Bra flyt…

Först av allt vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fått via bloggen här, jogg.se och Facebook – det värmer verkligen. Kul också att folk läser min blogg och jag håller med om att det har varit alldeles för gles uppdatering – ska försöka komma igång bättre igen.

Racerapport från Jönköping är på gång men jag tänkte börja med att berätta om de sista dagarna innan tävlingen och den rätt värdelösa uppladdning jag fick till… Tre dagar innan tävlingen var min födelsedag och jag ville fira den på stranden. Dagen började bra med att jag sprang till stranden och sen körde sonen och jag ett litet testpass triathlon (på önskemål från honom) inför hans tävlingsdebut. Vi badade massor och jag lekte med min dotter och hennes kompis på det grunda, jag snurrade runt dem genom att hålla dem under armarna och springa runt i vattnet. Jättekul – tills jag med full kraft slog i en sten med sidan av stortån. Det gjorde jätteont, men mest som att jag kanske slog upp ett jack i huden. Inget syntes och den värsta smärtan la sig snart. Sonen önskade högläsning och vi låg på filten och läste ett bra tag. När jag skulle resa på mig kunde jag inte stödja på foten för att det gjorde så ont! Jag linkade omkring lite, men till slut gjorde det så ont att jag mådde illa och efter ett samtal till 1177 blev det till att ta vägen om akuten på hemvägen. Mina gäster väntades hem till oss en timme senare… På akuten gick det relativt snabbt och två timmar senare var jag hemma igen, lite groggy av smärtstillande och med en röntgad fot. Inget synligt som var trasigt, men en röntgenläkare skulle för säkerhets skull titta på bilderna dagen därpå. Jag var väldigt ledsen och besviken och hade för ont för att orka vara riktigt trevlig mot mina gäster.

På natten sov jag med foten i högläge och morgonen därpå var foten bättre! Jag hade fortfarande ont, men kunde ändå gå på hela foten. Det gjorde att hoppet om en SM-start väcktes igen. Sen ringde läkaren… De trodde att det var en spricka i ett sesamben i foten och det fick jag belasta på normalt – han tyckte dock inte att en halvmara i ett triathlon räknades som normalt. Där sjönk humöret i botten igen. I-landsproblem visserligen – men jag var ändå besviken. Bestämde mig dock för att avvakta och se – om foten kändes ok hade jag för avsikt att starta.

Vi åkte ner till Jönköping på torsdagen, installerade oss på campingplatsen, tog ett kvällsdopp, åt middag och gick och la oss. På natten vaknade jag av att sonen säger att han har ont i magen. Sambon går upp med honom och jag ligger kvar, men när jag hör att sonen mår illa och är ledsen går jag också upp. Jag går ut i förtältet, blir yr och svimmar. Sen vaknar jag tydligen till innan jag försvinner igen och börjar krampa (inget av det där minns jag). Jag vaknar av att sambon ropar på mig med orolig röst – och han har inte ens låtit orolig de två gånger jag fött barn så jag förstår att det är något även om jag är väldigt omtöcknad. Ska väl tillägga att jag aldrig någonsin krampat förut. Efter en stund kommer en ambulans. Eller rättare sagt en skramlade brits och två ambulanstjejer – det satt en låst bom vid infarten till campingen så ambulansen fick de lämna utanför. Vid det laget hade jag vaknat till lite mer och bad att de skulle titta på sonen (som nu mådde fint) också eftersom jag fick för mig att det kanske kunde ha läckt gasol eller något. De kollade hans syrehalt men både den och min var bra. När jag fått nål och de tagit lite prover och värden fick jag följa med (de fick alltså släpa mig över campingen på den där britsen med pyttesmå hjul) in till Ryhov. De berättade för mig att jag var ett prio 1-larm och det lät ju inte så bra. Vi kom snabbt till sjukhuset där jag blev uppkopplad till hjärtövervakning och de tog en massa prover. Jag var rätt sladdrig men efter några timmar och lite slumrande kände jag mig mycket bättre. De tyckte att jag hade väldigt lågt blodtryck och låg puls, men annars såg det mesta bra ut. På morgonen blev jag flyttad till en akutvårdsavdelning för mer övervakning. Efter ett antal neurologiska tester avskrevs misstankarna om eventuell epilepsi och annat de funderat på. Jag talade om för personalen att jag ville tävla dagen därpå, vilket läkaren först (kanske av naturliga skäl…) var en aning tveksam till. Han såg dock att jag var piggare och efter att ha fått mig att lova att jag skulle gå med på ett ultraljud av hjärtat och även ett cykeltest med hjärtövervakning så sa han att vi skulle se efter testerna. Undersökningarna gick bra och läkaren gav mig klartecken att starta, under förutsättning att jag avbröt om jag inte mådde bra. Men som han sa, en idrottare borde känna sin kropp så bra att man känner om något inte är som det ska – även om man är van att pressa sig.

Jag brukar ladda väldigt lika inför tävlingar, med ungefär samma mat, extra vätska, salt och kolhydrater. Nu hade jag laddat med kramp, mycket lite sömn och sjukhusmat. Medan jag väntade på att alla undersökningar skulle bli klara gjorde jag dock tappra försök att få i mig det jag behövde. Frukosten fick jag önska så den kunde jag äta som jag var van. I min handväska hittade jag en påse Nya Zeelandska godisormar som jag fått av en kompis. De fick bli dagens extra kolhydrater och så pytsade jag i mig lite salt från små saltpåsar jag alltid har i handväskan och fyllde på med vatten.

Jag blev utsläppt från sjukhuset på fredagseftermiddagen och hann precis vara med på sonens triathlondebut. Dagen därpå var det dags för mig att tävla, men det får jag berätta om i ett annat inlägg.

image

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.