En paus från vardagen

Just nu sitter jag på ett flyg mellan Oslo och Stockholm och ser ut på molnen. När jag var liten drömde jag om att hoppa omkring i molnen, som Krambjörnarna. Nu känns det nästan lite sorgligt att jag vet att molnen bara är luft och inte alls sagolika och fluffiga studsmattor.

Jag är på väg hem efter en fjällhelg, ett litet avbrott från vardagen. En födelsedagspresent från bästis Linda, en löparweekend i Jotunheimens nationalpark som Oscar styrt upp. Nu är mina ben stelare än stelast, träningsvärken är bland det värre jag upplevt och jag är skönt trött i kroppen. Mycket klättrande blev det och många sträckor var omöjliga att springa, medan andra sträckor gick att springa om man var lite orädd. Det är inte jag, orädd alltså. Så jag växlade mellan alla tänkbara känslor, rädsla för att ramla, skam för att jag blev efter och sinkade de andra, ilska på mig själv för att jag var feg och ilska på alla stenar, men också stolthet när jag vågade, eufori när vi sprang i total misär med hård motvind, piskande regn och med skorna fyllda av lera och källvatten, och total frid när jag blickade ut över sagolika och mäktiga vyer. Vi tog också en sväng upp på Glittertind, Norges näst högsta berg som mäter 2465 möh – mäktigt. Vi var dock ganska ensamma om att vara där uppe i tights och löparskor…

Jag hann gå igenom många sagor under dessa dagar, bland annat Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Plupp och lämlarna. Andra i sällskapet refererade till Sagan om ringen, Jurassic park och Landet för längesen. Det gav faktiskt ytterligare frid att bära med all packning för fyra dygn i en ryggsäck på 20 liter, liten nog att kunna springa med. Jag trodde inte att det skulle gå och nog skrattade både Rickard och Oscar vid tanken på hur jag skulle lösa det, men i slutändan gick det fint och jag fick till och med plats med bröstpumpen som behövde följa med eftersom lillskrutt inte avslutat mysamningen än.

Det var faktiskt skönt att komma iväg lite, på flera av fjällstationerna fanns det inte alls någon uppkoppling och jag fick ringa från en (dyr) mynttelefon för att få prata med familjen där hemma. Skönt med en paus från Messengergrupper och Facebook, planering, sms och telefonsamtal. Och med undantag för en bortglömd simträning har Rickard styrt upp träningar, skolfoto, föräldramöte och friluftsdag med bravur.

Sen min förstaplats i Kalmar har livet rullat på i racerfart! Skolan har börjat, aktiviteter rullar igång, ideella uppdrag ska styras upp, resa, boende och allt annat ska fixas – ja, det är fullt upp. Jag har också försökt sortera känslor och tankar som varierat väldigt. Någon eufori har det inte varit, trots att jag nått ett mål jag kämpat för i flera år och det kan nog bero på flera saker tror jag. Dels var jag egentligen inte så förvånad själv även om jag ihärdigt försökt intala mig själv motsatsen för att slippa bli besviken. Jag visste att om allt stämde så hade jag kapaciteten och egentligen så hade allt annat än seger varit lite av en besvikelse. Dels så fick tidningen min insats att låta lite som ”Hejsan hoppsan, jag råkade visst vinna” vilket jag blev lite besviken över, jag hade ju faktiskt kämpat hårt för att nå min dröm – men eftersom jag har så svårt att ta beröm och att faktiskt erkänna när jag är nöjd (av rädsla för att låta skrytsam) så var det förmodligen precis så jag förmedlade det när de ringde för en intervju.

Men visst är jag glad! Och det är roligt när folk kommer fram och gratulerar, men jag behöver träna mer på hur jag ska ta emot beröm. Jag ser fram emot att resa till Hawaii (fast just inte att resa 21 timmar med vild ettåring) och det ska bli ett äventyr, men det är mycket att ordna med. Tankarna inför loppet går lite fram och tillbaka, målsättningen är egentligen klar, men som vanligt så försöker jag dämpa även mina egna förväntningar så jag är inte riktigt överens med mig själv. Jag blir också lite ambivalent inför känslorna – ska jag luta mig tillbaka i känslan av att jag kan det här, jag vet hur man gör en Ironman och så får jag ta resten med värmen och klimatet och sådant när jag kommer dit? Eller ska jag läsa på, köpa grejor och försöka att förbereda mig minutiöst? Det varierar… Kanske tur att jag har tre barn som struntar i mina tankar och lever fullt ut i vardagen och inte lämnar så mycket utrymme över. Älskade ungar!

Jag är ju såklart också sjukt tacksam och rörd över alla som hört av sig och gratulerat efter Kalmar, alla klubbkompisar som startat en insamling till mig och Micke och till övriga som vill stötta och sponsra. Det är dock med lite blandade känslor jag tar emot all uppmärksamhet, jag är alltid lite känslig för uppmärksamhet som gäller prestation och måste påminna mig själv om att det inte är mina prestationer som avgör mitt värde som person. Som tur är har jag många omkring mig som påminner om det och jag tror att det är viktigt att tänka på och kanske påminna sig själv och andra om. Men jag tar det lugnt, tränar på och njuter av sensommaren.

Nu är det här ganska känslosamma inlägget slut, när jag får slå av flygplansläget ska jag publicera det för läsning. Tror att det kam vara bra att höra lite om hur det är ”bakom kulisserna”. Ha en fin söndagkväll!

Racerapport Ironman Kalmar, eller – vad var det som hände egentligen?

Varning för jättelångt inlägg.

För ganska precis ett år sen stod jag nere i Kalmar och hejade fram triathleter som tog sig igenom Ironman. Jag hade en 10 veckor gammal bebis i sjal på magen och var glad och stolt över min 6:e-plats i Kalmar Mini Tri ett par dagar tidigare. Planen var att inte köra några långa race sommaren efter, för att slippa känna att jag behövde stressa med träningen om det inte skulle funka med familjen. Det var ganska roligt att heja på, men suget kom efter att delta. Väl hemma igen gick jag in på Ironmans hemsida och fick se att man, om man anmälde sig tidigt, kunde flytta sin start från 2018 till 2019 fram till 40 dagar innan start. Perfekt, då kunde ju det funka som reservplan om jag inte hann träna tillräckligt. Så jag råkade anmäla mig. Det där med att ”råka” har flera stycken haft invändningar mot och hävdat att det är omöjligt att råka anmäla sig till ett lopp där det tar typ en kvart att fylla i alla uppgifter. Jag vet inte det jag…

Men på den vägen var det och träningen gick fint, utan att jag kände att jag stressade. Säsongen har varit fantastisk och nu var det äntligen dags för Ironman Kalmar 2018. Vi reste ner redan på tisdagkvällen för att hinna med lite camping, lugn och ro och kringarrangemang. Det är högst oklart hur vi tänkte med det där med lugn och ro, någon sådan har vi inte sett mycket av sen Vilda Bebisen lärde sig gå… Vi har också en shoppinggalen 8-åring som ville köpa ungefär allt i expotältet och en 11-åring som bara vill titta på Youtube… Sen var det torsdag och fredag och dags för racebriefing, klubbfoto, registrering, provsimning, incheckning och Ironkids. Man är ju så fantastiskt snygg i kön till bike check-in, lydigt utstyrd i välknäppt hjälm och nummerlapp. Ingen tvingade mig ju dock att ha kompressionsstrumpor och shorts så lite extra snygghet har jag styrt upp själv, haha. Apropå kompressionsstrumpor – när påsarna skulle packas på fredagen så trodde jag att jag skulle bli knäpp! Jag var helt säker på att jag hade packat ett par rosa kompressionsstrumpor som jag skulle ha på löpningen, men nu var de borta! Jag letade i säkert trekvart utan att hitta dem. Tills August öppnade kylskåpet i husvagnen för att ta choklad – då åkte strumporna fram där de suttit fastkilade under kylskåpsdörren.

På fredagen längtade jag bara tills det var dags att gå och lägga sig så att det kunde bli lördag. Jag kände mig så väl förberedd som det bara gick, alla förberedelser var klara och nu var det bara dagen D kvar – det var nu allt skulle klaffa.

Jag hade på känn att det skulle kunna bli ett riktigt bra race och jag ville göra allt för att vinna min AG och ta en Kona-slot. Det har jag planerat för i flera år, fast jag hade inte förväntat mig att känna mig i så bra form redan i år. Jag hade inte ens berättat här hemma i familjen om hur mycket jag egentligen planerat, att jag valde ett datum i september istället för oktober för dottern att få gå på Dolly Style-konsert var det väl ingen som hade några särskilda misstankar kring. Ofta har jag ganska högt ställda mål för mig själv, men de är också rimliga och inte ouppnåeliga. Dock så gillar jag inte för mycket yttre press och är dessutom nästan lite skrockfull och vill inte prata för mycket om önskningar, så jag delar inte alltid med mig av mina mål och drömmar.

Jag har oerhört stor respekt för Ironmandistansen, mest för att jag flera gånger haft svårt att få till energiintaget och inte lyckats hålla ihop hela loppet. Det tänkte jag inte råka ut för den här gången och hade förberett mig noga. Och såklart att den sportdrycken som verkligen visade sig funka för mig råkade vara typ marknadens dyraste… Men det fick det vara värt, Maurten visade sig vara en fullträff! Sen är det ändå svårt att veta hur kroppen kommer att reagera och så ska man ju klara sig utan punka och andra teknikstrul också.

Jag somnade skapligt och Eskil ammade nog bara två eller tre gånger på natten så jag fick förmodligen ihop ungefär 5 timmars sömn, och när klockan ringde 03.55 var jag peppad! Tog en lång varm dusch (alltid innan lopp), åt lite och knallade bort till kompisarnas stuga och fick åka med dem in till Kalmar. Ibland när man ska upp så tidigt på morgonen och tävla så brukar jag nästan ångra mig och inte alls vilja tävla, frysa och vara trött. Men inte nu, jag ville tävla! Kollade till cykeln, fick däcken pumpade, fixade lite extra med påsarna och så dubbelkollade jag såklart allt en massa gånger. Åt lite yoghurt, gjorde några toabesök, joggade lite och tiden gick så sakta! I vanliga fall brukar jag känna mig stressad innan start men nu ville jag bara att klockan skulle slå 07.00 så vi fick starta.

Träffade några klubbkompisar som rest ner för att heja, så skönt att få prata lite en stund för nu var jag riktigt nervös! Men inte ”nej jag vill inte-nervös” utan ”nu kör vi-nervös”. Precis innan det började tjockna på i startleden kom Rickard och Irma för en kram och det var härligt. Till slut kom nationalsången, proffsen släpptes iväg, Kentas ”Idag är jag stark” spelades och sen var det dags!

Jag kom iväg bra. Lite småtrångt är det ju alltid men jag klarade mig från de där brutala som försöker simma upp på ryggen på folk. Ut mot första vändning hängde jag bara på strömmen men när vi vände norrut vid yttersta bojen började jag navigera mer. Det var bra för jösses vad folk simmar snett. Jag hade provsimmat dagen innan och tittat ut navigeringspunkter och nu simmade jag mot brofästet – många andra simmade åt alla möjliga andra håll… Jag fick in vatten i glasögonen och det störde mig egentligen inte, men jag var lite rädd att det skulle få linserna att åka snett. Lät det dock vara tills vidare. Jag tyckte att jag simmade helt okej men rytmen stördes en del när folk som upptäckte att de var på väg åt fel håll helt plötsligt bytte riktning och kastade sig in fram för mig och en gång fick jag en spark på ögat. Efter andra vändning började jag känna mig lite ofokuserad men annars flöt det på (haha…) bra förutom att jag fick tömma glasögonen ett par gånger. Eftersom jag känt mig lite ofokuserad räknade jag med halvdan tid, mitt toppmål var under timmen men jag ville åtminstone vara under 1,05. När jag klev upp ur vattnet slängde jag en en blick på klockan som visade 1,01,30 (den officiella tiden blev sen 1,01,23) och det var jag jättenöjd med.

Inte så mycket att orda om växlingen. Lite trångt eftersom de plockat bort tälten och man fixade T1 vid platsen där påsarna hängde, men jag upplevde att alla tog hänsyn till varandra så det gick smidigt. Upp på cykeln och så rullade jag ut. Jag kände mig glad och upprymd, vilken härlig dag!

Det rullade fint och jag cyklade om flera stycken på väg upp på Ölandsbron. Visserligen gäller det ju att inte bränna krafterna för tidigt, men man kan ju inte bromsa sig uppför. Kände mig modig när jag låg kvar i tempobågen hela vägen nedför, har tränat mycket på att våga fart, vind och kurvor. Det var ganska svag vind och det rullade lätt genom Färjestaden och vidare söderut. Jag kände mig pigg, glad och stark. Dock kände jag ganska snart att min sadel inte satt bra, den lutade bakåt och jag fick ont! De första 4-5 milen besvärades jag mycket av det, sen kanske jag blev avdomnad eller något för det blev mer uthärdligt.

Tyvärr såg jag en hel del drafting på cykeln, trist! Fattar inte hur folk kan tycka att det är okej. Jag drack Maurten enligt schema och det kändes jättebra! Längst söderut på banan väntade en glad överraskning i form av ett peppande gäng från klubben, så roligt!

När man vände norrut igen blev det lite blåsigare och lite mer sidvind, men det var fortfarande förhållandevis svag vind. Västerut på alvaret blev det motvind, men jämfört med tidigare år var det lindrigt. Jag körde om en hel del på den sträckan och det kan nog vara en fördel att vara ganska liten och inte fånga så mycket motvind. Men jag blev också ombord av ett par stycken och just när jag blivit omkörd och inte hunnit falla tillbaka så kom en mc upp jämsides med mig och domaren som satt bakpå påminde om 12 meter. Det kändes lite onödigt eftersom jag var på väg att falla tillbaka och det hade gått typ tre sekunder efter omkörningen, men tycker ju att det är jättebra att domarna gör sitt jobb så det var väl egentligen inte så mycket mer att orda om. Om det inte hade varit för att jag inte kunde släppa det. Fick jag ett kort? Tänk om jag fick det utan att fatta och så skulle jag bli diskad för att jag missade att stanna i straffbox. Tankarna malde på i några mil tills nästa mc-domare dök upp. Jag vinkade till mig motorcykeln och förklarade mina bryderier varpå domaren intygade att det var helt lugnt, jag hade inte fått ett kort om inte domaren tydligt visat det. Det lugnade mig, nästan helt i alla fall.

Tillbaka över bron och in för vändning, det var galet mycket folk som hejade och jag körde med ett glatt leende.

Då var det dags för fastlandsloopen och jag kände mig fortfarande fräsch, idag var det roligt att cykla! Stannade till helt kort i privata langningen och fick en extra flaska av Oscar och August som stod där och trampade vidare. Det var lite blåsigare nu men jag tyckte även att fastlandsloopen gick bra, trots att det är lite knixigare och svårare att hålla uppe tempot. Jag hade egentligen ingen dipp på cyklingen och det gick jättebra att få i mig energin. Jag sög i mig så det hade räckt även om cyklingen tagit en timme längre än den gjorde. Hela cyklingen kändes väldigt kontrollerad, jag var supernoga med att inte ligga för högt i puls eller dra på mig syra och ändå gick det ganska fort för att vara jag. Slutade på 5,22,50 och det hade gått att trycka på lite till.

I T2 tog jag mig tid att byta till kompressionsstrumpor – de rosa ni vet. Stack ut på löpningen väldigt spänd på hur kroppen skulle kännas. Den kändes bra! Benen var pigga, ingen yrsel, inget illamående. Första löpvarvet var nästan ren njutning, så roligt.

Jag tryckte i mig gel enligt schema och höll på att kräkas varje gång, det är så äckligt! Överallt hade jag klubbkompisar som hejade, de är helt underbara. Gick ut på andra varvet, nu började jag bli lite trött men det kändes fortfarande bra. Vid ungefär 20 km hände plötsligt något mycket obehagligt. Jag blev, utan förvarning, helt kall i huvudet och armarna, precis samma känsla som jag får när jag svimmar. Har aldrig svimmat vid ansträngning men brukar göra det bland annat när jag har feber eller är magsjuk så jag har varit med om det ett gäng gånger. ”Är det nu det slutar?” ”Visste att det gick för bra för att det skulle vara sant”. Jag fick lite småpanik men försökte hålla mig lugn, pumpade med händerna för att öka cirkulationen, tog en salttablett samt stjälpte i mig extra mycket cola och vatten vid depån som låg bara ett par hundra meter längre fram. Svimningskänslan avtog men jag hade blivit lite skrämd så efter detta stannade jag till och tog cola och vatten vid varje depå och lät tempot sjunka en aning. Bättre att komma i mål. Efter två varv på löpningen var jag jättejättetrött och hade en rejäl dipp. När jag passerade träbron stod mina klubbkompisar Clas och Cissi där och någon av dem ropade att ”ingen ser så lätt och stark ut som du!”. Jag vet inte om de menade det eller om det bara var för att vara snälla, hur som helst så hjälpte det massor. Jag fick mycket pepp längs löparbanan alla varven så jag ska inte bara nämna de två, det var så många som lyfte mig framåt med sina rop och jubel. Ute på Ängöleden stod Robban och Kina och peppade vid varje passering och så var det Dala, Sandra, Jens, Nina, Jeanette, Stefan, Moa, Tim, Lina och hennes och Mickes föräldrar, Madde, Klas föräldrar, Christina och Andreas, klanen Steen/Fursjö, alla barn, föräldrar, min familj, Oscar och alla andra vänner, bekanta och icke bekanta som hejade och var helt underbara. Sista varvet var ju inte kul, men jag tog en kilometer i taget mentalt och när jag passerade 30 km så kunde jag ändå tänka att det bara var 12 km kvar. Man är väl inte supersmart efter nästan en hel Ironman men där någonstans började jag inse att jag kunde klara mig under 10 timmar. När det var 3 km kvar var jag verkligen tvungen att besöka en Baja-Maja och då var utmaningen att försöka undvika att få ett blodtrycksfall när jag stannade, men det gick bra. När jag fick det sista varvbandet precis innan 40 km-markeringen var jag så otroligt trött, men det var en härlig känsla att kunna börja räkna ner de sista meterna. Allra sista biten fick jag lite extra krafter och kunde gå i mål med ett leende.

Sen var krafterna slut och jag låg helt utpumpad på röda mattan. Man brukar alltid få en funktionär som tar hand om en i mål, men de missade mig. Efter en stund försökte jag vackla mig iväg till athletes garden men det gick inte så bra och det slutade med att en funktionär bar mig i famnen till sjukvårdstältet – sjukt pinsamt. Där möttes jag av en sträng sjuksköterska som inte alls hade samma åsikter som jag. Hon tyckte till exempel att jag skulle sitta på en bänk och dricka saft, äta chips och andas lugnt i ”fyrkant” medan jag var lite mer inne på att rulla ihop mig i fosterställning. Efter någon timme var vi mer överens, men det var inte jag som fick min vilja fram…

Jag vann min klass! Helt galet – sub 10 timmar, 1:a i min klass och direktkvalificerad till Kona. Mitt livs prestation, efter att ha klämt fram tre barn då förstås. Jag tror inte att det har sjunkit in än, men jag är såklart jättenöjd.

Bilderna i inlägget är tagna av Andreas Assermark, Roger Culmsee, Sandra Eriksson och Oscar Ek.

Och är det någon som har tips på sponsorer så får ni gärna hojta till – det är just ingen lågbudgetresa att resa till VM…

Flen Triathlon

Det är ju kul att tävla så vi slog till på ytterligare ett litet race. Flen Triathlon, bara en halvtimmes bilfärd hemifrån och dessutom ett mycket välarrangerat och trevligt lopp. Finbesök från Mölndal och att loppet vimlade av Julitadeltagare gjorde att dagen inte kunde blivit så mycket bättre.

Linda och jag skulle köra deras sprint (egentligen mer som en motionssprint då simningen bara var 400 meter) och så skulle August och Iselin köra supersprinten (samma simning men halva distansen cykel och löpning). Jag tyckte nog att vi var där i god tid, men jag är nog mer van att förbereda mig själv för lopp och inte anpassa mig efter två totalt ostressade 11-åringar. Att cykla banan, äta matsäck och sedan gå ett varv på löpbanan tog evigheter och till slut blev jag lite stressad. Visserligen var det ingen stor tävling, men det är prispengar till segraren och det satsade jag på, så jag ville gärna hinna värma upp. Det hann jag och jag hann börja huttra och hacka tänder också innan starten, det var utan våtdräkt för tävlingsklassen. Damerna startade 5 minuter tidigare än herrarna och det var riktigt skönt att slippa trängas i starten. Jag fick en bra start som man kan se på bilden (Jag längst fram med gul mössa) och nej, jag tjuvstartade inte.

Jag ledde hela simningen som gick stabilt, fick dock ett par kallsupar då det var lite blåsigt och vågigt. Det var riktigt kul att vara allra först upp ur vattnet, något som inte händer mig när vi startar tillsammans med herrarna. Hyfsad växling men inte supersnabb och så ut på cyklingen. Linda var tvåa efter mig och målet blev att försöka hålla undan efter henne på cykeln.

Jag ville också försöka hålla undan för starka Ida Larsson som var tredje tjej. Cykelbanan är en 5 km-bana med vändpunkt efter halva, man vänder alltså två gånger per varv och kan ha full koll på alla andra tävlande. Jag försökte heja och peppa alla klubbkompisar och speciellt de som tjoade på mig, men eftersom man mötte de flesta åtta gånger gick det ju inte att ropa hela tiden. Linda knaprade in lite på mig men jag lyckades hålla henne bakom, Ida och jag körde ganska jämnt. August tuffade på, han fick starta med damklasserna då han var enda killen i supersprint.

Jag blev inte ikappåkt av någon i herrklassen heller, det var också lite av ett mål. Ut på löpningen var det lite ensamt första varvet, men på andra varvet hade även herrarna kommit ut på löpbanan så då blev det lite mer folk. Jag lyckades hålla 3,56-tempo och gick i mål 4 minuter före Ida som blev tvåa. Min tid blev 1,01,54 – drygt 5 minuter bättre än förra året när Eskil bara var 9 veckor.

Min energiska 11-åring försökte sedan tjata sig till att få cykla hem, men jag släpper inte ut honom ensam på landsväg i 3 mil och själv ville jag bara hem och vila då det blivit dåligt med sömn på natten. Till slut enades vi om en kompromiss och han fick cykla sista milen hem där det går att köra på cykelbana hela vägen.

På kvällen blev det kräftskiva och på söndagen barntävling i Motala – en helg med extra allt.


Nu rullar vi mot Kalmar med husvagn, ungar, cyklar och allt.

Augusti är en racetät månad

Ja, det är ofta mycket lopp i augusti, både små och stora. I lördags var det ju som sagt simtävling och sedan dess har jag hunnit med även ett swimrunrace och att springa en kvartsmara. Katrineholm Swimrun arrangerades av båda ”mina” klubbar; Julita Triathlon och Katrineholms Simsällskap och i år deltog jag – förra året var jag funktionär med liten Eskil i sjal på magen. Jag blev tillfrågad om att delta av en tjej jag inte kände innan tävlingen – eller egentligen så frågade hon inte mig personligen utan gjorde en efterlysning. Nu är jag väldigt glad att jag hakade på, för vilken jättetrevlig ny bekantskap! Under loppet var jag den lite starkare men det gjorde mig inget alls – jag tyckte det var kul att få peppa och stötta. Vi hade ett riktigt roligt race och att det sen räckte till en andraplats i damklassen var ju extra kul.

Foton: Sara Larsen, Andreas Assermark, Patricia Blomqvist

Det passade mig rätt bra att det inte blev ett lopp på maxbelastning eftersom jag, två dagar senare, hade en kvartsmara på schemat. Dagen efter blev dessutom vilodag för mig men inte för barnen, de körde Maxitrampet, ett mtb-lopp. Superduktiga och även om det inte var någon tidtagning och inte en tävling i egentlig mening så var August mycket nöjd (och helt utpumpad) med att komma i mål som tvåa i klassen 10-12 år.

I tisdags var det dags för årets upplaga av KK-joggen och vädret var soligt och väldigt varmt (surprise den här sommaren…). Först ut var barnloppen och jag hade fullt upp med att heja på alla barn jag kände igen – för det var många! Mina egna barn var glada och nöjda med sina lopp – skönt! Jag är också nöjd med mitt lopp, men jösses vad trött jag var. Målet var att vara under 40 minuter på milen, men att inte bli för besviken om det inte gick – jag tycker att det är en tung bana och så var det ju väldigt varmt. Men det lyckades – med råge! Jag passerade milen på 39,21 och gick i mål på 41,25 tror jag. Sista 4 kilometerna var benen som timmerstockar, men även om jag fick kämpa lite med det mentala så är jag riktigt nöjd med pannbenet – skönt!

Jag kom på 7:e plats i damklassen och blev bästa lokala dam.

Nu har jag haft lite cykelfokus, igår tränade jag lite vind och kurvtagning och idag har jag tagit hand om min cykel – det är den inte van vid. Nu är den skinande ren, vilket man inte kan säga om Rickards tandborstar. Han undrade lite stillsamt varför jag var tvungen att rengöra växlar och kedja med just hans tandborstar, men det var ju inte så konstigt för de var störst. Jag har även bytt ut lite gulnad skyddsplast och fixat lite smått och gott. Upptäckte att den skulle må bra av lite ny styrlinda också så det ska införskaffas imorgon.

På lördag är det race igen!

Mot Kalmar med stormsteg

Nu är det bara två veckor kvar till Ironman Kalmar, ja nästan lite mindre för om två veckor hoppas jag innerligen att jag gått i mål, har duschat och ligger i sängen och summerar dagen. Eller så kanske jag hoppas vara så fräsch att jag faktiskt orkar vara kvar och titta på Heroes Hour, sista timmen innan målet stänger. Hur som helst, jag tänkte summera och filosofera lite inför loppet här.

Jag känner mig lugn. Jag har gjort det jag kan i förhållande till hur min livssituation är just nu och hur min kropp känns. Min träning har rullat på och jag har förbättrats. I snitt har jag tränat ca 8,5 timme/vecka sedan nyår, vilket kanske låter lite, men jag tror att det varit precis lagom för just mig. Nästan alla lopp jag kört i år har jag persat på och känslan har varit bra, när jag har tränat har jag kombinerat att fokusera på positiv känsla och att ha kul samt att köra välplanerade pass. Jag tränar i stort sett bara på känsla och följer inget program, men jag känner mig trygg med det. Under vintern fick jag dock hjälp med lite förslag på trainerpass av min kompis Oscar. Att jag sen bara valde ett pass som jag körde varje gång är ju en annan sak, men det hjälpte mig ju att bli starkare i alla fall . Jag har också tränat och planerat en hel del på den fjärde grenen i triathlon – energiintaget. Ska bli spännande att se om det funkar.

Våren och sommaren har varit fantastisk för min del. Många har klagat över värmen men jag, som fryser så lätt på cykeln, har varit supernöjd med att få cykla alla pass i ljumma vindar och solsken. Återstår att se vad Kalmar och Öland bjuder på för väder om ett par veckor – kanske har höstvädret kommit då?

Igår fick jag äntligen träna med Andreas igen, så kul! Vi sprang en mil i skogen och avslutade med bad. Det gick fort de första kilometerna men jag pinnade på för att inte sinka Andreas när han nu hunnit komma i så bra form. Sen visade det sig att han gjorde samma sak… Då saktade vi ner lite.

Idag har vi haft en fin dag när Linnéasimmet avgjordes här i stan. August började med att komma 3:a i herrklassen på 500 meter, han var så duktig. Sen tog jag hem segern i damklassen på 1000 meter och var faktiskt totalt 3:a i mål av 39 deltagare. Det kändes riktigt bra och jag fick en mycket bra start, nästan så att jag blev lite snopen när jag inte hade fler framför mig vid första bojen. Vi avslutade med att ställa upp med ett ”mamma-lag” i lagkappen på 3 x 200 meter och utmanade våra barn, jättekul.

Imorgon ska jag köra swimrun, det blir ett äventyr!

Hej vad sommaren går!

Helt nyss var det början av sommaren och Linda och jag hade vår träningshelg – nu är det snart augusti, sommaren går i racerfart!

Jag skulle ju berätta om vår träningshelg och nu när jag lovat det så länge tror ni säkert att det kommer en jättespännande historia om det, men det gör det ju inte. Det hände väl inget särskilt extraordinärt men vi hade roligt. Planen var att köra en Ironman, fast uppdelat på tre dagar – eller två dygn blev det väl snarare. Linda kom på fredag eftermiddag och då blev det ett löppass på 14 km innan Linda var supersnäll och passade barnen medan Rickard och jag var på mycket trevlig 50-årsfest med bastu och bad för att fira min bästa träningskompis Andreas. Lördag förmiddag drog vi iväg till Oxelösund på cykel, nu skulle 180 km avverkas. Hade fått tips om att det blev 18 mil tur och retur Skärgårdsvåfflan och eftersom jag heller aldrig varit där så passade det som depåstopp. Väl där tog vi både mat- och dessertvåffla och det smakade bra men var rejält dyrt – vi konstaterade att det var tur att vi inte hade hela familjerna med oss.

Efter ett gott och trevligt stopp bar det av hemåt igen med ganska mycket mer motvind än på ditvägen. När vi anlände till Katrineholm igen konstaterade vi att det inte skulle bli mer än 165 km, men vi nöjde oss med det. Vi parkerade cyklarna och stack ut på 5 km bricklöpning innan vi avslutade dagen med tapas och godis. Uppe med tuppen (i alla fall Linda…) på söndagen och så sprang vi ett distanspass på 24 km där jag var den lite starkare och fick peppa, till skillnad från lördagen där Linda fick dra en del eftersom hon är en starkare och bättre cyklist. Sen väntade bara simningen som vi betade av efter lite macka och mjölk. Det var lite kyligt (hade nästan glömt att det någonsin varit kyligt i år…) och vi var trötta så det var skönt när vi var klara. En bra helg med mycket kvalitetstid – var ju bara på simningen vi inte kunde prata nonstop.

Några dagar efter Gävle körde jag årets längsta löppass på 32 km med helt okej känsla. Jag ville gärna hinna med ett långpass innan vi åkte till Playitas eftersom det inte är särskilt rolig långlöpning här. Det gick inte så fort men det var heller inte tanken. De första 22 km hade jag sällskap av Rickard och August på cykel och Eskil i cykelkärran, mycket skönt med sällskap och så kunde jag ju ha vätska i cykelvagnen.

Och nu är vi alltså i Spanien, på Playitas Resort på Fuerteventura. Två veckors sol, bad och träning – när vi inte jobbar. Anledningen till att vi är här är nämligen för att hålla i barntriathlon här på resorten. Onsdag , torsdag och fredag förmiddag är det triathlonkurs, en gren varje dag, och lördag är det minitriathlon. Det är lite att fixa med men väldigt roligt!

Imorgon kör vi igång med en ny vecka!

Vi har det fantastiskt här och jag har dessutom hunnit med både simning i pool och i Atlanten, vinna ett 10 km-lopp, cyklat Betancuriarundan med alla berg och små ”Piff och Puff-ekorrar”, morgonjoggat med August och idag cyklat ett rejält långpass till Corralejo. Det skulle, enligt cykelkartan, vara 149 km så man kan ju undra varför jag fick det till nästan 170 km… Lokalsinnet är väl sådär, sen vore det ju bra om det stod i kartan vilka skyltar man ska svänga av vid. Om det står på kartan att jag ska köra mot La Oliva och Corralejo, hur ska jag då kunna veta att jag ska svänga mot Tetir? Och så är det ju lite obra att det bara är skyltat när motorvägen tar slut, då vet man ju inte förrän då att man har cyklat på den… Extra berg lyckades jag också hitta, så nu är jag trött i benen. Här kommer värsta bildbomben, håll till godo!

