Av hela mitt hjärta – tack!

Det var så enormt häftigt att kunna få uppleva Ironman på Hawaii, jag är så tacksam för det. Ännu mer tacksam och rörd är jag när jag tänker på alla som bidrog till att jag kunde resa, stort stort tack!

– Julita GoIF: från vår klubb fick Micke och jag bidrag.

– Våra klubbkompisar Dala och Klas startade en insamling och här är alla som bidrog till den (helt osannolikt och galet många):

Emma Gustavsson och Robin Fredriksson
Åsa Strandberg
Per-Johan Alexander Hjelm och Lena
Victoria Jonsson
Kristina Svedberg

Siv och Jan-Erik Eriksson
Tina Palm
Gunvor och Kjell Persson
Malin Jakobsson och Andreas Nyman – Sjögrens Trafikskola AB
Chatarina Åberg Karlsson

Anna Knutsson
Cecilia Journath Pettersson
Clas Pettersson
Johanna Frolund
Pär Skoog och Ulrika Flink-Skoog

Rikard Fursjö
Philip Lenekrantz och Emma Gustavsson
Torbjörn Gårdestig
Klas, Madde och Love Berlin
Sofia Pettersson

Moa Wahlgren
Tina Krantz
Robert Carpman
Magnus Andersson
Anna Svedberg

Emma Krantz
Mattias Sandberg
Jeanette Carpman
Malin Andersson
Anette Andersson

Mattias Andersson
Mikael Mählström
Klas Bringert och Anna Löwegren
Ulf Wärn
Kristina och Robert Krig

Marcus Pettersson
Jeanette Rubensson
Monica Hjelte-Eklund
Inger Karlsson
Monika Karlsson

Marie Edqvist
Holger Pfreim
Patricia Blomqvist
Pernilla och Viggo Pfreim
Ulla Pettersson

Magnus Andersson
Nina Van Glabbeek
Roland och Ann-Marie Berglund
Andreas och Christina Assermark
Pontus Bjurling

Giesela Meinhold
Olle, Pelle, Kalle, Majken, Märta och Jill Pettersson
Dala och Sandra
Tomas och Veronica Tovered
Erik Liljecrantz

– Jag har också fått bidrag från:

Tegelstaden Bygg AB

Katrineholms Kommun

Ica Maxi Katrineholm

Mamma och pappa

Lasse och Eva (mina svärföräldrar)

– Utöver detta har jag fått lite extra stöttning i form av:

Massage av Linda på L.Å Massage

Fotvård av Nina på Ninas fotstuga

Cykelmek av Niclas på Cykel och Sport

Låna cykelväska från Marcus Asplund.

TACK TACK TACK!

Ironman World Championship 2018 – racerapport.

Här kommer den då. Berättelsen om racet. Det där loppet som så många drömmer om att få göra. Ironman World Championship i Kona, Hawaii.

Klockan ringde 03.15 på lördagsmorgonen och då sov jag väldigt gott och var inte så sugen på att gå upp. Det gjorde jag ju såklart ändå, åt lite frukost stående vid diskbänken, tog en dusch och fixade med det allra sista. Dagen innan hade vår kompis Linnéa, som bor i LA, kommit på besök och klockan 04.00 satte vi oss i bilen och åkte till Mickes hotell för att hämta upp honom. Jag hade med lite tunna överdragskläder i packningen till Hawaii, för jag tänkte att klockan fyra på morgonen är det säkert skönt. De blev aldrig använda, sjukt att det kan vara säkert 25 grader ute så tidigt på morgonen när det fortfarande är långt kvar till soluppgången. Vi anlände till Kona strax efter halv fem och då var det redan fullt av folk som kom gående med sina pre swim-bags i händerna. Vi irrade först bort oss lite när vi skulle leta reda på body marking, det var inte helt självklart att det skulle ligga på baksidan av hotellet (eller det kanske det var om man hade läst schemat men så hade inte vi jobbat). Vi hamnade rätt och fick vinka av Linnéa, hit blev bara atleter insläppta. Först passerade man en lång rad funktionärer som spritade våra armar och sen fick man en egen funktionär som tatuerade fast numren på armarna. Eftersom jag inte har ärmar på dräkten fick jag nummer på överarmarna.

Efter body marking var det dags för invägning, inget som hör till vanligheterna. Jag tror att det var för att de, vid behov, skulle kunna väga efter loppet för att se hur mycket vätska man tappat.

Vi vallades vidare mot stranden där nya rader av funktionärer stod redo med solkräm, jag tog dock inget just då. Gick ut på piren för att säga god morgon till cykeln och sätta dit mina flaskor och pumpa däcken. Jag blir alltid så nojig när däcken ska pumpas att jag alltid ber någon cykeltekniker att göra det, men nu ville han att jag själv skulle kontrollera ventilera efter han pumpat så då fortsatte jag att vara nojig. Vände tillbaka en gång för att dubbelkolla allt, sen bestämde jag mig för att allt var i sin ordning.

Jag gick på toa och gick sen tillbaka in på stranden och lät funktionärerna smörja in solkräm på axlar, nacke och ”bakbenen” innan jag fick sms från Rickard att familjen var på plats i hotellfoajen. Jag mötte upp dem där och åt lite frukost tillsammans med dem, jag kände hur hjärtat svämmade över och jag fick en klump i magen när jag såg min fina familj där, trötta och glada. Eskil ville såklart absolut amma och eftersom det är lugnast för omgivningen att låta honom göra det så fick han det.

Efter en stund kände jag att jag började bli nervös och hade behov av att få vara ensam för att samla ihop mig lite så jag sa hej då till familjen. Det var jobbigt, jag blev lite gråtfärdig och ville inte gå ifrån dem – tänk om något skulle hända mig under loppet? De var så glada och förväntansfulla och det var ju jag också, men där och då ville jag bara behålla dem i famnen och aldrig släppa. Den känslan släppte dock av när jag kom tillbaka ut på stranden, det hade ljusnat, luften var ljummen, det fylldes på med både deltagare och åskådare och mitt i allt gick jag och var en del av det, jag älskar den känslan av sammanhang! Stunden innan start är fantastisk tycker jag, nervositet, förväntan, bävan, glädje och allvar. Ibland mår jag illa av nervositet och om det regnar och är kallt så ångrar jag alltid att jag anmält mig. Nu var det inte kallt, luften var varm och havet ljummet. Jag kopplade in min IM-spellista i öronen för att kunna försvinna in i min egen bubbla. Plötsligt hördes ett skott från en kanon – proffsherrarna hade startat, mäktigt! Fem minuter senare var proffsdamerna iväg. Nu var det nära, bara en dryg halvtimme kvar tills min start.

Jag fick lite mer solkräm, var på toa en sista gång, tog på mitt swimskin och fick hjälp av en funktionär med dragkedjan, lämnade in min påse och simmade lite vid stranden på andra sidan piren. När age group-herrarnas startskott hördes gick jag mot piren för att kliva ner i vattnet. Nu var jag lugn och plötsligt kändes allt som vanligt. Ny plats, annorlunda inramning, men annars egentligen ingen skillnad. Jag skulle ju simma, cykla och springa – det har jag gjort förut så det kan jag. Bara fokusera på uppgiften.

Jag simmade ut till startbojarna, där paddlade killar på surfbrädor fram och tillbaka för att se till att folk låg bakom startlinjen. Jag la mig långt åt vänster och hoppades på att det skulle vara ett bra val. När startskottet gick blev det lite trångt så helt plötsligt fann jag mig själv simmande under startbojen, och den var stor. Det var i och för sig inte så många andra simmare där så det blev inte så trångt i starten… Jag blev ganska snart varse att det fanns en hel del tjejer med vassa armbågar i startfältet. Det var trångt och lite tufft, visserligen inget direkt fulspel men det var ju inte som att någon tänkte vara snäll och släppa förbi någon annan. Det blåste och var rejäla vågor men jag tyckte navigeringen fungerade bra. Dock hade jag svårt att få till riktigt bra rytm då jag flera gånger blev tvungen att flytta lite på mig när jag blev trängd, jag är nämligen inte så hårdhänt av mig så jag flyttar hellre för att behålla flytet i simningen än att trängas tillbaka. Flera gånger hamnade jag så att jag hade en simmare på min högra sida som drog åt vänster och så tvärtom på andra sidan – och mitt emellan blev jag inkilad. Startfältet spred inte ut sig så mycket, det blir ju så när alla har gjort rätt bra resultat tidigare. Trots allt så kände jag mig nöjd och tyckte att jag simmade helt okej, även om jag då och då fick för mig att jag var typ sist. När vi simmat halva sträckan och vände runt den stora båten (oklart varför man har en båt som vändpunkt?) så sneglade jag på klockan och tyckte det såg bra ut. Ungefär där började vi simma om en hel del age group-herrar (som ju startat en kvart innan oss) och då blev det ännu lite mer trångt. Jag kämpade på och tyckte det kändes helt okej, därför blev jag mycket besviken när jag återigen sneglade på klockan efter en stund och insåg att tiden skulle bli ganska dålig. Jag hade kalkylerat med att simma på runt 1,05 (hade 1,01 i Kalmar) men insåg att det skulle bli tufft att ens klara 1,10. Sista biten in mot mål blev det ganska strömt, jag drogs med utåt när vågorna drog tillbaka och jag fick kämpa rätt hårt för att hålla kurs. När jag väl skulle upp ur vattnet var det kö upp på rampen så sluttiden på simningen blev 1,11 – det var jag inte nöjd med.

Duschade av mig saltvattnet ganska noga eftersom jag har väldigt lätt att få skav och sen sprang jag mot tältet med cykelpåsar. Lyckades springa för långt så en funktionär ropade på mig och gav mig påsen. Därefter blev jag invinkad i ombytestältet och där var det proppfullt och tillsynes kaos. Jag fick en tant som funktionär och hon drog ner dragkedjan på mitt swimskin och började plocka fram saker ur min påse för att ge mig. Det blev dock lite rörigt då hon plockade ur allt och jag hade lite extrasaker i påsen som till exempel extra linser. Samtidigt dök det upp ytterligare en tant och ville hjälpa till och de blev nästan oense. En tredje funktionär smörjde axlar, nacke, öron och armar med mer solkräm och sen var jag klar att springa ut till cykeln. Tyckte återigen att det kändes som att jag var sist, runt min cykel var det ganska tomt. På med hjälmen och ut. Jag insåg att jag inte riktigt visste var cykel på var, men det visade de ju. Upp på cykeln och iväg, så härlig känsla! Alla väderprognoser hade visat regn i stort sett hela dagen men vädret hade inte sett prognoserna och solen sken obarmhärtigt het redan nu. Jag var fruktansvärt törstig, när jag simmar i saltvatten känns det efteråt typ som att jag ätit tio påsar chips. Jag hade bara Maurten i flaskorna på cykeln för att maxa det jag kunde få mig själv, det är gott men jag längtade efter vatten. Jag hann sakta ner vid två stationer och be om vatten innan jag insåg att det var vätskestationer till löpningen och att de inte var öppna än. Till slut kom ändå den första stationen och jag hällde i mig massor av vatten och även över mig. Det var motvind men annars kändes det bra, jag hade roligt!

Innan jag åkte hade jag fått höra från flera håll hur tråkig cykelbanan var och att det krävdes mycket pannben när den skulle köras. Det tycker inte jag. Eller jo, pannben behövs ju alltid på tävling, men jag gillade cykelbanan. Första milen går inne i Kona, sen går nästa 5 mil och även de sista 5 milen på rak motorväg. Den heter Queen K och fortsätter hela vägen till vändpunkten, men i huvudet delar jag upp det lite efter naturen och vissa korsningar. Den första delen är omgiven av ganska karga lavafält och är vindutsatt, jag tycker dock att omgivningen är mäktig och man har havsutsikt hela tiden (fast man måste förstås lyfta huvudet lite då). Det är rätt långa slakmotor och landskapet är ganska böljande. Här hade jag en del sidvind när jag var ute på träningsrundor innan loppet, men nu på tävlingsdagen var det som sagt motvind. När man nästan måste stå upp och trampa på i nedförsbacke så vet man att det är motvind. Det var ganska trångt och mycket drafting, men det blev ännu värre när man svängde upp mot Hawi. När man kört de första 5 milen på motorvägen svänger den av och en cirka 30 km lång stigning börjar. Det är mycket uppför, men jag tycker stigningen är ganska rolig, det går att trampa på ganska bra och det är häftigt att se hur landskapet ändras – ju högre upp man kommer desto grönare blir det. På tävlingen vänder man inne i Hawi, men annars, om man kör några kilometer till, så är det regnskog.

Jag cyklade om många uppför, det var kul och jag kände mig stark. Det var dock ganska svårt att köra om, folk betedde sig som riktiga rookies som glömt att läsa reglementet. Det draftades, påbörjades omkörningar som inte slutfördes och cyklades i bredd. Två tjejer cyklade bredvid varandra och pratade så länge att jag bad dem om att sluta blocka så att jag kunde köra om. Då skrattade de åt mig. Jag hade förväntat mig mer av ett världsmästerskap måste jag säga.

Jag drack enligt plan och vid vändpunkt fick jag min special needs-påse med en extra flaska Maurten. Ett par dagar innan loppet hade jag bestämt mig för att ha cykelhandskar på mig, det är skönt med bättre grepp om det nu skulle regna hela dagen (det kom knappt en droppe) och skyddar händerna lite mot sol och skrapsår om man ramlar. Efter vändning kände jag hur det började bränna rejält på insidan av mina underarmar, de hamnar ju uppåt när man ligger i tempoställning och just där hade jag inte fått så mycket solkräm. Det blev värre och värre under återstoden av cyklingen, men det var nog egentligen det enda riktiga obehag jag hade.

Funktionärerna var duktiga, jag tappade inte en enda vattenflaska när jag skulle fånga dem vid stationerna. Jag tog vatten vid varje station, drack och hällde över mig. Underarmarna brände på rejält men det var inte lätt att vända bort armarna. Det var inga sidvindar ner från Hawi men det gick fort i nedförsbackarna och jag är så stolt över att jag vågade trampa på hela vägen. Det blev väl lite Luciasånger i några av backarna, men det är i alla fall bättre än att åka och bromsa… Jag får ofta låtar på hjärnan och, förutom Luciasångerna, så var det Shoreline (i Anna Ternheims version) som hängde med under cyklingen. Troligtvis för att det på många ställen är skyltat mot ”Shoreline Public Access”. Nu handlar ju inte låten om stranden och inte är den på något sätt peppande heller, men den fick hänga med.

I början av veckan kändes det outhärdligt hett att cykla, men nu hade kroppen vant sig lite och jag led inte direkt av värmen – dock så önskade jag mig lite av det där utlovade regnet för att svalka brännande armar. Något regn blev det inte, även om jag vid ett tillfälle kunde se en regnskur passera vägen lite längre fram. Lite blött på asfalten var det närmaste jag kom regn den här dagen.

Det hade annars passat bra med en rejäl regnskur, då hade jag kunnat slå till på att kissa obemärkt. Nu fick jag kissa i solsken istället, det går det också men är kanske inte lika obemärkt.

Efter en helt klart godkänd cykling rullade jag in i Kona, redo för växling. Det var mycket folk ute och tittade, men mina anhöriga såg jag jag inte. Hoppade av cykeln och in i T2 och blev först lite förvirrad när en kille kom och tog min cykel, innan jag fattade att jag inte behövde hänga upp den själv. I och för sig lite oklart varför eftersom jag ändå förväntades springa runt precis hela växlingsområdet. Efter ungefär halva varvet kom jag på att jag kunde ta av hjälmen så jag slapp springa omkring som en champinjon.

In i tältet igen och jag fick en (åtminstone något) mindre virrig funktionär den här gången. Hon tryckte ner mig på en stol med milt våld och började hiva upp saker ur min påse. Jag ville egentligen bara fixa med mina saker själv, men det är ju snällt med hjälp. Eftersom jag hade bestämt mig för att ta på mig kompressionsstrumpor så behövde jag plocka av mig chipet så det enda jag ville koncentrera mig på just då var att hålla reda på det, men jag drack snällt lite vatten också som en annan funktionär stack fram under näsan på mig. Jag fick ny solkräm, bad om extra i ansiktet och på underarmarna. Drog på keps och solglasögon och stack ut.

Det var varmt! Det första som hände var att jag, efter cirka 300 meter, insåg att jag hade cykelhandskarna kvar på mig och det var inte så att jag behövde dem för att hålla värmen direkt… Jag slet av dem och knölade ner i ryggfickan på dräkten och sprang vidare. Det gick tungt, jättetungt. Inte så att jag var trött i benen, utan kroppen kändes inte bra. Jag bestämde mig för att inte bli stressad av hur långt det var kvar utan bara ta en vätskestation i taget. Första svängen går inne i stan, mestadels på Ali’i drive. Det var galet varmt trots att det bitvis fanns lite skugga. Ganska snart kände jag att magen inte mådde bra, typiskt! Det gick inte att ignorera och jag började se mig om efter nästa vätskestation och en bajamaja. Kom fram till en och sprang in. Panik! Den som varit innan mig hade sprutbajsat över hela ringen. Så himla äckligt, även om jag har mindre spärrar än vanligt när jag tävlar så är det definitivt över min gräns att sätta mig på någon annans bajs. Att fortsätta till nästa station var inte aktuellt så jag for ut igen och tog en hel hög med genomblöta svampar som jag vred ur över sitsen och lyckades skölja av den. Gjorde det jag jag skulle (ner i hålet…) i typ 50 graders värme och så ut och vidare. Det gick segt uppför och jag kämpade på. När jag gick ut på löpningen hade jag räknat ut att om jag sprang på 3,30 (vilket är en rimlig tid för mig på maran även om jag inte är superpigg) så skulle jag klara mig på under 10,30 vilket jag skulle vara supernöjd med! Ganska snart reviderade jag den planen och började räkna på under 11 timmar istället. Då skulle jag kunna springa maran på 4 timmar, kruxet var bara att jag aldrig sprungit så sakta någonsin så jag hade inte koll på vad det motsvarade i snitt-tempo. Jag höftade till med 5,45 och tänkte att det var lugnt.

