Ett underbart Höstkalas och nagellösa tår

Gissar att jag inte är ensam om att ömsa tånaglar lite då och då? Tror många långdistansare råkar ut för det. Mina ”pektår” är längre än stortårna och alltså rätt utsatta för tryck. De naglarna tappar jag minst en gång per säsong och nu är båda lösa. Det gör inte ont, det är mer ett estetiskt problem med blå naglar och sen att det inte finns några naglar att måla nagellack på. Konstigt nog brukar det inte göra ont att gå utan naglar ett tag heller, men de brukar nog ramla av lite senare på hösten så jag har aldrig provat att springa ett kuperat Lidingölopp på 30 km nagellös. Hade hoppats på att naglarna skulle sitta kvar tills efter imorgon, men nu är den ena som en sådan där jättelös tand så det är tveksamt. Eller vad tror ni?

Hår på stortårna har jag också.

Och här slutade visst inlägget när jag publicerade – får göra ett nytt försök för det var mycket längre från början. Annars blir ju rubriken märklig.

I lördags ordnade våra vänner Micke och Lina Höstkalaset som innehåller Lovas Lopp för barn upp till 13 år, Linas Mil som går på både asfalt, grus och skogsstig, en hinderbana som heter XL Challenge samt en fest på kvällen med massor av god mat och där alla barn lekte med varandra ute i mörkret med ficklampor. Micke och Lina är oerhört bra på att arrangera och tillsammans med strålande sol och massor av glada, trevliga människor blev det en fantastisk dag! Jag vann Linas Mil och därmed också toursegern i Julita Triathlons tävlingstour och fick kliva överst på pallen två gånger. Jag hade också hand om uppvärmningen för barnen och så var jag funktionär och fanclub på XL Challenge. Här kommer lite bilder från min mobil tagna under dagen. 

Bilderna på min målgång är tagna av Sara Larsen. 

Följande bilder är tagna av Andreas Assermark. Vi har det lyxigt i klubben med två fotografer.


Knäet var ordentligt insmetat med Linnex och sved på som attan. Egentligen gillar jag bättre mina produkter från Medevisalvan men nu var jag ute efter den där avledande brännande känslan. Och det var det enda som kändes, knäet skötte sig fint! Vi får väl se vad det tycker om 30 km Lidingölopp idag. Jag har sagt att jag ska bryta om det gör ont – men det är ingen som tror på det…

Mens, idrott och tjejkroppar #mensendå

Aftonbladets Sportbladet har just nu en artikelserie om kvinnors kroppar och besvär med mensen. De har intervjuat 301 elitidrottande kvinnor om hur deras kroppar påverkas av hormoner och mens. Mycket bra att detta talas om tycker jag! Har läst en del nedlåtande kommentarer till artiklarna och det är synd. Kommentarerna är från både tjejer och killar och jag tycker mig ana en svårighet med att sätta sig in i andras situation eftersom de tjejer som kommenterar negativt inte verkar lida av några som helst problem och därför inte kan förstå varför det hela måste diskuteras. De killar som lämnat trista kommentarer tycker att det inte är något att skriva om, att alla tjejer har mens och alla tävlar mot andra tjejer och att förutsättningarna därför är lika, någon föreslog att det vore bra med en artikelserie om pungkramp istället… 

Jag tycker att det är jättebra att det skrivs om det här! Och för er som inte listat ut än vad detta inlägg kommer att handla om så kan jag varna känsliga läsare nu – det kommer att handla om mens. Om kroppsfunktioner, om hygien och om hormoner. Om blod.

Man blöder när man har mens, men jag vågar påstå att det finns fler problem än själva blodet och just det kanske inte ens alltid är ett problem. Men hur kul är det att vara en 12-årig simmare som måste stå över träningen en vecka i månaden för att man inte klarar av att använda tampong? 