Racerapport SM/RM Gävle

Jag hade längtat efter att tävla och faktum var att jag nästan önskade att det varit ett längre lopp jag skulle köra, men nu var det SM/RM på olympisk distans som stod på schemat. I Gävle skulle kalaset gå av stapeln och vi bestämde att skippa husvagn, lämnade de två stora barnen hemma (det fanns ändå ingen barntävling), bokade ett hotellrum och tog bara med oss vilda bebisen. Skönt att slippa packa så mycket för en gångs skull. Första stoppet var för lunch i Västerås. På Ikea – ett fasansfullt ställe enlig mig, jag avskyr stora varuhus och köpcenter. Folk går så himla sakta och tittar på allt möjligt och jag blir sjukt stressad, varför tar folk inte bara det de ska ha och går till kassan? Rickard skrattar åt mig när jag säger så, han hävdar att folk kanske VILL gå och titta och få inspiration. Det kan man ju få på nätet hemma i soffan tänker jag.. Hur som helst, det här blev ju ett litet sidospår. I Västerås kan man i alla fall gå rakt in på restaurangen på Ikea, man behöver inte gena genom varuhuset. För Ikeas restauranger gillar jag, passar perfekt för en barnfamilj: rent och fräscht, billigt, barnvänligt, ”riktig” mat och bra möjligheter till blöjbyte och toabesök. Vi tog god tid på oss innan vi åkte vidare och hördes nog över hela köpcentret när vår vilda bebis inte fick åka obegränsat antal gånger i rulltrappan…

Vi rullade in i ett ganska öde Gävle omkring kl 16.30, man såg (och hörde) bara folk i grupper framför någon tv tittandes på fotboll. Vi checkade in på vårt hotellrum som var väldigt litet och blev helt fullt när vi rullade in en vagn och en cykel. Trots bristen på golvyta lyckades barnet kissa på golvet ganska omgående. Till slut tog vi oss ut i alla fall för att se junior- och seniorklasserna tävla. Fotbollen behövde vi inte titta på för att hålla oss uppdaterade kring, det hördes från alla uteserveringar och öppna fönster precis hur det gick.

Tävlingen var ganska ospännande med utdragna startfält i både dam- och herrklass, men det var en härlig kväll. Efter lite mat på en uteservering blev det tidig kväll på hotellet. Jag blandade lite sportdryck och la fram grejorna jag skulle ha dagen efter, sen var det gott om tid för att slappa och läsa en bra bok – så skönt! Vi sov helt okej och strax före klockan 07 smög jag ifrån två sovande killar och ner till frukosten som befolkades av uteslutande triathleter. Jag har känslig mage och har inget större nöje av hotellfrukost på tävlingsdag, dessutom får tanken på att varm mat till frukost det att vända sig i magen på mig. Således såg min frukost knappast särskilt inspirerande ut.

Sen gick jag upp till rummet, gick på toa, duschade och knallade iväg med cykeln till incheckning.

I växlingsområdet träffade jag på ett helt gäng bekanta ansikten, det är kul när man lärt känna folk och kan prata och umgås i samband med loppen. Jag fick frågan om hur jag kände mig och fick ärligt svara att jag var nervös. Jag ville så gärna vinna så jag var nog lite extra laddad, för normalt sett är jag nog inte så jättenervös för en olympisk distans. Nu är jag ju sällan särskilt nervös för själva idrottandet, jag nojar för allt annat. Det jag mest nojar över är att jag ska få imma på glasögonen under simningen, få punka på cyklingen och bli bajsnödig på löpningen…

Nå ja, jag checkade in ganska snabbt och joggade sen bort till starten, ca 500 meter längre bort. Pratade lite mer med triathlonkompisar, tog på våtdräkten och värmde upp i vattnet. Kroppen kändes bra och medan vi sen stod och väntade på bryggan (eller var det en husbåt?) på att herrarna skulle simma klart sitt första varv så kände jag mig avslappnad och glad, det var dessutom en härlig morgon.

Till slut fick vi gå i vattnet och förväntades ligga på linje under en startlina. Eller ja, bakom skulle vi ju vara och det var i det närmaste omöjligt – det var så strömt! Det krävdes rejäl vattenlöpning för att inte glida iväg i tävlingsriktningen och vi fick vänta länge på start för att någon hela tiden hade drivit fram för långt. När startskottet gick fick jag en bra start men jag lyckades inte bli av med en tjej som simmade precis bredvid mig, vi var väldigt jämna. Efter en stund gissade jag mig till att det nog kunde vara Ann, en mycket trevlig tjej som jag tävlat mot några gånger men som från och med i år tävlar i klassen över min. Jag fick mycket riktigt imma på glasögonen men banan var lätt och bojarna stora så det gick bra ändå. Eller ja, det kanske man ska fråga Ann om, jag prejade nog henne en del. Första varvet märkte jag inte av motströmmen så mycket men då låg jag på Anns högra sida, varvet efter hade vi bytt plats och då kändes strömmen mycket mer. Ann och jag kom upp ur vattnet som andra och tredje dam och peppade varandra lite på den ganska långa löpningen in till växlingsområdet. Jag fumlade lite vid växling då jag tagit i hårt på simningen och var lite skakig, men sen kom jag iväg helt okej.

Cyklingen gick bra! Lite tunga och trötta ben de första två varven av fem, men totalt sett hade jag bra fart (ca 34,6 km/h). Det var en vändbana så jag hade full koll på de andra damerna hela tiden. Tjejen som varit först upp ur vattnet cyklade jag ganska snart om och rätt länge låg jag som första dam innan superstarka Jenny Eliasson cyklade om mig, snabb som en vind. Anna, som var tvåa efter mig i Uppsala, tog in en del på mig de första tre varven, men de två sista lyckades jag hålla ungefär samma avstånd. Ut på löpningen var det bara Jenny före mig och jag sprang om henne efter bara någon kilometer. Löparbanan var väldigt fin, gick i någon gammal del av staden så det var så mycket gulliga hus.

Jag kände mig hyfsat lugn på löpningen och kunde avsluta kontrollerat och jag kände mig stark. Gick i mål som första mastersdam och knep då förstås guldet, roligt! Utöver medaljer fick vi en rosa Gävlebock i plast, formad som ett G. Kanske inte så användbart, men ja – jag gillar ju rosa.

Efter loppet fick jag snilleblixten att hoppa i vattnet och svalka av mig lite innan jag gick till hotellet där alla tävlande fick duscha. Det var ju så varmt så jag tänkte att jag hinner ju torka innan vi kommer in. Det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Så där stod jag i deras reception och gjorde en stor blöt pöl på golvet, med efterföljande blöta fotspår bort till hissen. I hissen – ny blöt pöl och när två städerskor klev in i hissen på nästa våning var det väldigt svårt att skylla på någon annan. Skamset bad jag om ursäkt men de skrattade bara.

Jag har ju lurat er också, ni skulle ju få läsa om träningshelgen i nästa inlägg. Men det får bli en upprepning av frasen, alltså: det får ni läsa om i nästa inlägg.

Bilderna i inlägget är tagna av Adam Kjellström.

Lite sliten men det blir nog bra

Efter att ha haft en grymt bra vår och försommar rent träningsmässigt, där jag känt mig stark på i stort sett varje pass, har jag nu haft några veckor där jag känt mig sliten. Lite oroväckande, men jag försöker tänka att det är övergående. Ett par dagar innan midsommar hade jag ont i halsen så jag kan ju ha gått med något konstigt i kroppen också och så har jag, som jag nämnde i förra inlägget, sovit alldeles för lite också. Får försöka vila upp mig lite nu när barntävlingen är över, men mitt lilla minimonster gör ju också sitt bästa för att inte låta mig sova ostört på nätterna.

På midsommarafton hade mitt halsonda släppt och jag bestämde mig för att hänga på när min träningskompis Micke hade bjudit in till långpass. Vi har en klubbtävling som heter Linas Mil och det varvet skulle avverkas en, två eller tre gånger. Jag märkte direkt att kroppen inte var i toppform. Visserligen gick vi ut i ett tempo lite väl högt för mina långpass, men jag ska verkligen inte ha några som helst problem att hålla 4,30-tempo första milen. Luftrören var inte riktigt okej och benen var lite tunga, dock kände jag mig inte direkt sjuk så jag kämpade på. Vi hade med en av klubbens hovfotografer, Roger Culmsee, så det är han som tagit bilderna.

Vi delade upp oss lite efter första varvet och efter andra varvet klev flera stycken av. Jag sprang ensam sista varvet med mycket tunga ben, det kändes som att jag hade sprungit en mara ungefär. Förmodligen en kombination av någon lurande förkylning, sömnbrist, för högt tempo inledningsvis och kanske energibrist. Eftersom jag bara behövde ta hänsyn till mig själv tog jag en lyxig smultronplockarpaus på sista varvet – så gott!

Jag glömde dock att stänga av klockan, men snittet blev ändå helt okej. På kvällen blev jag lite snuvig och sen har jag varit pyttelite förkyld, men någon rejäl ”mancold” bröt aldrig ut. Dock har benen fortsatt känts lite tunga.

Vår barntriathlontävling blev en succé! Fint väder, glada barn – ja, en fantastisk dag! Här kommer lite bilder tagna av Ulrika Flink.

Ett härligt simpass på nästan 6000 meter blev det i måndags med trevligt sällskap.

Jag har också hunnit med ett swimrunpass med ett gäng killar, både från klubben och andra bekanta. Roligt och annorlunda, och dyigt och illaluktande på sina ställen.

Sen har ju barnen sommarlov så dagarna är intensiva med kompisar (vi kör en lightvariant av fritids här…), bad och bus.

Just nu pågår min och bästa kompis Lindakatarinas träningshelg, mer om det i nästa inlägg.

Full rulle

Vi har ju så lugna och harmoniska helger i vår familj, den här helgen var också en helt vanlig helg i vårt liv: det har hunnits med två kalas (varav ett på Busfabriken i Norrköping), ett deltagande i Sörmlandsseriens mtb-lopp i Strängnäs, en extrainsatt barnträning då lokaltidningen skulle komma på besök för ett reportage, en ordinarie barnträning, ett långpass cykel, ett simpass på Centralbadet i Norrköping, uppsättning av klättervägg, byggande av grindar för att hindra ettåring att rymma hemifrån och en hel del annat smått och gott. Jag har i alla fall sovit middag med Eskil både igår och idag, mycket skön paus i logistikpusslet. Och så har jag grämt mig över att jag har så dålig koll på IM-lopp, hade varit så himla roligt att köra EM i Helsingör idag! Men när jag kom på det (typ i måndags…) var det slutsålt såklart. Jag ska minsann skamset erkänna att jag aldrig reflekterat över var Elsinore ligger och hade inte en tanke på att det var Helsingör. Hade varit perfekt! Å andra sidan är budgeten rätt ansträngd så den hade nog inte tillåtit en tävling i den prisklassen, men i alla fall…

Nåja, jag fick till ett cykelpass på 11 mil igår, helt okej. Vissa cyklade runt en sjö i helgen, jag ville inte vara sämre utan körde runt tre, haha. Första 2-3 milen kändes inte alls bra, jag kände mig jättekonstig, nästan lite bakis. Funderade på om jag höll på att bli sjuk men insåg att det nog snarare var sömnbrist, har varit uppe sent den senaste tiden för att fixa mycket med barntriathlontävlingen vi ska ha om en vecka, läs mer om den här.

Jag stannade och tog kisspaus, fyllde på med lite energi och pustade lite efter drygt 2 mil och efter det började kroppen vakna till lite, men det gick åt mer energi än jag är van vid. Stannade i Rejmyre för att fylla på vattenflaskan och där gjorde expediten på Coop min dag. Så himla gullig och trevlig när jag kom in och frågade efter en vattenkran! Jag fick följa med in på lagret medan hon glatt berättade att sommargästerna brukade komma in med dunkar och få fylla upp, och om jag blev törstig någon mer gång när jag var ute och cyklade så var jag så hjärtligt välkommen. Vad lite vänlighet lyser upp!

I Vingåker blev nästa stopp, där köpte jag ett wienerbröd och lite mjölk – bästa mellanmålet! Trots att jag nog banne mig hade motvind hela rundan (jodå, det går), var seg i kroppen och heller inte hade som ambition att cykla snabbt/hårt så tycker jag att jag höll ihop det hyfsat. Men jösses vad jag var sliten när jag kom hem, eller trött i benen snarare, för jag kände mig ändå pigg och fräsch (nåja…) efter massor av mat, en dusch och en tupplur.