Jag fick gå igenom varje depå, ösa över mig isvatten, stoppa is i kepsen och sporttoppen, jag drack Cola och vatten, tog salt och gel. Magen mådde inte bra, jag besökte bajamaja efter bajamaja. Ibland var det kö, det fanns bara en vid varje depå och man passerade från båda håll. Innan vi kom upp på Queen K hann jag bestämma mig för att inte stressa fram varken tid eller placering, jag ville bara i mål. Jag hade inte kommit till VM för att kollapsa. När jag passerade Rickard, Lina och barnen i en uppförsbacke var jag gråtfärdig och bad om att de inte skulle bli besvikna på mig, jag var så rädd att krossa alla andras förväntningar. Lina bad mig att gå i mål lycklig, det var allt hon begärde – då blev jag ännu mer gråtfärdig, fast av att jag blev rörd tror jag.

Det var så varmt och jag var så trött! Kroppen mådde inte bra, jag började svullna och fick lätta några hål på klockan när den började skära in i handleden. Fingrarna var som prinskorvar och trots att jag var på toa var och varannan kilometer så kändes magen svullen som en ballong. Jag började gå en del även mellan vätskekontrollerna och det var så skönt! Motorvägen tog aldrig slut, mile efter mile med slakmota uppför i hettan. Till sist fick svänga av mot Energy Lab där vändpunkten skulle komma så småningom. Det var bara det att den aldrig gjorde det. Vägen fortsatte och fortsatte och fortsatte. Vi fick långa röda sjalar blötta i kallt vatten som vi kunde vira om oss. Det var skönt men det hjälpte inte mig. Jag är van vid att pressa mig själv att köra på trots trötta ben, men när kroppen bara vill koppla ner och sova är det svårare. Jag gick och gick, men trots alla toapauser och promenader hade jag fortfarande chans på sub 11. Det var bara det att jag orkade inte, jag ville inte. Hade dock i bakhuvudet att det kanske skulle gå hyfsat lätt (man är inte skitsmart under en Ironman…) sista milen och att jag skulle kunna hålla ihop det då. Det var (såklart) inte lätt sista milen, inte kändes det som att det gick nedför heller trots att det varit uppför åt andra hållet. Jag struntade nu i tiden helt och hållet, jag fick istället studera lite fler bajamajor inifrån.

Sista 4 kilometerna var långa men nu började jag få en gråtklump i magen, jag var på väg att gå i mål på VM i Ironman på Hawaii. Med två kilometer kvar stod gänget och hejade, jag fick en svensk flagga i handen och påbörjade sista kampen in mot mål. Magen var svullen och ond, det brände efter all sol på armar och ben, jag misstänkte att några tår låg lösa i skorna, men jag var lycklig!

Jag kom in på mattan som kantades av publik och alla nationers flaggor, nu tänkte jag njuta! Jag tog mig tid in mot mål och njöt av stunden. Kona-finisher!

Jag togs emot av två funktionärer som hängde på mig ett halsband och svepte en handduk om mig, de skrattade lite när jag frågade efter medaljen. Eftersom jag gått så mycket så höll sig blodtrycket i schack och jag slapp sjukvårdstältet. Jag fick t-shirt och medalj och blev fotad. Här hade man ju kunnat tycka att fotografen kunde haft koll på att bakgrunden inte syns på grund av blixten kanske.

För första gången i mitt liv var jag hungrig efter loppet, då var ju en desto större flopp att nästan allt ätbart var slut… Det skulle komma mer men ändå. Och även om jag var hungrig gick min gräns vid typ pulled pork.

Fötterna var som stora vita russin när jag äntligen fick ta av skorna, men en positiv överraskning var att alla tår satt på sin plats, om än ganska missfärgade.

Det fanns två (!!…) duschar till 2500 deltagare och jag tröttnade på att vänta och blev in samtidigt som två herrar som aldrig blev klara, kände att jag inte kunde bry mig mindre.

Sen fick jag äntligen gå ut till min älskade familj!

I efterhand har jag fått kämpa med en viss besvikelse över tider och placering, jag hade hoppats prestera bättre. Men magen, efter en akut magkatarr och feber två veckor innan vi åkte hade min ibs krånglat och jag hade haft diarré i princip hela tiden fram till ett par dagar innan loppet. Jag vaknade också genomförkyld dagen efter racet, så det hade jag väl också i kroppen eftersom jag hade haft ont i halsen tidigare under veckan. Ibland har man tur med kroppen, den här dagen hade jag mindre tur.

Efter loppet var det dags att semestra en vecka och nu ska den här säsongen summeras och nästa planeras.

Hej från Hawaii, del 2 – diverse funderingar och reflektioner

Det här inlägget skulle ha blivit klart innan själva racet, men så blev det inte. En del är därför skrivet förra veckan och så fyller jag på lite.

Många har blivit förvånade när de förstått att vi skulle åka hela familjen till Hawaii och när det gäller andra småbarnsföräldrar som kvalat (i år och andra år) så har folk löst det på olika sätt. Jag är övertygad om att alla gör det som är bäst för just dem och deras familjer, så här tänker vi när det gäller just vår familj:

Jag, personligen, skulle aldrig klara av att resa till andra sidan jorden utan mina barn! Om någon av de stora bad om att få stanna hemma så skulle de dock förmodligen inte tvingas att följa med om det gick att lösa på annat sätt, men det är väl enda undantaget. Jag skulle absolut inte kunna slappna av och njuta av en semester utan barnen, jag har varit ifrån dem några gånger men då har de varit hemma med Rickard – vi har inte lämnat bort dem. Jag skulle oroa ihjäl mig och sen då skulle jag mest bara tänka på allt som barnen skulle uppskatta att få se och uppleva. Eskil känns dessutom alldeles för liten för att lämna bort mer än max en natt eller två, han skulle inte förstå vart vi var. Han känns i och för sig lite för liten för att resa så otroligt långt också och när jag hade min kris härom natten så kände jag mig som världens sämsta mamma som släpar med min bebis över halva världen och rubbar alla hans rutiner. Men han är ju med de personer som han känner och älskar allra mest och efter tre nätter slutade han vilja vara vaken i timtal på nätterna här.

Visst får vi anpassa oss och se till att aktiviteter och tempo passar barnen när vi är här, vår upplevelse är förmodligen ganska annorlunda jämfört med de som reser hit själva och kan fokusera till 110 procent på själva racet och alla förberedelser. Det händer att jag, en kort stund, ser avundsjukt på de som sitter i lugn och ro och fikar på ett proppfullt fik medan jag jagar barn. Men vi är ju en familj och det är vi som har valt att sätta tre barn till världen, vi kan inte bara skuffa undan dem när det inte passar. Det kan bli så att man får bära 11 kg ettåring en hel nationsparad (förutom när ettåringen ska stampa i alla vattenpölar så man hamnar efter och halkar in bland Schweizarna), eller så att man har träningsvärk i biceps efter en flygresa där man burit och vaggat nyss nämnda ettåring x antal timmar. Det är också så att hur trött och törstig man än är själv efter lång resa, köer och annat, så har man alltid tre andra att stötta, trösta, peppa och fylla med energi först. Men det är vår familj och vårt liv ser ut så, vi anpassar oss efter varandra (och blir tokiga på varandra också mellan varven).

Fler reflektioner av diverse slag:

Jag har (med undantag av Playitas möjligen…) sett fler finishertröjor på en knapp vecka här än vad jag gör på ett år i vanliga fall. Oklart varför, här lär man ju inte imponera på någon annan med det – alla här har ju kört Ironman. Den dagen jag får en riktigt snygg och skön finishertröja ska jag använda den massor, men den dagen har inte kommit än. (Uppdate: finishertröjan från i lördags är ganska okej ;-)…)

Folket här på Hawaii är otroligt vänliga och artiga. Alla hälsar och frågar hur man mår (även om jag är tämligen säker på att de förmodligen inte är intresserade av ett annat svar än ”I’m fine, thanks. How are you?”) och när jag är ute och cyklar vevar folk ner bilrutan och ropar ”Go Ironman!”, ”Good luck!” och liknande. Det sitter skyltar (vad annars, de älskar skyltar här) som ber bilisterna att se upp för triathleter och många företag har satt upp egna välkomnande skyltar.

Folk här är inte så sugna på att promenera. Hilton hotell som ligger en bit härifrån har både egen spårvagn och båtfärja – inne på hotellområdet! Det finns en shuttlebuss på området som kan ta folk mellan affärerna, en sträcka på säkert en dryg kilometer. Golf spelas förmodligen inte för motionens skull för jag har nog sett nästan fler golfbilar än golfare.

Och hur var de sista dagarna innan racet då? Ja, mitt halsonda var ju lite bättre på onsdagen så jag provade att cykla, det kändes helt okej. Det blev även en liten joggingtur, då kändes luftrören lite rossliga och kroppen inte så springsugen. Rossliga var också växlarna på cykeln, så på kvällen tog jag och August en sväng in till Kona för att ta hjälp av mekanikerna på BikeWorks. De gjorde lite justeringar och det blev bättre. På väg in mot Kona konstaterade jag att motorvägen inte direkt kändes så inbjudande att springa en mara på…

Torsdag morgon blev det återigen en sväng in till Kona. Jag ville simma lite mer på tävlingsbanan (kanske i ärlighetens namn mest för att jag hört så många andra som sett delfiner där). Det blev ju lite av en flopp. Vi kom iväg senare än vi tänkt och var lite småsura allihop, kaffebåten jag tänkt simma till hade hunnit stänga, jag såg inga sköldpaddor och absolut inga delfiner. Faktum var att jag i stort sett inte såg något alls för vattnet var så grumligt, det blåste mycket. Nåja, jag fick plaska runt lite och sen hängde vi lite på stranden och strosade lite i stan och i Ironman Village. Mycket dåligt med gratisgrejor dock. Vi åt lunch och kollade när tävlingsområdet byggdes upp.

På kvällen var det race briefing. Klockan 20.00!! De hade inte tänkt på alla jetlaggade européer som till exempel mig, jag hade ju lagt mig klockan 20.00 på kvällarna. Tog mig igenom mötet utan att somna, som vanligt var det lite sektliknande som ett väckelsemöte (eller som jag inbillar mig, jag har faktiskt inte varit på ett väckelsemöte) men inte lika långdraget som i Kalmar. Mötet hölls ute i ljummen sommarkväll, jag undrar dock hur de hade löst det om det regnat lika mycket som vid nationsparaden.

Fredag morgon packade jag påsar och putsade lite på cykeln, sen blev det poolhäng innan det var dags för incheckning.

Incheckningen var ett helt jippo där publiken kantade staketen runt röda mattan. Cykeltillverkarna var uppradade och jag fick en present av Cervelo eftersom jag kör deras märke. Man fick visa upp sina påsar, få kontrollmärke på cykeln, fotograferas och så fick man en egen funktionär som hjälpte till att bära påsar, visa vart cykeln skulle stå och hjälpte till att guida i växlingsområdet innan man blev utvallad igen.

Sen hade jag bara att blanda sportdryck kvar, jag var klar med allt i god tid, kröp ner i sängen klockan 20.00 och somnade gott!

Nästa inlägg blir från raceday…

Hej från Hawaii!

Här kommer äntligen lite uppdatering från Hawaii, ni kan väl knappt bärga er antar jag ;-).

Eftersom jag inte riktigt vet var jag ska börja så kör jag det i dagboksform och skriver lite om varje dag, räkna med långt inlägg.

Torsdag 4/10: avresedag. Upp redan klockan 04.00 och då med ungefär tre timmars sömn för min del, resfeber? På Arlanda började det bra med försenat plan men till slut kom vi iväg. En 11 timmar lång flight väntade och den visade sig bli en aning energikrävande. Jag hade nog känt mig väldigt mycket mindre stressad om åtminstone någon av medresenärerna sett lite förstående ut, men i stort sett alla såg mycket irriterade ut. De har väl antagligen aldrig varit barn själva… Nåja, vi kom fram till LA, där var det förmiddag och i våra kroppar var det mitt i natten. Många och långa kontroller (och har man glömt en Colaburk i en väska blir de ännu längre), trötta barn och trötta föräldrar. Hawaiiflighten också försenad.

Men på den flighten sov alla i sällskapet (möjligtvis med undantag för mig som hade ett barn i famnen och ett mot axeln) så den kändes hyfsat snabbt avklarad. Äntligen på Hawaii! När hyrbil var hämtad och bagaget anlänt rattade vi iväg mot Waikoloa Beach Resort och när vi väl kom dit var det lite detektivarbete att hitta vårt hus och lägenhet – de verkar inte vara så mycket för utomhusbelysning här.

Vi kom fram samma dag som vi rest, trots att vi rest i 29 timmar – så fantastiskt duktiga barnen var! Det var lite si och så med sömnen på natten eftersom tidsskillnaden är 12 timmar, så vid 04.30 var det frukostdags.

Fredag 5/10:

Det tog några timmar från det att vi vaknat tills att det blev ljust så att vi kunde se hur vi bodde, men vid 8-tiden kändes det som förmiddag så då gick vi ut. Vi upptäckte att områdets pool bara låg ca 100 meter från oss och så gick vi ner till havet.

Vi badade och slappade lite, innan vi åkte in till Kona för att äta lunch och titta lite. Jag hittade ett IM-tält där jag handlade på mig lite fina saker, jag tyckte det kändes roligt att unna mig souvenirer härifrån.

Lördag 6/10:

Natten var hemsk! Vi var berädda på att Eskil skulle vakna tidigt, men inte att han skulle ta morgon kl 00. Jag var så sjukt trött och efter att han ålat runt och varit missnöjd någon timme så fick jag en liten kris. Tänk er att ha sovit 8-10 timmar på 2,5 dygn och försöka hantera en galet jetlaggad ettåring, jag gjorde det enda rätta – grät. Rickard skickade in mig i de stora barnens rum där jag kröp ner hos Irma och fick sova några timmar, sen kändes det lite bättre. Klockan 05 blev jag upphämtad av Micke för vidare färd in mot Kona, Hoala Training Swim stod på programmet. Det är en simtävling som avgörs på samma bana som simningen på lördag och vi tänkte att det var bra att testa banan.

Jag var ganska trött och otaggad, tyckte att vattnet kändes kallt när jag klev i och simmade mest omkring och tittade på fiskar istället för att värma upp ordentligt. När startsignalen gick kom jag dock iväg ganska bra, vilket kanske i och för sig berodde på att hälften av startfältet ännu inte kommit fram till startlinjen. Jag simmade på en stund innan jag kunde konstatera att jag återigen fått ett par helt nya glasögon som immade. Dessutom fanns det bara ett fåtal bojar utlagda. Jag är van vid att navigeringen är min starka sida, men det förutsätter ju att det finns något att navigera mot, till exempel bojar. Att navigera mot horisonten är svårare… Många gånger fick jag stanna upp för att orientera mig och det gjorde att jag inte fick något bra flyt (hehe…) i simningen. Jag såg lite fiskar men tyvärr inga delfiner. När jag till slut kunde skymta målportalen blev det väl lite fart på mig, men tiden i mål blev mycket blygsamma 1,12. Men nu är banan testad i alla fall. Micke och jag hann också med att spela in en film där vi tackar alla galet snälla människor som gjort det möjligt för oss att komma hit.

Resten av dagen spenderades vid Micke och Linas hotellpool där vi badade och deltog i rutschkanerace samt provade havet – ljummet och ljuvligt!

Söndag 7/10:

Dags för premiärtur på cykeln! Jag var lite nervös men det gick fint, jag cyklade 30 km in mot Kona och vände sedan. Varmt som tusan och lite vind, men inget som kändes obehagligt.

Lavafälten är ju mäktiga!

Måndag 8/10:

Dagen startade med besök på stranden och simning för mig. Det gick jättebra, tills jag stiftade lite för nära bekantskap med en sjöborre när jag skulle gå upp – inte skönt! Det gjorde faktiskt jätteont och jag såg framför mig hur foten skulle svullna upp och jag inte skulle kunna köra loppet. Jag fick hjälp av personal på stranden som informerade mig om att vinäger var lösningen på alla mina problem. De bäddade med vinäger och lovade att det skulle hjälpa om jag använde det på foten så mycket som möjligt. Och det gjorde det!

Efter lunch skjutsade familjen upp mig till Hawi så jag skulle få prova nedförsbackarna och vinden där. Så cool färd upp dit, det är bara ca 45 km men naturen hinner ändras så sjukt mycket. Där uppe är det helt grönt och lummigt. När jag skulle bli avsläppt vräkte det ner regn, men det kan det ju göra på lördag också så det var bara att köra på.

Första biten hade jag medvind och det gick asfort, det var skräckblandad förtjusning måste jag säga. Efter ett par kilometer var regnet som bortblåst och det var tokhett igen. Jag stannade och tog några bilder och stannade även och hjälpte en kille som behövde låna verktyg. Vinden blev till sidvind från vänster och det högg tag rätt bra emellanåt, men jag klarade det bra! Det var bara en enda backe där jag inte vågade ligga i tempobågen.

Vinden övergick till motvind och det var ganska skönt eftersom det fortfarande gick nedför. I USA är de väldigt mycket för skyltar, det finns skyltar längs hela vägarna om allt möjligt, bland annat att det är olagligt med nedskräpning. Det verkar inte invånarna här på ön bry sig så mycket om, det är gott om glas på vägrenen. Tack och lov har jag inte fått punka (än). Sista biten hem var det mer uppför, motvind och tokvarmt, så jag var rätt slut när jag kom hem. Då var det dags att fräscha till sig och så vankades det bröllop, ett fantastiskt vackert sådant.

Efter en mysig middag (där fyra av nio personer sov vid bordet innan klockan 20…) stupade vi i säng.

Tisdag 9/10:

Jag vaknade med ont i halsen, lite panik! Rickard, Irma och Eskil har ju kört förkylning här på resan så det var väl inte helt oväntat, men olämpligt. Fick bli huskurer och vila på förmiddagen, på eftermiddagen stod registrering och Ironkids på programmet. Det var så sjukt mycket funktionärer på registreringen och väldigt många papper att skriva på. Det fanns till och med en mycket liten och mycket gammal tant som satt vid utgången med en plastfot där hon visade hur chipet ska sitta, så söt!

Barnen var ju såklart jätteduktiga och jättesöta! De fick också body marking med tatueringar och det var ju coolt.

Dagen avslutades med nationsparad i ösregn.

Idag är halsen bättre, ska testa att cykla på förmiddagen så får vi se hur det känns.

Det blåser…

Det är verkligen skillnad på två och tre barn – det märks till exempel väldigt tydligt på antal blogginlägg jag producerar. De två äldsta är mer synkade med bland annat sovtider vilket gjorde att kvällarna var betydligt lugnare innan vilda bebisen. Nu är det mer fullt upp, inte för att jag har något emot det, men antal stunder med ”häng” har ju minskat.

Minskat har också antal dagar som är kvar tills vi reser till Hawaii och Kona. I nuläget är det fem dagar kvar tills planet lyfter och än så länge är våra medpassagerare lyckligt ovetande om att de ska tillbringa 12 timmar i sällskap med vilda bebisen… Resan tar nästan ett dygn och väl framme är det 12 timmars tidsskillnad, en utmaning för sig, men min energi den sista tiden har gått åt till att vara rädd för blåst. Jo, ni hörde rätt… Vad är hajattacker i jämförelse med sidvind på cykeln? Ingenting…

Det är alltså så här att jag har hört skräckhistorier om folk som blåser av vägen under cyklingen på Hawaii och redan innan dess tyckte jag att det var obehagligt med vindar som kommer från sidan. Jag kämpade på med mina demoner på Fuerteventura i somras, men ja – jag tycker att det är läskigt! För ett par veckor sedan skulle jag ut och öva lite en dag när det blåste rejält här hemma, jag tänkte att det skulle göra mig lite härdad. Det gjorde det inte. Alls. Redan efter en dryg mil blåste jag ut mitt i vägen och en ilsken gubbe åkte bakom och tutade med bilen innan jag lyckades manövrera tillbaka mig. Bara ett par kilometer senare var det dags igen, jag körde över en järnvägsbro, vinden kom från höger och innan jag visste ordet av så var jag på väg mot vänster sida av vägen. Bara någon meter från diket lyckades jag styra upp det hela och cyklade skakig vidare. Nu var det inte tal om att ligga i tempobågen och jag bromsade nästan hela tiden. Till slut ringde jag hem till sambon med gråten i halsen och bad om att få bli hämtad. ”Det är bra träning för dig” svarade han glatt och hade inga planer på att hämta mig. Då ringde jag bästis Linda istället, hon tänkte nästan köra upp från Mölndal och hämta mig, tur det finns de som förstår (och hennes man hämtar inte heller henne när hon är ute på misslyckade träningsrundor.). Jag gick en bit med cykeln och sista biten vågade jag cykla för då var det rak motvind.

Efter den här turen var jag inte alls sugen på att åka till Hawaii, och om jag ändå skulle bli tvungen så skulle jag köra mtb. Ja ni hör…

Det blev ett par rundor till, fast i mindre blåst, och det gick bra. Jag hade fått jättebra tips om hur jag skulle tackla blåsten på Facebooksidan ”Vi som älskar triathlon” och försökte följa dessa:

Med tanke på att jag bromsat och skräckslagen tittat ner i diket dit jag trott att jag skulle fara iväg så hade jag ju lite att jobba på.

Vi hade Julita Duathlon i vår klubbtour och det körde jag med en bra känsla. Jag hade flera minuter bättre än för två år sedan och då tyckte jag ändå att jag var i bra form, så det var kul.

Lite bilder som Andreas Assermark har tagit:

Micke och jag blev uppvaktade av klubbens ordförande som överlämnade ett varsit gåvobevis till oss, klubben stöttar oss med 9000 kr var, förutom insamlingen som medlemmarna har gjort och som är uppe i över 15000 kr för oss två att dela på – helt otroligt vilken klubb och vilka människor vi har omkring oss!

Massor av fina priser fick jag med mig hem också.

Åter till blåsten… I fredags drog stormen Knud in över stan, oturligt nog fem minuter innan barntriathlonträningen startade. Vi fick hastigt bryta upp och jag fick ta skydd i ett skjul tillsammans med några av barnen innan vi kunde bli hämtade. Här är några minuter tidigare:

Dagen efter hade det värsta dragit över men det blåste fortfarande rätt rejält. Nu bestämde jag mig, det var dags att träna lite blåst igen. Jag cyklade iväg till en bilfri allé som ligger ett par kilometer från oss för att träna. Den är ca 1,2 km lång och ligger tvärs över gärden, så blåser gör det alltid där. Jag var ju rädd redan på ditvägen och när jag kom fram till allén cyklade jag ungefär 50 meter innan jag stannade och klev av, det här var inte roligt – bara otäckt! Sen blev jag arg på mig själv och bestämde att jag åtminstone skulle klara en vända fram och tillbaka. Det gjorde jag, dock mycket sakta och inte i tempobågen. Sjöng gjorde jag i alla fall, synd bara att den enda sång som poppade upp i huvudet var ”Lucia är här, sin vita skrud hon bär…”. Efter första vändan bestämde jag mig för minst en till, nu vågade jag tempobågen vissa stunder. De som var ute och gick i allén undrade nog hur det stod till egentligen, en galen cyklist som körde fram och tillbaka och sjöng Luciasånger – men det får jag bjuda på. Jag blev ändå lite modigare och efter ett par rundor till slutade det med att jag klarade hela vändan i tempoställning och jag trampade på med bra fart hela vägen. Och sjöng såklart. Det låter så klart fånigt men jag var så stolt, nästan lyrisk när jag trampade hemåt igen. Så skönt, för glädjen kom tillbaka. Dagen efter körde jag ett långpass som kändes riktigt bra, visst spände jag mig då och då när det blåste mycket från sidan men det var jättestor skillnad!

Jag hade ju också läst i Athletes Guide om vindarna på Hawaii och blivit skräckslagen, när det gick upp för mig att siffrorna är angivna i mph (miles per hour) och inte m/s och det blev en himla skillnad när jag räknade på det.

Idag har jag pysslat om tempocykeln för nu är det slutcyklat på den innan vi åker.

Och imorgon ska jag ÄNTLIGEN få cykla lite med Andreas igen, det är nog fem månader sen tror jag.

En paus från vardagen

Just nu sitter jag på ett flyg mellan Oslo och Stockholm och ser ut på molnen. När jag var liten drömde jag om att hoppa omkring i molnen, som Krambjörnarna. Nu känns det nästan lite sorgligt att jag vet att molnen bara är luft och inte alls sagolika och fluffiga studsmattor.

Jag är på väg hem efter en fjällhelg, ett litet avbrott från vardagen. En födelsedagspresent från bästis Linda, en löparweekend i Jotunheimens nationalpark som Oscar styrt upp. Nu är mina ben stelare än stelast, träningsvärken är bland det värre jag upplevt och jag är skönt trött i kroppen. Mycket klättrande blev det och många sträckor var omöjliga att springa, medan andra sträckor gick att springa om man var lite orädd. Det är inte jag, orädd alltså. Så jag växlade mellan alla tänkbara känslor, rädsla för att ramla, skam för att jag blev efter och sinkade de andra, ilska på mig själv för att jag var feg och ilska på alla stenar, men också stolthet när jag vågade, eufori när vi sprang i total misär med hård motvind, piskande regn och med skorna fyllda av lera och källvatten, och total frid när jag blickade ut över sagolika och mäktiga vyer. Vi tog också en sväng upp på Glittertind, Norges näst högsta berg som mäter 2465 möh – mäktigt. Vi var dock ganska ensamma om att vara där uppe i tights och löparskor…

Jag hann gå igenom många sagor under dessa dagar, bland annat Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Plupp och lämlarna. Andra i sällskapet refererade till Sagan om ringen, Jurassic park och Landet för längesen. Det gav faktiskt ytterligare frid att bära med all packning för fyra dygn i en ryggsäck på 20 liter, liten nog att kunna springa med. Jag trodde inte att det skulle gå och nog skrattade både Rickard och Oscar vid tanken på hur jag skulle lösa det, men i slutändan gick det fint och jag fick till och med plats med bröstpumpen som behövde följa med eftersom lillskrutt inte avslutat mysamningen än.

