Gravidträning – upp som en sol och ner som en pannkaka! 

Först vill jag tacka så mycket för alla fina kommentarer och gratulationer efter mitt förra inlägg om Ärtan. Jag är helt överväldigad över responsen från flera hundra personer, jätteroligt! Jag funderade länge innan jag valde att lägga ut det helt offentligt, men är nöjd och lättad i efterhand. Det blev ett problem att ha ont i ryggen av att hålla i magen på jobbet, att inte vilja gå och simträna (för att inte tala om att ha hand om mina barngrupper i simklubben) för att jag kände mig obekväm i min kropp och att undvika gemensamma träningar med klubben för att jag inte ville berätta varför jag inte är lika stark och snabb som jag brukar. Nu känner jag mig mycket lugnare, även om det är en tuff utmaning att inte ha kontroll över min kropp. Det har jag fått erfara den senaste veckan, minst sagt. Det är liksom bara att hänga med i svängarna, säger kroppen att den vill ha energipåfyllning så är det bara att lyda – oavsett om jag vet att den är tankad med både energi och vätska. Struntar jag i signalerna blir jag dålig; skakig, illamående och matt och det är inte behagligt. Någon skrev till mig att det var förståndigt av mig att ta det lugnt nu – det är inte förståndigt utan helt enkelt så att jag inte har något val. Jag skulle gärna skutta runt i skogen, men när jag blir helt utmattad av att åka till affären så är det inget att göra.

Dagen efter att jag ”outade” Ärtan här på bloggen gick det så bra att simma! Jag var helt yr av trötthet innan och fick sova en timme på soffan för att orka ta mig iväg, men när jag väl var där kändes kroppen stark och pigg – så härligt! I tisdags var jag med på klubbens löpträning och det var jätteroligt! Jag trodde aldrig att jag skulle ha roligt trots att jag joggade vid sidan av när de andra gjorde spänstövningar och hopp, att jag sprang intervallerna i joggingtempo med små steg för att inte belasta bäckenet för mycket och att jag faktiskt inte ens tog tid. Jag var glad över att våga vara med och hade roligt trots annorlunda förutsättningar, kul!

Sen vände det tvärt. Skulle cykla lite mtb i onsdags, jag cyklar bara grusväg så det är ingen teknisk körning. Det var en mardröm! Jackan klämde över magen, jag mådde illa, kände mig svag, blev alldeles för flåsig och ja – det var inte roligt och mest en plåga. Jag cyklade inte långt, men var däckad efteråt och hela torsdagen (sämsta arbetsdagen på länge, tur jag har fantastiska kollegor som sopar upp spillrorna efter mig). Tror kanske att kroppen kan palla tre pass i veckan, men två dagar efter varandra funkar inte. Nu har jag varit så trött så jag orkar inte bli rastlös av att inte träna, det är en ovan känsla, så det är inte ett jätteproblem – men det är konstigt att inte få känna sig stark och pigg.

Ärta med makt över mamma 

Jag tyckte att jag var mer flåsig än vanligt på årets Lidingölopp. Så fort det gick uppför hamnade jag i syraskuld, inga stora skillnader men ändå annorlunda mot hur det brukar kännas. Så har det liksom bara känts vid ett par andra perioder i livet, men nej?? Tänkte inte så mycket mer på det, förrän några dagar senare när jag stod vid almanackan i köket och fyllde i lite datum – när borde jag egentligen haft mens? Hmm…

Ett par dagar senare hade jag facit i handen:

Alltså, det var ju planen – men barn planerar man ju inte riktigt, de kommer inte på beställning. Men den här gången hade vi visst obeskrivlig tur, något som jag haft svårt att ta in. När folk har frågat vad jag ska köra för tävlingar nästa säsong har jag lite halvt skämtsamt sagt (inte till alla, men de jag känner lite mer) att då vill jag ha en bebis. Jag vågade inte i min vildaste fantasi våga tro att det faktiskt skulle bli så, men som det ser ut nu blir det så.

Nu är jag i vecka 13, idag var vi på ultraljud och KUB-test och fick se en sprattlade liten krabat som verkar må hur bra som helst. 

Än så länge kan ju mycket hända, men det har ju börjat bra. I alla fall för lilla Ärtan, mamman mår desto sämre tyvärr. Jag har mått väldigt illa mina tidigare graviditeter och den här verkar följa mönstret. Nu har jag fått medicin, men fortfarande mår jag illa mest hela tiden – det som lindrar bäst är att äta och jag har nog ökat en hel del i vikt tyvärr. Fogarna känns av lite till och från och det är ju sådär kul, dessutom har jag haft magkatarren from hell och varit så sjukt trött! Att säga att jag känner mig lite obekväm i min kropp är en underdrift. Den här lilla Ärtan har makt över sin mamma, jag gör inte som jag vill. Helst ligger jag på soffan och mina vanliga cirka 6 pass/vecka har krympt till 2-3 pass – i bästa fall. Tempot hålls också nere och fortsätter ni följa den här bloggen får ni följa en idrottare som inte kan köra på precis som vanligt och som typ kör Vasaloppet i vecka 30. Ni får istället följa mig, som ska vänja mig vid att inte bestämma över min egen kropp, som försöker tänka att all träning som blir av får vara plus istället för att den träningen som inte blir av är minus.

Ungefär det första som hände efter att jag fått veta att jag var gravid var att jag kraschade rejält med cykeln och det var ju lite läskigt såklart, tur att bebisen är så pytteliten och väl skyddad då.

Min chef har vetat om det jättelänge och är rätt så fantastisk. Det kan ju inte vara superkul att anställa någon som omedelbart blir gravid, men bara glada miner och omtänksamhet från henne, sådant betyder ju mycket!

Kasta sten i glashus

Förra helgen var det riktigt blåsigt och det kom snöblandat regn på tvären. Mitt Facebookflöde svämmade över av kortärmade trainerbilder och jag fick lite lust att retas så jag skrev ett inlägg (med många smileys) om att det var det här vädret som skulle skilja agnarna från vetet och så gav jag mig ut på en tre timmar lång mtb-runda. Bara det faktum att inlägget skrevs av hon som helst inte tränar före klockan 10 på helgmornar och som gärna går upp lite tidigare från simträningen för att hinna basta gjorde ju inlägget lite vanskligt, att jag sedan vaknade upp med feber dagen därpå gjorde ju fiaskot komplett ;-). Men det bjuder jag på. Dessutom cyklar jag ju hellre ute för att det är så förbannat tråkigt att cykla trainer så det är ju inte så att mitt pannben är tjockare för att jag cyklar ute…

Hösten blev kort i år – jag badade fortfarande i sjön i mitten på september och sedan kom första snön i början av november. Annorlunda, men charmigt också. Den här helgen blir det nog dock ingen utecykling då snön är på väg bort och vägarna glashala. Har visserligen dubbdäck på både crossen och mtb:n men jag har ändå svårt att koppla av och då blir det ingen bra träning. Kommer få min beskärda del av halkan senare i vinter gissar jag, men den här helgen hoppar jag eftersom det ser ut som att snön helt ska regna bort i mitten på veckan.

Förra veckan var jag på Annas begravning. Det var överfullt i kyrkan, det var oändligt sorgligt, hjärtskärande och fel men samtidigt en oerhört vacker och kärleksfull stund. Det låter säkert klyschigt, men ända sedan hon fick sitt cancerbesked har jag haft en annan mening i min träning och mina prestationer. Det har varit lättare att acceptera dåliga dagar och lopp där jag inte var nöjd med tiden och känslan – för jag har tacksamheten över min friska kropp som låter mig göra det jag älskar. Naturligtvis går det inte att vara tacksam 24/7 för att man är frisk, men jag har på ett annat sätt kunnat uppskatta mjölksyran i benen i en uppförsbacke för den talar om för mig att kroppen kan och vill. 

Det kan ju bli tjatigt på hösten 

Det blir inte så många inlägg här, men det kan ju lätt bli lite tradigt att läsa samma saker om och om igen i en blogg. För ska jag skriva om träning så skulle det bli så, för nu är det höst och jag simmar, springer distans och cyklar mtb eller cross. Ibland skiner solen men mest är det ruggväder – cykling på grusvägar är skönt oavsett tycker jag. Trainer är inte min favorit och än är det lite för tidigt tycker jag – jag vill vara ute!

Jag hittar en och annan ny väg, ser en hel del djur, har för det mesta på mig för mycket kläder och är alltid jättekissnödig när jag kommer hem. Mer spännande än så är det inte. Inga fler vurpor heller tack och lov.

På simträningen häromveckan gick brandlarmet precis när vi skulle börja simma. Utrymning och helt plötsligt var jag lite misstänkt eftersom jag varit i rummet där larmet visade sig startat sist. Efter en halvtimmes tjutande lyckades de stänga av larmet och vi fick börja simma. Inget mer spännande på den fronten heller.

I övrigt ägnar jag mig åt att försöka sprida vår härliga sport till barn och ungdomar. Vi kör träning och har ni barn som gillar triathlon – boka in midsommarhelgen för då blir det tävling här i stan. Midsommardagen är det disco för barnen och dagen efter är ägnad åt Tri4fun-tävling. Missa inte det!

Vad har hänt sedan sist då?

Luften gick ju såklart ur mig efter det sorgliga beskedet om Annas bortgång. Så orättvist och ledsamt, tänker väldigt mycket på henne och hennes familj. Men även om min tillvaro tillfälligt vändes upp och ner så fortsätter ju mitt liv ändå, på ett sätt som om ingenting hänt eftersom min familj inte kände Anna. Ibland kan jag få skuldkänslor av att göra roliga saker när jag vet att andra har det tufft, men jag tror att det är viktigt att man tar vara på sitt eget liv och sina nära och kära lite extra om man känner så. 

Jag tränar på och försöker njuta av hösten mellan barnens alla aktiviteter och föräldramöten. Härom veckan lyckades jag med att göra min allra första cykelkrasch. Jag har glidit ner i diket med min mtb en gång när det var massor av snö och jag har vält med den någon gång i en brant uppförsbacke i skogen – men nu fick jag till en rejäl vurpa på crossen. Jag tappade helt kontrollen på styret och både cykeln och jag flög. Lite omtumlande men som tur var så klarade jag mig undan med skrapsår på höften, blåmärken här och var samt ett par stukade fingrar.

Det glädjer mig att jag har längtat efter cykelträning trots kalla vindar, det är riktigt skönt med höstcykling och jag börjar kanske gilla cykling på riktigt nu?

Simningen går bra och ÄNTLIGEN är det färdigt med renoveringen i damernas duschrum så man slipper gå i badkläder och frysa genom korridoren och entrén. Som jag har längtat, det tog ju bara nästan ett halvår… Tyvärr är vattnet kallt i de nya duscharna och bastun stängs av för tidigt så jag får väl författa ett litet brev till chefen för simhallen, men annars är det bra.

Just nu befinner jag mig i Uppsala på kurs och som vanligt har jag bokat in mig på hotell Börjegatan hos Lindakatarina och Oscar. Sov här i måndags också när jag var med min pappa till sjukhuset ett par dagar. Linda och jag gick och simmade på kvällen och det kan ha varit mitt mest ofokuserade simpass ever. Halva passet ägnade jag åt att trampa vatten (eftersom jag inte bottnade någonstans) och försöka få ordning på min badmössa som åkte av hela tiden – den har väl aldrig åkt av förut?! Simglasögonen immade igen och den andra halvan av passet simmade jag och funderade över att man inte kan säga ”ända in i kaklet” i den bassängen eftersom det inte fanns något kakel bara typ, cement. Jag frös inte i alla fall för det måste ha varit ett par grader varmare i den bassängen än hemma i Katrineholm. Imorgon bitti ryktas det om att det ska bli simning igen – det blir tidigt eftersom min kurs börjar klockan 9. Det ska bli skönt när kursen är slut imorgon för då har jag fått ihop alla tre stegen för att bli certifierad Tri4fun-ledare och det har banne mig inte varit lätt eftersom massor av kurser blivit inställda i sista stund. Men nu så – en dag kvar och sen är jag klar!

August simmar Swim of Hope 

Den här nioåringen simmar för att samla in pengar till Barncancerfonden på måndag och nu söker han sponsorer. Man kan välja att antingen sponsra med en fast summa, till exempel 200 kr, eller så kan man betala per simmad meter – till exempel 20 eller 50 öre. Han simmar en timme och förra året hann han 1950 meter på den tiden. Vill du ställa upp? Hälften av pengarna går till Barncancerfonden och hälften till simklubben. Kontakta mig med en kommentar eller ett mail på marie_sandberg_81@hotmail.com

Saknad

Den här dagen är en tung dag. I morse fick jag ett meddelande som jag fasat för. En triathlonvän berättade att hans fru, en kär triathlonvän och fantastisk människa, stilla somnat in i natt. Världen stannade upp och jag slogs ännu en gång av hur grymt och orättvist livet är. Tre barn har förlorat sin mamma, en man har förlorat sin hustru och andra har mist sin vän, syster, dotter, kusin, kollega, tränare. Jävla skitsjukdom! Fuck cancer! Jag har gråtit men jag har också fyllts av värme och tacksamhet för vilka fina människor jag har runt omkring mig. Som folk skriver, himlen har fått en stjärna till. Men jag VILL INTE ha fler stjärnor på himlen. Den får gärna vara stjärnfri i så fall.

Bloggtrött? Och ja, ett Lidingölopp också.

