Årskrönika 2016

Förra året tror jag inte det blev någon och det är ju inget måste, men i år är jag sugen på att sammanfatta säsongen – inte minst för att påminna mig själv om att jag inte alltid varit trött, illamående och tung ;-).

Några skidor blev det inte alls förra året, jag spelade teater istället för att satsa på skidor och det visade sig vara ett klokt val för det fanns inte mycket snö att hurra över. Dessutom låg jag däckad i en tre veckor lång influensa under Vasaloppsveckan och däromkring.

Efter influensan hade jag ju såklart halkat efter i planeringen men det var liksom bara att gilla läget och försöka skynda lite långsamt.

wpid-img_20160423_213220.jpg

Jag tycker om att ha lite lopp som träning för att komma i form och under våren körde jag två millopp; Kumla Stadslopp och Oppebylöpet – båda med ganska taskigt känsla och tider på runt 41 minuter. Inte så mycket att orda om, det blir bra träningspass oavsett. Ett lite längre tempopass fick jag på Örebro Halvmarathon där det också gick tungt och jag fick kämpa för att komma in under 1,30 – men där fick jag en bonus i form av en bloggläsare ”irl” och vi har sedan följt varandra under året. Grymma Susanne har gjort en  häftig säsong och är dessutom hur gullig och trevlig som helst så det var en kul bekantskap.

Jag sprang Stockholm Maraton med tunga ben och på min sämsta tid någonsin på maran: 3,11. Trots det var jag inte särskilt besviken, jag sprang hela loppet med en ilska i kroppen, en ilska över den jävla skitsjukdomen cancer och med en tacksamhet att jag hade en frisk kropp som tog mig runt en mara. Det var första loppet jag sprang med ett A i ett hjärta och texten #fuckcancer på armen för att hedra och stötta Anna som då nyligen fått sin diagnos. Resten av säsongen fanns A:et och hashtagen på min arm eller nummerlappen i alla lopp.

För att få lite kvalitetspass på cykel körde jag Tjejvättern tillsammans med Lindakatarina och Skandisloppet i Uppsala tillsammans med Oscar och ett gäng från IK Fyris. Båda loppen blev utmaningar med blåst och trötta ben, men jag är nöjd.

wpid-received_10154013955885071.jpeg

wpid-img_20160611_114634.jpg

 

I Julita Triathlon hade vi under säsongen en klubbtour och det var väldigt roligt. Den innehöll bland annat terränglöpning, triathlon, duathlon med jaktstart och lite annat smått och gott. Det är såklart lite prestige i loppen men jag ser dem ändå som träningstävlingar och har inte samma behov av gå in en egen bubbla innan. För mig är det viktigt att det är roligt och jag har aldrig tagit klubbtävlingar på blodigt allvar (inte förrän loppet är igång haha) och det måste finnas utrymme att peppa andra och ha med familjen. Jag vann damklassen i samtliga lopp jag ställde upp i (missade ett för Malmö Triathlon) och jagade herrarna lite lagom seriöst. Min klubbkompis Andreas är en duktig fotograf och har dokumenterat större delen av touren:

Jag åkte till Uppsala och körde SM i sprint i riktigt hällregn. Jag är ju lite (årets underdrift…) feg när det är blöt asfalt och skarpa kurvor och lyckades inte riktigt ta igen det jag tappat på cyklingen under den avslutande löpningen men facit blev ändå ett SM-silver. Årets andra SM-medalj, det blev ett guld på SM i Duathlon i Väsby i maj.

 

Årets första större mål var SM på medeldistans i Vansbro, men efter lite velande valde jag att hoppa över det då jag fick erbjudande om att åka till Playitas istället. Det blev en härlig vecka och det var ju såklart jättekul att få åka dit och se hur det är där.

Den första längre tävlingen blev istället Ironman 70.3 i Jönköping. Ett lopp där det mesta kändes helt okej, om än inte helt perfekt. Jag är väldigt nöjd med den avslutande löpningen där jag gjorde halvmaran på stabila 1,30 och faktiskt med en riktigt bra känsla! Vid midsommar hade jag slutat med p-piller för att jag misstänkte att de konstgjorda hormonerna ställde till det för mig – men berodde den fina känslan på det eller var det en slump? Ingen aning, men jag var glad. En tredjeplats blev facit och en plats till VM i USA 2017 – som jag dock tackade nej till. Dels för att jag redan då visste att jag var sugen på att ta en bebispaus och dels för att man ju ändå får stå för hela kostnaden själv även om man kvalar dit.

Helgen efter Jönköping åkte vi på triathlonturné till Säter och sedan Gävle. August tävlade på båda ställena medan jag nöjde mig med Gävle. En ny sprint, den här gången i solsken, och en förstaplats för mig.

wpid-received_10210529109649133.jpeg

 

Sedan var det dags för avfärd för säsongens stora mål: EM på fulldistans (Ironmandistans) i Poznan, Polen. Vi flög dit och det gick smidigt. I Polen väntade värmebölja på oss (som dottern sa här i höstas: ”jag vill hellre åka till Gran Canaria än till Polen för i Polen var det FÖR varmt”…) och det blev mycket sol och bad både före och efter tävlingen. Informationen kring tävlingen var ganska bristfällig och mycket var på polska, vilket ju kan tyckas ganska märkligt om man nu håller i ett Europamästerskap. Jag bestämde mig att försöka koncentrera mig på min grej bara, jag vet ju hur det går till på tävling. Men det är klart, det underlättar ju om man vet var T1 och T2 är… En jättelång kö till cykelincheckningen dagen innan störde min vätskeuppladdning lite och så hade jag lyckats glömma att ta med landslagsdräkten och visa huvuddomaren så jag fick komma dit extra tidigt på tävlingsmorgonen för att fixa det, men annars gick förberedelserna bra. Taxin kom som den skulle 04.45 på tävlingsdagens morgon och jag anlände till en lugn tävlingsplats där vattnet var spegelblankt och solen på väg upp. Simningen gick fint, men väldigt fort tyckte jag nog när jag sneglade på klockan när jag sprang upp ur vattnet. Det visade sig sedan att vi simmat 800 meter för kort på grund av en funktionärsmiss vilket ju var synd, men det var ju i alla fall lika för alla. Cyklingen var en fyravarvsbana där man körde 22 km på en motorväg, vände och körde tillbaka och så upprepade man allt fyra gånger. Väldigt tråkigt men i alla fall inte så mycket svåra kurvor ;-). Det var varmt, jättevarmt, och jag ångrade tempohjälmen. Tror att jag hällde minst lika mycket vatten över mig som i mig. Löpbanan hade de nog lyckats lägga på de sunkigaste delarna av hela stan för den var inte heller så upplyftande, men annars kändes väl kroppen rätt okej. Benen kändes som man kan förvänta sig efter 18 mil cykel, men det var ingen katastrof. Det var det däremot att det inte fanns någon Cola vid vätskestationerna som utlovat, det kraschade min noggrant uttänkta vätske- och energiplan. Rickard missade dessutom en langning (ingen skugga över honom) och jag började känna mig lite desperat. Han löste det genom att en sambo till en annan svensk deltagare ställde upp och passade barnen en stund så Rickard kunde köpa Cola och ställa ut flaskor på ett par langningsstationer. Jag tog mig i mål och hade bärgat ett EM-brons i min klass!

En stund efter målgång lyckades jag dock i vanlig ordning kollapsa lite och fick ligga med dropp i sjukvårdstältet. Att de inte ger dropp lite oftare – det var ju toppen! Jag har aldrig återhämtat mig så snabbt! Jag kunde ju till och med äta lite mat samma dag.

Efter Polen följde en halvt hysterisk månad med massor av tävlingar. Fast mest var det roligt och många av dem var spontana infall, jag hade inte planerat det. Men vad sägs om en Ironman, en sprint, en olympisk, en kvartsmara, tre swimrun och en medeldistans på fyra veckor? Min kropp sa faktiskt: okej! Jag vann sprinten i touren som vi körde helgen efter Polen, dagen därpå körde jag ett swimrunlopp som heter Farleden där jag fick överta en startplats av en kompis. Sen åkte vi till Malmö Triathlon där jag körde en Olympisk distans i halv storm och var första AG-dam över mållinjen.

wpid-wp-image-506571464jpg.jpg

 

Två dagar senare sprang jag en kvartsmara här i stan, höll mitt löfte till mig själv och sprang inte på max utan försökte vinka, vara glad och njuta.

wpid-wp-1471036311965.jpg

 

Ytterligare två dagar senare var det premiär för Katrineholm Swimrun där jag ställde upp tillsammans med en nyfunnen träningskompis. Han fick styra tempot och jag peppade, jag är grymt imponerad av hur han krigade.

wpid-wp-1471037759940.jpg

 

Jag körde Ångaloppet med min simtränare Christian och letade fram mina allra sista krafter på upploppet och bilden där vi passerar mållinjen kvalar nog in som årets bild här på bloggen.

wpid-wp-image-1670742336jpg.jpg

 

Själv har jag inget minne av att han fick hålla upp mig- vet inte om det är bra eller dåligt ;-).

Sala Silverman blev årets andra medeldistans och det var en trevlig tävling. Pallplats där också, en 2:a-plats efter Emma Graaf i seniorklass dit jag anmält mig. Jag har spottat upp mig lite på cyklingen men fortfarande finns det stor utvecklingspotential där. Benen var riktigt tunga på löpningen och jag började bli rejält sliten efter säsongen, men trots att jag sprang långt ifrån så fort som jag borde kunna så hade jag dagens bästa löptid av alla damer.

Men benen fick inte vila riktigt än, helgen efter väntade KM i duathlon. Lite besvär med ett knä, men det höll ihop och jag kom in som segrare i damklassen och med endast några få herrar för mig. Sedan blev det lite lugnt ett par veckor innan jag körde ett terränglopp strax utanför stan och hamnade överst på pallen för 7:e året i rad. Touren avslutades med Linas Mil som också gick helt okej och hela säsongen avslutades med Lidingöloppet.

På Lidingöloppet kände jag små diffusa tecken som sen visade sig vara tecken på just det jag misstänkt – en graviditet. Jag är så grymt glad och stolt över min säsong och allt kroppen ställt upp på. Det gäller att minnas det nu när kroppen igen faktiskt gör precis det den är skapad för, nämligen bär ett barn, men när känslan i kroppen är så vitt skild från känslan när jag går över mållinjen efter ett lopp. Men jag är ju mitt uppe i ett annat lopp just nu och 2017 är än så länge ett spännande och okänt kapitel.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.