Är jag en tävlingsmänniska?

Men jösses vad länge sen det är jag bloggade! Hur fort går tiden egentligen? Min bebis har i alla fall klarat av tre förkylningar på fyra veckor nu så det har blivit rätt skralt med sömnen tyvärr. Då krävs det gott om viljestyrka för att få till träning – och ibland tillräckligt med beslutsamhet för att bestämma sig för att inte träna alls. Dock har träningen den här veckan känts helt okej, skönt!

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket på hur jag är som tävlingsmänniska, vilka mål jag har, vad som driver mig, vad jag har för inställning till träning och tävling. Jag har läst en hel del blogginlägg om folks träningsupplägg, deras tankar och målsättningar och även diskuterat en del med vänner som också tränar och tävlar.

Jag har hört någon dela in tävlande idrottare i två grupper, nu kommer jag inte ihåg exakta benämningar så det är inga citat men jag kommer ju ihåg själva innebörden. Det handlade om att man antingen vill sätta en yttre press på sig själv, eller en inre. Yttre press: tänk er till exempel en idrottare som innan OS går ut med att hen har ett antal guld som målsättning. När man är så öppen med sina mål får man liksom motivation av att även andra då lite får de förväntningarna. De idrottare som mer använder sig av en inre press är de som inte vill svara på sin målsättning i intervjuer och som kanske låter mindre målmedvetna. Det behöver de dock inte vara, de har förmodligen sitt mål helt klart för sig men mår bättre av att sätta upp sina mål mer för sig själva. Det fanns inte alls någon värdering i att den ena typen skulle vara bättre än den andra, men det var intressant att höra om det och jag brukar numera tänka på det när jag hör intervjuer.

Jag går sällan ut med några mål inför tävlingar, av flera anledningar. Dels mår jag inte jättebra av andras förväntningar och dels så är jag lite vidskeplig eller vad man ska säga – jag får för mig att det är mindre chans att lyckas om jag pratar om det. Ibland kan jag berätta om vad jag har för mål, men då har jag ofta också ett tuffare mål som jag behåller inför mig själv. Jag har en tendens att förminska min egen insats, jag tycker att det är lite pinsamt att använda finishertröjor eftersom jag tänker att andra kanske ska tycka att jag vill skryta, jag kan träna saker bara för att det är roligt och förmodligen inte gör mig till en bättre triathlet, jag håller ingen speciell diet, jag orkar inte ta allt på blodigt allvar, jag skiljer på träningstävling och ”riktig” tävling och jag blir förvånad (och glad förstås) varje gång folk jag inte känner vet vem jag är för att de gillar att följa mig och mina resultat.

Betyder allt det här att jag inte satsar tillräckligt eller vill lyckas? Nej, det tror jag inte. Jag bara försöker att inte ta mig själv på för stort allvar eftersom jag tycker att det blir lite pinsamt och jag tror heller inte på riktigt att en påse godis eller ett missat träningspass påverkar min totala prestation. Men jag har också blivit bättre på att vara snäll mot mig själv – känner jag att kroppen behöver sömn mer än den behöver träning så får den det. Sen att jag älskar att sova och mer än gärna skulle byta ut allt möjligt i livet mot sömn är en annan sak…

Jag tänker ibland på hur stor skillnad det skulle bli på mina resultat om jag tränade med coach, hade wattmätare, visste min swolf och kunde namnet på de olika delarna i ett crawlarmtag. Skulle mina resultat skjuta i höjden? Eller skulle det inte bli någon skillnad? Eller skulle jag bara bli sliten och skadad? Intressant tanke. Jag är ganska nöjd med att köra på känsla och den känslan har ju ändå gett mig sub 40 på milen, 3,01 på maran, 10,07 (fast iofs med kort simning, runt 10,20 är nog mer realistiskt) på IM-distans och ett EM-brons på fulldistans. Skulle jag bli dubbelt så bra med dubbelt så mycket träning? Tveksamt.

Jag uppskattar min klubb, mina träningskompisar, Facebookgrupper och triathlonkompisar runt om i landet jättemycket – men ibland längtar jag tillbaka till åren då jag körde mina första triathlontävlingar. När jag var nöjd med min alu-racer, tränade på egen hand och körde på av ren kärlek till sporten och med en härlig frihetskänsla – helt utan prylhets, jämförelser och en ständig tävling om allt. Vet inte om någon förstår vad jag menar eller kan känna igen sig?

Bild från ett löppass jag körde för ett par veckor sen och var riktigt nöjd med. Skulle tycka det var skönt att komma upp i lite längre distanser snart.

Körde också en egen Vasaloppsspinning i vardagsrummet, det var ganska tråkigt faktiskt. Men kanske bra träning. Dottern tyckte dock att det var lite dåligt att jag bara körde tills vinnaren gick i mål och inte tills alla var i mål..

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade