Äntligen  löpning!

Jag var på gång att prova och springa lite redan för några veckor sen, men då blev jag förkyld och när snuvan var borta sköt jag lite till på löparpremiären. Men förra onsdagen var det dags, nästan 9 veckor efter förlossningen. Jag har tränat jättemycket bäckenbottenövningar (knipträning) och var spänd på om det gett tillräckligt bra resultat. Jag hade bestämt mig för att växla mellan löpning och gång och kände att 4 x 1 km kändes rimligt. Förmodligen skulle man kunna börja ännu lugnare, typ springa en minut åt gången istället för en kilometer, men så gjorde inte jag. Det gick bra att springa och var väldigt skönt – fast tungt och jobbigt såklart. Inte fick jag så mycket träningsvärk heller. 

En tanke växte fram – tänk om jag skulle springa KK-joggens halvmil med bebis i löparvagn? Jag hade ju bestämt att jag inte skulle springa loppet eftersom jag inte tränat, men bara jogga runt 5,1 km och ha med vagnen så det bara blev en kul grej? Jag frågade några kompisar vad de tyckte, för visst händer det att jag tar åt mig när jag fått kritik och gliringar för min träning och vår familjs sätt att leva, men de var positiva. Så i helgen  plockades vagnen fram och bebis lastades i för en provrunda. Vi joggade 3 km, han satt vaken och vår nöjd hela vägen i sin lilla hängmatta och jag blev ännu mer sugen. Slängde iväg ett mail till arrangören och frågade om det var okej med vagn och när de ringde upp och godkände det bestämde jag mig så det blev en anmälan.

Hela tisdagen, dagen för loppet, hade jag bebis i famnen eller sjalen för att tanka närhet så han förhoppningsvis skulle vara pigg, lugn och nöjd även om han inte somnade i vagnen under loppet. Barnen sprang sina lopp först och det var supersmidigt att ha bebis i sjalen när det var mycket folk på stan.

Barnen var jättenöjda och jag också – mitt mål när de springer lopp är alltid att de ska slippa ramla i starten och komma i mål hela och gärna utan tårar. Hittills har det funkat nästan varje gång. Dottern sprang för första gången utan sällskap av förälder, hon sprang med en kompis och de var glada och nöjda efteråt. Sonen var jättenöjd med att ha förbättrat sin tid på 2,7 km med nästan 2,5 minut sen förra året. Alla glada och nöjda, jag ammade bebis och satte honom i vagnen ungefär 4 minuter innan start… Uppvärmning hoppade jag över, jag tänkte ju bara jogga och eftersom jag inte ens sprungit 5 km i sträck efter förlossningen så kunde jag inte ta mig till att springa massor innan. 

Det gick väldigt  väldigt långsamt i starten och snart började jag springa om folk, mer om det i förra inlägget. Jag hade roligt och vinkade till alla som hejade på mig och en del av de jag sprang om ville också byta några ord. Många tittade och pekade på vagnen men jag såg bara glada miner. Tanken var ju att jag bara skulle jogga lugnt men det var ju så kul så jag sprang på lite. Saktade dock ner och tog det väldigt lugnt vid ojämnheter som tex trottoarkanter så det inte skulle skumpa för mycket i vagnen. Bebis satt vaken och storögd och alldeles nöjd. Alldeles för liten för att åka framåtvänd vagn egentligen såklart, men det var ju bara en liten stund. Jag spurtade på lite och sista kilometern gick visst på runt 4,10 – så gick det med den joggen… I mål blev jag fotad och intervjuad av tidningen och bebis somnade direkt när jag stannade och det var slut på det roliga.

Foto: Andreas Assermark

Foto: Pernilla Eliasson

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.