Det var faktiskt skönt att komma iväg lite, på flera av fjällstationerna fanns det inte alls någon uppkoppling och jag fick ringa från en (dyr) mynttelefon för att få prata med familjen där hemma. Skönt med en paus från Messengergrupper och Facebook, planering, sms och telefonsamtal. Och med undantag för en bortglömd simträning har Rickard styrt upp träningar, skolfoto, föräldramöte och friluftsdag med bravur.

Sen min förstaplats i Kalmar har livet rullat på i racerfart! Skolan har börjat, aktiviteter rullar igång, ideella uppdrag ska styras upp, resa, boende och allt annat ska fixas – ja, det är fullt upp. Jag har också försökt sortera känslor och tankar som varierat väldigt. Någon eufori har det inte varit, trots att jag nått ett mål jag kämpat för i flera år och det kan nog bero på flera saker tror jag. Dels var jag egentligen inte så förvånad själv även om jag ihärdigt försökt intala mig själv motsatsen för att slippa bli besviken. Jag visste att om allt stämde så hade jag kapaciteten och egentligen så hade allt annat än seger varit lite av en besvikelse. Dels så fick tidningen min insats att låta lite som ”Hejsan hoppsan, jag råkade visst vinna” vilket jag blev lite besviken över, jag hade ju faktiskt kämpat hårt för att nå min dröm – men eftersom jag har så svårt att ta beröm och att faktiskt erkänna när jag är nöjd (av rädsla för att låta skrytsam) så var det förmodligen precis så jag förmedlade det när de ringde för en intervju.

Men visst är jag glad! Och det är roligt när folk kommer fram och gratulerar, men jag behöver träna mer på hur jag ska ta emot beröm. Jag ser fram emot att resa till Hawaii (fast just inte att resa 21 timmar med vild ettåring) och det ska bli ett äventyr, men det är mycket att ordna med. Tankarna inför loppet går lite fram och tillbaka, målsättningen är egentligen klar, men som vanligt så försöker jag dämpa även mina egna förväntningar så jag är inte riktigt överens med mig själv. Jag blir också lite ambivalent inför känslorna – ska jag luta mig tillbaka i känslan av att jag kan det här, jag vet hur man gör en Ironman och så får jag ta resten med värmen och klimatet och sådant när jag kommer dit? Eller ska jag läsa på, köpa grejor och försöka att förbereda mig minutiöst? Det varierar… Kanske tur att jag har tre barn som struntar i mina tankar och lever fullt ut i vardagen och inte lämnar så mycket utrymme över. Älskade ungar!

Jag är ju såklart också sjukt tacksam och rörd över alla som hört av sig och gratulerat efter Kalmar, alla klubbkompisar som startat en insamling till mig och Micke och till övriga som vill stötta och sponsra. Det är dock med lite blandade känslor jag tar emot all uppmärksamhet, jag är alltid lite känslig för uppmärksamhet som gäller prestation och måste påminna mig själv om att det inte är mina prestationer som avgör mitt värde som person. Som tur är har jag många omkring mig som påminner om det och jag tror att det är viktigt att tänka på och kanske påminna sig själv och andra om. Men jag tar det lugnt, tränar på och njuter av sensommaren.

Nu är det här ganska känslosamma inlägget slut, när jag får slå av flygplansläget ska jag publicera det för läsning. Tror att det kam vara bra att höra lite om hur det är ”bakom kulisserna”. Ha en fin söndagkväll!

Racerapport Ironman Kalmar, eller – vad var det som hände egentligen?

Varning för jättelångt inlägg.

För ganska precis ett år sen stod jag nere i Kalmar och hejade fram triathleter som tog sig igenom Ironman. Jag hade en 10 veckor gammal bebis i sjal på magen och var glad och stolt över min 6:e-plats i Kalmar Mini Tri ett par dagar tidigare. Planen var att inte köra några långa race sommaren efter, för att slippa känna att jag behövde stressa med träningen om det inte skulle funka med familjen. Det var ganska roligt att heja på, men suget kom efter att delta. Väl hemma igen gick jag in på Ironmans hemsida och fick se att man, om man anmälde sig tidigt, kunde flytta sin start från 2018 till 2019 fram till 40 dagar innan start. Perfekt, då kunde ju det funka som reservplan om jag inte hann träna tillräckligt. Så jag råkade anmäla mig. Det där med att ”råka” har flera stycken haft invändningar mot och hävdat att det är omöjligt att råka anmäla sig till ett lopp där det tar typ en kvart att fylla i alla uppgifter. Jag vet inte det jag…

Men på den vägen var det och träningen gick fint, utan att jag kände att jag stressade. Säsongen har varit fantastisk och nu var det äntligen dags för Ironman Kalmar 2018. Vi reste ner redan på tisdagkvällen för att hinna med lite camping, lugn och ro och kringarrangemang. Det är högst oklart hur vi tänkte med det där med lugn och ro, någon sådan har vi inte sett mycket av sen Vilda Bebisen lärde sig gå… Vi har också en shoppinggalen 8-åring som ville köpa ungefär allt i expotältet och en 11-åring som bara vill titta på Youtube… Sen var det torsdag och fredag och dags för racebriefing, klubbfoto, registrering, provsimning, incheckning och Ironkids. Man är ju så fantastiskt snygg i kön till bike check-in, lydigt utstyrd i välknäppt hjälm och nummerlapp. Ingen tvingade mig ju dock att ha kompressionsstrumpor och shorts så lite extra snygghet har jag styrt upp själv, haha. Apropå kompressionsstrumpor – när påsarna skulle packas på fredagen så trodde jag att jag skulle bli knäpp! Jag var helt säker på att jag hade packat ett par rosa kompressionsstrumpor som jag skulle ha på löpningen, men nu var de borta! Jag letade i säkert trekvart utan att hitta dem. Tills August öppnade kylskåpet i husvagnen för att ta choklad – då åkte strumporna fram där de suttit fastkilade under kylskåpsdörren.

På fredagen längtade jag bara tills det var dags att gå och lägga sig så att det kunde bli lördag. Jag kände mig så väl förberedd som det bara gick, alla förberedelser var klara och nu var det bara dagen D kvar – det var nu allt skulle klaffa.

Jag hade på känn att det skulle kunna bli ett riktigt bra race och jag ville göra allt för att vinna min AG och ta en Kona-slot. Det har jag planerat för i flera år, fast jag hade inte förväntat mig att känna mig i så bra form redan i år. Jag hade inte ens berättat här hemma i familjen om hur mycket jag egentligen planerat, att jag valde ett datum i september istället för oktober för dottern att få gå på Dolly Style-konsert var det väl ingen som hade några särskilda misstankar kring. Ofta har jag ganska högt ställda mål för mig själv, men de är också rimliga och inte ouppnåeliga. Dock så gillar jag inte för mycket yttre press och är dessutom nästan lite skrockfull och vill inte prata för mycket om önskningar, så jag delar inte alltid med mig av mina mål och drömmar.

Jag har oerhört stor respekt för Ironmandistansen, mest för att jag flera gånger haft svårt att få till energiintaget och inte lyckats hålla ihop hela loppet. Det tänkte jag inte råka ut för den här gången och hade förberett mig noga. Och såklart att den sportdrycken som verkligen visade sig funka för mig råkade vara typ marknadens dyraste… Men det fick det vara värt, Maurten visade sig vara en fullträff! Sen är det ändå svårt att veta hur kroppen kommer att reagera och så ska man ju klara sig utan punka och andra teknikstrul också.

Jag somnade skapligt och Eskil ammade nog bara två eller tre gånger på natten så jag fick förmodligen ihop ungefär 5 timmars sömn, och när klockan ringde 03.55 var jag peppad! Tog en lång varm dusch (alltid innan lopp), åt lite och knallade bort till kompisarnas stuga och fick åka med dem in till Kalmar. Ibland när man ska upp så tidigt på morgonen och tävla så brukar jag nästan ångra mig och inte alls vilja tävla, frysa och vara trött. Men inte nu, jag ville tävla! Kollade till cykeln, fick däcken pumpade, fixade lite extra med påsarna och så dubbelkollade jag såklart allt en massa gånger. Åt lite yoghurt, gjorde några toabesök, joggade lite och tiden gick så sakta! I vanliga fall brukar jag känna mig stressad innan start men nu ville jag bara att klockan skulle slå 07.00 så vi fick starta.

Träffade några klubbkompisar som rest ner för att heja, så skönt att få prata lite en stund för nu var jag riktigt nervös! Men inte ”nej jag vill inte-nervös” utan ”nu kör vi-nervös”. Precis innan det började tjockna på i startleden kom Rickard och Irma för en kram och det var härligt. Till slut kom nationalsången, proffsen släpptes iväg, Kentas ”Idag är jag stark” spelades och sen var det dags!

Jag kom iväg bra. Lite småtrångt är det ju alltid men jag klarade mig från de där brutala som försöker simma upp på ryggen på folk. Ut mot första vändning hängde jag bara på strömmen men när vi vände norrut vid yttersta bojen började jag navigera mer. Det var bra för jösses vad folk simmar snett. Jag hade provsimmat dagen innan och tittat ut navigeringspunkter och nu simmade jag mot brofästet – många andra simmade åt alla möjliga andra håll… Jag fick in vatten i glasögonen och det störde mig egentligen inte, men jag var lite rädd att det skulle få linserna att åka snett. Lät det dock vara tills vidare. Jag tyckte att jag simmade helt okej men rytmen stördes en del när folk som upptäckte att de var på väg åt fel håll helt plötsligt bytte riktning och kastade sig in fram för mig och en gång fick jag en spark på ögat. Efter andra vändning började jag känna mig lite ofokuserad men annars flöt det på (haha…) bra förutom att jag fick tömma glasögonen ett par gånger. Eftersom jag känt mig lite ofokuserad räknade jag med halvdan tid, mitt toppmål var under timmen men jag ville åtminstone vara under 1,05. När jag klev upp ur vattnet slängde jag en en blick på klockan som visade 1,01,30 (den officiella tiden blev sen 1,01,23) och det var jag jättenöjd med.

Inte så mycket att orda om växlingen. Lite trångt eftersom de plockat bort tälten och man fixade T1 vid platsen där påsarna hängde, men jag upplevde att alla tog hänsyn till varandra så det gick smidigt. Upp på cykeln och så rullade jag ut. Jag kände mig glad och upprymd, vilken härlig dag!

Det rullade fint och jag cyklade om flera stycken på väg upp på Ölandsbron. Visserligen gäller det ju att inte bränna krafterna för tidigt, men man kan ju inte bromsa sig uppför. Kände mig modig när jag låg kvar i tempobågen hela vägen nedför, har tränat mycket på att våga fart, vind och kurvor. Det var ganska svag vind och det rullade lätt genom Färjestaden och vidare söderut. Jag kände mig pigg, glad och stark. Dock kände jag ganska snart att min sadel inte satt bra, den lutade bakåt och jag fick ont! De första 4-5 milen besvärades jag mycket av det, sen kanske jag blev avdomnad eller något för det blev mer uthärdligt.

Tyvärr såg jag en hel del drafting på cykeln, trist! Fattar inte hur folk kan tycka att det är okej. Jag drack Maurten enligt schema och det kändes jättebra! Längst söderut på banan väntade en glad överraskning i form av ett peppande gäng från klubben, så roligt!

När man vände norrut igen blev det lite blåsigare och lite mer sidvind, men det var fortfarande förhållandevis svag vind. Västerut på alvaret blev det motvind, men jämfört med tidigare år var det lindrigt. Jag körde om en hel del på den sträckan och det kan nog vara en fördel att vara ganska liten och inte fånga så mycket motvind. Men jag blev också ombord av ett par stycken och just när jag blivit omkörd och inte hunnit falla tillbaka så kom en mc upp jämsides med mig och domaren som satt bakpå påminde om 12 meter. Det kändes lite onödigt eftersom jag var på väg att falla tillbaka och det hade gått typ tre sekunder efter omkörningen, men tycker ju att det är jättebra att domarna gör sitt jobb så det var väl egentligen inte så mycket mer att orda om. Om det inte hade varit för att jag inte kunde släppa det. Fick jag ett kort? Tänk om jag fick det utan att fatta och så skulle jag bli diskad för att jag missade att stanna i straffbox. Tankarna malde på i några mil tills nästa mc-domare dök upp. Jag vinkade till mig motorcykeln och förklarade mina bryderier varpå domaren intygade att det var helt lugnt, jag hade inte fått ett kort om inte domaren tydligt visat det. Det lugnade mig, nästan helt i alla fall.

Tillbaka över bron och in för vändning, det var galet mycket folk som hejade och jag körde med ett glatt leende.

Då var det dags för fastlandsloopen och jag kände mig fortfarande fräsch, idag var det roligt att cykla! Stannade till helt kort i privata langningen och fick en extra flaska av Oscar och August som stod där och trampade vidare. Det var lite blåsigare nu men jag tyckte även att fastlandsloopen gick bra, trots att det är lite knixigare och svårare att hålla uppe tempot. Jag hade egentligen ingen dipp på cyklingen och det gick jättebra att få i mig energin. Jag sög i mig så det hade räckt även om cyklingen tagit en timme längre än den gjorde. Hela cyklingen kändes väldigt kontrollerad, jag var supernoga med att inte ligga för högt i puls eller dra på mig syra och ändå gick det ganska fort för att vara jag. Slutade på 5,22,50 och det hade gått att trycka på lite till.

I T2 tog jag mig tid att byta till kompressionsstrumpor – de rosa ni vet. Stack ut på löpningen väldigt spänd på hur kroppen skulle kännas. Den kändes bra! Benen var pigga, ingen yrsel, inget illamående. Första löpvarvet var nästan ren njutning, så roligt.

Jag tryckte i mig gel enligt schema och höll på att kräkas varje gång, det är så äckligt! Överallt hade jag klubbkompisar som hejade, de är helt underbara. Gick ut på andra varvet, nu började jag bli lite trött men det kändes fortfarande bra. Vid ungefär 20 km hände plötsligt något mycket obehagligt. Jag blev, utan förvarning, helt kall i huvudet och armarna, precis samma känsla som jag får när jag svimmar. Har aldrig svimmat vid ansträngning men brukar göra det bland annat när jag har feber eller är magsjuk så jag har varit med om det ett gäng gånger. ”Är det nu det slutar?” ”Visste att det gick för bra för att det skulle vara sant”. Jag fick lite småpanik men försökte hålla mig lugn, pumpade med händerna för att öka cirkulationen, tog en salttablett samt stjälpte i mig extra mycket cola och vatten vid depån som låg bara ett par hundra meter längre fram. Svimningskänslan avtog men jag hade blivit lite skrämd så efter detta stannade jag till och tog cola och vatten vid varje depå och lät tempot sjunka en aning. Bättre att komma i mål. Efter två varv på löpningen var jag jättejättetrött och hade en rejäl dipp. När jag passerade träbron stod mina klubbkompisar Clas och Cissi där och någon av dem ropade att ”ingen ser så lätt och stark ut som du!”. Jag vet inte om de menade det eller om det bara var för att vara snälla, hur som helst så hjälpte det massor. Jag fick mycket pepp längs löparbanan alla varven så jag ska inte bara nämna de två, det var så många som lyfte mig framåt med sina rop och jubel. Ute på Ängöleden stod Robban och Kina och peppade vid varje passering och så var det Dala, Sandra, Jens, Nina, Jeanette, Stefan, Moa, Tim, Lina och hennes och Mickes föräldrar, Madde, Klas föräldrar, Christina och Andreas, klanen Steen/Fursjö, alla barn, föräldrar, min familj, Oscar och alla andra vänner, bekanta och icke bekanta som hejade och var helt underbara. Sista varvet var ju inte kul, men jag tog en kilometer i taget mentalt och när jag passerade 30 km så kunde jag ändå tänka att det bara var 12 km kvar. Man är väl inte supersmart efter nästan en hel Ironman men där någonstans började jag inse att jag kunde klara mig under 10 timmar. När det var 3 km kvar var jag verkligen tvungen att besöka en Baja-Maja och då var utmaningen att försöka undvika att få ett blodtrycksfall när jag stannade, men det gick bra. När jag fick det sista varvbandet precis innan 40 km-markeringen var jag så otroligt trött, men det var en härlig känsla att kunna börja räkna ner de sista meterna. Allra sista biten fick jag lite extra krafter och kunde gå i mål med ett leende.

Sen var krafterna slut och jag låg helt utpumpad på röda mattan. Man brukar alltid få en funktionär som tar hand om en i mål, men de missade mig. Efter en stund försökte jag vackla mig iväg till athletes garden men det gick inte så bra och det slutade med att en funktionär bar mig i famnen till sjukvårdstältet – sjukt pinsamt. Där möttes jag av en sträng sjuksköterska som inte alls hade samma åsikter som jag. Hon tyckte till exempel att jag skulle sitta på en bänk och dricka saft, äta chips och andas lugnt i ”fyrkant” medan jag var lite mer inne på att rulla ihop mig i fosterställning. Efter någon timme var vi mer överens, men det var inte jag som fick min vilja fram…

Jag vann min klass! Helt galet – sub 10 timmar, 1:a i min klass och direktkvalificerad till Kona. Mitt livs prestation, efter att ha klämt fram tre barn då förstås. Jag tror inte att det har sjunkit in än, men jag är såklart jättenöjd.

Bilderna i inlägget är tagna av Andreas Assermark, Roger Culmsee, Sandra Eriksson och Oscar Ek.

Och är det någon som har tips på sponsorer så får ni gärna hojta till – det är just ingen lågbudgetresa att resa till VM…

Flen Triathlon

Det är ju kul att tävla så vi slog till på ytterligare ett litet race. Flen Triathlon, bara en halvtimmes bilfärd hemifrån och dessutom ett mycket välarrangerat och trevligt lopp. Finbesök från Mölndal och att loppet vimlade av Julitadeltagare gjorde att dagen inte kunde blivit så mycket bättre.

Linda och jag skulle köra deras sprint (egentligen mer som en motionssprint då simningen bara var 400 meter) och så skulle August och Iselin köra supersprinten (samma simning men halva distansen cykel och löpning). Jag tyckte nog att vi var där i god tid, men jag är nog mer van att förbereda mig själv för lopp och inte anpassa mig efter två totalt ostressade 11-åringar. Att cykla banan, äta matsäck och sedan gå ett varv på löpbanan tog evigheter och till slut blev jag lite stressad. Visserligen var det ingen stor tävling, men det är prispengar till segraren och det satsade jag på, så jag ville gärna hinna värma upp. Det hann jag och jag hann börja huttra och hacka tänder också innan starten, det var utan våtdräkt för tävlingsklassen. Damerna startade 5 minuter tidigare än herrarna och det var riktigt skönt att slippa trängas i starten. Jag fick en bra start som man kan se på bilden (Jag längst fram med gul mössa) och nej, jag tjuvstartade inte.

Jag ledde hela simningen som gick stabilt, fick dock ett par kallsupar då det var lite blåsigt och vågigt. Det var riktigt kul att vara allra först upp ur vattnet, något som inte händer mig när vi startar tillsammans med herrarna. Hyfsad växling men inte supersnabb och så ut på cyklingen. Linda var tvåa efter mig och målet blev att försöka hålla undan efter henne på cykeln.

Jag ville också försöka hålla undan för starka Ida Larsson som var tredje tjej. Cykelbanan är en 5 km-bana med vändpunkt efter halva, man vänder alltså två gånger per varv och kan ha full koll på alla andra tävlande. Jag försökte heja och peppa alla klubbkompisar och speciellt de som tjoade på mig, men eftersom man mötte de flesta åtta gånger gick det ju inte att ropa hela tiden. Linda knaprade in lite på mig men jag lyckades hålla henne bakom, Ida och jag körde ganska jämnt. August tuffade på, han fick starta med damklasserna då han var enda killen i supersprint.

Jag blev inte ikappåkt av någon i herrklassen heller, det var också lite av ett mål. Ut på löpningen var det lite ensamt första varvet, men på andra varvet hade även herrarna kommit ut på löpbanan så då blev det lite mer folk. Jag lyckades hålla 3,56-tempo och gick i mål 4 minuter före Ida som blev tvåa. Min tid blev 1,01,54 – drygt 5 minuter bättre än förra året när Eskil bara var 9 veckor.

Min energiska 11-åring försökte sedan tjata sig till att få cykla hem, men jag släpper inte ut honom ensam på landsväg i 3 mil och själv ville jag bara hem och vila då det blivit dåligt med sömn på natten. Till slut enades vi om en kompromiss och han fick cykla sista milen hem där det går att köra på cykelbana hela vägen.

På kvällen blev det kräftskiva och på söndagen barntävling i Motala – en helg med extra allt.


Nu rullar vi mot Kalmar med husvagn, ungar, cyklar och allt.

Augusti är en racetät månad

Ja, det är ofta mycket lopp i augusti, både små och stora. I lördags var det ju som sagt simtävling och sedan dess har jag hunnit med även ett swimrunrace och att springa en kvartsmara. Katrineholm Swimrun arrangerades av båda ”mina” klubbar; Julita Triathlon och Katrineholms Simsällskap och i år deltog jag – förra året var jag funktionär med liten Eskil i sjal på magen. Jag blev tillfrågad om att delta av en tjej jag inte kände innan tävlingen – eller egentligen så frågade hon inte mig personligen utan gjorde en efterlysning. Nu är jag väldigt glad att jag hakade på, för vilken jättetrevlig ny bekantskap! Under loppet var jag den lite starkare men det gjorde mig inget alls – jag tyckte det var kul att få peppa och stötta. Vi hade ett riktigt roligt race och att det sen räckte till en andraplats i damklassen var ju extra kul.

Foton: Sara Larsen, Andreas Assermark, Patricia Blomqvist

Det passade mig rätt bra att det inte blev ett lopp på maxbelastning eftersom jag, två dagar senare, hade en kvartsmara på schemat. Dagen efter blev dessutom vilodag för mig men inte för barnen, de körde Maxitrampet, ett mtb-lopp. Superduktiga och även om det inte var någon tidtagning och inte en tävling i egentlig mening så var August mycket nöjd (och helt utpumpad) med att komma i mål som tvåa i klassen 10-12 år.

I tisdags var det dags för årets upplaga av KK-joggen och vädret var soligt och väldigt varmt (surprise den här sommaren…). Först ut var barnloppen och jag hade fullt upp med att heja på alla barn jag kände igen – för det var många! Mina egna barn var glada och nöjda med sina lopp – skönt! Jag är också nöjd med mitt lopp, men jösses vad trött jag var. Målet var att vara under 40 minuter på milen, men att inte bli för besviken om det inte gick – jag tycker att det är en tung bana och så var det ju väldigt varmt. Men det lyckades – med råge! Jag passerade milen på 39,21 och gick i mål på 41,25 tror jag. Sista 4 kilometerna var benen som timmerstockar, men även om jag fick kämpa lite med det mentala så är jag riktigt nöjd med pannbenet – skönt!

Jag kom på 7:e plats i damklassen och blev bästa lokala dam.

Nu har jag haft lite cykelfokus, igår tränade jag lite vind och kurvtagning och idag har jag tagit hand om min cykel – det är den inte van vid. Nu är den skinande ren, vilket man inte kan säga om Rickards tandborstar. Han undrade lite stillsamt varför jag var tvungen att rengöra växlar och kedja med just hans tandborstar, men det var ju inte så konstigt för de var störst. Jag har även bytt ut lite gulnad skyddsplast och fixat lite smått och gott. Upptäckte att den skulle må bra av lite ny styrlinda också så det ska införskaffas imorgon.

På lördag är det race igen!

Mot Kalmar med stormsteg

Nu är det bara två veckor kvar till Ironman Kalmar, ja nästan lite mindre för om två veckor hoppas jag innerligen att jag gått i mål, har duschat och ligger i sängen och summerar dagen. Eller så kanske jag hoppas vara så fräsch att jag faktiskt orkar vara kvar och titta på Heroes Hour, sista timmen innan målet stänger. Hur som helst, jag tänkte summera och filosofera lite inför loppet här.

Jag känner mig lugn. Jag har gjort det jag kan i förhållande till hur min livssituation är just nu och hur min kropp känns. Min träning har rullat på och jag har förbättrats. I snitt har jag tränat ca 8,5 timme/vecka sedan nyår, vilket kanske låter lite, men jag tror att det varit precis lagom för just mig. Nästan alla lopp jag kört i år har jag persat på och känslan har varit bra, när jag har tränat har jag kombinerat att fokusera på positiv känsla och att ha kul samt att köra välplanerade pass. Jag tränar i stort sett bara på känsla och följer inget program, men jag känner mig trygg med det. Under vintern fick jag dock hjälp med lite förslag på trainerpass av min kompis Oscar. Att jag sen bara valde ett pass som jag körde varje gång är ju en annan sak, men det hjälpte mig ju att bli starkare i alla fall . Jag har också tränat och planerat en hel del på den fjärde grenen i triathlon – energiintaget. Ska bli spännande att se om det funkar.

Våren och sommaren har varit fantastisk för min del. Många har klagat över värmen men jag, som fryser så lätt på cykeln, har varit supernöjd med att få cykla alla pass i ljumma vindar och solsken. Återstår att se vad Kalmar och Öland bjuder på för väder om ett par veckor – kanske har höstvädret kommit då?

Igår fick jag äntligen träna med Andreas igen, så kul! Vi sprang en mil i skogen och avslutade med bad. Det gick fort de första kilometerna men jag pinnade på för att inte sinka Andreas när han nu hunnit komma i så bra form. Sen visade det sig att han gjorde samma sak… Då saktade vi ner lite.

Idag har vi haft en fin dag när Linnéasimmet avgjordes här i stan. August började med att komma 3:a i herrklassen på 500 meter, han var så duktig. Sen tog jag hem segern i damklassen på 1000 meter och var faktiskt totalt 3:a i mål av 39 deltagare. Det kändes riktigt bra och jag fick en mycket bra start, nästan så att jag blev lite snopen när jag inte hade fler framför mig vid första bojen. Vi avslutade med att ställa upp med ett ”mamma-lag” i lagkappen på 3 x 200 meter och utmanade våra barn, jättekul.

Imorgon ska jag köra swimrun, det blir ett äventyr!

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.