Flen Triathlon

Det är ju kul att tävla så vi slog till på ytterligare ett litet race. Flen Triathlon, bara en halvtimmes bilfärd hemifrån och dessutom ett mycket välarrangerat och trevligt lopp. Finbesök från Mölndal och att loppet vimlade av Julitadeltagare gjorde att dagen inte kunde blivit så mycket bättre.

Linda och jag skulle köra deras sprint (egentligen mer som en motionssprint då simningen bara var 400 meter) och så skulle August och Iselin köra supersprinten (samma simning men halva distansen cykel och löpning). Jag tyckte nog att vi var där i god tid, men jag är nog mer van att förbereda mig själv för lopp och inte anpassa mig efter två totalt ostressade 11-åringar. Att cykla banan, äta matsäck och sedan gå ett varv på löpbanan tog evigheter och till slut blev jag lite stressad. Visserligen var det ingen stor tävling, men det är prispengar till segraren och det satsade jag på, så jag ville gärna hinna värma upp. Det hann jag och jag hann börja huttra och hacka tänder också innan starten, det var utan våtdräkt för tävlingsklassen. Damerna startade 5 minuter tidigare än herrarna och det var riktigt skönt att slippa trängas i starten. Jag fick en bra start som man kan se på bilden (Jag längst fram med gul mössa) och nej, jag tjuvstartade inte.

Jag ledde hela simningen som gick stabilt, fick dock ett par kallsupar då det var lite blåsigt och vågigt. Det var riktigt kul att vara allra först upp ur vattnet, något som inte händer mig när vi startar tillsammans med herrarna. Hyfsad växling men inte supersnabb och så ut på cyklingen. Linda var tvåa efter mig och målet blev att försöka hålla undan efter henne på cykeln.

Jag ville också försöka hålla undan för starka Ida Larsson som var tredje tjej. Cykelbanan är en 5 km-bana med vändpunkt efter halva, man vänder alltså två gånger per varv och kan ha full koll på alla andra tävlande. Jag försökte heja och peppa alla klubbkompisar och speciellt de som tjoade på mig, men eftersom man mötte de flesta åtta gånger gick det ju inte att ropa hela tiden. Linda knaprade in lite på mig men jag lyckades hålla henne bakom, Ida och jag körde ganska jämnt. August tuffade på, han fick starta med damklasserna då han var enda killen i supersprint.

Jag blev inte ikappåkt av någon i herrklassen heller, det var också lite av ett mål. Ut på löpningen var det lite ensamt första varvet, men på andra varvet hade även herrarna kommit ut på löpbanan så då blev det lite mer folk. Jag lyckades hålla 3,56-tempo och gick i mål 4 minuter före Ida som blev tvåa. Min tid blev 1,01,54 – drygt 5 minuter bättre än förra året när Eskil bara var 9 veckor.

Min energiska 11-åring försökte sedan tjata sig till att få cykla hem, men jag släpper inte ut honom ensam på landsväg i 3 mil och själv ville jag bara hem och vila då det blivit dåligt med sömn på natten. Till slut enades vi om en kompromiss och han fick cykla sista milen hem där det går att köra på cykelbana hela vägen.

På kvällen blev det kräftskiva och på söndagen barntävling i Motala – en helg med extra allt.


Nu rullar vi mot Kalmar med husvagn, ungar, cyklar och allt.

Augusti är en racetät månad

Ja, det är ofta mycket lopp i augusti, både små och stora. I lördags var det ju som sagt simtävling och sedan dess har jag hunnit med även ett swimrunrace och att springa en kvartsmara. Katrineholm Swimrun arrangerades av båda ”mina” klubbar; Julita Triathlon och Katrineholms Simsällskap och i år deltog jag – förra året var jag funktionär med liten Eskil i sjal på magen. Jag blev tillfrågad om att delta av en tjej jag inte kände innan tävlingen – eller egentligen så frågade hon inte mig personligen utan gjorde en efterlysning. Nu är jag väldigt glad att jag hakade på, för vilken jättetrevlig ny bekantskap! Under loppet var jag den lite starkare men det gjorde mig inget alls – jag tyckte det var kul att få peppa och stötta. Vi hade ett riktigt roligt race och att det sen räckte till en andraplats i damklassen var ju extra kul.

Foton: Sara Larsen, Andreas Assermark, Patricia Blomqvist

Det passade mig rätt bra att det inte blev ett lopp på maxbelastning eftersom jag, två dagar senare, hade en kvartsmara på schemat. Dagen efter blev dessutom vilodag för mig men inte för barnen, de körde Maxitrampet, ett mtb-lopp. Superduktiga och även om det inte var någon tidtagning och inte en tävling i egentlig mening så var August mycket nöjd (och helt utpumpad) med att komma i mål som tvåa i klassen 10-12 år.

I tisdags var det dags för årets upplaga av KK-joggen och vädret var soligt och väldigt varmt (surprise den här sommaren…). Först ut var barnloppen och jag hade fullt upp med att heja på alla barn jag kände igen – för det var många! Mina egna barn var glada och nöjda med sina lopp – skönt! Jag är också nöjd med mitt lopp, men jösses vad trött jag var. Målet var att vara under 40 minuter på milen, men att inte bli för besviken om det inte gick – jag tycker att det är en tung bana och så var det ju väldigt varmt. Men det lyckades – med råge! Jag passerade milen på 39,21 och gick i mål på 41,25 tror jag. Sista 4 kilometerna var benen som timmerstockar, men även om jag fick kämpa lite med det mentala så är jag riktigt nöjd med pannbenet – skönt!

Jag kom på 7:e plats i damklassen och blev bästa lokala dam.

Nu har jag haft lite cykelfokus, igår tränade jag lite vind och kurvtagning och idag har jag tagit hand om min cykel – det är den inte van vid. Nu är den skinande ren, vilket man inte kan säga om Rickards tandborstar. Han undrade lite stillsamt varför jag var tvungen att rengöra växlar och kedja med just hans tandborstar, men det var ju inte så konstigt för de var störst. Jag har även bytt ut lite gulnad skyddsplast och fixat lite smått och gott. Upptäckte att den skulle må bra av lite ny styrlinda också så det ska införskaffas imorgon.

På lördag är det race igen!

Mot Kalmar med stormsteg

Nu är det bara två veckor kvar till Ironman Kalmar, ja nästan lite mindre för om två veckor hoppas jag innerligen att jag gått i mål, har duschat och ligger i sängen och summerar dagen. Eller så kanske jag hoppas vara så fräsch att jag faktiskt orkar vara kvar och titta på Heroes Hour, sista timmen innan målet stänger. Hur som helst, jag tänkte summera och filosofera lite inför loppet här.

Jag känner mig lugn. Jag har gjort det jag kan i förhållande till hur min livssituation är just nu och hur min kropp känns. Min träning har rullat på och jag har förbättrats. I snitt har jag tränat ca 8,5 timme/vecka sedan nyår, vilket kanske låter lite, men jag tror att det varit precis lagom för just mig. Nästan alla lopp jag kört i år har jag persat på och känslan har varit bra, när jag har tränat har jag kombinerat att fokusera på positiv känsla och att ha kul samt att köra välplanerade pass. Jag tränar i stort sett bara på känsla och följer inget program, men jag känner mig trygg med det. Under vintern fick jag dock hjälp med lite förslag på trainerpass av min kompis Oscar. Att jag sen bara valde ett pass som jag körde varje gång är ju en annan sak, men det hjälpte mig ju att bli starkare i alla fall . Jag har också tränat och planerat en hel del på den fjärde grenen i triathlon – energiintaget. Ska bli spännande att se om det funkar.

Våren och sommaren har varit fantastisk för min del. Många har klagat över värmen men jag, som fryser så lätt på cykeln, har varit supernöjd med att få cykla alla pass i ljumma vindar och solsken. Återstår att se vad Kalmar och Öland bjuder på för väder om ett par veckor – kanske har höstvädret kommit då?

Igår fick jag äntligen träna med Andreas igen, så kul! Vi sprang en mil i skogen och avslutade med bad. Det gick fort de första kilometerna men jag pinnade på för att inte sinka Andreas när han nu hunnit komma i så bra form. Sen visade det sig att han gjorde samma sak… Då saktade vi ner lite.

Idag har vi haft en fin dag när Linnéasimmet avgjordes här i stan. August började med att komma 3:a i herrklassen på 500 meter, han var så duktig. Sen tog jag hem segern i damklassen på 1000 meter och var faktiskt totalt 3:a i mål av 39 deltagare. Det kändes riktigt bra och jag fick en mycket bra start, nästan så att jag blev lite snopen när jag inte hade fler framför mig vid första bojen. Vi avslutade med att ställa upp med ett ”mamma-lag” i lagkappen på 3 x 200 meter och utmanade våra barn, jättekul.

Imorgon ska jag köra swimrun, det blir ett äventyr!

Hej vad sommaren går!

Helt nyss var det början av sommaren och Linda och jag hade vår träningshelg – nu är det snart augusti, sommaren går i racerfart!

Jag skulle ju berätta om vår träningshelg och nu när jag lovat det så länge tror ni säkert att det kommer en jättespännande historia om det, men det gör det ju inte. Det hände väl inget särskilt extraordinärt men vi hade roligt. Planen var att köra en Ironman, fast uppdelat på tre dagar – eller två dygn blev det väl snarare. Linda kom på fredag eftermiddag och då blev det ett löppass på 14 km innan Linda var supersnäll och passade barnen medan Rickard och jag var på mycket trevlig 50-årsfest med bastu och bad för att fira min bästa träningskompis Andreas. Lördag förmiddag drog vi iväg till Oxelösund på cykel, nu skulle 180 km avverkas. Hade fått tips om att det blev 18 mil tur och retur Skärgårdsvåfflan och eftersom jag heller aldrig varit där så passade det som depåstopp. Väl där tog vi både mat- och dessertvåffla och det smakade bra men var rejält dyrt – vi konstaterade att det var tur att vi inte hade hela familjerna med oss.

Efter ett gott och trevligt stopp bar det av hemåt igen med ganska mycket mer motvind än på ditvägen. När vi anlände till Katrineholm igen konstaterade vi att det inte skulle bli mer än 165 km, men vi nöjde oss med det. Vi parkerade cyklarna och stack ut på 5 km bricklöpning innan vi avslutade dagen med tapas och godis. Uppe med tuppen (i alla fall Linda…) på söndagen och så sprang vi ett distanspass på 24 km där jag var den lite starkare och fick peppa, till skillnad från lördagen där Linda fick dra en del eftersom hon är en starkare och bättre cyklist. Sen väntade bara simningen som vi betade av efter lite macka och mjölk. Det var lite kyligt (hade nästan glömt att det någonsin varit kyligt i år…) och vi var trötta så det var skönt när vi var klara. En bra helg med mycket kvalitetstid – var ju bara på simningen vi inte kunde prata nonstop.

Några dagar efter Gävle körde jag årets längsta löppass på 32 km med helt okej känsla. Jag ville gärna hinna med ett långpass innan vi åkte till Playitas eftersom det inte är särskilt rolig långlöpning här. Det gick inte så fort men det var heller inte tanken. De första 22 km hade jag sällskap av Rickard och August på cykel och Eskil i cykelkärran, mycket skönt med sällskap och så kunde jag ju ha vätska i cykelvagnen.

Och nu är vi alltså i Spanien, på Playitas Resort på Fuerteventura. Två veckors sol, bad och träning – när vi inte jobbar. Anledningen till att vi är här är nämligen för att hålla i barntriathlon här på resorten. Onsdag , torsdag och fredag förmiddag är det triathlonkurs, en gren varje dag, och lördag är det minitriathlon. Det är lite att fixa med men väldigt roligt!

Imorgon kör vi igång med en ny vecka!

Vi har det fantastiskt här och jag har dessutom hunnit med både simning i pool och i Atlanten, vinna ett 10 km-lopp, cyklat Betancuriarundan med alla berg och små ”Piff och Puff-ekorrar”, morgonjoggat med August och idag cyklat ett rejält långpass till Corralejo. Det skulle, enligt cykelkartan, vara 149 km så man kan ju undra varför jag fick det till nästan 170 km… Lokalsinnet är väl sådär, sen vore det ju bra om det stod i kartan vilka skyltar man ska svänga av vid. Om det står på kartan att jag ska köra mot La Oliva och Corralejo, hur ska jag då kunna veta att jag ska svänga mot Tetir? Och så är det ju lite obra att det bara är skyltat när motorvägen tar slut, då vet man ju inte förrän då att man har cyklat på den… Extra berg lyckades jag också hitta, så nu är jag trött i benen. Här kommer värsta bildbomben, håll till godo!

Racerapport SM/RM Gävle

Jag hade längtat efter att tävla och faktum var att jag nästan önskade att det varit ett längre lopp jag skulle köra, men nu var det SM/RM på olympisk distans som stod på schemat. I Gävle skulle kalaset gå av stapeln och vi bestämde att skippa husvagn, lämnade de två stora barnen hemma (det fanns ändå ingen barntävling), bokade ett hotellrum och tog bara med oss vilda bebisen. Skönt att slippa packa så mycket för en gångs skull. Första stoppet var för lunch i Västerås. På Ikea – ett fasansfullt ställe enlig mig, jag avskyr stora varuhus och köpcenter. Folk går så himla sakta och tittar på allt möjligt och jag blir sjukt stressad, varför tar folk inte bara det de ska ha och går till kassan? Rickard skrattar åt mig när jag säger så, han hävdar att folk kanske VILL gå och titta och få inspiration. Det kan man ju få på nätet hemma i soffan tänker jag.. Hur som helst, det här blev ju ett litet sidospår. I Västerås kan man i alla fall gå rakt in på restaurangen på Ikea, man behöver inte gena genom varuhuset. För Ikeas restauranger gillar jag, passar perfekt för en barnfamilj: rent och fräscht, billigt, barnvänligt, ”riktig” mat och bra möjligheter till blöjbyte och toabesök. Vi tog god tid på oss innan vi åkte vidare och hördes nog över hela köpcentret när vår vilda bebis inte fick åka obegränsat antal gånger i rulltrappan…

Vi rullade in i ett ganska öde Gävle omkring kl 16.30, man såg (och hörde) bara folk i grupper framför någon tv tittandes på fotboll. Vi checkade in på vårt hotellrum som var väldigt litet och blev helt fullt när vi rullade in en vagn och en cykel. Trots bristen på golvyta lyckades barnet kissa på golvet ganska omgående. Till slut tog vi oss ut i alla fall för att se junior- och seniorklasserna tävla. Fotbollen behövde vi inte titta på för att hålla oss uppdaterade kring, det hördes från alla uteserveringar och öppna fönster precis hur det gick.

Tävlingen var ganska ospännande med utdragna startfält i både dam- och herrklass, men det var en härlig kväll. Efter lite mat på en uteservering blev det tidig kväll på hotellet. Jag blandade lite sportdryck och la fram grejorna jag skulle ha dagen efter, sen var det gott om tid för att slappa och läsa en bra bok – så skönt! Vi sov helt okej och strax före klockan 07 smög jag ifrån två sovande killar och ner till frukosten som befolkades av uteslutande triathleter. Jag har känslig mage och har inget större nöje av hotellfrukost på tävlingsdag, dessutom får tanken på att varm mat till frukost det att vända sig i magen på mig. Således såg min frukost knappast särskilt inspirerande ut.

Sen gick jag upp till rummet, gick på toa, duschade och knallade iväg med cykeln till incheckning.

I växlingsområdet träffade jag på ett helt gäng bekanta ansikten, det är kul när man lärt känna folk och kan prata och umgås i samband med loppen. Jag fick frågan om hur jag kände mig och fick ärligt svara att jag var nervös. Jag ville så gärna vinna så jag var nog lite extra laddad, för normalt sett är jag nog inte så jättenervös för en olympisk distans. Nu är jag ju sällan särskilt nervös för själva idrottandet, jag nojar för allt annat. Det jag mest nojar över är att jag ska få imma på glasögonen under simningen, få punka på cyklingen och bli bajsnödig på löpningen…

Nå ja, jag checkade in ganska snabbt och joggade sen bort till starten, ca 500 meter längre bort. Pratade lite mer med triathlonkompisar, tog på våtdräkten och värmde upp i vattnet. Kroppen kändes bra och medan vi sen stod och väntade på bryggan (eller var det en husbåt?) på att herrarna skulle simma klart sitt första varv så kände jag mig avslappnad och glad, det var dessutom en härlig morgon.

Till slut fick vi gå i vattnet och förväntades ligga på linje under en startlina. Eller ja, bakom skulle vi ju vara och det var i det närmaste omöjligt – det var så strömt! Det krävdes rejäl vattenlöpning för att inte glida iväg i tävlingsriktningen och vi fick vänta länge på start för att någon hela tiden hade drivit fram för långt. När startskottet gick fick jag en bra start men jag lyckades inte bli av med en tjej som simmade precis bredvid mig, vi var väldigt jämna. Efter en stund gissade jag mig till att det nog kunde vara Ann, en mycket trevlig tjej som jag tävlat mot några gånger men som från och med i år tävlar i klassen över min. Jag fick mycket riktigt imma på glasögonen men banan var lätt och bojarna stora så det gick bra ändå. Eller ja, det kanske man ska fråga Ann om, jag prejade nog henne en del. Första varvet märkte jag inte av motströmmen så mycket men då låg jag på Anns högra sida, varvet efter hade vi bytt plats och då kändes strömmen mycket mer. Ann och jag kom upp ur vattnet som andra och tredje dam och peppade varandra lite på den ganska långa löpningen in till växlingsområdet. Jag fumlade lite vid växling då jag tagit i hårt på simningen och var lite skakig, men sen kom jag iväg helt okej.

Cyklingen gick bra! Lite tunga och trötta ben de första två varven av fem, men totalt sett hade jag bra fart (ca 34,6 km/h). Det var en vändbana så jag hade full koll på de andra damerna hela tiden. Tjejen som varit först upp ur vattnet cyklade jag ganska snart om och rätt länge låg jag som första dam innan superstarka Jenny Eliasson cyklade om mig, snabb som en vind. Anna, som var tvåa efter mig i Uppsala, tog in en del på mig de första tre varven, men de två sista lyckades jag hålla ungefär samma avstånd. Ut på löpningen var det bara Jenny före mig och jag sprang om henne efter bara någon kilometer. Löparbanan var väldigt fin, gick i någon gammal del av staden så det var så mycket gulliga hus.

Jag kände mig hyfsat lugn på löpningen och kunde avsluta kontrollerat och jag kände mig stark. Gick i mål som första mastersdam och knep då förstås guldet, roligt! Utöver medaljer fick vi en rosa Gävlebock i plast, formad som ett G. Kanske inte så användbart, men ja – jag gillar ju rosa.

Efter loppet fick jag snilleblixten att hoppa i vattnet och svalka av mig lite innan jag gick till hotellet där alla tävlande fick duscha. Det var ju så varmt så jag tänkte att jag hinner ju torka innan vi kommer in. Det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Så där stod jag i deras reception och gjorde en stor blöt pöl på golvet, med efterföljande blöta fotspår bort till hissen. I hissen – ny blöt pöl och när två städerskor klev in i hissen på nästa våning var det väldigt svårt att skylla på någon annan. Skamset bad jag om ursäkt men de skrattade bara.

Jag har ju lurat er också, ni skulle ju få läsa om träningshelgen i nästa inlägg. Men det får bli en upprepning av frasen, alltså: det får ni läsa om i nästa inlägg.

Bilderna i inlägget är tagna av Adam Kjellström.

Lite sliten men det blir nog bra

Efter att ha haft en grymt bra vår och försommar rent träningsmässigt, där jag känt mig stark på i stort sett varje pass, har jag nu haft några veckor där jag känt mig sliten. Lite oroväckande, men jag försöker tänka att det är övergående. Ett par dagar innan midsommar hade jag ont i halsen så jag kan ju ha gått med något konstigt i kroppen också och så har jag, som jag nämnde i förra inlägget, sovit alldeles för lite också. Får försöka vila upp mig lite nu när barntävlingen är över, men mitt lilla minimonster gör ju också sitt bästa för att inte låta mig sova ostört på nätterna.

På midsommarafton hade mitt halsonda släppt och jag bestämde mig för att hänga på när min träningskompis Micke hade bjudit in till långpass. Vi har en klubbtävling som heter Linas Mil och det varvet skulle avverkas en, två eller tre gånger. Jag märkte direkt att kroppen inte var i toppform. Visserligen gick vi ut i ett tempo lite väl högt för mina långpass, men jag ska verkligen inte ha några som helst problem att hålla 4,30-tempo första milen. Luftrören var inte riktigt okej och benen var lite tunga, dock kände jag mig inte direkt sjuk så jag kämpade på. Vi hade med en av klubbens hovfotografer, Roger Culmsee, så det är han som tagit bilderna.

Vi delade upp oss lite efter första varvet och efter andra varvet klev flera stycken av. Jag sprang ensam sista varvet med mycket tunga ben, det kändes som att jag hade sprungit en mara ungefär. Förmodligen en kombination av någon lurande förkylning, sömnbrist, för högt tempo inledningsvis och kanske energibrist. Eftersom jag bara behövde ta hänsyn till mig själv tog jag en lyxig smultronplockarpaus på sista varvet – så gott!

Jag glömde dock att stänga av klockan, men snittet blev ändå helt okej. På kvällen blev jag lite snuvig och sen har jag varit pyttelite förkyld, men någon rejäl ”mancold” bröt aldrig ut. Dock har benen fortsatt känts lite tunga.

