Ironman 70.3 Jönköping – racerapport från hjärtat 

Mycket av packningen från Playitas hamnade direkt i husvagnen utan att passera gå – nästa destination var Jönköping och den första IM 70.3 i Sverige. Det finns ju förstås jättemånga lopp på just den distansen i Sverige men det var det första i Ironmancirkusens regi och eftersom jag inte ska köra Kalmar i år så kunde det ju vara kul med lite spektakel. För spektakel blir det – dock inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse för det är roligt med mycket folk och härlig stämning. Det tråkiga är väl att anmälningsavgiften blir mer än dubbelt så hög, men det är ju ett val man gör. Vi tog pick och pack och rullade mot Jönköping i fredags morse, tävlingen gick av stapeln i går (söndag) och jag tycker att det är skönt att vara på plats i god tid om det finns möjlighet. Det gör schemat luftigare och det finns mer tid för lek och sagoläsning med barnen så att inte varje resa till tävling blir väntan för dem och allt fokus på mig.

Jag gick på preracemöte på fredagseftermiddagen och när jag var tillbaka på campingen hade vi fått middagsgäster, våra kompisar Hanna och Janne och barn. Vi hjälptes åt att fixa mat (eller i ärlighetens namn så pratade nog jag mest), grillade tillsammans och barnen lekte. Vi tog en promenad ner till Vätterstranden också där barnen badade i det iskalla vattnet.

Lördag morgon struntade jag i provsimningen och vi tog lite sovmorgon. Efter frukost åkte vi cykelbanan med bil och kunde konstatera att det var tuffa uppförsbackar och en ganska krävande bana. En kort avstickare med ett snabbt polkagrisstopp i Gränna och så hem till campingen för lunch. Barnen fick snabbt kompisar på campingen och hängde mest hela tiden i lekparken cirka 50 meter från husvagnen, så himla skönt att de så snabbt finner sig tillrätta när vi är iväg. Och skönt att de hittar annat att göra än att träta med varandra…

Jag packade påsar i solsken och åkte ner och checkade in cykeln. Jag har aldrig varit med om mer trångt för cyklarna, knappt de fick plats. Mina platser för påsarna var precis vid skyltar så jag bedömde att de skulle bli lätta att hitta.

Vi mötte upp de andra deltagarna från klubben och tog lite foton, kul att höra om deras förväntningar!

Dottern skaffade sig en ”klubbklänning” och provade solglasögon.

Vi kom tillbaka till campingen och upptäckte att det inte är bara vi som råkar ut för haverier på semester (nu är det några år sedan men vi har avverkat både punka på husvagnen, en uppbrunnen turbo på vår förra bil samt en havererad bränslepump på campingsemester):

Middag och förberedelser av det sista, sen kändes det nästan tomt att allt var klart och förberett, barnen duschade, sagor lästa och inget fanns kvar på att göra-listan när klockan var 21 – vad hade jag glömt liksom? Fick försöka inse att jag nog hade koll på allt och efter lite trevligt telefonprat med en kompis somnade jag gott.

Eftersom tävlingen inte skulle starta förrän klockan 9 blev det inte alltför tidig morgon igår och jag hade satt klockan så att jag i lugn och ro skulle hinna gå på toa, äta frukost, gå på toa, duscha, gå på toa, dubbelkolla det sista och gå på toa… Vi plockade upp min kompis Micke, som också skulle tävla, och så fick vi skjuts ner till starten. Eller nej, till växlingsområdet – det var nämligen över 500 meter (barfota)löpning från simuppgången till T1. Tråcklade på vätska och energi och funderade på om jag skulle klara av att få ut min cykel i växlingen utan att få ett par, tre andra på släp. En kille precis bredvid försäkrade mig om att det inte gjorde något om jag fick med mig hans cykel – han var ändå trött på den… I vanlig ordning dubbelkollade jag påsarna några gånger innan Micke och jag traskade upp till simstarten och tog lite bilder innan vi påbörjade uppvärmningen. Det var parkeringsförbud i de centrala delarna av stan där tävlingen skulle äga rum och det skulle vara avspärrat, som vanligt struntar folk i skyltar men Jönköpings kommun visade att det får konsekvenser att strunta i regler – de jobbade hårt hela morgonen med att faktiskt bogsera bort alla felparkerade bilar. Såg lite roligt ut och helt rätt kan jag tycka – många har en alldeles för slapp inställning till regler.

Efter en uppjogg hade jag tänkt mig ett avslutande toabesök, gav dock upp då toakön var för lång och inte rörde sig framåt. Kom tillbaka till våra supportrar och utbrast frustrerat att ”jag får väl bajsa i vattnet då!”, något som väckte en del munterhet. Tror jag det, det var ju inte de som skulle simna i samma vatten som jag… Fast såklart bajsade jag inte i vattnet, jag var inte inte ens bajsnödig. Det var liksom bara det att jag ville gå på toa för säkerhets skull. Kissnödighet oroar jag mig inte för, det gör jag i farten. Jag klämde mig i våtdräkten och hann med några minuters simning i en liten kanal som jag nog inte hade valt som badplats i vanliga fall, innan vi blev uppjagade ur vattnet och in i startfållan. Jag ställde mig vid skylten för 30 minuter, men blev framdragen en bit av min kompis Oskar. Proffsen presenterades, nationalsången framfördes och sen var det dags för oss. De släppte i fyra atleter var 5:e sekund så det var en väldigt lugn start. Jag kom in andningen ganska bra men trots att banan var rak och att jag i vanliga fall navigerar helt okej så kände jag att jag simmade lite krokigt. Jag kände mig trängd av andra som jag tyckte simmade snett och liksom prejade mig, men de kanske tänkte samma om mig ;-). En tanke bara: jag har i stort sett aldrig känt mig prejad eller trängd av tjejer på simningen, bara av killar/karlar. Undrar vad det beror på? I det stora hela kändes i alla fall simningen helt okej och när jag kom upp ur vattnet och inledde min Eriksgata genom stan möttes jag av bästa tänkbara fanclub. De kanske ser lite trötta ut på bilden men skenet bedrar, de var jättebra på att heja!

Jag kom fram till T1, tog min påse, fick på mig strumpor, cykelskor (nej, jag har inte lärt mig att ha dem på pedalerna) och tröjan jag bestämt mig för att ha. Knäppte på mig hjälm och racebelt, slängde påsen i lådorna och satte kurs mot cykeln. För en gångs skull hittade jag den direkt och lyckades få med mig bara min egen ut. Vid cykel ut stod huvuddomare Gun och hejade, där höll jag på att välta med cykeln och det hade varit pinsamt. Sprang några steg till och fick sedan hoppa på. Slant med klossarna på pedalerna men fick ordning på allt och kom iväg. Adrenalinet pumpade och allt var bara helt fantastiskt trots att pulsen var i taket. Ut ur stan och snart bar det av uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Många kilometer uppför var det i början och såklart hade publiken flockats för att se oss flåsa oss uppför. Kände mig ändå hyfsat stark men jag fick slita ordentligt. Efter 15-20 kilometer var de värsta backarna över, men banan var ganska kuperad och krävande med en hel del vind. Det var en vacker bana runt lite små sjöar, när jag orkade se lite på utsikten. Jag försökte peta i mig energi och vätska och tyckte nog jag lyckades ganska bra trots att jag alltid har extremt svårt att få i mig under ansträngning. På min nya klocka har jag glömt bort att ändra några inställningar så jag ser inte medelhastigheten när jag cyklar, men det är ganska avstressande. Stressande är det däremot att irriteras över alla som draftade så fort motorcyklarna är utom synhåll. Jag kämpade dock på efter bästa förmåga och chansade lite med hur benen skulle kännas på löpningen efteråt eftersom jag tryckte på ganska bra. Jämförelsevis cyklar jag ju inte bra, men jag gjorde det bra för att vara jag. Totalt blev snittet 32 km/h och på den banan är jag jättenöjd med det. På slutet blev det lite smådramatiskt när jag slog knäet i styret och blodet började rinna längs benet. Ingen fara på taket, det är bara det att man blir så lättblödande när blodcirkulationen är på högvarv. Under tiden jag cyklade laddade supportrarna upp för nästa rond.

När jag kom tillbaka med cykeln och skulle hänga tillbaka den så hade någon hängt sin cykel åt fel håll och var det inte trångt innan så var det definitivt det nu! Till slut fick jag ta till all kraft jag hade för att fösa isär de andra cyklarna och fick till slut en glipa på någon decimeter där jag kunde pressa in cykeln, ivrigt påhejad av publik utanför stängslet. På med löparskor, pressa ner cykelgrejorna i påsen och så ut på löpningen! Blev nästan gråtfärdig av glädje när jag kände att benen kändes starka och kroppen pigg, så skönt! Jag nästan njöt av att börja springa, det är så länge sen jag kände mig stark. Efter några kilometers löpning stod min fanclub och hejade, jag var pigg och gjorde glatt high five med dem.

Familjen missade privata langningen, men jag kände mig vältankad och klarade mig bra på cola och vatten. Efter någon mil började benen bli tyngre, men det var ju ändå fullt naturligt efter dagens aktiviteter. Jag försökte tänka att om jag är trött så är ju förmodligen alla andra också det och dessutom höll jag tempot uppe bra. Sista 4 km var plågsamma men det är ju så det ska vara – annars har jag ju inte gett allt. Kom i mål med en enda känsla – jag var så nöjd! Det var så länge sen jag kände så, att kroppen var med på tåget och att pannbenet körde samma spår. Lättnad och lycka! Trodde inte jag skulle klara att komma under 5 timmar och hade inte heller koll på totaltiden under loppet. Jag har gjort flera andra lopp på samma distans under 5 timmar, men då har inte distanserna varit lika exakta och nu tillkom ju den ganska långa löpningen från simuppgången till T1. När klockan visade på 4,58 blev jag glad!

Stapplade in i athletes garden, fick t-shirt och insåg att jag måste få något i mig. De lyxigt hemlagade hamburgarna som serverades fick mig kräkfärdig av bara åsynen (otacksam, jag vet) men i nästa tält fanns det vattenmelon – mycket bättre! Efter att ha tryckt i mig ett helt fat melon hade jag tillräckligt med energi för att orka duscha. Gick sen ut till familjen och vännerna och blev överöst av kramar. Vi gick och fikade, jag fick i mig en maräng och ett stort glas mjölk och sen tittade vi på lite målgångar.

På kvällen var det prisutdelning och det var ju lite coolt förstås. Jag tackade dock nej till min kvalplats till VM i Chattanoga, det är ju inte gratis att åka till USA.

 

 

Idag var vi på äventyrsbadet i Jönköping, det är lite vår grej i familjen att vi letar upp ett badhus efter att jag tävlat. Sen var det skönt att få komma hem, gå ut i trädgården och fylla på med lite energi och vitaminer. Jag hängde medaljen med några av mina favoritmedaljer (de flesta ligger i kartonger i förrådet) i sovrummet, där de hänger tillsammans med värdefulla saker jag fått av barnen.

 

En kommentar

  • Helena, 13 juli, 2016

    Stort, stort grattis! Du är ascool!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.