Det skulle vara 22 km men blev 15 – om att lyssna på kroppen med fingertoppskänsla 

Det finns ett motto som, fritt översatt från engelska, är: ”Jag slutar inte när jag är trött, jag slutar när jag är klar!” Många använder sig av det när de skriver om träning på sociala medier, jag tycker det är ett dåligt motto! Jag tror nämligen att man har mycket att vinna om man lyssnar på kroppen – om man lär sig att lyssna på kroppen på rätt sätt. Låt mig förklara hur jag tänker. 

Jag tränar förhållandevis mycket (beror ju såklart på vem man jämför med, men att träna i princip varje dag tycker nog många är ganska mycket) och emellanåt ganska hårda pass och det är ofta jobbigt. Det måste det ju vara, man blir inte bättre triathlet av en promenad i parken. Det är det där att skilja på jobbigt och jobbigt. Om jag har tänkt att cykla 100 km på en träningsrunda så stannar inte jag om mätaren visar 98 km när jag kommer hem – inte om jag är ”vanligt” trött och bara sugen på att komma in. Men om jag känner under ett träningspass att kroppen inte känns helt hundra, att jag sovit för lite, att jag blir lite flåsigare än vanligt, att det inte är en långpass- eller intervalldag, då är jag inte främmande för att ändra den ursprungliga planen.

Det där är en hårfin gräns och ofta måste jag påbörja passet för att känna av läget. Den där känslan av att vilja hoppa över ett pass och stanna i soffan kan man nämligen ofta inte lita alls på, många gånger går det jättebra bara man kommer ut och igång. Jag menar ju inte heller att man ska hoppa över de sista intervallerna för att mjölksyran är kräkjobbig, för man måste utmana sig själv och stå ut med det jobbiga också. Men jag tror också att det är viktigt att inte se det som en svaghet eller ett misslyckande om passet inte blir som man tänkt. 

Idag skulle jag springa 22-24 km var planen. Vädret var fint, jag var sugen på att springa distans och jag hade fått sova lite extra på morgonen. Perfekta förhållanden! Sen tog det lite längre tid än planerat innan jag kom iväg, när jag väl kom iväg rasade magen efter bara några kilometer och jag fick besöka en offentlig toalett. Efter det kände jag mig lite matt och kände dessutom att jag kanske behövt lite mer frukost. Jag knatade dock på och fortfarande kvarstod ursprungsplanen. Men en stund senare kände jag att det inte kändes helt okej. Kroppen var fortfarande matt och jag kände att det inte var en lämplig dag för långpass. Bestämde mig för att utvärdera vartefter, jag skulle passera några ställen längs vägen där det kunde passa bra att vika av hemåt. Det blev till slut 15 km och det var jag nöjd med. Jag var rejält sliten när jag kom hem och behövde fylla på ordentligt med mat, mjölk och lite choklad för att bli människa igen. Jag är helt övertygad om att 7-8 km till inte hade varit gynnsamt för min kropp eller träningseffekt. Just idag i alla fall. En annan dag? Helt säkert.

Kruxet är att det nog krävs lite övning i att lära känna sin kropp och våga lyssna på den, men jag tror vi har mycket att vinna på det!

2 kommentarer

  • Stefan, 22 januari, 2018

    Hade samma känsla igår på mitt långlöppass. Började fint, men efter 2/3 var jag så trött att jag fick ringa hem och be om skjuts (gick inte, så jag fick linka hem sista tre km). Var helt slut resten av dagen… Idag blir det nya tag, vissa dagar funkar det bara inte av någon konstig anledning. Kör på!

  • Marie Sandberg, 18 mars, 2018

    Oj, den här kommentaren hittade jag nu när jag loggade in på datorn. Måste haft något knas med mina kommentarer.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade