Årefjällsloppet 2015

Den här helgen alltså. Wow! Så mycket upplevelser, så mycket intryck att sortera. Jag tror jag gör så att det här får bli ett inlägg om själva loppet och så får resten ett eget inlägg senare.

Det toksnöade hela fredagen men prognosen för lördagen såg lovande ut. Och mycket riktigt, lördagen startade med några minusgrader och en klarblå himmel. Dock fick vi veta att vårt lag stod med en man kort, Team Hellner skulle få klara sig utan Hellner. Han kände sig inte tillräckligt fräsch för att tävla, sen hade väl jag kunnat tycka att han kanske kunde ha hejat på oss istället för att åka hem men det är ju såklart hans beslut.

Loppet var egentligen ett 75 km-lopp där målet skulle vara i Åre, men på grund av snöbrist avgjordes hela loppet i Vålådalen och kortades ner till 47 km (48 km tror jag de flesta fick det till).

Vi hade egen chaufför till tävlingsplatsen så vi slapp åka buss. Solen strålade, mina lagkamrater var på bra humör och jag mådde illa av nervositet. Jag är alltid nervös innan skidtävlingar, för otäcka nedförsbackar, för att bryta staven och för allt möjligt annat. Skillnaden mot andra tävlingar var att jag nu dels var tvungen att försöka vara lite trevlig eftersom jag inte hade med mig en luttrad sambo som knappt märker när jag snäser av nervositet och dels var tvungen att släppa lite på kontrollen och mina rutiner. Vi skulle fota innan loppet, skidorna var vallade av någon annan och jag hade helt enkelt inte full kontroll. Mycket nyttigt för mig! För när startskottet gick stod jag ju såklart på startlinjen med alla grejer jag skulle ha, skidorna var testade och jag hade hunnit med det jag skulle.

Starten blev lite bökig då flera elitherrar föll och skapade lite trafikstockning och när vi väl kom iväg var det många framför mig som kändes väldigt tafatta. Jag är ju lite osäker i skarpa kurvor och nedförsbackar, men jag kände mig stentuff i jämförelse med många andra – och då stod jag ändå i led 1. Jag hade lite svårt att ta mig längre fram och det var inte förrän efter ca 4 km som jag började kunna åka i min takt. Efter en dryg halvmil av elljusspårsliknande åkning bar det av uppåt. Och uppåt gick det, massor av saxbackar skulle avverkas. När alla måste saxa blir det lite trångt och det var svårt att ta sig förbi. Nedförsbackarna var lite knixiga men funkade okej. När vi kört ungefär 15-17 km så varvade vi i närheten av starten och åkte ut på elljusspåret igen, nu på en något längre slinga. Vid varvningen stannade jag en halv minut eller så och fick lite påfyllning av fästvalla.

Efter den svängen bar det av upp på fjället, och uppåt gick det. Typ hela tiden. Emellanåt trodde jag att vi var uppe för att det kom en pytteliten nedförsbacke, men då svängde det raskt av uppåt igen. Jag har aldrig klättrat så mycket i hela mitt liv. Det var saxbackar, mördarbackar och Lundbäcksbackar. Typ. Solen stekte och det kom inga vätskekontroller, jag började må illa. Till slut fick jag lite vätska av en i publiken och av en annan åkare – tack och lov!

Jag fick problem med kramp i överarmarna och det gjorde så ont! Vi hade åkt mindre än 30 km men det kändes värre än ett Vasalopp. När jag till slut fick syn på en stor uppblåsbar båge (jag har fått förklarat för mig vad den kallas men kommer inte ihåg) med Red Bull-logga på kändes det som en hägring. Vid det här laget var vi uppe på kalfjället, solen sken och det var fantastiskt vackert men jag orkade inte riktigt ta in det. I vätskekontrollen drack jag sportdryck, vatten, buljong och Red Bull som om det inte fanns någon morgondag – vilket gjorde att jag de följande kilometrarna var övertygad om att jag skulle kräkas. Det gjorde jag inte och krampen försvann också men jag var fortfarande sjukt trött i kroppen. En stund senare började det bära av nedåt igen, men det var just inga backar som jag kunde slappna av i – vid varje backe stod en skylt som varnade för antingen brant backe eller skarpa kurvor. Höll mig på benen och kom ner mot varvning igen – bara för att upptäcka att vi skulle ut på den backiga delen av första varvet. Igen. En mil till av den härliga (…) kuperade banan. Nu var det mest pannben som gällde, jag var slut i hela kroppen. Till slut kunde jag på darriga ben staka i mål, jag hade tungt med andningen och behövde medicin. Egentligen avskyr jag att ha astmabesvär men just då, när jag stod där och fumlade med medicinen, var jag ganska glad över att få lite extra service med skidor och annat av sjukvårdspersonalen.

Jag klarade av guldtiden (segrarens tid +50% och fick en guldmedalj. Min tid på 48 km blev 3,28 vilket är en långsam tid, men med tanke på förutsättningarna är jag nöjd. Det räckte till en 12:e plats i damernas motionsklass och tillsammans med mina suveräna lagkamrater Johan och Niklas så kammade vi hem segern i klassen för företagslag, Team Hellner utan Hellner.

Det var jätteroligt att bli påhejad av alla som jobbade för Red Bull eftersom jag inte kände så många andra där.

Dagarna efter loppet har jag haft ont i ungefär hela kroppen, men det var det värt.

Inom kort ska jag skriva ett inlägg med lite fler detaljer från själva resan också, men tills dess får ni nöja er med det här.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.