Det blåser…

Det är verkligen skillnad på två och tre barn – det märks till exempel väldigt tydligt på antal blogginlägg jag producerar. De två äldsta är mer synkade med bland annat sovtider vilket gjorde att kvällarna var betydligt lugnare innan vilda bebisen. Nu är det mer fullt upp, inte för att jag har något emot det, men antal stunder med ”häng” har ju minskat.

Minskat har också antal dagar som är kvar tills vi reser till Hawaii och Kona. I nuläget är det fem dagar kvar tills planet lyfter och än så länge är våra medpassagerare lyckligt ovetande om att de ska tillbringa 12 timmar i sällskap med vilda bebisen… Resan tar nästan ett dygn och väl framme är det 12 timmars tidsskillnad, en utmaning för sig, men min energi den sista tiden har gått åt till att vara rädd för blåst. Jo, ni hörde rätt… Vad är hajattacker i jämförelse med sidvind på cykeln? Ingenting…

Det är alltså så här att jag har hört skräckhistorier om folk som blåser av vägen under cyklingen på Hawaii och redan innan dess tyckte jag att det var obehagligt med vindar som kommer från sidan. Jag kämpade på med mina demoner på Fuerteventura i somras, men ja – jag tycker att det är läskigt! För ett par veckor sedan skulle jag ut och öva lite en dag när det blåste rejält här hemma, jag tänkte att det skulle göra mig lite härdad. Det gjorde det inte. Alls. Redan efter en dryg mil blåste jag ut mitt i vägen och en ilsken gubbe åkte bakom och tutade med bilen innan jag lyckades manövrera tillbaka mig. Bara ett par kilometer senare var det dags igen, jag körde över en järnvägsbro, vinden kom från höger och innan jag visste ordet av så var jag på väg mot vänster sida av vägen. Bara någon meter från diket lyckades jag styra upp det hela och cyklade skakig vidare. Nu var det inte tal om att ligga i tempobågen och jag bromsade nästan hela tiden. Till slut ringde jag hem till sambon med gråten i halsen och bad om att få bli hämtad. ”Det är bra träning för dig” svarade han glatt och hade inga planer på att hämta mig. Då ringde jag bästis Linda istället, hon tänkte nästan köra upp från Mölndal och hämta mig, tur det finns de som förstår (och hennes man hämtar inte heller henne när hon är ute på misslyckade träningsrundor.). Jag gick en bit med cykeln och sista biten vågade jag cykla för då var det rak motvind.

Efter den här turen var jag inte alls sugen på att åka till Hawaii, och om jag ändå skulle bli tvungen så skulle jag köra mtb. Ja ni hör…

Det blev ett par rundor till, fast i mindre blåst, och det gick bra. Jag hade fått jättebra tips om hur jag skulle tackla blåsten på Facebooksidan ”Vi som älskar triathlon” och försökte följa dessa:

Med tanke på att jag bromsat och skräckslagen tittat ner i diket dit jag trott att jag skulle fara iväg så hade jag ju lite att jobba på.

Vi hade Julita Duathlon i vår klubbtour och det körde jag med en bra känsla. Jag hade flera minuter bättre än för två år sedan och då tyckte jag ändå att jag var i bra form, så det var kul.

Lite bilder som Andreas Assermark har tagit:

Micke och jag blev uppvaktade av klubbens ordförande som överlämnade ett varsit gåvobevis till oss, klubben stöttar oss med 9000 kr var, förutom insamlingen som medlemmarna har gjort och som är uppe i över 15000 kr för oss två att dela på – helt otroligt vilken klubb och vilka människor vi har omkring oss!

Massor av fina priser fick jag med mig hem också.

Åter till blåsten… I fredags drog stormen Knud in över stan, oturligt nog fem minuter innan barntriathlonträningen startade. Vi fick hastigt bryta upp och jag fick ta skydd i ett skjul tillsammans med några av barnen innan vi kunde bli hämtade. Här är några minuter tidigare:

Dagen efter hade det värsta dragit över men det blåste fortfarande rätt rejält. Nu bestämde jag mig, det var dags att träna lite blåst igen. Jag cyklade iväg till en bilfri allé som ligger ett par kilometer från oss för att träna. Den är ca 1,2 km lång och ligger tvärs över gärden, så blåser gör det alltid där. Jag var ju rädd redan på ditvägen och när jag kom fram till allén cyklade jag ungefär 50 meter innan jag stannade och klev av, det här var inte roligt – bara otäckt! Sen blev jag arg på mig själv och bestämde att jag åtminstone skulle klara en vända fram och tillbaka. Det gjorde jag, dock mycket sakta och inte i tempobågen. Sjöng gjorde jag i alla fall, synd bara att den enda sång som poppade upp i huvudet var ”Lucia är här, sin vita skrud hon bär…”. Efter första vändan bestämde jag mig för minst en till, nu vågade jag tempobågen vissa stunder. De som var ute och gick i allén undrade nog hur det stod till egentligen, en galen cyklist som körde fram och tillbaka och sjöng Luciasånger – men det får jag bjuda på. Jag blev ändå lite modigare och efter ett par rundor till slutade det med att jag klarade hela vändan i tempoställning och jag trampade på med bra fart hela vägen. Och sjöng såklart. Det låter så klart fånigt men jag var så stolt, nästan lyrisk när jag trampade hemåt igen. Så skönt, för glädjen kom tillbaka. Dagen efter körde jag ett långpass som kändes riktigt bra, visst spände jag mig då och då när det blåste mycket från sidan men det var jättestor skillnad!

Jag hade ju också läst i Athletes Guide om vindarna på Hawaii och blivit skräckslagen, när det gick upp för mig att siffrorna är angivna i mph (miles per hour) och inte m/s och det blev en himla skillnad när jag räknade på det.

Idag har jag pysslat om tempocykeln för nu är det slutcyklat på den innan vi åker.

Och imorgon ska jag ÄNTLIGEN få cykla lite med Andreas igen, det är nog fem månader sen tror jag.

4 kommentarer

  • Elsa, 29 september, 2018

    Åhh va du är bra som vågar prova om och om igen när du är rädd. Stort lycka till i Hawaii, jag tror du kommer klara det galant som det mesta annat du gör ?

  • Marie Sandberg, 1 november, 2018

    Tack snälla!

  • M, 30 september, 2018

    Jag såg inte bilderna på jogg.se, men här: vilket härligt glatt löpar-fighting face du har! Heja!

  • Marie Sandberg, 1 november, 2018

    Tack snälla!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade