Rosa cykel – blåa ben…

Förlåt hörrni, det är pinsamt dålig fart här på bloggen! Det är mycket bebisgos och så inser jag plötsligt hur mycket jag har bloggat under bilresor förut. Det är ju bra att jag har slutat med det – rekommenderas inte när man är den som kör – men jag har inte hittat några andra tillfällen som är lika bra att blogga på. Man kan nog säga att det mesta som jag använde tiden i bilen till förut är direkt olämpligt att syssla med när man sitter bakom ratten: sminka mig, läsa böcker för barnen, sova och surfa. Det som är svårast att låta bli är tyvärr att sova, det går åt mycket sötsaker när jag kör eftersom jag tyvärr inte dricker kaffe. Nu har jag i alla fall klarat av uppskrivningen för BT-kortet – jätteskönt! Då kan jag ju blogga med gott samvete på kvällarna istället för att plugga konstant.
När vi kom hem från uppskrivningen tyckte sambon att vi skulle hämta ut en rosa Trek – lycka! Jag har sålt av mycket av mina saker  (båda cyklarna, hjälmarna, glasögon, längdskidor, pjäxor och en trainer), men det räcker inte till hela cykeln. Nu har ju dock sambon som sagt köpt den, så jag får väl diska av den här hemma eller något… ;-).

Den är så fin! Och bra! Känns som den passar mig perfekt i storlek och geometri. Det var ju dock lite snopet att jag fick börja med att sätta på dubbdäck (eller ja, det kanske inte var just jag som bytte däcken…) nu när jag äntligen skulle kunna få rulla på lite, men vintern bestämde sig för att göra entré och det blev snömodd och senare tokisigt så det gick åt. Jag tog en provtur redan på kvällen, ett par varv i elljusspåret. Då hade det inte frusit på än, jag tog med mig en träningskompis och ja – han behöver nog ett par skärmar…

Dagen efter var det dags för ett ”lugnt distanspass” med cykelklubben, så här såg pulsvärdena ut efteråt… Och då ska man ändå betänka att jag släppte av gruppen och cyklade lugnt ganska länge på slutet. Jag var nog inte tränad att hänga på dem…

Så här ser skönheten ut (cykeln alltså):

Och så var det det där med blåa ben… Ja, har man inte kört omkull tidigare så kan man ju göra det på en sprillans ny cykel. Jag är ju ganska feg av mig och tar oftast det säkra före det osäkra och har följdaktligen inte ramlat så mycket. En rejäl vurpa på crossen förra hösten, annars har jag bara vält i nån uppförsbacke i skogen med mtb:n. Nu körde vi på grusväg, väldigt isig och spårig grusväg, jag och en kille som hängde på som sällskap när jag släppte av från klungan. Rätt som det var försvann liksom underlaget och jag for i backen med en smäll! Jag tyckte det var ganska pinsamt så jag var snabbt uppe på benen och körde vidare, även om det gjorde rejält ont i handen och knäet. Klarade mig dock helt okej, men nu är jag rejält blå i handen, på armbågen, på hela utsidan av ena benet och lite på insidan av det andra. Ett knä är svullet och blålila. Men det är verkligen bara blåmärken, det är inget som gör ont om jag inte kommer åt det. Fast jag blev väl inte tuffare direkt…

Bloppis!

Nu ska jag skramla ihop till ny cykel, vill verkligen verkligen ha en ny fin mtb, en sådan här:

Därför ska jag nu sälja min 26″ mtb och min CX. Även en hel del annat smått och gott – scrolla ner och kolla. Har redan hunnit sälja ett par skidor och en trainer.

Mtb:n är en Bianchi Oetzi och var Bianchis värstingmodell när den kom, carbon. 10 år gammal men välvårdad. Nya däck och växelvajrar förra säsongen. Dubbdäck medföljer. Justerbar dämpning fram, den behöver dock fixas. Shimanoväxlar. 3 x 9 växlar. Lite smutsig på bilden… 3500 kr. Säljes komplett med sadel, pedaler och flaskhållare.

SÅLD! Crossen är ihopbyggd av förra ägaren. Ramen är Gunsha  (ett välkänt tyskt cx-märke), alu av fin kvalitet. S-ram komponenter, 10-delat. Dubbdäck medföljer. Säljes komplett med sadel, pedaler (SPD) och vätskehållare. Eftersom olika märken har olika storlekar så har vi mätt den. Den är 50 cm från centrum vevparti till fog sadelrör/överrör och 52 cm från den fogen till centrum styre. Passar mig på 167 cm perfekt. Förra ägaren var 170 cm, men jag tror även man kan vara lite kortare än jag. 5000 kr.

Nedan säljer jag skor och pjäxor, allt passar mig som har stl 38 på vanliga skor.

SÅLDA! Längdpjäxor stl 39, både snörning och dragkedja. Mjukt skönt foder. Märket är Alpina, alltså Rottefella NNN. 250 kr

Lätta fina löparskor för traillöpning, Asics Fuji Fell Racer stl 39,5 (till höger i bild). Lite lite nötta i tyget i hälkappan, annars jättefint skick. 200 kr.

Lite grövre Asicsskor med Goretex, Asics Gel Moriko, också tänkta för traillöpning men funkar nog även fint för skogspromenader. Även dessa har lite lite märken i hälen, i övrigt jättefina! 200 kr.

Cykelhandskar som passar för höstcykling. Stl S, nyskick då de var gränsfall små för mig. 150 kr.

SÅLDA. Sportglasögon Newline. 200 kr.

Lätt fin löparjacka från Craft, stl M dam. 100 kr.

SÅLDA! Cykelhjälmar, en röd/vit/svart Giro och en grön Skoda. Giron är använd men självklart inte kraschad. Stl 55-59. 150 kr. Skodahjälmen är nyskick, jättefin och nätt men fel färg…. Stl 52-58. 150 kr.

Om ni är intresserade av något kan ni ringa/sms:a 0702379821, kommentera, skicka på Messenger eller maila marie_sandberg_81@hotmail.com

En liten racerapport och höstnjutning

Det är ju inte helt fel att vara föräldraledig faktiskt. Massor av tid med barnen och så möjlighet att vara utomhus mycket på dagarna. Som en kompis sa ”jag tror inte det är några problem för den bebisen att få frisk luft” och det stämmer bra för jag älskar att vara ute och röra på mig. 

Vi har fantastiska omgivningar häromkring så det blir långa promenader varje dag, då med bebis i liggvagnen. Han kan ibland sova en längre stund om jag går på morgonen när jag lämnat i skolan, men annars sover han inte så långa stunder så ibland får vi ta amningspauser både här och var. När jag springer har jag löparvagnen och den brukar han trivas bra med! Han sitter och kikar lite först, sen sover han en stund och om han vaknar brukar han vara ganska nöjd då också. Skrev ju i förra inlägget att det går långsamt med vagnen och jag har nog inte trott att jag får upp någon snabbhet av den löpningen, men igår märkte jag att jag haft fel. Mer om  detta strax.

Det är verkligen guld värt att ha vagnen! Förra helgen var sambon på Tri4fun-kurs på Bosön hela helgen så jag var själv med barnen, men med vagnen funkar ju träningen ändå. Jag tog med dottern och hennes kompis på cyklar och bebis i vagnen och så deltog vi i Run of Hope för att samla in pengar för att bekämpa cancer. Flickorna var stolta över att bidra, men var nog egentligen mest nöjda över kakorna som serverades efteråt. Med lite kakor i magen ökade energinivån och med vägen dit och hem fick jag och barnen ihop nästan 12 km – duktiga tjejer!

Det är så himla kul att kunna springa igen! Jag har inte kommit ur ”så himla skönt att träna utan flodhästkroppen  (gravidmagen)-känslan” än, så jag njuter av alla träningspass. Idag blev det distansrekord efter förlossningen – 16 km jogg med bebis i vagn och i sällskap med ett gäng trevliga människor i solsken, underbart! Det tyckte dock inte bebis hela vägen, han tröttnade sista biten och magen kändes nog tom, så 500 meter hemifrån fick jag stå i ett gathörn och amma lite för då tänkte han inte stå ut en sekund till!

I torsdags körde jag mitt första syrapass simning på länge, jag körde sällan absolut max under andra halvan av graviditeten. Vi körde brutna hundringar vilket är sjukt jobbigt men tillräckligt kort för att jag inte ska få ångest innan. Jag var dock lite nervös att jag inte skulle ha förbättrat mig något sen jag körde det senast eftersom jag var gravid då. Jag simmade som tur var lite fortare nu, men hade strul med att jag tappade glasögonen och det brukar jag inte göra. Jag höll hyfsat jämn fart, till skillnad från många av killarna i gruppen som gick ut stenhårt och sen tappade för varje hundring. Däremot skulle det inte göra något om jag blev lite snabbare såklart, jag låg mellan 1,16 och 1,18 på hundringarna.

Igår var det dags för touravslutning i klubbtouren. I år har jag inte kört så många lopp, av förklarliga skäl, så dottern var mäkta besviken över att jag var tvungen att lämna ifrån mig vandringspokalen vi haft hemma i ett år. Nu skulle sista deltävlingen klaras av, ett millopp där ungefär hälften går på asfalt och resten är grusväg och knixiga stigar. Jag hade egentligen ingen aning om vilket tempo jag skulle kunna hålla men jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt. Hade hoppats på att vara igång med lite intervaller nu, men en dunderförkylning för några veckor sen satte stopp för det. När jag springer med vagnen går det i lugnt tempo. Uppvärmningen blev det inte så mycket av då jag fick hoppa i klubbens maskotdräkt i form av en räv innan barnens lopp, men det är klart jag ställer upp och det var ju trots allt bara ett klubblopp. Egentligen var jag mer nervös för att få problem med magen än för själva löpningen, min mage har inte riktigt vant sig vid att jag är igång och springer än. 

När starten gick tog jag rygg på en klubbkompis som brukar springa i jämnt och bra tempo. Det kändes riktigt bra och vi blev några stycken som hängde ihop de första kilometrarna. Efter en stund kände jag att jag nog kunde orka trycka på lite så det gjorde jag. Vi kom ikapp, och om, den enda tjejen som låg framför mig och som gått ut hårt. Jag trodde nog att hon skulle hänga på och ta lite draghjälp men efter en stund var det bara jag och en kille kvar av klungan.  Vi jobbade på och det gick rätt bra men jag hade ingen aning om hur länge det skulle hålla. Med ungefär 2,5 km kvar blir underlaget smala och steniga stigar och förutom att jag är rädd att ramla på sådana underlag så började jag bli rejält trött. Jag tappade mycket de två sista kilometrarna och den sista kilometern var ren plåga, men jag kom i mål med en skön känsla av att börja känna igen min kropp igen. Tiden blev 42,19 vilket är helt okej för ett terränglopp. Lite skönt att få kliva  (klättra – pallen är jättehög!) högst upp på prispallen igen. Efter prisutdelningen överraskade klubbkompisarna mig och Rickard rejält då vi fick årets hederspris – så himla kul och en stor ära!

Hösten är här med allt vad det innebär

Ja ni vet kanske, alla aktiviteter sparkar igång, man blir överraskad av hur fort det mörknar på kvällarna och höstförkylningarna sprids blixtsnabbt. En sambo som fyllde 40 förra veckan och så allt det vanliga vardagliga gör att livet rullar på snabbt och jag har visst inte uppdaterat här på tre veckor. Men nu ligger jag och sällskapar dottern när hon ska sova och tar mig tid att blogga lite. Jag har ont i halsen och missar, till min stora besvikelse, kvällens gymnastikträning. Ja ni hörde rätt – jag har börjat med gymnastik på gamla dar. Gymnastikklubben skulle starta upp vuxengrupp, intresset var enormt men jag hade tydligen anmält mig så pass tidigt att jag fick en plats. Det är sjukt kul! Jag är stel och det, men det går överraskande bra! Möjligen med undantag för att jag missade att sätta i händerna vid en handvolt förra veckan och landade på nacken – klantigt och det gjorde jätteont! Men annars har det funkat rätt bra, vi kör styrka och smidighet och får testa hjulningar, trampolin, ljushopp, kullerbyttor och ska börja med volter. Tror dock aldrig jag kommer att klara/våga göra en riktig flickis. 

Sambon mår bra och jobbar men ska äntligen på EEG nästa vecka. Det är rätt meckigt att han inte får köra bil, men det blir ganska billigt eftersom jag aldrig orkar köra och handla så vi okynneshandlar rätt sällan… Logistiken blir svårare men det är väl egentligen ett i-landsproblem, fast jag blir trött. Nu är jag i alla fall inskriven på Sjögrens trafikskola och har hämtat ut böcker och börjat läsa teori. Så himla bra och generöst att jag får den här möjligheten och personalen på körskolan verkar toppen!

Jag höll på att kollapsa av sömnbrist när jag var uppe på nätterna och kollade alla familjemedlemmar. Jag var nojig innan och det blev sannerligen inte bättre av Rickards krampanfall. Till slut blev det ohållbart så nu har vi hyrt ett andningslarm till bebis och så fick jag rådet av en psykolog att Rickard skulle sova i ett annat rum några nätter och jag fick inte gå och kolla honom även om jag satt vaken i min säng hela natten. Jag behövde bryta mitt beteende att jag kollade oftare och oftare. Det var jobbigt men funkade så nu sover jag bättre – skönt!

Annars försöker jag njuta av vardagen, jag har ju lyxen som föräldraledig att kunna tillbringa mycket tid utomhus på dagarna och omgivningarna här i Katrineholm är vackra. Bebis gillar löparvagnen så vi springer tillsammans, mysigt. Det blir ju lite tyngre att springa med vagn och det är säkert inte så utvecklande för löptekniken men det är guld värt att kunna träna på dagtid utan att det tar tid från familjen. 

Vi försöker förmedla rörelseglädje till barnen och de senaste veckorna har det blivit cykelutflykter (jag promenerar, barnen cyklar), besök vid utegym, deltagande vid klubbens familjedag och en hel del träning. Sonen har också fastnat för kanot under sommaren och i fredags deltog han i nattpaddling. 


Igår var vi på Lidingö där barnen sprang Lilla Lidingöloppet. Dottern hade laddat hela året. Hon sprang Knatteloppet förra året och var besviken efteråt för att det var så trångt med alla föräldrar (hon ville springa i den startgruppen där föräldrar får springa med). Då bestämde hon sig för att springa F7 i år och då skulle hon springa själv. Hon har förberett sig genom att springa lokala lopp utan att vi föräldrar sprungit med henne och nu när det var dags för start var hon visserligen pirrig men helt klar över att hon skulle ställa sig på startlinjen med 300 jämnåriga flickor och genomföra loppet. Och det gjorde hon! Båda barnen var nöjda med sina lopp, inga vurpor och inga tårar.

Jag känner mig ganska stark i kroppen, det är roligt! Jag har visserligen inget tempo än, varken på cykel, simning eller löpning, men det är kul att träna och orken börjar finnas där och det är en skön känsla! Typiskt då att jag fick ont i halsen nu då, hoppas det släpper fort!

Någon frågade mig om det funkar att träna mycket (sen är ju ”mycket” såklart en definitionsfråga) och helamma – om mjölken räcker till? Förutom att jag inte tror att man kan träna bort mjölken, så länge jag inte är helt uttorkad så tror jag att kroppen producerar mjölk, så räcker det nog att kasta en blick på lillplutten för att inse att han får det han behöver ;-)

När inte huvudet är med

Två starter har det blivit den här helgen och det är väl kul på sitt sätt, men jag tog det mest som träningspass. Tidningen ringde mig i torsdags för att fråga om jag skulle springa Kurortsloppet eftersom jag vunnit de senaste sju åren (säger mer om bristen på motstånd än om min kapacitet) och jag svarade att jag visserligen tänkt det men att jag bara joggat/sprungit 6-7 gånger totalt sen jag fick barn så formen väl inte var den bästa. Dagen efter slår jag upp tidningen och möts av den här rubriken:

Känn ingen press, men… Haha, jag tog inte så hårt på det – den där segersviten har mer varit en slump än en medveten strategi. Det är dock ett trevligt lopp, ett välarrangerat litet terränglopp med små slingrande stigar över stock och sten, så jag ville gärna springa. 

Men först vankades det tourtävling. Jag har ju missat många av loppen i klubbtouren den här säsongen av förklarliga skäl och var inte så sugen på att ställa upp nu eftersom det kändes lite som att det kvittade. Men jag behöver träning och jag har trevliga klubbkompisar så Rickard, jag och bebis åkte ut till Julita för 9 km tempocykling. Jag hade ammat mycket på natten och var utöver det rätt matt efter senaste tiden med Rickards sjukdom, skolstart, bebis i utvecklingsfas och många uppvaknanden på nätterna, så jag kan inte påstå att jag var speciellt tävlingssugen. Men vädret var bra och det var trevligt att träffa lite folk. Vi cyklade ut till starten, ca 6 km. Det gick lätt och jag tänkte att det var skönt att det inte blåste något (sådär som man så lätt tänker när det är medvind…). Jag kände mig totalt ofokuserad och hade inte heller planerat att köra på max för jag tänkte att jag då kanske inte skulle orka springa en mil på tävling dagen efter. Att det visst blåste blev jag varse när vi sen startade i andra riktningen, visserligen inte mycket men det var helt klart ingen medvind i alla fall. Jag trampade på lite lagom hårt och tänkte att jag nog skulle klara 33-34 km/h i snitt, men med den ansträngningen jag tyckte var lagom stannade det på drygt 32 km/h och jag cyklade mest och tänkte på hur skönt det vore att få sova…

Inte var jag piggare idag när bebis var glad och vaken klockan 06.30, men då förbarmade sig Rickard över honom så jag fick sova en timme till – hade dock varit skönt med ett dygn… Alltså, egentligen sover jag väl hyfsat skapligt på nätterna och vissa nätter matar jag kanske inte mer än 2-3 gånger, men tröttheten kommer lite i perioder och jag är nog rätt dränerad på energi efter allt som varit. 

Vi packade i alla fall ihop oss och åkte ut till Bie. Dottern hade en kompis med sig så förutom jag var det tre barn som skulle springa. Tjejerna sprang 900 meter i F7 och var glada och nöjda, de hade sällskap hela vägen. Sonen sprang 2,2 km i P11 och var jättetrött men nöjd efteråt. Jag joggade lite för att värma upp men vågade inte köra så långt – jag har joggat en mil en gång efter att bebis kom och det var i onsdags så jag ville inte ta slut på alla krafter. Starten gick och jag sprang i väg i väldigt kontrollerat tempo och tyckte att loppet gick, efter mina förutsättningar, bra. En klubbkompis hade anmält sig och hon är vältränad, mer än 10 år yngre än jag och har inte nyss fött barn så henne försökte jag inte ens hänga på. Jag höll mitt tempo och hade ingen lust (eller pannben) att försöka något annat, såg det som ett bra träningspass. På slutet kunde jag dock bita i lite och klara ett par rejäla uppförsbackar trots att jag tänkt innan att det var okej att gå uppför, och sista kilometern trollade jag fram lite kraft och ökade lite. Jag fick mycket pepp längs banan och det var kul och även om det inte gick fort så kändes kroppen helt okej. Tiden blev 45,43 tror jag, men det var inte riktigt en mil. 

Det är svårt när huvudet inte orkar med att motivera och när jag mest är trött hela tiden, men jag vet att jag blir piggare och gladare av att träna så jag försöker komma iväg. Sen finns det väl såklart också tillfällen när vila är det allra bästa, men ofta mår jag bra av att röra på mig. Än så länge kör jag inte så strukturerad träning utan låter dagsform, väder och eventuellt träningssällskap styra.

Ny utmaning – världens bästa present!

Igår hade jag en skitdag och det var nära att jag trodde det skulle bli det idag också. Spöregn, nerbajsad bebis när vi skulle gå till skolan och så körde dottern omkull på cykeln. Men så fick jag lite mammaboost från världens bästa bvc-sköterska, bebis sov gott i vagnen på promenaden och rätt som det var dök det upp världens överraskning i ett meddelande på Messenger.

 Rickard har ju fått ett års körförbud och det ställer ju onekligen till det lite för oss eftersom det krävs BE-kort för att få köra vår bil och husvagn och jag bara har vanligt körkort. Det är husvagnen som är vår bas på tävlingar och semestrar så den är viktig för oss. Även om det väl på ett sätt är ett i-landsproblem så har vi varit bekymrade över det. När jag plötsligt fick ett meddelande av min träningskompis Andreas att han och körskolan han är delägare i, Sjögrens trafikskola , vill sponsra mig med det som behövs för ett BE-kort började jag gråta av glädje och lättnad. Vilken present, vilken överraskning! Så nu ska ni få följa mig mot ytterligare ett träningsmål – målet att klara uppkörning för tungt släp!

Att landa igen

Vi ska tillbaka till vardag igen. Rickard mår bra. Faktiskt nästan bäst av oss alla, han märkte aldrig något av dramatiken så han är liksom helt cool. Hans sönderbitna tunga har läkt och värken i kroppen är borta. Idag åkte han till jobbet. Med kollegor då, han får ju inte köra bil. Jag är galet trött! Mycket som snurrar i huvudet. Hämta, lämna barn, amma, gympakläder, tider, mellis, bilen till verkstaden, kolla alla i familjen när de sover, peta på Rickard om han andas konstigt i sömnen, kompisar, tvätt, dammsugning, bebis hsr blivit ett tremånadersmonster, ta hand om varandra, carpe diem… Så mycket träning blir det inte. Men ändå, det är min ventil. En simtur i söndags med trevlig klubbkompis, fick fruktsallad efteråt. Ett par joggingturer på Sörmlandsleden – som jag längtat! Är så trött, orkar egentligen inte ge mig ut, men det är skönt när jag väl kommer iväg. Springer utan problem över en mil nu, börjar känna mig lite stark i kroppen igen. Och utesimningssäsongen verkar aldrig ta slut i år, underbart!

Och det är vackra omgivningar på mina promenader, löparrundor och simturer.

När livet sätts på paus

Under graviditeten brukade vi skoja lite om att jag ofta vaknade på nätterna med hjärtat i halsgropen och nästan återupplivade sambon eftersom jag fick för mig att han slutat andas och låg kall bredvid mig. Det var naturligtvis obehagligt att vakna med den känslan, en mardröm, men varje gång kunde jag tryggt somna om igen.

I förrgår kväll sa vi som vanligt godnatt, ingenting avvek från det vanliga. Efter någon timme vaknar jag, förmodligen av ett ljud. Vänder mig mot sambon och på någon hundradels sekund hinner jag registrera att min värsta mardröm är på väg att bli verklighet – han dör! Jag trodde verkligen det. Han ligger på rygg, stel i kroppen, blå om läpparna och löddrig i mungiporna, hela han krampar och rycker. Jag ruskar honom, ropar hans namn, inget händer. Jag gör det igen och igen, total panik! Skriker rakt ut, ropar på sonen, hämta mobilen, vi måste ringa ambulans! Krampen släpper av, istället är han slapp i hela kroppen, kallsvettig och medvetslös. Andningen är rosslande och stönande, precis så som jag föreställer mig cheyne stokes andning som kan finnas vid hjärtstopp. Nu dör han! Jag vill inte att han ska dö. Jag vänder över honom på sidan, ingen skillnad. Han har puls. Jag provar några inblåsningar. Ingen skillnad. Han är tung. Jag ringer 112, skriker att de måste skicka ambulans. Killen i luren frågar så mycket. Jag blir arg, skriker att han ska sluta fråga och skicka ambulans. Han förklarar att ambulansen redan är på väg, snart framme. Han fortsätter fråga. Jag har tunnelseende, vet att jag skriker, jag skrämmer barnen. Får för mig att bebis inte heller lever, ber sonen titta efter. Killen på SOS alarm undrar om bebis ligger hos oss i sängen, det gör han inte. Någon har låst upp dörren, ambulanskillarna kommer in, de är tre stycken. Jag har panik, tror att jag frågar om Rickard ska dö. De rakar honom, sätter EKG. Vad de mer gör registrerar inte min hjärna. Jag hyperventilerar, det svartnar för ögonen, en kort stund försvinner världen. En ambulansman tar med de två stora barnen ut, de andra jobbar på. Jag ber om svar, slår hjärtat? Kommer han att dö? Har han fått en stroke? Vet inte om det var kille på SOS alarm som bad mig nypa Rickard hårt i armen, han reagerade inte alls. Men nu börjar han röra på sig. Slår upp ögonen, till en början till synes utan att se. Sen ser han ambulansmännen, blir rädd. Sluddrar. Han vet inte vilka de är och vad de gör där, han vill inte följa med. Jag är rädd, han måste ha fått en stroke. Ambulansmännen tror inte det, eller de säger i alla fall att de inte sett något som tyder på det. Rickard flyttas över på båren och de rullar ut genom hallen. Jag springer efter, frågar Rickard om han känner igen mig. Frågar vad våra barn heter. Han säger namnet på de två äldsta och jag får panik – skriker att vi har ett barn till. Han säger även bebis namn och vet vilket datum han föddes. Det känns skönt. Min mamma kommer, jag har ringt henne. Jag orkar inte åka själv till sjukhuset med bebis, vem ska ta hand om barnen. Ringer en kompis, hon svarar inte. Barnen får följa med i bilen, vi kör dem till mina föräldrar, till pappa. Mamma, jag och bebis åker till akuten. Jag gråter i luckan, lever han? Möts av en sköterska jag jobbat med, hon är lugn. Han mår bra säger hon. Vi får komma in. Hon gratulerar till bebis. Jag får träffa Rickard. Han är vaken. Väldigt trött. Men han känner igen mig, pratar. Frågar om en av ambulanskillarna var en kille vi känner igen. Det var det. Jag blir lite lugnare. Men jag gråter. Det kommer en läkare och säger att allt ser bra ut, han får sova över, imorgon gör vi en CT för säkerhets skull och sen får du gå hem. Mamma, jag och bebis åker hem för att vila. Jag ligger och googlar. Innan jag hinner somna ringer det. Hemligt nummer. Rickard har krampar igen, Är flyttad från avdelning till MAVA. De har ett anhörigrum, vi kan komma dit. Jag tror att de menar att han är så dålig att vi behöver vara där och vaka. Får panik. Ligger på golvet av ångest. Tänker att bebis inte kommer minnas sin pappa och jag tänker på att vi ju inte gift oss än. Mamma säger att Rickard inte ska dö. Vi åker tillbaka till sjukhuset. Rickard sover. Vaknar till, frågar hur jag mår. Jag??!! Det struntar jag i, det är inte mig själv jag är orolig för. Han tycker jag ska åka hem och vila. Mamma och bebis går till anhörigrummet, jag sitter på en stol bredvid Rickards säng. En sköterska pysslar om mig, kramar, tröstar, bäddar om mig med filtar, kommer med mackor och juice. Jag kan inte äta. Jag sitter där i tre timmar. Slumrar kanske en kvart. Undrar varför inte mamma kommer med bebis, han borde behöva amma. Tänk om han slutat andas och mamma inte märkt det. Går till anhörigrummet. De sover. Mina bröst är rödfläckiga och fulla, det passar sig inte med mjölkstockning nu. Jag får försöka mjölka ur i handfatet. Sen får jag mata bebis. Går tillbaka till Rickard och vi får frukost, jag får välja vad jag vill ha. Nu kan jag äta. Jag måste äta, det måste ju finnas mjölk åt bebis. Slumrar en liten stund i anhörigrummet. Sen kommer doktorn. Hon verkar inte så orolig. Jag gråter, är rädd för att det ska vara en hjärntumör. De har gjort en CT, den visar inget onormalt. Men de vill göra MR också, kanske EEG. Han ska få åka till Eskilstuna. Jag pratar med barnen, de vill hem. Är trötta på att sitta i bara pyjamas hemma hos morfar. Vi åker och hämtar dem, åker hem och duschar. Dottern är ledsen och orolig, vill träffa pappa. Vi åker till sjukhuset. Rickard har ont i kroppen, har bitit sönder tungan, mår lite illa och är väldigt trött, i övrigt mår han bra. Han pratar med barnen, vi tar hans klocka, ring och halsband – man får inte ha det på MR. Vi åker hem, mina föräldrar kommer med hämtmat till lunch. På eftermiddagen kommer spekulanter på vår husvagn, jag har glömt att de ska komma. De stannar länge länge, men de köper husvagnen. Jag måste svara på sms och meddelanden, folk vill veta hur det är med Rickard. Lämnar Dottern hos en kompis, pratar en stund med hennes mamma. Det är skönt. Jag blir ledsen när jag pratar, gråter mig igenom samtal med vänner, med barnens lärare, med sjukhuspersonal. Det blir nog lätt så. När man tror att den man älskar ska dö. När man sovit 2 timmar det senaste dygnet. När man ganska nyss har fått en bebis.  Men det är skönt att prata. Alla är så himla snälla och omtänksamma. 

På kvällen åker vi till sjukhuset igen och lämnar lite saker till Rickard. Han kom aldrig iväg på MR, ambulansen som skulle köra honom fick annat uppdrag. Jag pratar med en sköterska, hon tycker att jag ska ha sällskap på natten. Jag ringer mamma och frågar om hon kan sova hos oss, orkar inte stå själv med tre barn om det ringer från sjukhuset mitt i natten. Barnen och mamma somnar. Jag vill inte gå och lägga mig, jag är rädd. Pratar med en kompis. Ringer sjukhuset. De lovar att ringa om det är något. Säger att jag får ringa när jag vill under natten. Säger att jag måste försöka sova. Jag sover faktiskt. Matar bebis då och då, Men får ihop kanske 6 timmar. Mår bättre på morgonen. Ringer sjukhuset, personalen är så snälla. Natten har varit lugn, Rickard mår bra. Efter frukost åker han till Eskilstuna. Barnen går till skolan, jag och bebis går på babysång. 

På eftermiddagen kommer Rickard hem. De har inte hittat något. Han ska följas upp med EEG och besök hos neurologen men han får vara hemma. Får kanske inte köra bil på ett helt år. Det blir besvärligt, men eftersom jag slipper planera begravning så känns allt annat som lindriga problem. Jag ville veta vad jag ska göra om det händer igen, det får jag. Nu ska vi landa, mest jag. Rickard var ju liksom inte med, han trodde han sov. Det är jag som ska försöka våga sova i natt. Men i natt är hela familjen hemma igen.

Triathlon i mitt hjärta och – inte Ironman men ändå…

Idag har jag stått och gått i Kalmar och på Öland hela dagen. Uppdrag: peppa Ironmandeltagare. Kul, absolut, men jag är nog bättre på att tävla än att supporta. I alla fall bättre på att hålla rätt fokus när jag tävlar – fast då har jag i och för sig sällan en bebis i sjal på magen så jag skyller lite på det när jag är disträ. Själva bebisen skyller jag inte på, han sköter sig exemplariskt på bebisvis, det är mer mammahjärnan som är lite trög. Skönt dock att känna att jag inte är alltför långt ifrån min älskade triathlonvärld när jag får småprata med diverse domare, speaker, folk från förbundet, klubbkompisar och andra triathlonvänner. Men jag var avundsjuk! Kanske inte på 18 mil cykel och att leva på sliskiga konstgjorda saker en hel dag, men på att stå på startlinjen och höra Kentas ”Idag är jag stark”, på simningen, växlingar, att få pepp från publiken och få gå i mål. Tur att jag fått smygstarta lite!

I lördags avgjordes ett lokalt triathlonlopp, nämligen Flen Triathlon. En tävling där supersprint (400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning) var distansen och jag hade kikat lite på det redan innan jag födde barn. Kanske, kanske… Några dagar innan bestämde jag mig för att anmäla mig men på tävlingsdagens morgon hade jag ångrat mig. Jag var så sjukt nervös! Lite oklart varför egentligen, det var ett litet lopp och jag vet hur det går till. En klubbkompis sa till mig att jag kunde vara helt avslappnad – det var ingen som hade det minsta förväntningar på mig. Utom jag själv då… Och det borde jag inte ens behövt ha eftersom jag som sagt nyss fött barn. Men jag har alltid haft svårt för lokala lopp, jag sätter större press på mig själv när jag inte kan försvinna i mängden.

Inte förrän simningen  (gick jättebra, lättnavigerat och jag fick bra rytm i simningen) och första varvet (av fyra) på cyklingen var avklarat släppte nervositeten och det var bara roligt! T1 gick jättebra och när jag väl började känna mjölksyran i kroppen och pulsen sköt i taket så kände jag hur mycket jag älskar att tävla och ta ut mig. Jag var i ledningen fram till tredje varvet på cykeln, sen blev jag omkörd av min klubbkompis Angelica – men hon är superstark (och inte nyförlöst) så något annat hade jag inte väntat mig. Löpningen gick tungt! Inte helt oväntat kanske – med tre lugna joggingpass det senaste halvåret i bagaget… Ovant dock, jag är van att känna mig stark på löpningen, det gjorde jag definitivt inte nu. Dessutom kände jag att bäckenbotten inte riktigt orkade med löpningen när jag var trött i kroppen redan när jag började. Tiden i mål ser inte så illa ut, men eftersom det inte riktigt var 5 km så blev facit runt 4,40-tempo. Vi var riktigt många från klubben som var med och det var jättekul att kunna peppa varandra under loppet. Jag gick i mål på 2:a plats med en helt okej känsla.

I onsdags var det dags igen. Kalmar Mini Tri – loppet jag anmälde mig till redan i våras för att jag behövde uppmuntran när jag kände mig som mest som en valross. Jag tänkte att om jag inte kan köra så får det vara värt anmälningsavgiften ändå bara för att jag skulle få känna mig uppmuntrad. Men det gick att köra. Distansen är lite udda: 520 meter simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning. Ungehör som en tiondels IM.

Som vanligt amning innan start (det var sjukt dyrt att köpa sport-bh som går att amma i, men jag har stor nytta av det) och jag fick flera gulliga kommentarer av folk i publiken när jag satt på en bänk med våtdräkten uppdragen till midjan och ammade. Med Björn Mortensen som speaker, Kalmar som tävlingsplats och ”Idag är jag stark” innan start kunde jag få lite IM-feeling. Vädret var fint och varmt och allt var härligt. Starten gick och i ungefär två sekunder hann jag tänka att det här gick ju smidigt. Sen blev jag översimmad av typ fyra karlar och svalde halva Kalmarsund. Eftersom samma folk försökte trycka ner mig flera gånger och det var allmänt stökigt och trassligt gick det åt en hel del energi åt att försöka sparka mig loss och bibehålla något slags lugn så simningen blev inte dagens bästa gren. Det gick inte direkt dåligt heller, hyfsat blir betyget. En bra T1, inget krångel  (förutom att jag fortfarande inte tagit tag i att lära mig ha skorna klara på pedalerna) och ut på cykeln. Blev per omgående omcyklad på insidan – herregud vad somliga har dålig koll. Cyklingen kändes jättebra, lättcyklat men ingen superrolig bana. Man cyklade första biten på IM-cyklingens fastlandsloop och vände. På väg tillbaka var det sjukt mycket drafting framför mig och i ren ilska över det och över att MC-domaren som övervakade det hela inte gav dem straff så trampade jag på så pass att jag snittade drygt 35 km/h vilket är jättesnabbt för att vara jag. Även T2 gick smidigt och så ut på löpningen. Jag gick ut ganska hårt för nu ville jag jaga lite även om jag såklart hade lite dålig koll på min kapacitet. Det gick jättebra – i typ 2 km, sen blev det tungt. Jag höll dock ihop det hyfsat och lyckades snitta 4,15-fart – en klar förbättring jämfört med Flen. Det blev till slut en 6:e-plats i tävlingsklassen vilket jag är jättenöjd med! Finaste kommentaren fick jag efteråt när en liten gullig och glad tant kom fram till mig och sa: ”Vad duktig du är – först ammar du och sen springer du!” Jag blev så glad över en så snäll och spontan kommentar från en okänd kvinna.

Igår sprang barnen Ironkids som var ett trevligt arrangemang utan tidtagning med fokus på glädje. Båda barnen var supernöjda! 

Äntligen  löpning!

Jag var på gång att prova och springa lite redan för några veckor sen, men då blev jag förkyld och när snuvan var borta sköt jag lite till på löparpremiären. Men förra onsdagen var det dags, nästan 9 veckor efter förlossningen. Jag har tränat jättemycket bäckenbottenövningar (knipträning) och var spänd på om det gett tillräckligt bra resultat. Jag hade bestämt mig för att växla mellan löpning och gång och kände att 4 x 1 km kändes rimligt. Förmodligen skulle man kunna börja ännu lugnare, typ springa en minut åt gången istället för en kilometer, men så gjorde inte jag. Det gick bra att springa och var väldigt skönt – fast tungt och jobbigt såklart. Inte fick jag så mycket träningsvärk heller. 

En tanke växte fram – tänk om jag skulle springa KK-joggens halvmil med bebis i löparvagn? Jag hade ju bestämt att jag inte skulle springa loppet eftersom jag inte tränat, men bara jogga runt 5,1 km och ha med vagnen så det bara blev en kul grej? Jag frågade några kompisar vad de tyckte, för visst händer det att jag tar åt mig när jag fått kritik och gliringar för min träning och vår familjs sätt att leva, men de var positiva. Så i helgen  plockades vagnen fram och bebis lastades i för en provrunda. Vi joggade 3 km, han satt vaken och vår nöjd hela vägen i sin lilla hängmatta och jag blev ännu mer sugen. Slängde iväg ett mail till arrangören och frågade om det var okej med vagn och när de ringde upp och godkände det bestämde jag mig så det blev en anmälan.

Hela tisdagen, dagen för loppet, hade jag bebis i famnen eller sjalen för att tanka närhet så han förhoppningsvis skulle vara pigg, lugn och nöjd även om han inte somnade i vagnen under loppet. Barnen sprang sina lopp först och det var supersmidigt att ha bebis i sjalen när det var mycket folk på stan.

Barnen var jättenöjda och jag också – mitt mål när de springer lopp är alltid att de ska slippa ramla i starten och komma i mål hela och gärna utan tårar. Hittills har det funkat nästan varje gång. Dottern sprang för första gången utan sällskap av förälder, hon sprang med en kompis och de var glada och nöjda efteråt. Sonen var jättenöjd med att ha förbättrat sin tid på 2,7 km med nästan 2,5 minut sen förra året. Alla glada och nöjda, jag ammade bebis och satte honom i vagnen ungefär 4 minuter innan start… Uppvärmning hoppade jag över, jag tänkte ju bara jogga och eftersom jag inte ens sprungit 5 km i sträck efter förlossningen så kunde jag inte ta mig till att springa massor innan. 

Det gick väldigt  väldigt långsamt i starten och snart började jag springa om folk, mer om det i förra inlägget. Jag hade roligt och vinkade till alla som hejade på mig och en del av de jag sprang om ville också byta några ord. Många tittade och pekade på vagnen men jag såg bara glada miner. Tanken var ju att jag bara skulle jogga lugnt men det var ju så kul så jag sprang på lite. Saktade dock ner och tog det väldigt lugnt vid ojämnheter som tex trottoarkanter så det inte skulle skumpa för mycket i vagnen. Bebis satt vaken och storögd och alldeles nöjd. Alldeles för liten för att åka framåtvänd vagn egentligen såklart, men det var ju bara en liten stund. Jag spurtade på lite och sista kilometern gick visst på runt 4,10 – så gick det med den joggen… I mål blev jag fotad och intervjuad av tidningen och bebis somnade direkt när jag stannade och det var slut på det roliga.

Foto: Andreas Assermark

Foto: Pernilla Eliasson

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.