Jag kan tycka att kroppen och hormonerna ställer till det en hel del och dessutom kan rent praktiska detaljer ställa till det. För hur byter man tampong på ett fräscht sätt på en tävlingsplats där det bara finns bajamajor och ingen möjlighet att tvätta händerna varken före eller efter toalettbesöket? Vissa preventivmedel kan minska mensen eller till och med få den att försvinna, men långt ifrån alla mår bra av dessa tillsatta hormoner. Emma Graaf är en av de intervjuade i Sportbladets granskning och hon har även skrivit ett väldigt bra inlägg om detta på sin blogg. Själv är jag rätt säker på att mina p-piller ställde till en hel del problem förra säsongen trots att jag tog dem för att få lite jämnare hormonnivåer och få så mycket PMS. I år slutade jag helt sonika med dem vilket visserligen gör att jag inte har en aning om när jag ska få mens, men jag känner igen mim egen kropp igen. Den här säsongen har jag haft en riktigt bra känsla på i stort sett alla lopp – en slump? Kanske, men jag tror inte det. Men symtomen innan mens är tyvärr samma varken jag äter p-piller eller inte. Huvudvärk, ”tjockkänsla”, dåligt humör, magbesvär, ont i höfter och rygg. Värken försvinner med värktabletter, men det ska man ju verkligen inte ta i samband med träning och tävling! I synnerhet inte Ipren och liknande som kan ställa till trubbel med vätskebalansen och i värsta fall orsaka tillfällig njursvikt och då väljer jag hellre värk i höfterna.

Det dröjer nog innan vi har en bra lösning på problemet, för ett problem är det ju även om det ju såklart är fantastiskt att kvinnors kroppar kan bära barn. Men så länge så kan vi göra mycket genom att vara öppna med detta som faktiskt är naturligt, att prata med våra unga idrottande tjejer om kropp och pubertet, att se till att det inte blir tabu och något äckligt.

Det är inte höst än

Hej hopp vad glest det är mellan inläggen på den här sidan då. Jag har haft lite mental härdsmälta och fått nog av skärmar och skrivande på jobbet. Nya jobbet är jätteroligt men uttröttande eftersom allt är nytt i början. Barnens aktiviteter har dragit igång för hösten och nu är det full fart kan man verkligen säga! Vill inte köra med full fart rakt in i väggen så jag är mycket nöjd med att ha lyckats få sambon att ta fritidslämning en morgon i veckan samt ha ansvar för barnens frukt och gympakläder. Nu låter det som att han inte gör något alls i familjen och så är det ju verkligen inte eftersom han till exempel sköter nästintill all matlagning, men all planering kring barnen + hämtning och lämning har alltid legat på mig eftersom jag inte jobbar heltid. 

Så hösten är i full gång med aktiviteter, skola och annat, men det har inte vädret förstått. Över 25 grader i flera veckor och sommarkläderna fick hänga i ett tag till. Sköna cykelturer blir det såklart, men annars är det ärligt talat lite tröttande med värmeböljan. Alla har liksom börjat med sina höstkläder och går omkring i jeans och jacka, har jag det på mig svettas jag ihjäl! Men det känns så fel att gå omkring i shorts och linne bland alla höstklädda människor. I-landsproblem… 

Jag simmar, cyklar med trevliga människor i det härliga vädret och så är jag igång med gymträningen igen. Knäet har jag ingen aning om status på, jag har inte vågat springa. Det känns inget alls i vardagen och inte när jag cyklar eller simmar så jag kör på med det som funkar. I helgen har vi avslutning i vår klubbtour och det sker på ett supermysigt 10 km-lopp strax utanför stan, då är planen att köra och så får vi se hur det går. Smart eller inte kan diskuteras, men hösten är lång och kan användas till rehab ;-) 

Hej höst, sol och kravlösa träning 

Nu är det vardag igen och då är regeln ”ingen skärm förutom tv:n efter kl 21″ tillbaka, det är väldigt skönt men det gör också att det blir lite mindre tid för att blogga. Men nu är jag här med en liten uppdatering igen. Min kropp har ju ställt upp på mig på ett fullkomligt fantastiskt sätt i sommar, så det var kanske inte så konstigt att den fick nog till slut. Jag är sliten nu och mitt vänstra knä spökar lite – dock trevligt med lite omväxling eftersom alla mina skador brukar komma i höger ben… Såret på foten är äntligen läkt, de enorma turkosa antibiotikakapslarna är slut och jag klarade mig mirakulöst nog nästan helt utan biverkningar. Knäet är undersökt, jag har unnat kroppen en rejäl massage hos toppencoachen Dala och – jag har haft svårt att hålla mig borta från tävling… 

KM i duathlon förra helgen: 9 km löpning, 30 km cykel och 5 km löpning. Sliten i kroppen men knäet blev bättre (??!!) efteråt… Första dam i mål och 5:a totalt – det är ändå lite kul att springa om killar ;-).  De fina bilderna är tagna av Andreas Assermark. 

Innan loppet hade vi barnklasser med 46 deltagande barn – superkul!

Jag fick mig en rejäl överraskning när jag blev uppvaktad med blommor för min medalj i Polen och för att jag har hand om barnträningen, jag blev så förvånad och så himla glad. Bästa klubben!

Även om knäet blev bättre så är det inte bra, löpvila några dagar och sen stod ett par timmars lugn cykling på schemat. Helt galet, jag har tävlat så mycket i sommar att jag inte hunnit med att ”bara” cykla på hur länge som helst. Fick med mig ovan nämnda Andreas och ägnade sen tre (ja, vi räknade inte så bra) timmar åt att tjata hål i huvudet på honom, men den här gången hade jag i alla fall med mig bars och bananer så han slapp bogsera hem mig (fast han fick ge mig en vattenflaska). Sjön var spegelblank och luften klar, en riktig må bra-tur! Fast det kändes i benen efteråt! Sen blev det visst ingen träning alls på några dagar, därefter skulle jag träna på att inte ställa upp i ett lokalt terränglopp men det gick dåligt. Att inte ställa upp alltså. Själva loppet gick bra fast benen såklart var trötta, jag vann loppet för 7:e året i rad.

Idag har jag dragit igång gymträningen igen ordentligt, det tror jag mycket på! Vågade inte riktigt maxa men knäet känns fint så här efteråt.

I helgen är det tävlingsfritt, faktiskt den första sen 10/7. Jösses!

Bloppis

Säljer av lite fina saker som inte kommer till användning – hojta till om ni hittar något intressant.

Våtdräkt Orca Open Water. Dam stl S. En fin instegsdräkt som funkar att både crawla och bröstsimma i. Helt ny ouppackad i kartong. 1000 kr.

GripGrab överdrag till cykelskor. Helt nya, dock ett mindre skönhetsfel på den ena, syns på nedre bilden. 170 kr

Swimskin från Blueseventy. Stl SM (vet inte vad måttabellen är, men den passar mig fint 167 cm/57 km). Kanske för dig som kvalat till Kona? Fint skick, bara använd någon enstaka gång. 450 kr.

Sadel Pro Aerofuel TT. En populär triathlonsadel som tyvärr inte passade mig. 600 kr.

Aktivitetsarmband Good Balance. Helt nytt. Stl S (178 mm). 150 kr

Tunn löparkeps från Newline, helt ny. 80 kr.

Allt kan skickas mot fraktkostnad.

Sliten i Sala men silverplats på Silverman

Jag ångrade aldrig att jag inte skulle köra Kalmar i år, men några veckor innan kände jag att det kunde vara kul att ha en tävling den dagen ändå. Sagt och gjort, det tog inte många timmar innan jag var anmäld till Sala Silverman, en medeldistans. Jag hade hört att det skulle vara en trevlig tävling och eftersom våra Uppsalavänner skulle dit kunde det vara kul. Vi rullade dit med husvagnen kvällen innan för att slippa tvinga upp barnen klockan 5 på morgonen. Lite mer pyssel, men det är mysigt att sova i husvagn och då kan barnen och sambon ta det lugnt på morgonen även om jag ska iväg. Vi åt middag, myste och kollade på den spännande OS-finalen i hoppning på storbildsskärm ;-). 

På tävlingsmorgonen vaknade jag vid 6, skänkte en tanke åt mina vänner som skulle tävla i Kalmar och strax efter 7 promenerade jag bort mot tävlingsplatsen. Den första jag mötte var Bala (utanför Katrineholm och Flen mer känd som sitt riktiga namn: Börje) som skulle vara speaker, alltid mysigt att träffa honom. Jag checkade in cykeln och fick genast sällskap av getingar som var mycket intresserade av mina flaskor mef energi.

Jag ville hinna värma upp innan preracemötet som skulle vara klockan 8 men hade inte behövt stressa eftersom det blev flyttat till 8.30. Joggade en kvart för att få igång luftrören och benen, mjukade upp överkroppen och gjorde det sista småfixet (glömde dock bort att hålla reda på mobilen, mer om det senare), drog på våtdräkten och lyssnade sedan på preraceinfon. Jag kände mig helt lugn och ingen press på mig själv. Efter infon gick jag ner i vattnet och simmade in. Det var uppfriskande 16 grader i vattnet och jag fick simma en stund för att få ner andningen. Glasögonen envisades med att imma igen trots att jag behandlat dem, men det var väl bara att acceptera att jag skulle få simma halvblind tänkte jag. Det var start från stranden, vilket jag inte är så förtjust i eftersom det brukar kunna bli lite hetsigt och trångt. När starten gick kom jag dock iväg riktigt bra och utan större missöden. En positiv överraskning var att glasögonen höll sig imfria.