Idag föll det på min lott att skjutsa dottern och två kompisar till kalas på Busfabriken i Norrköping. De var minst sagt uppspelta och jag behövde inte direkt vara rädd att somna när jag körde i alla fall. Eftersom det gäller att maxa tiden (och eftersom jag var ungefär noll sugen på att sitta i ett hörn på Busfabriken i två timmar) så lämnade jag tjejerna på kalaset och drog till Centralbadet och hann med en timmes simträning. Skönt med lite bassängträning som omväxling. Nu gillar jag i och för sig ow-simning men eftersom vi inte har något vatten i bassängen i vår simhall så kan jag inte välja och då kan det vara kul att slänga in ett bassängpass när möjligheten ges.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig hos den här lille klutten. Han ser beskedlig ut när han sover, men jösses vilken vilding han är. Den här veckan har han bland annat badat TV-dosan, ätit kaninbajs, rymt från Ica när jag skulle betala varorna, tvättat händerna i toan, bitit blåmärken på mina armar, lärt sig att klättra upp i min badenbadenstol och en hel del annat.

Rapporterar lite mer

Innan jag börjar racerapportera måste jag dela med mig av lördagens morgonpass simning tillsammans med två kompisar, helt underbart! Perfekt återhämtningsträning och trevligt att få prata lite. Jag försökte skrämma upp Linnéa med prat om ormar och krokodiler, men misstänker att jag blev räddare själv.

Min sportdryck var ju en historia i sig, när jag väl fick ett sms om att den kommit så befann den sig i Täby. Där gjorde den ju inte så stor nytta, ingen nytta alls faktiskt, så det fick bli till att improvisera till helgens race också.

Uppsala Triathlon, olympisk distans och första deltävlingen i Svenska cupen stod på schemat. Både jag och barnen skulle tävla. Vi åkte upp i lördags kväll, det var riktigt hett ute och stekande sol när vi packade in oss för avfärd. Jag skulle premiärköra husvagnen och vi hann inte ens ut från uppfarten innan Rickard nervöst klev ur bilen och tyckte att det var bättre att stå utanför och hålla koll när jag skulle svänga ut.

Men vi kom fram och på plats på campingen och efter lite mat cyklade jag och de två stora barnen ner till centrum och provade barnens cykel- och löpbana till dagen efter. Under tiden hann vilda bebisen ramla ur husvagnen och skrapa näsan. Bilden är dock från dagen efter när han också meckat lite med hjulen på bilen och blivit kolsvart – den där ungen ger oss att göra i alla fall…

På söndagsmorgonen fick jag gå upp tidigt, min start var nämligen redan klockan 8.05. Men eftersom vi har en livs levande väckarklocka i sängen så är vi alltid vakna tidigt. Jag cyklade ner till växlingsområdet för att resten av familjen inte skulle behöva stressa. Redan klockan 7 var det varmt ute, säkert 20 grader, det skulle bli en varm dag! Dock väldigt skönt att det är varmt och fint när man ska upp tidigt, jag brukar inte vara så sugen på start när det är kallt och regn och jag fryser tidigt på morgonen. Nu frös jag inte och rätt så pigg var jag också. Checkade in cykeln, pratade lite med de andra tjejerna, värmde upp och gick på toa. Kände lite på vattnet och simmade in, vi fick vara i en del av ån där det förmodligen var mer näckrosor och sjögräs än vatten, men några simtag gick det att få till. En stund senare var det dags för start. Det var mastersdamer samt mastersherrar 55- år som startade samtidigt, 5 min tidigare hade mastersherrar 35-54 år startat. Vi startade med en hand på pontonen så man hade ju ingen bakom sig. Starten gick och återigen fick jag en bra start. Väldigt fort glesade fältet ut sig och jag såg att jag bara hade två stycken framför mig, jag visste att en av dem var herrklass men den andra hade jag inte koll på. Fick stanna till ett par gånger och tömma ur lite vatten ur glasögonen som helt plötsligt började läcka, men annars flöt det på (haha…) bra. Det var ingen som kom i kapp eller om mig och det var bara att simma på. Efter en stund började jag simma om folk som startat i startgruppen innan, det var roligt. Kom upp från simningen med en bra känsla men hade ingen koll på vad klockan visade. Jag hade ju klocka på mig men var upptagen med lite annat än att titta på den. Det var en tjej som kom upp från simningen några sekunder innan jag, i övrigt hann jag inte se några fler damer i T1. Växlingen gick okej men det var ju det där med skorna… Dags att börja ”toffla ur” som min kompis Oscar säger.

Cykelbanan var knixig och teknisk, inte riktigt min melodi. Jag försökte trycka på ordentligt på raksträckor och inte köra alltför dåligt i kurvor och nedförsbackar, lyckades väl sådär. Törstig var jag också, jag hade en vattenflaska bakom sadeln, sen kom ett fartgupp… De resterande varven fick jag titta på flaskan där den retfullt låg vid trottoarkanten. Tur att jag hade lite Ica-inköpt nästan-sportdryck i aeroflaskan i alla fall. Tjejen som växlade ut precis innan mig körde jag om och jag höll faktiskt alla andra damer bakom mig också, så jag växlade ut som 1:a på löpningen.

Löpningen började uppför och det kändes lite tungt. Jag hörde också att ändra tjej gick ut på löpningen och blev lite stressad. Började hålla koll på olika ställen på banan för att se om hon tog in. Det gjorde hon inte utan jag drygade ut avståndet lite för varje varv, men hon var löpstark. Jag gick i mål som första mastersdam av totalt 25 stycken, med 2:a simtid, 4:e cykeltid och 1:a löptid. Jag ät nog faktiskt lite stolt över cyklingen eftersom jag är van att ha kanske 11-12:e cykeltid och sen få jaga.

Barnen tävlade också och bara flög fram!

Jag kom mål med en sko som var mycket mörkare än den andra och det visade sig att det där med att springa en mil utan strumpor i samma skor som man fick skav av när man sprang en halvmara utan strumpor i dem fyra dagar tidigare inte var ett snilledrag.

Men det läker ju och skorna är ändå de bästa jag någonsin sprungit i!

Igår hade vi tävling i vår klubbtour igen. Duathlon jaktstart stod på schemat, med först 2 km löpning, därefter 13 km cykel och så avslutande 4 km löpning. Paus mellan varje gren och så startordning efter tid i omgången innan. Jag hade tunga ben efter den senaste veckans två race, jag passade också på att cykla dit och hem vilket säkert inte gjorde benen piggare. Dock så är jag helt okej nöjd med mina tider och det känns bra, löpningen gick på gräs också. Jag slutade 1:a i damklassen och 7:a totalt. När jag kom hem hade jag kunnat äta en elefant, men fick nöja mig med tacos – klockan 22.30.

Idag har jag varit sliten och vilat hela dagen. Och ätit kakor. Jättemånga kakor.

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.