Jag har bloggat på olika sidor i ungefär nio år och under den tiden har blogg efter blogg jag följt lagts ner eller runnit ut i sanden. Trots det har jag hängt i, jag gillar att blogga och har inte känt något tvång att skriva. Men nu upptäcker jag både lite nu och då att det runnit iväg lång tid mellan inläggen. Är jag bloggtrött? Tror inte det egentligen, det är liksom bara resten av livet som kommer ikapp ibland så jag inte hinner. Och även om jag skriver för att jag gillar det så vill ju jag såklart att folk ska få ut något av att läsa också och emellanåt velar jag vad jag skriva om. Vad vill ni läsa? Bara om träning? Om träning och familjeliv? Om åsikter och grubblerier? Förresten, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för avsaknaden av svar på kommentarer! Upptäckte nyss att det ligger massor av kommentarer som väntar på granskning, de brukar dyka upp som notiser i mailen men har inte gjort det. Ska godkänna dem direkt när jag går in på sidan via datorn nästa gång. Tack för att ni tar er tid att lämna några ord!

Det blev ju ett Lidingölopp förra helgen och det var kul! Men så himla dammigt, det hade ju inte regnat på evigheter så banan var superdammig, vi sprang fram i ett stort moln av damm – ungefär som en buffelhjord på stäppen (eller är det savannen?). Efter 2 km var jag så torr i halsen att det sved och det sved även duktigt på knäna av all Linnex. Det var i och för sig all smärta jag hade, i knäna gjorde det inte alls ont och tånageln hade jag tejpat fast med kinesiotejp så den gjorde sitt jobb. Det märktes ju såklart att mitt senaste långpass var maran på EM i Polen (24 juli…) och jag blev väldigt trött i benen, men i övrigt var kroppen med på noterna. Jag hade just inga tidsmål och brydde mig inte så mycket om placering heller, därför var det helt okej att jag var tvungen att gå lite i både Grönsta-, Abborre- och Karinbacken sista milen. Kom i mål på 2,22 och det är ingen supertidigt men jag var efter förutsättningarna nöjd! Och smutsig, jag var helt svart på benen (för att inte tala om hur jag såg ut i näsan…).

Efter loppet blev ett traditionsenligt besök på Eriksdalsbadet där en nöjd tjej bärgade två simmärken. 

På söndagen sprang barnen och båda var nöjda med sina lopp.

Min nagel då? Jo, den åkte ju såklart av med tejpen, men jag har snart en ny.

Senaste veckan har jag ägnat mig lite åt att förundras över trångsynta människor som helt uppenbart saknar förmåga att föreställa sig andra människors situation – kan bli en del pinsamt dåliga diskussioner då. Ganska skrämmande hur stort utrymme vissa får (tar?) i media och sociala medier utan att egentligen ha så mycket på fötterna för sina påståenden. Men mer specifik än så blir jag tyvärr inte idag…;-) 

I övrigt blir det inte supermycket träning just nu. Av flera skäl – dels har jag inte hunnit då det varit mycket annat och dels så tycker jag att det är bra med en period där inte all träning behöver vara specifik och strukturerad. Just nu vill jag bara åt rörelseglädjen och jag tror att man (jag?) mår bra av en säsongsvila som inte behöver betyda att man ligger på soffan hela tiden, men där man vilar sig lite från krav och hårda pass och bara kör det man är sugen på. Men det är bara min personliga åsikt som inte är uppbyggd på forskning.

Ett underbart Höstkalas och nagellösa tår

Gissar att jag inte är ensam om att ömsa tånaglar lite då och då? Tror många långdistansare råkar ut för det. Mina ”pektår” är längre än stortårna och alltså rätt utsatta för tryck. De naglarna tappar jag minst en gång per säsong och nu är båda lösa. Det gör inte ont, det är mer ett estetiskt problem med blå naglar och sen att det inte finns några naglar att måla nagellack på. Konstigt nog brukar det inte göra ont att gå utan naglar ett tag heller, men de brukar nog ramla av lite senare på hösten så jag har aldrig provat att springa ett kuperat Lidingölopp på 30 km nagellös. Hade hoppats på att naglarna skulle sitta kvar tills efter imorgon, men nu är den ena som en sådan där jättelös tand så det är tveksamt. Eller vad tror ni?

Hår på stortårna har jag också.

Och här slutade visst inlägget när jag publicerade – får göra ett nytt försök för det var mycket längre från början. Annars blir ju rubriken märklig.

I lördags ordnade våra vänner Micke och Lina Höstkalaset som innehåller Lovas Lopp för barn upp till 13 år, Linas Mil som går på både asfalt, grus och skogsstig, en hinderbana som heter XL Challenge samt en fest på kvällen med massor av god mat och där alla barn lekte med varandra ute i mörkret med ficklampor. Micke och Lina är oerhört bra på att arrangera och tillsammans med strålande sol och massor av glada, trevliga människor blev det en fantastisk dag! Jag vann Linas Mil och därmed också toursegern i Julita Triathlons tävlingstour och fick kliva överst på pallen två gånger. Jag hade också hand om uppvärmningen för barnen och så var jag funktionär och fanclub på XL Challenge. Här kommer lite bilder från min mobil tagna under dagen. 

Bilderna på min målgång är tagna av Sara Larsen. 

Följande bilder är tagna av Andreas Assermark. Vi har det lyxigt i klubben med två fotografer.


Knäet var ordentligt insmetat med Linnex och sved på som attan. Egentligen gillar jag bättre mina produkter från Medevisalvan men nu var jag ute efter den där avledande brännande känslan. Och det var det enda som kändes, knäet skötte sig fint! Vi får väl se vad det tycker om 30 km Lidingölopp idag. Jag har sagt att jag ska bryta om det gör ont – men det är ingen som tror på det…

Mens, idrott och tjejkroppar #mensendå

Aftonbladets Sportbladet har just nu en artikelserie om kvinnors kroppar och besvär med mensen. De har intervjuat 301 elitidrottande kvinnor om hur deras kroppar påverkas av hormoner och mens. Mycket bra att detta talas om tycker jag! Har läst en del nedlåtande kommentarer till artiklarna och det är synd. Kommentarerna är från både tjejer och killar och jag tycker mig ana en svårighet med att sätta sig in i andras situation eftersom de tjejer som kommenterar negativt inte verkar lida av några som helst problem och därför inte kan förstå varför det hela måste diskuteras. De killar som lämnat trista kommentarer tycker att det inte är något att skriva om, att alla tjejer har mens och alla tävlar mot andra tjejer och att förutsättningarna därför är lika, någon föreslog att det vore bra med en artikelserie om pungkramp istället… 

Jag tycker att det är jättebra att det skrivs om det här! Och för er som inte listat ut än vad detta inlägg kommer att handla om så kan jag varna känsliga läsare nu – det kommer att handla om mens. Om kroppsfunktioner, om hygien och om hormoner. Om blod.

Man blöder när man har mens, men jag vågar påstå att det finns fler problem än själva blodet och just det kanske inte ens alltid är ett problem. Men hur kul är det att vara en 12-årig simmare som måste stå över träningen en vecka i månaden för att man inte klarar av att använda tampong? 

Jag kan tycka att kroppen och hormonerna ställer till det en hel del och dessutom kan rent praktiska detaljer ställa till det. För hur byter man tampong på ett fräscht sätt på en tävlingsplats där det bara finns bajamajor och ingen möjlighet att tvätta händerna varken före eller efter toalettbesöket? Vissa preventivmedel kan minska mensen eller till och med få den att försvinna, men långt ifrån alla mår bra av dessa tillsatta hormoner. Emma Graaf är en av de intervjuade i Sportbladets granskning och hon har även skrivit ett väldigt bra inlägg om detta på sin blogg. Själv är jag rätt säker på att mina p-piller ställde till en hel del problem förra säsongen trots att jag tog dem för att få lite jämnare hormonnivåer och få så mycket PMS. I år slutade jag helt sonika med dem vilket visserligen gör att jag inte har en aning om när jag ska få mens, men jag känner igen mim egen kropp igen. Den här säsongen har jag haft en riktigt bra känsla på i stort sett alla lopp – en slump? Kanske, men jag tror inte det. Men symtomen innan mens är tyvärr samma varken jag äter p-piller eller inte. Huvudvärk, ”tjockkänsla”, dåligt humör, magbesvär, ont i höfter och rygg. Värken försvinner med värktabletter, men det ska man ju verkligen inte ta i samband med träning och tävling! I synnerhet inte Ipren och liknande som kan ställa till trubbel med vätskebalansen och i värsta fall orsaka tillfällig njursvikt och då väljer jag hellre värk i höfterna.

Det dröjer nog innan vi har en bra lösning på problemet, för ett problem är det ju även om det ju såklart är fantastiskt att kvinnors kroppar kan bära barn. Men så länge så kan vi göra mycket genom att vara öppna med detta som faktiskt är naturligt, att prata med våra unga idrottande tjejer om kropp och pubertet, att se till att det inte blir tabu och något äckligt.

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.