Årskrönika 2018

Så har det blivit dags att summera ett, på många sätt, händelserikt och härligt år. Andra halvan av 2017 blev lite för spännande och dramatisk för min smak, när Rickard drabbades av epilepsi, min pappa opererades i hjärnan och kort därefter drabbades av en svår sepsis efter en provtagning, jag ammade pyttebebis och dessutom fick sköta all logistik kring transporter i familjen eftersom Rickard inte fick köra bil. Därför var det skönt när det mesta föll lite på plats och det gick att uppskatta vardagen igen.

2018 blev året då jag för första gången körde en Ironman under 10 timmar, då jag cykeltränade i halv storm sjungandes Luciasånger och då jag för första gången njöt av nästan all cykelträning när till och med motvinden var ljummen hela våren och sommaren. Året då jag, mer än någonsin, tog tillvara på nuet och blev bättre på att uppskatta de små stunderna, men också fick kämpa en hel del med mina egna demoner.

Nu blir det ett bildinlägg som ska sammanfatta träningsåret 2018, häng med! (Bilder tagna av Andreas Assermark, Roger Culmsee, Tim Nordlöf, Ronnie Eriksson, Jimmy Glinnerås, familj och vänner)

Julita GOIF startade upp Supersportis där jag var med som ledare. Vi hade en härlig träningshelg med klubben och så kom Patrik Nilsson och höll föreläsning och träningspass.

Vi var ett gäng från klubben som sprang distanspass till Lyttersta badplats där vi bastade och badade.

Ser ni iskanten i bakgrunden?

Efter ett år med graviditet var det dags att tagga igång med lite mer tävling igen, framförallt för att jag tycker att det är toppen att använda lopp som kvalitetspass. På Kumla Stadslopp i april var jag under 40 min för första gången efter graviditeten, skönt! Det gick tyngre på Oppebylöpet men det blev ett bra träningspass och på Örebro Halvmaraton märktes det att jag inte kommit ikapp med långpassen än. Jag var dock nöjd med att komma under 1,30.

Sen kom värmen! Ljuvliga cykelturer i ljumma vårkvällar gjorde susen för min cykling. Varje pass var som ren PR för Sörmland, helt underbart att följa naturens utveckling under våren och sommaren. Det enda smolket i bägaren var att min bästa cykelkompis slog sönder axeln i en olycka så jag fick köra många pass ensam.

Triathlonsäsongen började på nationaldagen med Örebro Triathlon, en tävling på medeldistans. Loppet gick jättebra och för första gången kände jag att jag inte halkade efter på cyklingen. Jag gick i mål som tvåa, faktiskt den enda triathlontävlingen som jag inte vann under säsongen (fram till Kona i alla fall…). Redan i Uppsala, fyra dagar senare, fick jag kliva upp överst på pallen. I Örebro gick det dock desto sämre för min klubbkompis Micke. Halvt blind fick han bryta loppet och efter att sjukvårdare gissat att ögonbesvären berodde på förgiftning fick stackars Svartåns redan nedfläckade rykte sig ytterligare en törn. Det visade sig dock bero på Mickes imspray till simglasögonen, något som flitigt skämtats om på olika sätt resten av säsongen

I Uppsala kom jag i mål med olika färg på skorna. Jag hade rätt så nya skor när jag körde i Örebro, men tänkte att de nog säkert skulle funka fint att springa barfota i. I mål hade jag rätt fula skavsår, men tänkte fyra dagar senare att det nog skulle funka fint att springa ytterligare en mil barfota i dem. Det gjorde det visserligen, men ena foten (och skon) var väldigt blodig efteråt. Jag har fortfarande ärr efter såren.

Jag sprang långpass på midsommarafton tillsammans med några träningskompisar, dock var nog jag den enda som stannade och plockade smultron. Bästis Linda och jag hade en jättehärlig träningshelg tillsammans och så blev det några swimrunträningar under sommaren.

I juli åkte hela familjen till Playitas och jobbade för Triathlonförbundet, jättekul! Där blev vi tvungna att lära oss vad löss heter på spanska…

Till slut var Andreas tillräckligt ihoplappad för att kunna träna lite igen!

Sen kom säsongens huvudmål: Ironman Kalmar. Loppet gick precis så bra som jag hoppats och förutom ett oplanerat toastopp med 3 km kvar på löpningen så flöt allt på. Jag gick i mål som segrare i min klass, skön känsla! Faktiskt så nära det perfekta IM-loppet man kan komma känns det som.

Tiden efter Kalmar blev omtumlande, mycket förberedelser och mycket uppståndelse. Micke och jag blev uppvaktade av klubben när vi hade Julita Duathlon. Sen åkte jag till Norge och sprang/vandrade med ett gäng trevliga människor, en resa jag fick i present av Linda. En härlig men regnig, kall och tuff helg. Rickard och Lindas man Oscar hade skrattat åt mig i månader eftersom de var helt övertygade om att jag aldrig skulle lyckas packa fyra dagars packning i en löparryggsäck – men tji fick de!

Hawaii blev fantastiskt! Själva loppet gick inte som jag hoppats, men vilken upplevelse hela resan blev! Och så underbart att uppleva alltihopa tillsammans med min familj. Dessutom fick vi ju vara med på ett underbart bröllop.

Nu kämpar jag mig igenom vintern med gym, spinning, simning och annat – och längtar efter våren.

Jag passade också på att avsluta året med ytterligare en liten simtur i sjön, den 15/12.

År 2018 var ett bra år. Jag har tagit en del beslut, de flesta av dem är jag väldigt nöjd med. Jag har tränat, och tränar, på att stå upp för mig själv och det jag tror på. Träningsmässigt är jag nöjd, det känns som rimligt när man har tre barn och mycket annat. Jag har tränat drygt 420 timmar, sprungit 130 mil och cyklat närmare 400 mil.

Nu kickar vi igång 2019 med allt vad det året har att erbjuda. Jag börjar med att byta jobb och inriktning på livet, Vilda Bebisen ska börja på förskola och vi ska få vardagen att rulla på. Tusen tack till alla som på ett eller annat sätt bidragit till att fylla vårt 2018 med innehåll!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade