Ärligt stulna bilder, snölek och debut på gymmet som tjejen med (total avsaknad av) koll…

Det är så besvärligt att försöka stjäla bilder från Instagram så jag fick helt enkelt be en av klubbens fotografer om att få några bilder. Här kommer några bilder från helgens simpass, bilderna är tagna av Roger Culmsee.

Ett jättekul pass! Nu till helgen blir det spinning, inte min favoritsysselsättning men helt klart roligare när man kör det med trevliga människor. 

Jag gästspelade med Team Nordic Trail i tisdags också, helt underbart ute! Så vackert med snö! Bilden är tagen tidigare på dagen, det var ju såklart kolsvart ute när vi sprang. Det är helt nytt för mig att springa med pannlampa, obanat och följa reflexer – nytt men väldigt roligt. 

Det var ännu mer snö i onsdags morse och jag var så peppad på att sticka ut och cykla mtb på kvällen – tills det började regna under dagen och blev glashalt och slaskigt. Då tappade jag helt sugen, men cykelträning behöver jag. Då kom jag på snilleblixten – jag skulle skriva in mig på World Class! Vi har nämligen ett avtal med klubben där så vi kan teckna avtal till bra pris och med endast ett halvårs bindningstid. Sagt och gjort, jag har inte så långt mellan tanke och handling så jag ringde WC och bokade in mig på ett par pass och så ringde jag och meddelade sambon att jag skulle träna 17.30 (han brukar komma hem ca 17.15…). Strax före klockan 17 meddelade sambon via sms att de skulle bli sena. 17.20 meddelade jag honom via telefon att barnen fick vara själva de två minuter han beräknade att ha kvar hem – bebis låg ju i tryggt förvar på golvet omgiven av storasyskonen. 17.21 ringer dottern mig (jag har då hunnit ca 200 meter hemifrån) och undrar när pappa kommer hem (han är då utanför huset). 17.29 rusar jag in på gymmet med flaxande jacka, skor i händerna och något jagat i blicken. Killen i receptionen ber om mitt personnummer och säger sen åt mig att jag kan springa in. Vilket jag gör och tyvärr känner jag igen varenda människa jag rusar förbi, alla ser lite roade ut. In i spinningsalen där det finns en ledig cykel – längst fram, mitt framför ledaren. Jag har ju absolut inte hunnit med att gå vägen om omklädningsrummet så jag droppar av en hög med packning på golvet, ledaren uppmanar mig att inte stressa men det är svårt att ta det lugnt när själva passet typ har börjat. Jag börjar i princip cykla samtidigt som jag ställer in cykeln och sen löper själva passet på utan direkta missöden. Stretchingen får jag dock hoppa över eftersom jag bokat in mig på att annat pass efteråt – ett pass som jag tror ska innehålla lite mjuka övningar för bålstyrka och rörlighet.

Jag tittar in i salen där jag tror att passet ska hållas, får bekräftat att det är så och meddelar att jag bara ska byta om från de genomsvettiga cykelkläderna. Byter om på toa och inser att svetten inte kommer att sluta rinna så det är bara att gå tillbaka till salen. Ställer mig vid den enda mattan där det inte står en vattenflaska eftersom instruktören börjat, men då kommer en kvinna och informerar mig bestämt om att det är hennes plats. Jag ser mig förvirrat omkring, det finns ju ingen mer plats. Det finns massor av ledig plats upplyser kvinnan mig om – DÅ fattar jag att man ska plocka fram sin egen matta och att det inte är framlagt en per person… Jag gör verkligen ett stabilt intryck känner jag… 

Så börjar passet. Det är INTE ett mjukt pass! Efter ungefär 4 minuter vill jag kräkas, då har jag mjölksyra i hela magen. Instruktören pratar typ ett helt annat språk: ”försök att riktigt cruncha till er core!” Vaddå cruncha? Menar hon inte mage? Övningarna går fort, jag hinner inte med och de har konstiga namn. Efter en stund förstår jag att det mest är olika typer av situps helt enkelt. Sen ska vi göra övningar intrasslade i gummiband, det känns livsfarligt och jag blir rädd att jag mitt i en rumpövning ska falla raklång och slå ut tänderna – eftersom jag inte kan ta emot mig när jag är intrasslad. Jag känner mig väldigt mycket som Celeste Barber  (kolla henne på Insta eller googla) och har svårt att hålla mig för skratt. Övningarna är ju effektiva, det får jag erkänna. Efter en halvtimme är passet slut – jag också. När vi plockat undan efter oss kommer killen från receptionen in i salen. Han frågar om det är någon av oss på passet som kör Ford? Ingen svarar. Inte jag heller. Fast sen kommer jag på – jag kör ju Ford… Han håller upp ett par bilnycklar. Mina! Tydligen har han hittat dem i spinningsalen. Ridå!

Fast nej, innan jag kan stoppa huvudet under armen och åka hem måste jag teckna det här avtalet eftersom jag ju inte riktigt hann med det innan träningen. När jag skrivit på pappren frågar killen om jag har koll på kortet och taggen nu? Förstår inte vad han menar…

Måste ha gjort ett underbart första intryck.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade