Bloppis

Säljer av lite fina saker som inte kommer till användning – hojta till om ni hittar något intressant.

Våtdräkt Orca Open Water. Dam stl S. En fin instegsdräkt som funkar att både crawla och bröstsimma i. Helt ny ouppackad i kartong. 1000 kr.

GripGrab överdrag till cykelskor. Helt nya, dock ett mindre skönhetsfel på den ena, syns på nedre bilden. 170 kr

Swimskin från Blueseventy. Stl SM (vet inte vad måttabellen är, men den passar mig fint 167 cm/57 km). Kanske för dig som kvalat till Kona? Fint skick, bara använd någon enstaka gång. 450 kr.

Sadel Pro Aerofuel TT. En populär triathlonsadel som tyvärr inte passade mig. 600 kr.

Aktivitetsarmband Good Balance. Helt nytt. Stl S (178 mm). 150 kr

Tunn löparkeps från Newline, helt ny. 80 kr.

Allt kan skickas mot fraktkostnad.

Sliten i Sala men silverplats på Silverman

Jag ångrade aldrig att jag inte skulle köra Kalmar i år, men några veckor innan kände jag att det kunde vara kul att ha en tävling den dagen ändå. Sagt och gjort, det tog inte många timmar innan jag var anmäld till Sala Silverman, en medeldistans. Jag hade hört att det skulle vara en trevlig tävling och eftersom våra Uppsalavänner skulle dit kunde det vara kul. Vi rullade dit med husvagnen kvällen innan för att slippa tvinga upp barnen klockan 5 på morgonen. Lite mer pyssel, men det är mysigt att sova i husvagn och då kan barnen och sambon ta det lugnt på morgonen även om jag ska iväg. Vi åt middag, myste och kollade på den spännande OS-finalen i hoppning på storbildsskärm ;-). 

På tävlingsmorgonen vaknade jag vid 6, skänkte en tanke åt mina vänner som skulle tävla i Kalmar och strax efter 7 promenerade jag bort mot tävlingsplatsen. Den första jag mötte var Bala (utanför Katrineholm och Flen mer känd som sitt riktiga namn: Börje) som skulle vara speaker, alltid mysigt att träffa honom. Jag checkade in cykeln och fick genast sällskap av getingar som var mycket intresserade av mina flaskor mef energi.

Jag ville hinna värma upp innan preracemötet som skulle vara klockan 8 men hade inte behövt stressa eftersom det blev flyttat till 8.30. Joggade en kvart för att få igång luftrören och benen, mjukade upp överkroppen och gjorde det sista småfixet (glömde dock bort att hålla reda på mobilen, mer om det senare), drog på våtdräkten och lyssnade sedan på preraceinfon. Jag kände mig helt lugn och ingen press på mig själv. Efter infon gick jag ner i vattnet och simmade in. Det var uppfriskande 16 grader i vattnet och jag fick simma en stund för att få ner andningen. Glasögonen envisades med att imma igen trots att jag behandlat dem, men det var väl bara att acceptera att jag skulle få simma halvblind tänkte jag. Det var start från stranden, vilket jag inte är så förtjust i eftersom det brukar kunna bli lite hetsigt och trångt. När starten gick kom jag dock iväg riktigt bra och utan större missöden. En positiv överraskning var att glasögonen höll sig imfria.

Vi simmade två varv på en 950-metersbana och förutom någon som absolut ville simma toksnett och prejas lite så gick simningen helt okej. Det gjorde däremot inte T1, jag kan ha gjort den sämsta växlingen ever faktiskt. Inte för att det var så lång löpning in till växling, men när jag kom till cykeln hade jag inte ens fått ner dragkedjan på våtdräkten. Ut på cykeln efter den miserabla växlingen och började med uppförsbacke. För en gångs skull hade jag lagt i en lämplig växel i förväg, pluspoäng till mig.

Ingen pluspoäng för hoppa på cykel-tekniken dock… Vi cyklade en trevarvsbana som var fin och varierad. Stora delar var nyasfalterade så underlaget var bra, på vissa sträckor var det dock lite stenigt där folk förmodligen kört rally med sina bilar. Det var lite stökigt på cyklingen med folk som draftade, jag hamnade mitt i smeten vid något tillfälle, fick slita ont för att ta mig om ledet av draftare och fick istället en svans. Ganska snart började jag fundera på var jag egentligen hade lagt min mobil innan loppet – låg den kvar på någon sten vid starten och kunde jag i så fall lita på att det var ärligt folk på plats. Jag ropade till sambon vid varvning och han bara ruskade på huvudet. Efteråt undrade både han och vår kompis Oscar hur jag kunde tänka på sådant under tävlingen. Själv tycker jag att det inte är det minsta märkligt, på 2,5 timme hinner man fundera på mycket konstigt. Mobilen? Ja, den hade legat i sambons jackficka hela tiden…

På andra varvet fick jag helt plötsligt se hur en kille ett par hundra meter före mig slog en volt med cykeln och landade i diket. Jösses vad många tankar som hinner fara genom huvudet på bara någon sekund, jag var väldigt glad att se honom resa på sig och svara att han mådde bra när jag frågade. Jag klarade av cyklingen på 2 h 36 minuter vilket gjorde 32 km/h i snitt – rätt okej. Löpningen började med samma uppförsbacke som cyklingen och jag kände mig inte alltför pigg i benen, just då var jag sjukt glad över att jag inte skulle göra den dubbla distansen i Kalmar. Efter en knapp kilometer skulle vi svänga in på ett elljusspår och eftersom personen som uppfann motionsspår måste ha varit sadist så fick jag genast onda aningar – några mördarbackar var inte mina ben redo för. Det visade sig dock vara ett ganska snällt elljusspår med bara ett par uppförsbackar i början. De var dock fullt tillräckliga för det första varvet hade jag ett krampande lår och en vad som var helt slut. Vi skulle springa tre varv på en 7-kilometersbana och trots trötthet kunde jag inte undgå att se hur bedövande vacker den var – precis min smak när det gäller löpning.

Tillräckligt mycket vatten för att dottern skulle lyckas ramla i med kläderna på också.

Det gick långt ifrån så fort som jag normalt sett kan springa, men trots det hade jag dagens snabbaste löptid av alla damer. 

Jag kom i mål efter 4,47 och det gjorde jag som 2:a dam i tävlingen. 2:a var också min placering i seniorklassen där jag hade anmält mig eftersom det inte var några masterdamer anmälda när jag skulle anmäla.

Vad gör man inte för att slippa gå? ;-) 

En bra tävlingsdag med ett trevligt arrangemang, perfekt väder, fina banor, fina priser och hyfsat glada barn. 

Tyvärr har jag haft ont i ett knä nu efteråt, men jag har ändå träningsförbud och äter antibiotika eftersom min fot blivit infekterad så jag vilar knäet samtidigt.

Men jag måste ju vara nöjd med säsongen – pallplats på alla triathlon- och duathlonlopp. Visst, på alla lopp har väl inte konkurrensen varit mördande, men jag är nöjd med mina insatser. Om inget annat anges här nedanför så har jag tävlat i D35-39

Väsby Duathlon: 1:a 

Uppsala Triathlon: 2:a

Gävle Triathlon 1:a

IM 70.3 Jönköping: 3:a

Challenge Poznan: 3:a

KM sprint: 1:a

Malmö Triathlon: 1:a

Sala Silverman 2:a (senior)

Fyra veckors tävlande

Kände mig lite sliten i lördags på Sala Silverman, men när jag började räkna efter vad jag utsatt kroppen för de senaste veckorna var det nog med rätta jag var trött. På exakt fyra veckor har jag avverkat:

Känns helt galet när jag tänker på det – tack kroppen för att du tar mig igenom alla strapatser. Inte smärtfritt, men ändå. Ett inlägg om loppet i Sala kommer under kvällen.

Tränande mamma eller inte

Bloggar om mammaträning, böcker om att komma igång fort efter förlossning, appar med magövningar. Känns det igen? Det har tydligen till och med blivit inne bland kändisar att ha stylist med till BB. Sjukt om ni frågar mig, är det viktigt att se fräsch och nystylad ut dagen efter att man satt ett nytt litet liv till världen? Och hur ska vi kunna säga till våra barn att de är bra som de är om vi själva lägger ner massor av pengar på att förbättra vårt eget utseende? Missförstå mig rätt, jag menar inte att man aldrig ska få köpa nya kläder eller så, men går vi inte lite för långt i träningsivern? Läste just ett blogginlägg om träning som nybliven mamma där skribenten fått mycket kommentarer och pikar när hon var tillbaka på gymmet snabbt efter förlossning. Förutom att jag tycker att folk i allmänhet borde låta bli att, oombedda, tala om för andra vad de tycker om deras vikt/träning/matvanor/förskoletider och annat, så fick inlägget mig att fundera lite. Under mina graviditeter kändes det som att det enda jag läste var ”det är bra att träna på som vanligt vid graviditet”. Fine! Det hade ju varit kul – om jag kunnat träna… När ligamentsmärtor, tidig foglossning och illamående gör att både löpning och promenader är uteslutet och inte ens simning funkar till slut, när man ligger och känner sig som en blekfet val i soffan och det känns som att all världens löpare bestämt sig för att springa förbi fönstret med lätta steg – då är det inte superkul att höra att man gärna ska fortsätta träna som tidigare. Jag tänker att detsamma förmodligen gäller efter att man fått barn. Att preppas med blogginlägg om hur man ska kicka igång träningen sisådär två veckor efter förlossning kan väl ta knäcken på vem som helst. Absolut att alla får göra hur de vill, men då ska det också utgå från just vad man vill – inte vad man känner att man borde. Och har man en nyförlöst kropp, massor av hormoner och känslor och en bebis som kanske inte sover så mycket så kan ju träning vara det sista man orkar med. Men får man de signalerna att det är vanligt att sticka iväg på intervaller fyra veckor efter att bebisen är född så är nog risken att man känner sig väldigt dålig som i bästa fall orkar promenera till Ica för att köpa blöjor (och sen glömma blöjorna i affären för att hjärnan är utbytt mot bomull). 

Känner man sig pigg och stark, visst kan man väl säkert köra på lite, men är man en offentlig person är jag inte säker på att man behöver outa allt man gör – man kanske behöver tänka efter lite extra. För som en kompis till mig så klokt sa, det finns nog idrottskvinnor som börjar träna ganska snart och som kanske till och med har idrotten som arbete (typ Marit Björnen), men de skriver inte om det som att det är något alla skulle kunna göra. 

Man ska nog också komma ihåg att det händer ganska mycket med kroppen under en graviditet och förlossning och jag tror (allt i det här inlägget är utifrån vad jag tror och tycker, jag har inga vetenskapliga studier som jag refererar till) att man ska ha respekt för det. Vänta 4 veckor, 20 veckor eller 1 år – vänta tills du själv är redo. Ingen känner din kropp bättre än du själv – om du vågar lita på det.

Himmel och helvete i Ångaloppet 

Ja, först kan vi ju snabbt konstatera att jag både har guldfiskminne och är lite störd – för ett dygn efter att jag gått i mål med den här känslan så satt jag och googlade kvalregler för Ö till Ö…

Men jag börjar från början. Det här Ångaloppet hade jag haft ågren för hela sommaren eftersom jag var så rädd att inte kunna göra min lagkompis rättvisa. Jag hade dessutom i minnet att jag var jättedålig på att klättra upp ur vattnet på höga kanter i Nyköpings festlopp förra året. Skor som jag bedömde som lämpliga för ändamålet inhandlades redan i vintras, men sen blev det lite stiltje. Träningen pågick ju såklart för fullt inför triathlonsäsongen och jag är hyfsad på både löpning och simning så jag låg skapligt till med träningen, men de mentala förberedelserna sköt jag upp. Christian, min lagkompis, är gammal (eller före detta kanske man säger eftersom vi är jämngamla och jag inte vill kalla mig själv gammal…) elitsimmare och jag visste ju att han skulle vara grymt mycket starkare på simningen men hoppades att jag skulle kunna matcha honom på löpningen. Så småningom kom jag igång med lite swimrunträning också och Katrineholm Swimrun blev ett bra tillfälle för ett lättsamt genrep. 

Dagen innan Ångaloppet var vi på bröllop och jag var väldigt mån om att försöka äta och dricka bra och vettigt (självklart drack jag ingen alkohol, men det gör jag ju i princip aldrig) och det gick bra eftersom det serverades god och bra mat. Fick lite småpanik när jag kom på att jag druckit flera glas cider vid välkomstminglet eftersom kolsyra kan sätta lite fart på magen – jag ville ju inte bli tvungen att ta bajspaus under loppet liksom… Bröllopet var gudomligt vackert och kvällen fantastisk (förutom alla oinbjudna getingar) men vi åkte hem så vi var hemma strax innan midnatt och jag borde ha varit hyfsat pigg när jag gick upp men det var jag inte. Jag fick köra till Nyköping eftersom sambon inte druckit alkoholfritt kvällen innan och jag var sömnig! När vi kom fram vaknade jag dock till ganska brutalt eftersom regnet vräkte ner. Det fanns några tält där man kunde byta om men där tog luften slut ganska snabbt så vi höll oss utomhus, vi skulle ju ändå bli blöta. Vi mötte upp Christian och fixade med tidtagningschip och annat. Sen blev det akrobatik på hög (nåja…) nivå när våtdräkten skulle på – det är svårt när man inte är torr. 

Dags för start.

Första startgruppen gick iväg kl 10.00 och 7 minuter senare var det vår tur. Det är svårt att hålla tillbaka i starten och mycket riktigt gick vi nog ut aningens för hårt för min del. Efter dryga 3 km var jag på syragräns, varm, yr och orolig. Jag vet ju att det tar en stund innan jag kommer in i andningen och pulsen stabiliseras, ändå blir jag alltid lite smått panikslagen och tänker att jag inte kommer att orka. Strax därefter var det vätska och efter lite i munnen och mycket över huvudet piggnade jag till avsevärt. En stund senare var det dags för första simningen och den var som väntat lite tung andningsmässigt men gick bättre än jag trott att den skulle göra. Redan vid den andra simningen kände jag att andningen lättade på och det kändes riktigt bra – trots att Christian kunde ligga och småplaska på rygg ;-). Vi tog in på både herr- och mixlag på simningen. Ner- och uppgångar till simningen gick helt okej tycker jag, skorna gav bra grepp på klipporna och jag schabblade inte bort mig alltför mycket. Löpningen på första varvet var ganska tekniskt krävande med stigar, obanat, lite klättring och halvbrant både uppför och nedför. Vid ett tillfälle ramlade jag, men annars lyckades jag hålla mig på fötter. Det märktes dock tydligt att Christian hade nytta av sina långa ben i skogen, han bara flög fram. (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida).

Banan var omgjord i år på grund av att det bara var 11 grader i vattnet längst ut på havsvarvet så istället för två långa varv skulle vi köra ett långt och två lite kortare. Totalt cirka 21 km löpning och 2 km simning fördelat på 13 simsträckor. Första varvet hade Christian full koll på och det visade sig vara bra eftersom det innehöll en del tuffa stigningar dit man inte ville komma med för hög puls. 

Efter första varvet kändes det helt okej men jag kände att benen började kännas tunga. Vi hade dock avverkat nästan halva distansen och jag var vid gott mod. Jag drack mycket både sportdryck och vatten vid kontrollerna, jag var konstant törstig hela loppet. Ganska snart in på andra varvet började vi passera en hel del diken varav några byggde på skorna med några extra hekton med lera. Om man inte tappade dem… (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida, dock ingen av oss på bilden).

Här någonstans ifrån börjar jag ha väldigt fragmentariska minnen. Jag ser på bilder från loppet att det var funktionärer, publik, segelbåtar och att allt ser ganska härligt ut. Själv tror jag att jag å det grövsta praktiserade tunnelseende för jag minns bara stigen och klipporna framför fötterna, jag såg bara simuppgången varje gång jag hoppade i vattnet och jag minns liksom närbilder av Christians hand som sträcks ut mot min eller som ger mig repet vid uppgången. Kanske kallas det tävlingsinstinkt? Jag vet i alla fall att jag inte uppmärksammade att banan var vacker (som jag sett och hört andra beskriva den). Simningarna var ganska lättnavigerade och det var skönt att komma i vattnet, vi passerade återigen varvning och gav oss ut på sista varvet.

Vi passerade under vägen i en kotunnel och gav oss ut mot havet. Mina ben började kännas som bly och det var ingen rolig känsla. Det kändes som att vi sprang långt innan vi fick börja simma och när vi väl fick hoppa i hade jag längtat. Havet var många grader kallare än sjön, men det var uppfriskande och inte hemskt. Det kryllade av maneter men jag är bara rädd för brännmaneter och de finns ju inte i Östersjön så det var lugnt. Nu var det tätt mellan simningarna men trots att jag till och från fick kramp i höger vad så såg jag fram emot simningarna eftersom mina ben inte alls var springsugna längre. När vi klev upp efter sista simningen hade jag räknat ut att det borde vara knappt 2 km löpning kvar – när jag då fick syn på en skylt där det stod 3150 meter kvar till mål så ville jag gråta – jag kan ha gjort det också. Nu blev det verkligen en kamp, för hade jag varit trött innan så var jag helt utmattad nu. Jag kände mig inte låg på energi (även om det kanske hade varit bra mer in) utan det var benen som kändes som gelé, eller bly eller något. Det kändes dessutom som att det bara var uppför och till slut fick Christian liksom putta mig uppför backarna. Till slut kom vi ur skogen och det gick lätt utför – fram till kotunneln för därefter var det typ 800 meter lätt uppför till mål. Kändes det som i alla fall. Nu ville jag verkligen dö! Christian puttade mig, höll mig i handen, drog mig. Vi hade ett annat mixlag runt 30-40 meter framför oss och folk peppade oss att försöka slå dem men jag bara kved. Jag sket i om vi så kom sist. I alla fall några minuter, för när vi var några hundra meter från mål tog vi in några meter på dem och där någonstans fanns det visst något långt kvar där inne. 

Med Christians hand i ryggen sprang jag, jag ville så gärna visa att jag kunde. På riktigt tror jag inte att jag har pressat mig så någon gång tidigare, men jag lyckades klämma ur mig ytterligare lite till och vi kom ikapp och gick om. Varje meter var en plåga, men jag hade Christians hand i ryggen och jag hade hans peppade ord i öronen. Så vi sprang, hela vägen in i mål där min sambo fångade ögonblicket så här (jag minns inte ens att jag behövde stöd…),


innan jag äntligen fick ramla ihop i gräset och vila. Tack och lov var det inte bara jag som var trött…

Efter lite vila kändes allt mycket bättre!

Vi slutade på 6:e plats i mixklassen och det är bra tror jag – det var runt 80 lag med i vår klass. Vi hade bara 15 herrlag före oss också.

Jag minns inte att jag slog i någonstans under loppet, men med tanke på det antal blåmärken och skrubbsår jag har på benen så var jag nog inte så graciös som jag kanske trodde ;-). Har känt mig lite halt och lytt ett par dagar men nu är det bättre. Barnen och jag var på Kolmården igår och barnen är rätt nöjda med att hänga med mig dagarna efter race. Eftersom jag alltid har svårt att äta när jag är utmattad så blir jag väldigt hungrig dagarna efter för att jag ligger back, då är jag väldigt lättövertalad till inköp av popcorn och allt möjligt…

Nu laddar vi om för säsongsavslutning i triathlon till helgen med Sala Silverman. 

Många race, nattsudd och tack till Trispot!

Jag är mitt inne i en racevecka med mycket kul. Träning hinner jag inte med, jag bara tävlar ;-). Fyra tävlingar på en vecka är ju lite i mesta laget, men hittills har jag avverkat tre och det har gått bra. Såret på foten (ni vet det där jag fick när kniven hoppade upp och högg mig…) har dock ställt till det lite då det sitter under fotknölen precis vid kanten på skon, men det har fått sig en titt på VC och är inte infekterat utan ser tydligen fint ut även om det gör ont emellanåt. Blandat med mina egna race har det varit mycket nattsuddande då jag gått upp var och varannan natt för att se Sarah Sjöström simma hem medaljer – hon är ju lätt värd lite störd nattsömn!

Jag vilade i måndags och i tisdags vankades det kvartsmara i form av lokalt lopp här i Katrineholm:  KK-joggen (förkortningen betyder inte det ni tror…). Fartträning har jag inte ägnat alltför mycket tid åt den senaste tiden och med den lyckade Malmötävlingen i benen kunde jag inte vänta mig några kanontider. Jag bestämde mig därför för att inte maxa utan ta loppet som ett tröskelpass typ. Ingen idé att slita för mycket på kroppen med ett kräkpass utan jag planerade att absolut inte gå ut snabbare än 4-minuterstempo och sen gå på känn, inte titta på andra och räkna på placeringar utan bara flyta på. Det underlättades av att det var ovanligt många tjejer anmälda på väldigt snabba tider vilket gjorde att jag kunde släppa tanken på höga placeringar. 

Kvällen började med lopp för de yngsta, först ut var de som är födda 2008-2011. En kvart innan loppet är det gemensam uppvärmning men det som gör mig lite ledsen är alla barn som placeras på startlinjen av sina föräldrar och inte får vara med på uppvärmningen utan ska ha en bra position i starten. Vi pratar om barn som är 8 år och yngre… Hur som helst, dottern var nöjd och glad efter sitt lopp som hon sprang i sällskap med sin kompis. De avverkade 1,2 km och dottern orkade springa (och prata) hela vägen. Det är hon som är i rött linne och tofsar på bilden.

Sonen, som är 9 år, fick längre bana i år och skulle ta sig igenom hela 2,7 km – långt! Vi hade tränat ett par gånger men jag var ändå rädd att han skulle tycka det var för jobbigt och bli ledsen, men det gick bra även om han var helt slut efteråt.

Mitt lopp gick fint. Långsammare än jag önskat, men hyfsat behagligt och ingen maxpuls. Jag är jättenöjd med att jag lyckades göra mitt eget lopp och inte lockades att slita för hårt då det kan kosta för mycket. Jag orkade le lite då och då, gjorde high five med några barn och jag hann se den fina skylt som vänners dotter gjort till mig – snacka om energikick!

Jag vinkade till och med till speakern – så skönt att komma in på upploppet utan att vilja dö…

(Foto: Mikael Grip springlfa.se) 

Det gick inte speciellt snabbt, men jag passerade milen på 41,16 vilket inte är jättedåligt ändå med tanke på senaste veckornas lopp och den ansträngningsnivå jag hade under loppet. Möttes av finaste fancluben i mål. 

Det blev till slut en 10:e-plats för mig och inga prispengar, men jag blev bästa lokala löpare för 7:e året i rad och fick presentkort på skor och en blomma. Frida Södermark, ultra-VM-löpare från Norrköping, kom på 8:e plats och vi var glada båda två.

Vila onsdag och lite pyssel på Kulturskolan, kompishäng och grillning. Jag hade egentligen simmat lite för att mjuka upp kroppen, men avstod eftersom jag inte ville utsätta såret på foten för påfrestning i onödan.

Igår var det så dags för premiärupplagan av Katrineholm Swimrun,  spännande! Ett lopp som ordnades i otroligt vackra omgivningar och på sina drygt 11 km hann passera två herrgårdar. Jag ställde upp tillsammans med en kille som heter Peter och som jag blev ”ihopparad” med av en gemensam kompis. Vi hade hunnit träna ihop två gånger och hade en hyfsad strategi. Jag är en mer van både simmare och löpare än han, men i ett lag är det viktigaste att just vara ett lag – att samarbeta. Det tycker jag att vi lyckades bra med och jag är väldigt stolt över Peters krigarinsats. Vi slutade 5:a av 20 lag och med enbart rena herrlag före oss.

För er som vill köra ett fint swimrunlopp som passar både elit och nybörjare och dessutom peppas av gott om trevliga funktionärer och mycket publik så kan jag verkligen rekommendera Katrineholm Swimrun! Jag är stolt över katrineholmarna när det ordnas saker så här, folk går man ur huse för att titta och heja och det är uppskattat! 

Idag har jag och familjen haft middagsdejt och planering inför söndagens Ångaloppet tillsammans med min lagkompis Christian med familj. Jag har inte kört Ångaloppet förut och är ganska nervös, speciellt som Christian är en mycket bättre simmare än jag. Förhoppningsvis går det bra! Vattnet ute i Ånga har blivit väldigt mycket kallare under veckan och banan är omlagd, men jag kände ändå att det kanske skulle behövas en bra swimrundräkt för att inte frysa. Som vanligt var jag inte ute i jättegod tid, men som vanligt har Peter på Trispot en service utöver det vanliga och tre timmar efter att jag börjat få lite småpanik och insett att jag nog behövde en dräkt så var den levererad till Katrineholm. Toppklass!

Malmö Triathlon 

Vi anlände till ett stormigt Malmö igår vid lunchtid och började med lite mat på ett mycket trevligt ställe som både var affär (med bara ekologiska varor), fik och lunchställe.

Sen gick vi till tävlingsområdet och kollade in Europacupen i sprint, det var kul och svenskarna gjorde bra ifrån sig. Det var galet blåsigt och simmarna for lite som äggskal på vågorna. Pontonen de skulle starta ifrån blåste sönder så de fick ha vattenstart.

Mellan dam- och herrklassen skulle vi åka till hotellet och checkade in, när vi kom till parkeringen hade vi fått parkeringsböter – skit också! Vi hade missat en liten skylt, det kostade 600 kr… 

Vi tittade på herrloppet och sen var jag trött! Det är verkligen jobbigare att titta på än att tävla själv – eller så berodde det på att huvudet blev fullkomligt urblåst nere i hamnen. Efter tävlingarna blev det en snabb middag på restaurang – supergod stenugnsbakad pizza – innan det blev efterlängtat häng på hotellrummet med godis och OS. Så himla skönt att bara slappa utan massa saker att förbereda. Jag satte klockan på 03.00 för att se OS-finalen på 100 meter fjäril med Sarah Sjöström – bara för att upptäcka att det var semifinalen som gick då, jag får göra ett nytt försök nu i natt. Efter att ha sett Sarah göra ett fint lopp, men i semifinalen då, hade jag svårt att somna om och var inte supersugen på att gå upp när klockan ringde 06.30. Duschade och gjorde mig i ordning och så blev det lite hotellfrukost innan avfärd mot Västra Hamnen och tävlingsområdet. Nu var vi noga med att kolla extra på alla skyltar och ställa P-skivan på rätt tid… Incheckning av cykel, godkännande av dräkt (våra klubbdräkter har lite för stort klubbtryck och lite för litet namntryck så det är gränsfall att jag får köra utan nummerlapp, men den blev godkänd för jag har låtit trycka dit mitt namn framtill också) och lite uppvärmning. Vi fick veta att simningen var avkortad till 700 meter på grund av vågorna, det gjorde mig lite besviken eftersom det alltid är roligast att få köra den rätta distansen men inte så mycket att göra åt. Damerna fick starta efter herrarna så det var en ganska liten startgrupp. Jag hade simmat in en stund och känt på vågorna och det kändes bra, men jag frös massor i vinden när vi stod och väntade på start. Simningen gick bra tycker jag. Det blir ju lite annorlunda när det är mycket vågor, men jag tycker inte att det är obehagligt så det är bara att streta på. Jag hade lite svårt att hitta bra andningsrytm på väg mot första bojen, men sen flöt det på bra. Lite förvånad blev jag dock när jag fick en manet i näven när jag tog ett simtag, jag är inte så van vid det. När jag skulle upp på rampen var det två hala trappsteg upp till rampen, eftersom det blåste så mycket så liksom spolades jag upp där som en strandad val – mycket elegant… Jag kom upp som tredje dam ur vattnet, helt okej.

Min nya dräkt är smidig att ta av och växlingen gick helt okej, förutom att jag råkade ha sönder ena flaskstället bakom sadeln när jag tog ner cykeln. 

Ut på cykelbanan och där hade jag varit lite orolig för vinden. Jag är lite rädd för stark sidvind, men det var det faktiskt inte och överlag så kändes cykelbanan mindre blåsig än jag befarat. Förutom sidvind var jag även orolig för punka eftersom det var mycket gatsten, fartgupp och annat hårt att köra över. Jag klarade mig undan med en tappad flaska så det var ju skönt. Jag tyckte faktiskt att jag cyklade riktigt bra och att det var roligt! På en stadsbana är det riktigt bra för min del att snitta 33 km/h.

Vid löp ut var jag femte tjej ut men andra i min klass och målet var att vara första masterdam i mål totalt. Jag sprang på i ett hyfsat behagligt tempo som vid en check av klockan visade sig vara strax över 4 minuters-tempo och jag passerade en efter en. Vi sprang en fyravarvsbana och efter drygt två varv hade jag passerat de andra tjejerna och in i mål var jag cirka 3 minuter före andra dam. Skön känsla, jag kände mig stark hela loppet! Den enda fadäsen var väl att jag krockade med en tant som cyklade ut mitt framför mig på löpningen – dock tur att hon inte körde ut mitt framför en cyklist. 

Jag badade av mig lite i havet efteråt innan jag gick och duschade och bastade – skönt!

Några timmars väntan med mat och hejade på Malin som tävlade elitklassen innan det var prisutdelning.

När vi kom tillbaka till bilen och skulle åka hem hade vi fått – jadå, en j…a böter igen!!! Vi hade ändrat P-skivan och flyttat bilen flera gånger under dagen, men nu lyckats missa det med en halvtimme. Flitiga parkeringsvakter och inte så parkeringsvänlig stad. Billig helg…

Nu är vi nästan hemma igen (eller nåja, vi har en timmes bilkörning kvar) och har lyssnat och tittat på OS-cyklingen på väg hem. Silver till Sverige och Emma Johansson men den glädjen förtogs av den otäcka kraschen, fy så hemskt det såg ut! Tydligen ska holländskan som kraschade vara relativt okej men det såg riktigt illa ut. När vi kommer hem blir det några timmars sömn innan det blir dags att göra ett nytt försök att gå upp klockan 03.00 och titta på simning. Tur att jag inte ska jobba imorgon!

Snuva, kniv i foten och så lite race

Efter Polen blev jag förkyld. Inte helt otippat – supervarmt väder, kallt hotellrum, två flygresor och så en tävling som tömde mig totalt på energi. Ingen stor grej, det började svida i halsen på tisdagen och sen var jag rejält snuvig ett par dagar. Lite vila och mycket näsdukar så var jag på banan igen. I lördags vankades det KM i supersprint med triathlonklubben. Jag är så stolt över min fina klubb Julita Triathlon – vi har så roligt tillsammans! Vi började dagen med att förbereda växlingsområdet och så hade vi barnträning med motorikbana och lite swimrun. Det här kan ha varit det yngsta startfältet ever.

När de minsta fått leka och röra på sig var det dags för oss lite äldre att få leka av oss lite. På schemat stod 400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning. Med fortfarande lite snuva men helt pigg i övrigt bestämde jag mig för att inte gå på max,  det var ju dessutom bara 6 dagar sedan jag kört en Ironmandistans. Jag hade tydligen varit ganska avslappnad när jag packade för öronpropparna och badmössan var kvar hemma. Som tur var hittade jag en gammal badmössa i botten på väskan och öronen tätades med ihopknycklade bitar av plastpåse – funkade utmärkt ;-). 
Jag la mig bakom några av herrarna och simmade på i lite lagom tempo – inget mestempo men heller inte på syra. Kom upp ur vattnet som 4:a men gick ut på cykeln som 2:a. Efter en stund körde jag om sonen och sambon som tagit sig an halva sträckan. Cyklingen gick på en tvåvarvsbana med ganska krävande backat, jag trampade på och försökte hålla mig kring tröskel. Jag blev omkörd av tre herrar så inför löpningen låg jag 5:a totalt. Löpningen gick också på tvåvarvsbana där man sprang första varvet motsols och sedan vände och sprang åt andra hållet. Det gick lite segt men annars var känslan helt okej. Jag kände av snuvan lite men det funkade bra, jag tog in en placering och gick i mål som 4:a men som första dam. Efter mål mötte jag upp en kompis och sprang med henne sista varvet för att peppa henne. Det var lite kul att det visade sig i efterhand att jag haft snabbaste löptiden av alla trots att jag inte maxat, skönt!

Sonen hade sprungit ifrån pappa och var mycket nöjd ;-). 

Efter tävlingen var det gemensam grillning i svenskt sommarväder.

En trevlig dag med plats för alla och där alla var lika viktiga. 

Dagen efter följde jag med två nyfunna vänner, Andreas och Christina, från klubben till Arkösund utanför Norrköping. Jag hade fått ta över Andreas plats till swimrunloppet Farleden eftersom Andreas tråkigt nog varit skadad hela sommaren. Eftersom Christina skulle köra skulle de ändå dit så jag fick åka med, lyxigt. Det var en solig men blåsig dag, loppet var trevligt och jag tränade på att köra i lagom-tempo och njuta av dagen. Det var ett individuellt lopp så man körde utan lagkompis. Jag körde ju på så jag var trött i mål, men klarade av att inte jaga utan istället köra på i mitt eget tempo utan prestationsångest. Kom i mål som 6:e dam och var nöjd – det är stort för mig!

Två race på två dagar utan mjölksyra – det är jag också nöjd med.

Sen blev veckan ganska lugn. Sambon började jobba så jag har varit själv med barnen, och kvällarna har fyllts med annat. Vi var bortbjudna i tisdags kväll till vänner från klubben. Det vankades hamburgerbuffé som tröst till sonen som fått fel hamburgare på Mac Donalds i Jönköping – inte dumt att ha en kock i sällskapet och få en hel buffé som tröst. Vi firade också att det gick så bra i Polen, jag fick blommor från ett annat par som också var med på middagen – jag blev alldeles rörd.

I onsdags fick jag en kniv i foten när vi hade gäster. Vi har (hade…) en fin och tung kockkniv som jag stod och skar med. Jag vände mig om för att plocka ur något ur kylskåpet då kniven ramlade ner och gick av (!!) och ena delen högg mig i foten strax nedanför fotknölen på insidan av foten. Det blödde massor men det slutade ganska fort. Däremot har det runnit klar vätska från såret och gör det fortfarande så jag har inte velat utsätta foten för vad som helst eftersom jag ska utsätta den för Malmö Triathlon imorgon. Jag har inte längre chans på pallplats totalt i cupen eftersom jag missat en tävling men jag vill ju ändå göra ett bra lopp. Sambon och jag åker själva utan barn och sover på hotell, inte ofta så det blir lite lyx. Bagaget på bilen är inte ens halvfullt ;-). Idag ska vi kolla på Europacupen, strosa runt och äta på restaurang, imorgon tävlar jag. Just nu är jag trevligt sällskap till sambon då jag just sovit de första två timmarna av bilresan…

EM-brons och Polenäventyr

Nu är det hög tid för uppdatering här på bloggen. Gissar att ni är nyfikna på att läsa, intresset på klubbens Facebooksida, på Instagram och på andra sociala medier har varit överväldigande. Årets stora mål för min del var alltså Challenge Poznan och ETU European Championship på fulldistans (Ironmandistans). Jag valde att hoppa över Kalmar i år då jag dels tycker att det är lite jobbigt att hålla ihop motivationen för säsongens största tävling så pass sent på sommaren och dels för att det finns förutsättningar och uppmärksamhet som jag varken vill eller kan tävla mot. Jag vill att det jag håller på med ska kännas kul och för mig är det nästan roligast att köra förutsättningslöst och inte ha koll på konkurrensen, det gör det lättare att göra mitt eget race utan prestationsångest. Ingen värdering i hur andra gör alls, men sådan är jag liksom. 

När det var dags att packa och förbereda inför resan var jag sjukt opepp. Jag ville inte åka någonstans, jag ville vara hemma och inte packa för resa. Jag ville inte tävla, inte åka till ett annat land, inte behöva tänka annorlunda än jag brukar med mat och ja – jag ville vara hemma och ligga i soffan! När vi väl kom iväg kändes det bättre och när vårt rum/lägenhet visade sig vara fint kunde jag slappna av lite. Vi anlände torsdag eftermiddag och ägnade resten av dagen åt att orientera oss i staden och så tog vi ett dopp i den lilla sjön där simningen skulle gå. Vattnet kändes tveksamt rent, men det var ju en badplats där och vi var överhettade så vi chansade.

Fredagen var en het och solig dag som vi valde att tillbringa på en badpark som vi blev väldigt förtjusta i. Rent och fräscht, många pooler och rutschkanor, skönt vattentemperatur, roliga strömmar, bubblor, hinderbanor och annat kul.

Parken låg intill sjön och efter badet gick jag för att registrera mig. Det saknades en hel del kring information och organisation runt tävlingen, men de får pluspoäng för att de hade gratis barnaktiviteter i mässområdet!

Hela området runt sjön var fullt av aktiviteter, det gick till och med att åka slalom i en plastbacke. Det tog lång tid att ta sig någonstans eftersom barnen upptäckte rutschkanor, hoppborgar, linbanor och annat roligt överallt. Det fanns också ett litet ångtåg man kunde använda för att transportera sig. 

Jag är normalt sett ett riktigt kontrollfreak dagarna innan långlopp och vill helst äta exakt samma saker som jag alltid gör som förberedelser, därför var det en stor utmaning för mig att äta ute och inte kunna välja precis de livsmedel jag brukar. Bra träning på att kunna släppa kontrollen! Lördagen, dagen innan race, var det tack och lov lite mulet – mycket bättre förutsättningar för att kunna starta tävlingen med rätt vätske- och saltbalans dagen efter då. Vi ägnade förmiddagen åt att turista i gamla stan, barnen köpte souvenirer, fick göra egna klubbor i en karamellbutik och så tittade vi på två trägetter som stångades i rådhusets klocktorn klockan 12 varje dag – tydligen stans stora turistattraktion… Till lunch valde jag en Carbonara och sedan ägnade jag resten av dagen åt att noja över äggen som rörs ner i den varma pastan – tänk om de inte blir upphettade och jag får salmonella? För sådan är jag liksom…

På eftermiddagen var det dags för racebriefing och vi mötte upp några andra svenskar. Den stora frågan var om mötet skulle vara på engelska eller polska – all tidigare information hade nämligen varit på polska. Det visade sig bli ett långt möte då all information togs på både polska och engelska. En hel del frågetecken rätades ut, till exempel fick vi äntligen klarhet i hur många varv simningen skulle vara och om T1 och T2 var på olika ställen – två saker som ändrats många gånger. Direkt efter mötet öppnade cykelincheckningen vilket såklart ledde till enorm kö och det tog minst en timme att få allt incheckat och klart – och då hade jag ändå lyckats glömma landslagsdräkten som skulle besiktas.

Under både mötet och incheckningen pratade jag en hel del med några brittiska tjejer. De var väldigt trevliga och jag blev glatt överraskad över hur pass smidigt det gick att konversera på engelska eftersom jag är av den uppfattningen att min engelska är högst bristfällig. Jag var lite stressad över mitt vätskeintag då det var väldigt varmt och mitt vatten tagit slut under den långa tiden i kön. Vi tog en taxi tillbaka in till stan för att fylla på med mat och vätska och förbereda det sista inför söndagens race.

Söndag morgon ringde klockan 03.50, jag hade beställt taxi till 04.50 och ville ha god tid på mig både på rummet och på tävlingsplatsen. Min familj är inte lättväckta så jag kunde både äta frukost, gå på toa, duscha och föna håret utan att de vaknade. Taxin stod klar och väntade när jag kom ut och morgonen var strålande! Ljust och ljummet och solen var på väg upp. Uppe var också ganska mycket folk som inte gått hem från lördagsfirandet än – det var full fart på gatan så det kändes lite surrealistiskt att klockan inte var mer än 04.50. Det gick fort att åka till tävlingsområdet och jag insåg att jag hade väldigt gott om tid på mig och det var inte mycket folk på plats. Jag kollade att cykeln mådde bra och fyllde den med vätska och energi. Pratade med min nya brittiska kompis och kände mig avslappnad och glad. Jag kollade påsarna i T1 och T2 som låg en bit ifrån varandra och så gick jag på toa några gånger. Vi var inte mer än ca 600 stycken som skulle starta på morgonen, sedan var det rätt många som skulle köra halva distansen med start klockan 12, så det var inte särskilt trångt till toaletter och sådant. Jag joggade ett par kilometer och gjorde mig sedan klar för start med lite extra energi och salt, samt Ringblomssalva på ställen där jag brukar få skav. Landslagsdräkten har hemska sömmar i ljumskarna så jag smörjde in ganska mycket salva där – med resultatet att dräkten fick stora fettfläckar och det såg lite groteskt ut. Nåja, dräkten skulle ju snart bli blöt och då syns det inte. Det var ljummet i luften, sjön låg spegelblank och musiken från högtalarna var medryckande. Det skulle bli en bra dag! Jag tog på min nya, sköna våtdräkt som jag fått av Trispot, det är en Zone3 Vanquish och den är väldigt smidig jämfört med min gamla.

Proffsherrarna startade först, klockan 06.45. Innan start spelades låten från Kalmarfilmen 2014 (någon som möjligtvis vet vad den heter?) och sista minuten innan ”on your marks” de välkända hjärtslagen i högtalarna. Strax därefter proffsdamerna med samma procedur och så AG-herrarna innan det var dags för oss AG-damer att hoppa i och simma bort mot startlinjen i det ljumna vattnet. Jag rös lite av musiken och hjärtslagen, tryckte igång klockan på ”on your marks”,  sen hördes skottet från kanonen och vi var iväg. Eftersom jag hade väntat mig lite trängsel blev jag förvånad då endast en tjej simmade ifrån mig och alla andra var bakom. Efter bara några hundra meter började jag simma om herrarna som startat innan oss, men riktigt trångt blev det aldrig. Det var däremot varmt, jag hade önskat lite svalare vatten för jag började känna mig lite kokt. Kollade snabbt på klockan när jag klev upp ur vattnet och insåg att simningen måste ha varit kort eftersom klockan visade 51 minuter. In i damernas minitält med min påse, våtdräkten gick snabbt av och medan jag drog på skor och hjälm växlade jag ett par ord med en tjej som kom upp ungefär samtidigt som jag. Det var lång väg upp till cyklarna från tältet men det var inte tillåtet att ta på skorna någon annanstans än i tältet om man inte hade de fastklickade på cykeln så det var bara att springa. Och efter cykel ut var det också en bra bit till linjen men till slut fick jag hoppa upp på cykeln och rulla iväg. Cykelbanan var i stort sett rak och gick på en typ motorväg. Ut 20 km, vändpunkt, tillbaka in och så ett par kilometer in mot stan och vändpunkt, upprepa 4 ggr. Lätt motvind ut och jag tyckte det gick lite trögt, det var inte direkt en stimulerande bana heller. Jag åt och drack var 20:e minut även om jag verkligen fick tvinga mig till det. Solen sken och det var varmt, jag ångrade tempohjälmen som har minimalt med ventilation. På tillbakavägen gick det lite lättare. Jag blev omcyklad av ett par tjejer, men hade ingen aning om ifall de var i min AG eftersom nummerlapparna verkade vara satta efter bokstavsordning och inte efter klass. Efter andra varvet stod sambon och barnen och langade vätska, älskade ungar som hade gått i en timme (!!) för att komma till vätskekontrollen. 

Det man inte har i huvudet får man ha i tänderna… Har man glömt att kasta den gamla flaskan innan man tar en ny får man lösa det så gott det går.

Fylld med lite ny energi trampade jag vidare. Varv nummer tre var tufft mentalt, jag hade ju redan cyklat över 90 km men visste att jag ändå hade ytterligare ett varv kvar efter det tredje varvet. Vinden var fortfarande rätt så svag, men det kom några små kastvindar från sidan och så kändes det som att vinden hade vänt och att vi nu hade motvind tillbaka in mot stan. Nu började det gå trögt att få i sig energin men det var bara att tugga och svälja ändå. Banan var ganska lättcyklad men också ganska tråkig och det var väldigt glest med publik. Jag stretade på och försökte kika lite på de andra för att distrahera mig lite. Varje varv cyklade vi förbi en gravstensfabrik där långa rader med gravstenar stod uppställda – en ganska makaber syn. In vid sista vändpunkt och det var så skönt att få svänga tillbaka in på vägen mot T2. Min klocka stannade på 5,37 vilket jag är ganska nöjd med. När man hoppat av cykeln kom funktionärer och hämtade den, så man behövde inte hänga upp den själv – skönt! Det hade nu blivit lite mulet så jag skippade solglasögon eftersom de kändes lite sneda (någon trampade på dem i Gävle) men tog på en visor och bytte till skor i tältet – sen var det bara att springa. Jag var såklart trött men mådde inte dåligt som jag gjorde efter cyklingen i Kalmar förra året. Första varvet löpning var på 12 km, därpå följde tre 9 km-varv innan man slutligen hade ca 3 km kvar till mål. Efter halva första varvet ropade min sambo att jag låg 4:a, ”bara” 10 minuter efter 3:an. Det var förmodligen menat att låta uppmuntrande,  men jag blev rätt knäckt! 10 minuter! Jag ville typ lägga mig i diket och sluta tävla. Det gjorde jag ju såklart inte, men det blev en hård kamp mot pannbenet. 

Rickard och barnen var tvungna att gå och äta lite och langade två koffeinliquids efter första varvet, sen blev det lite missförstånd om var och när de skulle langa så jag var lite förtvivlad ett tag. Det var också sagt att det skulle finnas cola i vätskekontrollerna vilket jag räknat in i min plan. Någon cola fanns det dock inte, bara blaskig sportdryck så det blev ju en miss i planeringen. Jag tog en flaska vatten vid varje station, drack lite och hällde resten över mig. Magen gjorde sig påmind och jag var tvungen att stanna en gång. Tyvärr fanns det ingen bajamaja just där så jag fick ta en buske. Efter pausen fick jag inte upp dragkedjan på dräkten eftersom man knäpper den bak, men det fick vara så. Det var två backar per varv, en vid vändpunkt strax innan mål och en efter att man sprungit under en bro. Den backen efter bron valde jag att gå uppför då jag bedömde att den bara gav mig syra annars. Inne i stan vid vändpunkt var det stora kullerstenar och besvärligt att springa, alla försökte trängas på trottoaren istället. Jag var väldigt trött i andningsmusklerna och hade det jobbigt med att få luft och jag funderade på varför jag egentligen gör det här? Ett svar var: för att jag har en frisk kropp och kan! Jag var så svullen om händer och fingrar att klockan skar in i handleden. Till sista varvet hade Rickard fixat en stor vattenflaska med cola och salt, välbehövligt!  Jag tryckte i mig alltihopa under den sista milen och till slut var det äntligen äntligen dags att få gå i mål. Det var uppförsbacke och kullersten in mot mål så det var inte på alltför lätta ben jag stapplade in på den röda mattan. 

På väg in mot mål sprang man igenom en stor staty/fontän och det var ju lite coolt. Jag vägrade ta emot en svensk flagga från familjen då jag var rädd att bli diskad för otillåten hjälp – men med facit i hand hade jag lätt kunnat ta emot den då många av proffsen också gjorde det och ingen fick någon varning. Jag fick den efter mål istället, flaggan alltså. Löpningen tog till slut 3,31 och den totala tiden blev 10,07 (men simningen var mycket riktigt för kort).

Direkt efter mål kände jag mig hyfsad – som vanligt. Några minuter senare mådde jag dåligt – som vanligt. Funktionärerna hade väldigt dålig koll, men efter en stund blev jag upphämtad av sjukvårdspersonal och fick ligga i sjukvårdstältet med dropp. Det var välbehövligt för efter någon halvtimme började jag verkligen återvända till livet. Jag hade gjort allt jag kunde för att undvika sjukvårdsbehov, men det verkar inte hjälpa. När jag var utsläppt därifrån tog vi taxi till tävlingsområdet, hämtade mina saker och åkte hem för välbehövlig dusch! Lite mat och sen väntade prisutdelning eftersom jag kammade hem bronset i min AG. Tyvärr en lång väntan eftersom prisutdelningen började 1,5 timme senare än utannonserat, vi var så trötta!

Till slut var det dags och det var kul!

Snygga brännan hade jag också efteråt, men jag hade i alla fall smörjt in öronen och läpparna med SPF 50 så där blev jag inte bränd…

Sammanfattningsvis får jag väl säga att jag är nöjd och stolt. Jag hade hoppats på att kunna hålla ihop löpningen bättre men jag är nöjd över att jag inte gav upp. Det är jättekul med medalj och vi hade, trots min motvilja att åka, en fantastiskt härlig semester också! Dagen efter loppet spenderades i sol och värme på badlandet igen (ja, vi gillar att bada i vår familj). 

På triathlonturné! 

Jag hade lite funderingar på att köra ett lokalt triathlonlopp här hemma i krokarna i helgen som var, men så lockade våra Uppsalavänner med oss på turné istället, med målet inställt på Säter och Gävle. Vi bestämde oss för att åka redan på fredagen till Säter för att slippa stressa. Det enda jag förknippar Säter med är att det finns en rättspsykiatrisk klinik där (vilket det ju gör även här i Katrineholm så jag vet inte varför min hjärna har hakat upp sig på just det, men det har skrivits mycket om Säter) så jag var nyfiken på att se orten och kunna förknippa den med annat. Vi rullade in med bil och husvagn på Säters Camping framåt kvällen och bjöds på sol och glittrande sjö. Ett stort härligt gäng från Team Lewa Sport var också där till sonens stora glädje, han har många kompisar där.

Lördag morgon var det inte lika mysigt. Visserligen helt okej väder men isande vindar gjorde det ganska obehagligt att vara utomhus. På tävlingsplatsen blåste det precis rakt in från sjön och stundtals hade jag fem lager långärmat på mig. Jag var mycket imponerad av barnen som stegade ut i vattnet vid starten för deras tävling, men de klarade av sin tävling fint i stormen. Tyvärr var tävlingen lite oorganiserad och rörig, tur då att de flesta barnen var ganska rutinerade även fast de är små. Sonen var stolt och nöjd över en tredjeplats i sin klass såklart.

För att inte småsyskon och vänners barn skulle bli avundsjuka ordnade vi en miniduathlon för småtjejerna.

Jag körde inget helt lopp i Säter, däremot en simsträcka i en olympisk stafett. Det blåste ohyggligt, vågorna var i klass med Kalmar 2015, och jag for som ett äggskal på vågorna. Vi simmade fyra varv på en 375 meter lång bana och trots att jag var bland de första upp ur vattnet så simmade jag 7-8 minuter långsammare än vad jag normalt borde göra på sträckan. 

Dagen i Säter avslutades med middag på en liten restaurang, det gick förvånansvärt bra trots sju trötta barn och ett gäng rätt trötta föräldrar också.

Efter middagen styrde vi kosan mot Gävle och en camping där. Vi kom såklart för sent och fick ringa ett journummer för att bli insläppta. Vi sov gott och gick upp tidigt för nu var det tävlingsdags för mig. Andra deltävlingen i Danske Invest Triathlon Series och premiärupplagan av Gävle Triathlon. Sprint även denna gång och jag hade förvisso inte lärt mig att växla till cykel med skorna på cykeln, men jag hade i alla fall talkat skorna ordentligt. Min start var den andra för dagen, endast en motionsklass olympisk startade innan. Det var strålande sol! Visserligen en del vind den här dagen också, men eftersom vi var inne i stan så kändes det inte av lika mycket. Incheckning av cykel, lite uppjogg och så på med våtdräkten. Just som jag fått på den och lite smått börjat svettas i solen så meddelades det att de skulle skjuta på starten en kvart. Kul… Det är liksom inte riktigt läge att dra av sig dräkten när man är svettig heller, då är det jättesvårt att få på den igen. Fick gå runt och svettas en stund innan jag bestämde mig för att simma in ordentligt. Hoppade i vattnet efter avprickning och simmade en stund. Jag blev varse att det var ganska ström och att vi skulle starta i motström. Starten gick och jag fick ingen bra position, det var rejält trångt och jag fick kriga hela tiden och jag svalde en och annan klunk av Gavleåns vatten. Efter vändning blev det medström och sen skulle vi in i en mindre kanal med lite vinklar och vrår innan vi skulle upp ur vattnet. Sträckan från simuppgången till T1 var väldigt kort så det gällde att försöka vara lite snabb med våtdräkt och badmössa.(Lite för bråttom hade jag nog eftersom jag fortfarande hade snöret till öronpropparna på huvudet när jag senare tog av hjälmen efter cyklingen). Jag hörde att jag var 3:a ut på cykeln, men räknade både med att cykla om någon samt bli omcyklad. Skönt dock att ha lite koll på placering. 

Ut på cykeln där jag hade valt racer eftersom banan var lite knixig. Det var mycket 90-graderskurvor och man åkte över järnvägsspår 3-4 ggr per varv. Banan var 3 x 6,7 km och jag var ganska modig för att vara jag. Det var lite för få funktionärer ute på banan men annars funkade det bra. Vid växlingen hade jag lite strul med ena skon men sen var det bara ut och jaga. Jag trodde att jag hade tre stycken före mig och ungefär tre precis bakom mig, men det visade sig sen att ett par stycken hörde till en annan AG. Den första biten gick det tungt, men sen kom jag in i det och det var peppade att springa om en efter en. 

Kunde till slut springa i mål som vinnare i min klass och som första masterdam totalt – gött!

Jag och en annan Marie, nämligen Marie Ekman som var klassvinnare i 50-54.

Knappt hade jag pustat ut innan det var dags för barnens tävling.

Sonen var mäkta stolt över en 2:a-plats och kompisen Iselin blev 3:a i sin klass.

Lite vila, mat och bus och sen tittade vi på elitklasserna där bland annat mina kompisar Oscar, Anna och Malin tävlade.

I växlingen mellan sim och cykel såg jag en tjej som stod och fixade håret och blev lite fundersam, men det visade sig ha sin förklaring. Det var alpintjejen Sara Hector som körde lite triathlon som träningspass. Hon hade satt upp håret i knut under badmössan och inte tänkt på att hon skulle kunna få på sig cykelhjälmen sen.

Min prisutdelning var sent på eftermiddagen och innan vi var ifrån tävlingsområdet hade vi tillbringat nio timmar där – barnen skötte sig jättebra! De åt glass två gånger under dagen och så måste det få vara ibland. Vi stannade en natt till i Gävle för att slippa stressa. Det blev en lugn kväll med grillning, havsbad (iskallt) och kortspel och sen checkade vi ut och åkte hemåt igår förmiddag. 

När vi kom hem väntade ett paket från Trispot – en fin våtdräkt från Zone3. Tack så mycket, väldigt välbehövligt! 

Nu laddar vi om för Challenge Poznan och EM på fulldistans,  spännande! 

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.