Ceresloppet 2013

Nej, men vad säger ni – klart man måste ha lite dramatik i livet? Eller så skulle det vara himla skönt att slippa det i vissa situationer. Dagen idag var en sådan. Men det kan vi komma till, första ska jag skriva lite om själva loppet.

När jag cyklade ner till starten hade jag (typ…) bestämt mig för att köra korta loppet och satsa på tempot. När starten gick stod jag längst fram i startledet för den långa banan – hur gick det till? Jag fick nog lite hjälp när en kille som jag känner hade hand om efteranmälan och bestämde åt mig…

Soligt men blåsigt var dagens väder. Jag bestämde med två tjejer att vi skulle köra tilsammans och de första milen hamnade vi i en livsfarlig klunga som körde väldigt ryckigt och verkade ha dålig koll – proffsiga kläder till trots. Jag sa till Anna och Linn att om den klungan tar sig i mål utan krasch så är det ett under. Det gjorde de inte heller, men då körde inte vi med dem längre. Efter ett litet missöde tappade vi den klungan, men till en början var vi inte så ledsna för det. Vi trampade på och hjälptes åt att dra, men emellanåt kändes det som att jag hade kunnat köra lite snabbare. När vi var i Rejmyre kom en kille upp jämsides med mig och sa att tjejerna hade tappat mig, det var ju verkligen inte meningen! Jag hade haft lite koll bakåt och sett ett cykelhjul, men det visade sig tillhöra cykeln som den här killen satt på… Jag tänkte att det nog inte var så långt till depå så jag kunde vänta in dem då. Det var längre än jag trodde och när vi kom till depån och tjejerna kom i kapp så tyckte de att jag skulle hänga på en klunga som var på väg ut. Jag satsade på det, men fick typiskt nog strul med en pedal och tappade 100 meter och sedan var det kört. Så det slutade med attjag körde själv nästan 8 mil av loppet. Jobbigt att inte ha någon att få draghjälp av, men bra träning av det jag har innanför pannbenet. Fram tills att det var drygt 2 mil kvar höll jag nästan 30 km/h i snitt, vilket var målet, men de sista milen var det massor av uppför och dessutom motvind som inte var att leka med så då tappade jag lite. Gick dock i mål med ett snitt på 29 km/h vilket jag är nöjd med eftersom jag körde så mycket själv.

Jag hade känt att det var lite tungt att andas de sista milen, men tänkte väl att det bara berodde på att jag tog i. Men väl i mål kändes det inte så himla bra. Det väste när jag andades och det var svårt att få in luft. Till sist fick jag ju lite panik och då hämtade någon en läkare. Jag blev ännu mer rädd när ansikte, armar, händer och fötter domnade bort, men läkaren sa att jag hyperventilerade. Nu börjar jag bli galet trött på krånglande magar och annat som spelar mig spratt vid hemskt olämpliga situationer, jag är verkligen inte förtjust i den här typen av uppmärksamhet (och så vill jag inte att folk ska tro att jag har tagit ut mig mycket för att jag inte är tillräckligt tränad…). Läkaren fixade en tid på distriktsläkarjouren åt mig då hon trodde att jag behövde inhalera. Att jag sa att jag skulle på 30-årskalas och inte hade tid att åka till akuten tyckte hon inte var ett tillräckligt argument. Jag har ju inte astma och har aldrig haft de här typen av besvär förut, däremot är jag pollenallergisk och har besvär med torrhosta efter ansträngning – i synnerhet när det är kallt, vilket hon sa är ett typiskt symtom på känsliga luftrör. Så nu har jag fått Bricanyl utskrivet för att testa i samband med ansträngning. Det kan ju i och för sig vara skönt att ha, då behöver jag inte vara så orolig för att det ska bli så här jobbigt igen, men jag önskar mig inga fler magåkommor, andningsproblem eller annat nu på ett tag…

2 kommentarer

  • Jill, 5 maj, 2013

    Du lilla fröken, har du aldrig hört talas om att simmare och skidåkare ofta utvecklar en slags astma? ;)
    Jag medicinerade jämnt före varje tävling, varje lopp, men inte på träning, utan tog bara vid behov. Visst det är inte kul med kortison i kroppen, men vad gör man inte för sin träning?

  • Nissetroll, 5 maj, 2013

    Nja, det hade jag nog inte faktiskt ;-). Fick börja med en sort utan kortison, sen får vi se. Skönt att ha medicinen till hands iaf så slipper jag bli så rädd om det händer igen. Men skidorna har nog gjort sitt till, har varit rätt hostig hela vintern.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.