Återkomsten

Det är verkligen supertråkigt att följa bloggar som inte uppdateras, men eftersom det finns tålmodiga läsare som fortfarande kikar in här trots bloggtorka så har inte alla tröttnat och jag gillar egentligen att blogga – så här är återkomsten och så kan jag hoppas på mer tid och inspiration under sommaren.

Under våren har mycket av min energi gått åt till att hantera känslor – det har varit lite extra allt. Det trodde jag inte när vi började planera för ett bröllop, jag tänkte mest att det är praktiskt att vara gift och att det skulle bli roligt att bjuda folk vi tycker om. Men så blev det en möhippa, en väldigt kärleksfull och omtänksam sådan, och jag var golvad av känslor långt efteråt. Omtumlad, överraskad, tacksam. Jag grät när jag lämnade av Linda vid tåget dagen efter och sen flödade känslorna. Hela våren har jag verkligen känt att jag, och familjen, har så mycket fina människor omkring oss, vi har ett fantastisk socialt nätverk med energigivande människor som vi älskar, och vi hade nog lätt kunnat bjuda många fler på bröllopet. Jag har vänner som jag kan gråta, skratta och prata med och det betyder så mycket. Många av dem har jag ju också träffat via idrotten och i flera fall har hela familjen fått vänner för livet. Och nya människor kliver in i mitt liv och mitt hjärta hela tiden.

Nu är vi gifta och det blev en fantastisk dag, precis som vi ville ha den. Avslappnad, vacker och kärleksfull!

Idrottsmässigt har våren också varit bra! Jag hängde med Linda på läger med cykelklubben SubXX och fick träffa nya trevliga människor, jag har gjort under 1,30 på halvmaran och under 40 minuter på milen, alltid bra formbesked på våren. Cyklingen känns helt okej och jag är peppad på att utveckla den ännu mer till nästa säsong. I förra veckan fick jag Katrineholms kommuns idrottsstipendium för 2018 och det var fantastiskt roligt!

Sen har jag hunnit mycket på en vecka… Förra söndagen var vi i Uppsala och körde Uppsala Triathlon, det var SM/RM i olympisk. Jag hade varit hostig dagarna innan, men inget halsont så jag körde. Det gick bra, jag tog guld och var första AG-dam totalt, men sen tappade jag rösten och vaknade i måndags med feber. Det visade sig att jag fått öroninflammation och jag fick en antibiotikakur. Läkaren sa att det var okej att träna (okej, jag kanske inte frågade om att tävla) när jag mådde bra igen och det gjorde jag i fredags, så igår rev vi av nästa SM/RM, nämligen i sprint i Linköping. På den kortare distansen fick jag slita lite mer för guldet, men jag klarade av att upprepa resultatet från veckan innan – kul!

Linda och barnen hade varit hos oss sedan i torsdags och hängde med till Linköping, där även Oscar anslöt efter att ha trampat Vätternrundan på 7.30 – imponerande! Andreas och Christina dök också upp som publik och fotografer och även min klubbkompis Linnea kom med sin sambo – så himla roligt! Det blev en fantastisk dag med massor av vänner, träningskompisar, bekanta, härliga prestationer och många grader varmt. Irma fick inte tävla för hon var krasslig, men August var med och han gör det så himla bra, triathlon är hans grej.

Jag tror att alla bilderna in inlägget är tagna av Andreas Assermark, lyxigt att ha en kompis som är så bra på att fota.

Omgiven av två av mina favorittjejer, då är det lätt att glömma lite trötthet!

I helgen bär det av till Danmark och IM Elsinore, det är EM på halva IM-distansen. Det ska bli riktigt roligt, första medeldistansen för i år. På återseende!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade