Ärta med makt över mamma 

Jag tyckte att jag var mer flåsig än vanligt på årets Lidingölopp. Så fort det gick uppför hamnade jag i syraskuld, inga stora skillnader men ändå annorlunda mot hur det brukar kännas. Så har det liksom bara känts vid ett par andra perioder i livet, men nej?? Tänkte inte så mycket mer på det, förrän några dagar senare när jag stod vid almanackan i köket och fyllde i lite datum – när borde jag egentligen haft mens? Hmm…

Ett par dagar senare hade jag facit i handen:

Alltså, det var ju planen – men barn planerar man ju inte riktigt, de kommer inte på beställning. Men den här gången hade vi visst obeskrivlig tur, något som jag haft svårt att ta in. När folk har frågat vad jag ska köra för tävlingar nästa säsong har jag lite halvt skämtsamt sagt (inte till alla, men de jag känner lite mer) att då vill jag ha en bebis. Jag vågade inte i min vildaste fantasi våga tro att det faktiskt skulle bli så, men som det ser ut nu blir det så.

Nu är jag i vecka 13, idag var vi på ultraljud och KUB-test och fick se en sprattlade liten krabat som verkar må hur bra som helst. 

Än så länge kan ju mycket hända, men det har ju börjat bra. I alla fall för lilla Ärtan, mamman mår desto sämre tyvärr. Jag har mått väldigt illa mina tidigare graviditeter och den här verkar följa mönstret. Nu har jag fått medicin, men fortfarande mår jag illa mest hela tiden – det som lindrar bäst är att äta och jag har nog ökat en hel del i vikt tyvärr. Fogarna känns av lite till och från och det är ju sådär kul, dessutom har jag haft magkatarren from hell och varit så sjukt trött! Att säga att jag känner mig lite obekväm i min kropp är en underdrift. Den här lilla Ärtan har makt över sin mamma, jag gör inte som jag vill. Helst ligger jag på soffan och mina vanliga cirka 6 pass/vecka har krympt till 2-3 pass – i bästa fall. Tempot hålls också nere och fortsätter ni följa den här bloggen får ni följa en idrottare som inte kan köra på precis som vanligt och som typ kör Vasaloppet i vecka 30. Ni får istället följa mig, som ska vänja mig vid att inte bestämma över min egen kropp, som försöker tänka att all träning som blir av får vara plus istället för att den träningen som inte blir av är minus.

Ungefär det första som hände efter att jag fått veta att jag var gravid var att jag kraschade rejält med cykeln och det var ju lite läskigt såklart, tur att bebisen är så pytteliten och väl skyddad då.

Min chef har vetat om det jättelänge och är rätt så fantastisk. Det kan ju inte vara superkul att anställa någon som omedelbart blir gravid, men bara glada miner och omtänksamhet från henne, sådant betyder ju mycket!

2 kommentarer

  • Annelie, 24 november, 2016

    Stort grattis! Du har ju faktiskt den största tävlingen av allt nästa år

  • Helena, 24 november, 2016

    Stort grattis! Vilka fantastiska nyheter.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.