Vår barntriathlontävling blev en succé! Fint väder, glada barn – ja, en fantastisk dag! Här kommer lite bilder tagna av Ulrika Flink.

Ett härligt simpass på nästan 6000 meter blev det i måndags med trevligt sällskap.

Jag har också hunnit med ett swimrunpass med ett gäng killar, både från klubben och andra bekanta. Roligt och annorlunda, och dyigt och illaluktande på sina ställen.

Sen har ju barnen sommarlov så dagarna är intensiva med kompisar (vi kör en lightvariant av fritids här…), bad och bus.

Just nu pågår min och bästa kompis Lindakatarinas träningshelg, mer om det i nästa inlägg.

Full rulle

Vi har ju så lugna och harmoniska helger i vår familj, den här helgen var också en helt vanlig helg i vårt liv: det har hunnits med två kalas (varav ett på Busfabriken i Norrköping), ett deltagande i Sörmlandsseriens mtb-lopp i Strängnäs, en extrainsatt barnträning då lokaltidningen skulle komma på besök för ett reportage, en ordinarie barnträning, ett långpass cykel, ett simpass på Centralbadet i Norrköping, uppsättning av klättervägg, byggande av grindar för att hindra ettåring att rymma hemifrån och en hel del annat smått och gott. Jag har i alla fall sovit middag med Eskil både igår och idag, mycket skön paus i logistikpusslet. Och så har jag grämt mig över att jag har så dålig koll på IM-lopp, hade varit så himla roligt att köra EM i Helsingör idag! Men när jag kom på det (typ i måndags…) var det slutsålt såklart. Jag ska minsann skamset erkänna att jag aldrig reflekterat över var Elsinore ligger och hade inte en tanke på att det var Helsingör. Hade varit perfekt! Å andra sidan är budgeten rätt ansträngd så den hade nog inte tillåtit en tävling i den prisklassen, men i alla fall…

Nåja, jag fick till ett cykelpass på 11 mil igår, helt okej. Vissa cyklade runt en sjö i helgen, jag ville inte vara sämre utan körde runt tre, haha. Första 2-3 milen kändes inte alls bra, jag kände mig jättekonstig, nästan lite bakis. Funderade på om jag höll på att bli sjuk men insåg att det nog snarare var sömnbrist, har varit uppe sent den senaste tiden för att fixa mycket med barntriathlontävlingen vi ska ha om en vecka, läs mer om den här.

Jag stannade och tog kisspaus, fyllde på med lite energi och pustade lite efter drygt 2 mil och efter det började kroppen vakna till lite, men det gick åt mer energi än jag är van vid. Stannade i Rejmyre för att fylla på vattenflaskan och där gjorde expediten på Coop min dag. Så himla gullig och trevlig när jag kom in och frågade efter en vattenkran! Jag fick följa med in på lagret medan hon glatt berättade att sommargästerna brukade komma in med dunkar och få fylla upp, och om jag blev törstig någon mer gång när jag var ute och cyklade så var jag så hjärtligt välkommen. Vad lite vänlighet lyser upp!

I Vingåker blev nästa stopp, där köpte jag ett wienerbröd och lite mjölk – bästa mellanmålet! Trots att jag nog banne mig hade motvind hela rundan (jodå, det går), var seg i kroppen och heller inte hade som ambition att cykla snabbt/hårt så tycker jag att jag höll ihop det hyfsat. Men jösses vad jag var sliten när jag kom hem, eller trött i benen snarare, för jag kände mig ändå pigg och fräsch (nåja…) efter massor av mat, en dusch och en tupplur.

Idag föll det på min lott att skjutsa dottern och två kompisar till kalas på Busfabriken i Norrköping. De var minst sagt uppspelta och jag behövde inte direkt vara rädd att somna när jag körde i alla fall. Eftersom det gäller att maxa tiden (och eftersom jag var ungefär noll sugen på att sitta i ett hörn på Busfabriken i två timmar) så lämnade jag tjejerna på kalaset och drog till Centralbadet och hann med en timmes simträning. Skönt med lite bassängträning som omväxling. Nu gillar jag i och för sig ow-simning men eftersom vi inte har något vatten i bassängen i vår simhall så kan jag inte välja och då kan det vara kul att slänga in ett bassängpass när möjligheten ges.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig hos den här lille klutten. Han ser beskedlig ut när han sover, men jösses vilken vilding han är. Den här veckan har han bland annat badat TV-dosan, ätit kaninbajs, rymt från Ica när jag skulle betala varorna, tvättat händerna i toan, bitit blåmärken på mina armar, lärt sig att klättra upp i min badenbadenstol och en hel del annat.

Rapporterar lite mer

Innan jag börjar racerapportera måste jag dela med mig av lördagens morgonpass simning tillsammans med två kompisar, helt underbart! Perfekt återhämtningsträning och trevligt att få prata lite. Jag försökte skrämma upp Linnéa med prat om ormar och krokodiler, men misstänker att jag blev räddare själv.

Min sportdryck var ju en historia i sig, när jag väl fick ett sms om att den kommit så befann den sig i Täby. Där gjorde den ju inte så stor nytta, ingen nytta alls faktiskt, så det fick bli till att improvisera till helgens race också.

Uppsala Triathlon, olympisk distans och första deltävlingen i Svenska cupen stod på schemat. Både jag och barnen skulle tävla. Vi åkte upp i lördags kväll, det var riktigt hett ute och stekande sol när vi packade in oss för avfärd. Jag skulle premiärköra husvagnen och vi hann inte ens ut från uppfarten innan Rickard nervöst klev ur bilen och tyckte att det var bättre att stå utanför och hålla koll när jag skulle svänga ut.

Men vi kom fram och på plats på campingen och efter lite mat cyklade jag och de två stora barnen ner till centrum och provade barnens cykel- och löpbana till dagen efter. Under tiden hann vilda bebisen ramla ur husvagnen och skrapa näsan. Bilden är dock från dagen efter när han också meckat lite med hjulen på bilen och blivit kolsvart – den där ungen ger oss att göra i alla fall…

På söndagsmorgonen fick jag gå upp tidigt, min start var nämligen redan klockan 8.05. Men eftersom vi har en livs levande väckarklocka i sängen så är vi alltid vakna tidigt. Jag cyklade ner till växlingsområdet för att resten av familjen inte skulle behöva stressa. Redan klockan 7 var det varmt ute, säkert 20 grader, det skulle bli en varm dag! Dock väldigt skönt att det är varmt och fint när man ska upp tidigt, jag brukar inte vara så sugen på start när det är kallt och regn och jag fryser tidigt på morgonen. Nu frös jag inte och rätt så pigg var jag också. Checkade in cykeln, pratade lite med de andra tjejerna, värmde upp och gick på toa. Kände lite på vattnet och simmade in, vi fick vara i en del av ån där det förmodligen var mer näckrosor och sjögräs än vatten, men några simtag gick det att få till. En stund senare var det dags för start. Det var mastersdamer samt mastersherrar 55- år som startade samtidigt, 5 min tidigare hade mastersherrar 35-54 år startat. Vi startade med en hand på pontonen så man hade ju ingen bakom sig. Starten gick och återigen fick jag en bra start. Väldigt fort glesade fältet ut sig och jag såg att jag bara hade två stycken framför mig, jag visste att en av dem var herrklass men den andra hade jag inte koll på. Fick stanna till ett par gånger och tömma ur lite vatten ur glasögonen som helt plötsligt började läcka, men annars flöt det på (haha…) bra. Det var ingen som kom i kapp eller om mig och det var bara att simma på. Efter en stund började jag simma om folk som startat i startgruppen innan, det var roligt. Kom upp från simningen med en bra känsla men hade ingen koll på vad klockan visade. Jag hade ju klocka på mig men var upptagen med lite annat än att titta på den. Det var en tjej som kom upp från simningen några sekunder innan jag, i övrigt hann jag inte se några fler damer i T1. Växlingen gick okej men det var ju det där med skorna… Dags att börja ”toffla ur” som min kompis Oscar säger.

Cykelbanan var knixig och teknisk, inte riktigt min melodi. Jag försökte trycka på ordentligt på raksträckor och inte köra alltför dåligt i kurvor och nedförsbackar, lyckades väl sådär. Törstig var jag också, jag hade en vattenflaska bakom sadeln, sen kom ett fartgupp… De resterande varven fick jag titta på flaskan där den retfullt låg vid trottoarkanten. Tur att jag hade lite Ica-inköpt nästan-sportdryck i aeroflaskan i alla fall. Tjejen som växlade ut precis innan mig körde jag om och jag höll faktiskt alla andra damer bakom mig också, så jag växlade ut som 1:a på löpningen.

Löpningen började uppför och det kändes lite tungt. Jag hörde också att ändra tjej gick ut på löpningen och blev lite stressad. Började hålla koll på olika ställen på banan för att se om hon tog in. Det gjorde hon inte utan jag drygade ut avståndet lite för varje varv, men hon var löpstark. Jag gick i mål som första mastersdam av totalt 25 stycken, med 2:a simtid, 4:e cykeltid och 1:a löptid. Jag ät nog faktiskt lite stolt över cyklingen eftersom jag är van att ha kanske 11-12:e cykeltid och sen få jaga.

Barnen tävlade också och bara flög fram!

Jag kom mål med en sko som var mycket mörkare än den andra och det visade sig att det där med att springa en mil utan strumpor i samma skor som man fick skav av när man sprang en halvmara utan strumpor i dem fyra dagar tidigare inte var ett snilledrag.

Men det läker ju och skorna är ändå de bästa jag någonsin sprungit i!

Igår hade vi tävling i vår klubbtour igen. Duathlon jaktstart stod på schemat, med först 2 km löpning, därefter 13 km cykel och så avslutande 4 km löpning. Paus mellan varje gren och så startordning efter tid i omgången innan. Jag hade tunga ben efter den senaste veckans två race, jag passade också på att cykla dit och hem vilket säkert inte gjorde benen piggare. Dock så är jag helt okej nöjd med mina tider och det känns bra, löpningen gick på gräs också. Jag slutade 1:a i damklassen och 7:a totalt. När jag kom hem hade jag kunnat äta en elefant, men fick nöja mig med tacos – klockan 22.30.

Idag har jag varit sliten och vilat hela dagen. Och ätit kakor. Jättemånga kakor.

Örebro Triathlon – racerapport

Igår var det racedag, dags för min första medeldistans sen Sala 2016. Träningen har verkligen gått bra under våren och alla små träningstävlingar har gett det resultat jag önskat. Ändå kunde jag inte slappna av och tänka att jag var i bra form, jag blir nojig och vidskeplig och tänker att då händer säkert något annat, typ punka. Dagarna innan fixade jag med lite små mer eller mindre viktiga förberedelser – färga utväxt i håret eftersom jag behöver sätta upp det på något vis när jag tävlar, raka benen, måla tånaglarna, köpa nya slangar till cykeln och lite annat smått och gott. Känns ju skönt att i alla fall ha nymålade tånaglar när nu sportdrycken man beställt inte hinner dyka upp på posten i tid… Jag fick vara lite flexibel och blanda ett par påsar olika sorter som jag fått av kompisar och hoppas på att magen fixade det. Helst hade jag nog kört saft som jag gillar och brukar ha, men jag har bestämt att jobba på energin det här året så så fick det bli.

Dagen innan loppet var vi bjudna på restaurang av simklubben. Typiskt, jag som alltid äter samma sak dagen innan lite större/längre lopp för att jag inte vågar chansa för magens skull. Jag fick hoppa över maten, typiskt nog. Åt min trista kycklinggryta och ris hemma istället. De två stora barnen sov hos mina föräldrar för att slippa gå upp så tidigt på morgonen så det var bara jag, sambon och Eskil i bilen när vi styrde mot Örebro på morgonen. Det var kyligt och lite halvmulet ute, till skillnad från den senaste månadens 25-30 grader varmt. Skönt att slippa 30 grader varmt, men nu var det nästan lite väl kyligt, så där så jag började noja om att jag kanske borde ta på mig något mer än min trisuit på cyklingen. Vi kom till Örebro, träffade mina klubbkompisar Linnéa och Per (dotter och pappa) som skulle köra sprinten så vi hängde lite med dem. Jag genomgick en personlig kris då det visade sig att Rickard hade lagt min cykel ner i gräset och att all sportdryck som var i aeroflaskan hade runnit ut. Jag som hade så gott om sportdryck och som redan är så trevlig och resonlig när jag blir lite nervös…

Så småningom var allt incheckat, jag hade värmt upp lite och det var dags för briefing i växlingsområde – därefter var det dags att välja simglasögon.

Jag provsimmade lite och valde sen, trots det fick jag imma på glasögonen under simningen sen.

Starten gick och jag fick en helt okej start. Lite trångt, men det gick helt okej att simma på och ingen som försökte dränka mig. Det är alltid lite jobbigt innan pulsen stabiliseras lite och jag kommer in i andningen, men sen rullade det på fint. Jag gillar egentligen när det är lite småstökig simning med vågor och mycket navigering eftersom det brukar gynna mig, inget av detta hittar man ju så mycket av i en å, men jag tyckte som sagt att det kändes bra. Jag trodde dock att jag låg ganska långt bak, men vid vändpunkterna såg jag att jag kom ganska nära innan jag såg mötande simmare. Jag simmade om ganska mycket folk och blev kanske inte jätteförvånad när jag fick höra att jag var andra dam upp ur vattnet.

T1 kändes helt okej men jag måste verkligen lära mig att ha skorna fastsatta på cykeln. Första biten var det smalt och omkörningsförbud men sen var det bara att trampa på. Det var en ganska oteknisk cykelbana vilket passar mig perfekt eftersom jag är feg och dålig på kurvor och nedförsbackar. Det var mycket raksträckor och inte så jättekuperat, mer lite sega backar. Det blåste en del och var motvind på väg ut på cyklingen, mentalt skönt att ha medvind på väg tillbaka varje varv. Till en början kände jag mig lite kall om mage och rygg, det var ju lite svalare igår och solen hade inte riktigt brutit igenom molnen. Det var inte så jag frös massor, men jag tittade lite avundsjukt på de som hade dräkt med lite ärm. Jag försökte äta och dricka på schema, mådde lite illa och kom på att jag räknat fel. Tanken var att jag skulle äta var 20:e minut men jag stoppade shots i munnen varje gång klockan pep för 5 km-passering – d.v.s med ca 8-9 minuters mellanrum. När jag glesade ut det lite blev det lättare att få i sig. Jag sörplade sportdryck och det gick oväntat bra! Efter första varvet hade jag snittat nästan 35 km/h och kände mig jättestark, jag blev dock lite fundersam på om jag gått ut för hårt. Vid vändpunkt stod ett helt gäng från klubben och tjoade och hejade, jättekul. Extra kul att Andreas och Christina kommit för att titta, det är Andreas som tagit i stort sett alla bilder i det här inlägget.

Ut på andra varvet och nu kändes motvinden tydligare men jag trampade på. Det var tyvärr en hel del trafik på cykelbanan men funktionärerna gjorde ett engagerat jobb för att få det att flyta på bra och utan olyckor. Jag väntade bara på att de andra tjejerna skulle börja köra om mig, det är ju så jag är van att det går till, men det hände inte. Jag kände mig fortsatt stark och snart var även andra varvet avklarat och jag gav mig ut på tredje och sista. Efter sista vändpunkt visste jag att alla jag nu mötte låg efter mig, det är alltid en skön känsla. In till T2 där jag tyckte att det kändes rimligt att springa en halvmara barfota i skor jag inte provat att springa utan strumpor i förut. Men jag hade ju i alla fall snabbast T2-tid av damerna, det kan ju kanske vara värt ett gäng skavsår och blåsor…

Det kändes bra i början på löpningen, benen kändes starka och lätta. Banan var rätt tung, slakmotor uppför, blåsigt, soligt och lite för få depåer. Man sprang drygt 5 km, vände och sprang tillbaka samma väg och så en vända till. Efter första vändpunkt fick jag för mig att hon som låg 3:a var väldigt nära mig och då blev jag stressad. Måste verkligen jobba på det mentala, för direkt när jag blev stressad blev det mycket tyngre att springa. Hade bra pepp vid vändpunkterna av klubbkompisar och familj och vid nästa vändpunkt kollade jag hur lång tid det var mellan mig och nästa dam. Det var 2 minuter och 40 sekunder och det kändes ju orimligt att hon skulle springa in det på en mils löpning, så jag blev något mindre stressad. Vid sista vändpunkt hade avståndet ökat med ytterligare en minut och det kändes bra!

Jag visste att jag hade tagit in på Annie Thorén som ledde och även på min klubbkompis Micke (på bild här ovan) och kände att jag skulle komma nöjd in i mål. När det var 2 km kvar var dock det enda jag kunde tänka på hur jag egentligen hade tänkt när jag anmälde mig till Kalmar igen – det är ju dubbelt så långt! Till slut passerade jag vändpunkten där jag fick svänga av mot mål istället för att ge mig ut på ett varv till – så skönt!

In i mål som 2:a och det visade sig sen att jag sprungit in 10 minuter på Annie på löpningen. Jag blev intervjuad av speakern och kände hur jag förmodligen gav väldigt smarta och bra svar… Kollade in i loungen efter något jag kunde tänka mig att äta, men som vanligt var min aptit på noll.

Ner i vattnet i ån för att svalka mig lite, till mina föräldrars förskräckelse – min andra klubbkompis som också heter Micke hade tydligen blivit nästan blind av vattnet på simningen och fått bryta på cyklingen. Verkligen jättetråkigt, måste kännas så surt! Jag valde dock att bada ändå. På med lite torra kläder och så amma liten skrutt som saknat sin mamma. Han fyllde ju ett år i helgen men visar inga tendenser till att vilja dra ner på amningen. Han visade inga tendenser till att släppa mig heller så han fick följa med upp på prispallen också.

Lite sponsorpriser och 3000 kr i pris, inte illa. På det stora hela är jag väldigt nöjd, både med min egen insats och med arrangemanget. Visst finns det lite saker som kan förbättras men det kändes som att arrangörerna lagt ner mycket jobb på genomförandet.

Min sluttid blev 4,30,36 och tiderna på de olika distanserna blev: simning 1930 meter: 30,52, cykel 90 km: 2,31,33 och löpning 21 km: 1,26,08.

Efter en snabb dusch fick vi skynda oss hem till barnens kanotträning och jag fick avsluta dagen med att glida runt i följebåten på sjön i strålande solsken – härligt!

Tävling och tankar

Jag har egentligen haft en fantastisk helg som dock grumlas en del av oro för andra – ibland känner jag att jag fungerar som en termometer för andras känslor. Det gör ju ingen gladare om jag inte kan njuta av tillvaron för att någon annan har det svårt, men lite så funkar jag tyvärr. Men jag försöker att verkligen ta vara på vardagen och familjen.

Det känns som att det är mycket tävlingar nu, dock inte så stora sådana utan mest på klubbnivå. Kretstävling löpning i onsdags, 4,5 kilometer terränglöpning. Det gick bra, jag höll mig en bit under 4-minuterstempo och sprang om några herrar som gått ut lite för hårt. Helt okej träningspass. Igår var det dags för nästa lopp, nämligen tempolopp i vår klubbtour. 29 kilometer runt sjön Öljaren stod på programmet och jag var faktiskt lite spänd, cyklingen har känts bra den senaste tiden och jag var nyfiken på att se vad jag skulle kunna prestera. Banan är ganska kuperad och det är också några korsningar och kurvor som jag tycker är lite läskiga, men det var ju torrt och fint på vägen, strålande sol och inte så mycket vind. Starten gick förfärligt dåligt då jag inte fick i höger sko i pedalen och fick krångla med det en stund, men sen trampade jag på.

Första kilometrarna är det väldigt dålig asfalt och jag hoppades på att slippa punka. Det gick bra och inte ramlade jag eller krockade med någon buss heller under loppet. Ett stopp måste man göra, vi följer trafikregler och man passerar en korsning med stopplikt. Där fuskades det tydligen förra året så i år hade vi en kontrollant där. Min bästa träningskompis Andreas som inte kan köra, han har råkat ut för en cykelolycka och fått en nyckelbensluxation i AC-leden, är opererad och har fått hela säsongen spolierad. Så sjukt tråkigt!

Jag hade hög puls och var nära att kräkas några gånger under loppet, men benen kändes hyfsat starka och jag höll ett bra snitt. Gick till slut i mål på 48,20 vilket gav mig ett snitt på 35,7 km/h – riktigt bra för att vara jag! Det visade sig också mycket riktigt vara en förbättring på 5 minuter jämfört med för två år sedan (förra året var jag som bekant väldigt höggravid och agerade istället tidtagare). Mycket nöjd!

På eftermiddagen blev det barntriathlontävling i Hallstahammar, barnen var fantastiskt duktiga!

Det var Augusts födelsedag igår och han hade själv valt att spendera sin dag på tävling. Han kom 2:a i sin klass och var jättenöjd!

Idag är det Mors Dag och jag har blivit uppvaktad och känt mig väldigt uppskattad. Jag fick sovmorgon till 8.30 och sen fick jag fina kort och paket.

En rosa cykeltröja! Så fin! Den var tvungen att testas så jag var ute en lugn runda på 75 km på förmiddagen. Idag var det rätt blåsigt och en hel del motvind, men ändå underbart härligt!

Sen har vi hunnit med barnkalas med babysången i kyrkan och ett kalas med 10 vilda 11- och 12-åriga killar här hemma också, skapligt maxad helg…

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.