dagen efter loppet spenderades i sol och värme på badlandet igen (ja, vi gillar att bada i vår familj). 

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.