Vi simmade två varv på en 950-metersbana och förutom någon som absolut ville simma toksnett och prejas lite så gick simningen helt okej. Det gjorde däremot inte T1, jag kan ha gjort den sämsta växlingen ever faktiskt. Inte för att det var så lång löpning in till växling, men när jag kom till cykeln hade jag inte ens fått ner dragkedjan på våtdräkten. Ut på cykeln efter den miserabla växlingen och började med uppförsbacke. För en gångs skull hade jag lagt i en lämplig växel i förväg, pluspoäng till mig.

Ingen pluspoäng för hoppa på cykel-tekniken dock… Vi cyklade en trevarvsbana som var fin och varierad. Stora delar var nyasfalterade så underlaget var bra, på vissa sträckor var det dock lite stenigt där folk förmodligen kört rally med sina bilar. Det var lite stökigt på cyklingen med folk som draftade, jag hamnade mitt i smeten vid något tillfälle, fick slita ont för att ta mig om ledet av draftare och fick istället en svans. Ganska snart började jag fundera på var jag egentligen hade lagt min mobil innan loppet – låg den kvar på någon sten vid starten och kunde jag i så fall lita på att det var ärligt folk på plats. Jag ropade till sambon vid varvning och han bara ruskade på huvudet. Efteråt undrade både han och vår kompis Oscar hur jag kunde tänka på sådant under tävlingen. Själv tycker jag att det inte är det minsta märkligt, på 2,5 timme hinner man fundera på mycket konstigt. Mobilen? Ja, den hade legat i sambons jackficka hela tiden…

På andra varvet fick jag helt plötsligt se hur en kille ett par hundra meter före mig slog en volt med cykeln och landade i diket. Jösses vad många tankar som hinner fara genom huvudet på bara någon sekund, jag var väldigt glad att se honom resa på sig och svara att han mådde bra när jag frågade. Jag klarade av cyklingen på 2 h 36 minuter vilket gjorde 32 km/h i snitt – rätt okej. Löpningen började med samma uppförsbacke som cyklingen och jag kände mig inte alltför pigg i benen, just då var jag sjukt glad över att jag inte skulle göra den dubbla distansen i Kalmar. Efter en knapp kilometer skulle vi svänga in på ett elljusspår och eftersom personen som uppfann motionsspår måste ha varit sadist så fick jag genast onda aningar – några mördarbackar var inte mina ben redo för. Det visade sig dock vara ett ganska snällt elljusspår med bara ett par uppförsbackar i början. De var dock fullt tillräckliga för det första varvet hade jag ett krampande lår och en vad som var helt slut. Vi skulle springa tre varv på en 7-kilometersbana och trots trötthet kunde jag inte undgå att se hur bedövande vacker den var – precis min smak när det gäller löpning.

Tillräckligt mycket vatten för att dottern skulle lyckas ramla i med kläderna på också.

Det gick långt ifrån så fort som jag normalt sett kan springa, men trots det hade jag dagens snabbaste löptid av alla damer. 

Jag kom i mål efter 4,47 och det gjorde jag som 2:a dam i tävlingen. 2:a var också min placering i seniorklassen där jag hade anmält mig eftersom det inte var några masterdamer anmälda när jag skulle anmäla.

Vad gör man inte för att slippa gå? ;-) 

En bra tävlingsdag med ett trevligt arrangemang, perfekt väder, fina banor, fina priser och hyfsat glada barn. 

Tyvärr har jag haft ont i ett knä nu efteråt, men jag har ändå träningsförbud och äter antibiotika eftersom min fot blivit infekterad så jag vilar knäet samtidigt.

Men jag måste ju vara nöjd med säsongen – pallplats på alla triathlon- och duathlonlopp. Visst, på alla lopp har väl inte konkurrensen varit mördande, men jag är nöjd med mina insatser. Om inget annat anges här nedanför så har jag tävlat i D35-39

Väsby Duathlon: 1:a 

Uppsala Triathlon: 2:a

Gävle Triathlon 1:a

IM 70.3 Jönköping: 3:a

Challenge Poznan: 3:a

KM sprint: 1:a

Malmö Triathlon: 1:a

Sala Silverman 2:a (senior)

Fyra veckors tävlande

Kände mig lite sliten i lördags på Sala Silverman, men när jag började räkna efter vad jag utsatt kroppen för de senaste veckorna var det nog med rätta jag var trött. På exakt fyra veckor har jag avverkat:

Känns helt galet när jag tänker på det – tack kroppen för att du tar mig igenom alla strapatser. Inte smärtfritt, men ändå. Ett inlägg om loppet i Sala kommer under kvällen.

Tränande mamma eller inte

Bloggar om mammaträning, böcker om att komma igång fort efter förlossning, appar med magövningar. Känns det igen? Det har tydligen till och med blivit inne bland kändisar att ha stylist med till BB. Sjukt om ni frågar mig, är det viktigt att se fräsch och nystylad ut dagen efter att man satt ett nytt litet liv till världen? Och hur ska vi kunna säga till våra barn att de är bra som de är om vi själva lägger ner massor av pengar på att förbättra vårt eget utseende? Missförstå mig rätt, jag menar inte att man aldrig ska få köpa nya kläder eller så, men går vi inte lite för långt i träningsivern? Läste just ett blogginlägg om träning som nybliven mamma där skribenten fått mycket kommentarer och pikar när hon var tillbaka på gymmet snabbt efter förlossning. Förutom att jag tycker att folk i allmänhet borde låta bli att, oombedda, tala om för andra vad de tycker om deras vikt/träning/matvanor/förskoletider och annat, så fick inlägget mig att fundera lite. Under mina graviditeter kändes det som att det enda jag läste var ”det är bra att träna på som vanligt vid graviditet”. Fine! Det hade ju varit kul – om jag kunnat träna… När ligamentsmärtor, tidig foglossning och illamående gör att både löpning och promenader är uteslutet och inte ens simning funkar till slut, när man ligger och känner sig som en blekfet val i soffan och det känns som att all världens löpare bestämt sig för att springa förbi fönstret med lätta steg – då är det inte superkul att höra att man gärna ska fortsätta träna som tidigare. Jag tänker att detsamma förmodligen gäller efter att man fått barn. Att preppas med blogginlägg om hur man ska kicka igång träningen sisådär två veckor efter förlossning kan väl ta knäcken på vem som helst. Absolut att alla får göra hur de vill, men då ska det också utgå från just vad man vill – inte vad man känner att man borde. Och har man en nyförlöst kropp, massor av hormoner och känslor och en bebis som kanske inte sover så mycket så kan ju träning vara det sista man orkar med. Men får man de signalerna att det är vanligt att sticka iväg på intervaller fyra veckor efter att bebisen är född så är nog risken att man känner sig väldigt dålig som i bästa fall orkar promenera till Ica för att köpa blöjor (och sen glömma blöjorna i affären för att hjärnan är utbytt mot bomull). 

Känner man sig pigg och stark, visst kan man väl säkert köra på lite, men är man en offentlig person är jag inte säker på att man behöver outa allt man gör – man kanske behöver tänka efter lite extra. För som en kompis till mig så klokt sa, det finns nog idrottskvinnor som börjar träna ganska snart och som kanske till och med har idrotten som arbete (typ Marit Björnen), men de skriver inte om det som att det är något alla skulle kunna göra. 

Man ska nog också komma ihåg att det händer ganska mycket med kroppen under en graviditet och förlossning och jag tror (allt i det här inlägget är utifrån vad jag tror och tycker, jag har inga vetenskapliga studier som jag refererar till) att man ska ha respekt för det. Vänta 4 veckor, 20 veckor eller 1 år – vänta tills du själv är redo. Ingen känner din kropp bättre än du själv – om du vågar lita på det.

Himmel och helvete i Ångaloppet 

Ja, först kan vi ju snabbt konstatera att jag både har guldfiskminne och är lite störd – för ett dygn efter att jag gått i mål med den här känslan så satt jag och googlade kvalregler för Ö till Ö…

Men jag börjar från början. Det här Ångaloppet hade jag haft ågren för hela sommaren eftersom jag var så rädd att inte kunna göra min lagkompis rättvisa. Jag hade dessutom i minnet att jag var jättedålig på att klättra upp ur vattnet på höga kanter i Nyköpings festlopp förra året. Skor som jag bedömde som lämpliga för ändamålet inhandlades redan i vintras, men sen blev det lite stiltje. Träningen pågick ju såklart för fullt inför triathlonsäsongen och jag är hyfsad på både löpning och simning så jag låg skapligt till med träningen, men de mentala förberedelserna sköt jag upp. Christian, min lagkompis, är gammal (eller före detta kanske man säger eftersom vi är jämngamla och jag inte vill kalla mig själv gammal…) elitsimmare och jag visste ju att han skulle vara grymt mycket starkare på simningen men hoppades att jag skulle kunna matcha honom på löpningen. Så småningom kom jag igång med lite swimrunträning också och Katrineholm Swimrun blev ett bra tillfälle för ett lättsamt genrep. 

Dagen innan Ångaloppet var vi på bröllop och jag var väldigt mån om att försöka äta och dricka bra och vettigt (självklart drack jag ingen alkohol, men det gör jag ju i princip aldrig) och det gick bra eftersom det serverades god och bra mat. Fick lite småpanik när jag kom på att jag druckit flera glas cider vid välkomstminglet eftersom kolsyra kan sätta lite fart på magen – jag ville ju inte bli tvungen att ta bajspaus under loppet liksom… Bröllopet var gudomligt vackert och kvällen fantastisk (förutom alla oinbjudna getingar) men vi åkte hem så vi var hemma strax innan midnatt och jag borde ha varit hyfsat pigg när jag gick upp men det var jag inte. Jag fick köra till Nyköping eftersom sambon inte druckit alkoholfritt kvällen innan och jag var sömnig! När vi kom fram vaknade jag dock till ganska brutalt eftersom regnet vräkte ner. Det fanns några tält där man kunde byta om men där tog luften slut ganska snabbt så vi höll oss utomhus, vi skulle ju ändå bli blöta. Vi mötte upp Christian och fixade med tidtagningschip och annat. Sen blev det akrobatik på hög (nåja…) nivå när våtdräkten skulle på – det är svårt när man inte är torr. 

Dags för start.

Första startgruppen gick iväg kl 10.00 och 7 minuter senare var det vår tur. Det är svårt att hålla tillbaka i starten och mycket riktigt gick vi nog ut aningens för hårt för min del. Efter dryga 3 km var jag på syragräns, varm, yr och orolig. Jag vet ju att det tar en stund innan jag kommer in i andningen och pulsen stabiliseras, ändå blir jag alltid lite smått panikslagen och tänker att jag inte kommer att orka. Strax därefter var det vätska och efter lite i munnen och mycket över huvudet piggnade jag till avsevärt. En stund senare var det dags för första simningen och den var som väntat lite tung andningsmässigt men gick bättre än jag trott att den skulle göra. Redan vid den andra simningen kände jag att andningen lättade på och det kändes riktigt bra – trots att Christian kunde ligga och småplaska på rygg ;-). Vi tog in på både herr- och mixlag på simningen. Ner- och uppgångar till simningen gick helt okej tycker jag, skorna gav bra grepp på klipporna och jag schabblade inte bort mig alltför mycket. Löpningen på första varvet var ganska tekniskt krävande med stigar, obanat, lite klättring och halvbrant både uppför och nedför. Vid ett tillfälle ramlade jag, men annars lyckades jag hålla mig på fötter. Det märktes dock tydligt att Christian hade nytta av sina långa ben i skogen, han bara flög fram. (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida).

Banan var omgjord i år på grund av att det bara var 11 grader i vattnet längst ut på havsvarvet så istället för två långa varv skulle vi köra ett långt och två lite kortare. Totalt cirka 21 km löpning och 2 km simning fördelat på 13 simsträckor. Första varvet hade Christian full koll på och det visade sig vara bra eftersom det innehöll en del tuffa stigningar dit man inte ville komma med för hög puls. 

Efter första varvet kändes det helt okej men jag kände att benen började kännas tunga. Vi hade dock avverkat nästan halva distansen och jag var vid gott mod. Jag drack mycket både sportdryck och vatten vid kontrollerna, jag var konstant törstig hela loppet. Ganska snart in på andra varvet började vi passera en hel del diken varav några byggde på skorna med några extra hekton med lera. Om man inte tappade dem… (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida, dock ingen av oss på bilden).

Här någonstans ifrån börjar jag ha väldigt fragmentariska minnen. Jag ser på bilder från loppet att det var funktionärer, publik, segelbåtar och att allt ser ganska härligt ut. Själv tror jag att jag å det grövsta praktiserade tunnelseende för jag minns bara stigen och klipporna framför fötterna, jag såg bara simuppgången varje gång jag hoppade i vattnet och jag minns liksom närbilder av Christians hand som sträcks ut mot min eller som ger mig repet vid uppgången. Kanske kallas det tävlingsinstinkt? Jag vet i alla fall att jag inte uppmärksammade att banan var vacker (som jag sett och hört andra beskriva den). Simningarna var ganska lättnavigerade och det var skönt att komma i vattnet, vi passerade återigen varvning och gav oss ut på sista varvet.

Vi passerade under vägen i en kotunnel och gav oss ut mot havet. Mina ben började kännas som bly och det var ingen rolig känsla. Det kändes som att vi sprang långt innan vi fick börja simma och när vi väl fick hoppa i hade jag längtat. Havet var många grader kallare än sjön, men det var uppfriskande och inte hemskt. Det kryllade av maneter men jag är bara rädd för brännmaneter och de finns ju inte i Östersjön så det var lugnt. Nu var det tätt mellan simningarna men trots att jag till och från fick kramp i höger vad så såg jag fram emot simningarna eftersom mina ben inte alls var springsugna längre. När vi klev upp efter sista simningen hade jag räknat ut att det borde vara knappt 2 km löpning kvar – när jag då fick syn på en skylt där det stod 3150 meter kvar till mål så ville jag gråta – jag kan ha gjort det också. Nu blev det verkligen en kamp, för hade jag varit trött innan så var jag helt utmattad nu. Jag kände mig inte låg på energi (även om det kanske hade varit bra mer in) utan det var benen som kändes som gelé, eller bly eller något. Det kändes dessutom som att det bara var uppför och till slut fick Christian liksom putta mig uppför backarna. Till slut kom vi ur skogen och det gick lätt utför – fram till kotunneln för därefter var det typ 800 meter lätt uppför till mål. Kändes det som i alla fall. Nu ville jag verkligen dö! Christian puttade mig, höll mig i handen, drog mig. Vi hade ett annat mixlag runt 30-40 meter framför oss och folk peppade oss att försöka slå dem men jag bara kved. Jag sket i om vi så kom sist. I alla fall några minuter, för när vi var några hundra meter från mål tog vi in några meter på dem och där någonstans fanns det visst något långt kvar där inne. 

Med Christians hand i ryggen sprang jag, jag ville så gärna visa att jag kunde. På riktigt tror jag inte att jag har pressat mig så någon gång tidigare, men jag lyckades klämma ur mig ytterligare lite till och vi kom ikapp och gick om. Varje meter var en plåga, men jag hade Christians hand i ryggen och jag hade hans peppade ord i öronen. Så vi sprang, hela vägen in i mål där min sambo fångade ögonblicket så här (jag minns inte ens att jag behövde stöd…),


innan jag äntligen fick ramla ihop i gräset och vila. Tack och lov var det inte bara jag som var trött…

Efter lite vila kändes allt mycket bättre!

Vi slutade på 6:e plats i mixklassen och det är bra tror jag – det var runt 80 lag med i vår klass. Vi hade bara 15 herrlag före oss också.

Jag minns inte att jag slog i någonstans under loppet, men med tanke på det antal blåmärken och skrubbsår jag har på benen så var jag nog inte så graciös som jag kanske trodde ;-). Har känt mig lite halt och lytt ett par dagar men nu är det bättre. Barnen och jag var på Kolmården igår och barnen är rätt nöjda med att hänga med mig dagarna efter race. Eftersom jag alltid har svårt att äta när jag är utmattad så blir jag väldigt hungrig dagarna efter för att jag ligger back, då är jag väldigt lättövertalad till inköp av popcorn och allt möjligt…

Nu laddar vi om för säsongsavslutning i triathlon till helgen med Sala Silverman. 

Många race, nattsudd och tack till Trispot!

Jag är mitt inne i en racevecka med mycket kul. Träning hinner jag inte med, jag bara tävlar ;-). Fyra tävlingar på en vecka är ju lite i mesta laget, men hittills har jag avverkat tre och det har gått bra. Såret på foten (ni vet det där jag fick när kniven hoppade upp och högg mig…) har dock ställt till det lite då det sitter under fotknölen precis vid kanten på skon, men det har fått sig en titt på VC och är inte infekterat utan ser tydligen fint ut även om det gör ont emellanåt. Blandat med mina egna race har det varit mycket nattsuddande då jag gått upp var och varannan natt för att se Sarah Sjöström simma hem medaljer – hon är ju lätt värd lite störd nattsömn!

Jag vilade i måndags och i tisdags vankades det kvartsmara i form av lokalt lopp här i Katrineholm:  KK-joggen (förkortningen betyder inte det ni tror…). Fartträning har jag inte ägnat alltför mycket tid åt den senaste tiden och med den lyckade Malmötävlingen i benen kunde jag inte vänta mig några kanontider. Jag bestämde mig därför för att inte maxa utan ta loppet som ett tröskelpass typ. Ingen idé att slita för mycket på kroppen med ett kräkpass utan jag planerade att absolut inte gå ut snabbare än 4-minuterstempo och sen gå på känn, inte titta på andra och räkna på placeringar utan bara flyta på. Det underlättades av att det var ovanligt många tjejer anmälda på väldigt snabba tider vilket gjorde att jag kunde släppa tanken på höga placeringar. 

Kvällen började med lopp för de yngsta, först ut var de som är födda 2008-2011. En kvart innan loppet är det gemensam uppvärmning men det som gör mig lite ledsen är alla barn som placeras på startlinjen av sina föräldrar och inte får vara med på uppvärmningen utan ska ha en bra position i starten. Vi pratar om barn som är 8 år och yngre… Hur som helst, dottern var nöjd och glad efter sitt lopp som hon sprang i sällskap med sin kompis. De avverkade 1,2 km och dottern orkade springa (och prata) hela vägen. Det är hon som är i rött linne och tofsar på bilden.

Sonen, som är 9 år, fick längre bana i år och skulle ta sig igenom hela 2,7 km – långt! Vi hade tränat ett par gånger men jag var ändå rädd att han skulle tycka det var för jobbigt och bli ledsen, men det gick bra även om han var helt slut efteråt.

Mitt lopp gick fint. Långsammare än jag önskat, men hyfsat behagligt och ingen maxpuls. Jag är jättenöjd med att jag lyckades göra mitt eget lopp och inte lockades att slita för hårt då det kan kosta för mycket. Jag orkade le lite då och då, gjorde high five med några barn och jag hann se den fina skylt som vänners dotter gjort till mig – snacka om energikick!

Jag vinkade till och med till speakern – så skönt att komma in på upploppet utan att vilja dö…

(Foto: Mikael Grip springlfa.se) 

Det gick inte speciellt snabbt, men jag passerade milen på 41,16 vilket inte är jättedåligt ändå med tanke på senaste veckornas lopp och den ansträngningsnivå jag hade under loppet. Möttes av finaste fancluben i mål. 

Det blev till slut en 10:e-plats för mig och inga prispengar, men jag blev bästa lokala löpare för 7:e året i rad och fick presentkort på skor och en blomma. Frida Södermark, ultra-VM-löpare från Norrköping, kom på 8:e plats och vi var glada båda två.

Vila onsdag och lite pyssel på Kulturskolan, kompishäng och grillning. Jag hade egentligen simmat lite för att mjuka upp kroppen, men avstod eftersom jag inte ville utsätta såret på foten för påfrestning i onödan.

Igår var det så dags för premiärupplagan av Katrineholm Swimrun,  spännande! Ett lopp som ordnades i otroligt vackra omgivningar och på sina drygt 11 km hann passera två herrgårdar. Jag ställde upp tillsammans med en kille som heter Peter och som jag blev ”ihopparad” med av en gemensam kompis. Vi hade hunnit träna ihop två gånger och hade en hyfsad strategi. Jag är en mer van både simmare och löpare än han, men i ett lag är det viktigaste att just vara ett lag – att samarbeta. Det tycker jag att vi lyckades bra med och jag är väldigt stolt över Peters krigarinsats. Vi slutade 5:a av 20 lag och med enbart rena herrlag före oss.

För er som vill köra ett fint swimrunlopp som passar både elit och nybörjare och dessutom peppas av gott om trevliga funktionärer och mycket publik så kan jag verkligen rekommendera Katrineholm Swimrun! Jag är stolt över katrineholmarna när det ordnas saker så här, folk går man ur huse för att titta och heja och det är uppskattat! 

Idag har jag och familjen haft middagsdejt och planering inför söndagens Ångaloppet tillsammans med min lagkompis Christian med familj. Jag har inte kört Ångaloppet förut och är ganska nervös, speciellt som Christian är en mycket bättre simmare än jag. Förhoppningsvis går det bra! Vattnet ute i Ånga har blivit väldigt mycket kallare under veckan och banan är omlagd, men jag kände ändå att det kanske skulle behövas en bra swimrundräkt för att inte frysa. Som vanligt var jag inte ute i jättegod tid, men som vanligt har Peter på Trispot en service utöver det vanliga och tre timmar efter att jag börjat få lite småpanik och insett att jag nog behövde en dräkt så var den levererad till Katrineholm. Toppklass!

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.