Sala Silverman – racerapport

Just som det kändes som att både sommaren och säsongen var slut kom sommaren tillbaka och SM i Sala var inplanerat sedan länge. Tyvärr hade barnen bara klarat tre dagar i förskola och skola innan de fick feber, halsont och snuva – och naturligtvis blev jag också smittad. I onsdags låg jag och Irma i varsitt soffhörn och snorade ikapp, då kändes det ganska tröstlöst inför loppet men redan på kvällen var jag piggare och kunde provrulla min nya cykel ett par mil. Min älskade vapendragare P2:an har fått en ny ägare och jag ska rulla Specialized Shiv framöver. En begagnad med lite vassare komponenter utan så himla mycket pengar mellan, en sprillans ny cykel finns inte på kartan. När jag först fick hem cykeln, den är köpt på Gotland så min snälla kompis Ellen hämtade hem den när hon var där på semester, så blev jag en smula besviken. Visst, den var fin, men däcken väldigt slitna, många skruvar rostiga och padsen på tempopinnarna var luggslitna. Småsaker visserligen, men jag hade köpt en cykel som skulle vara ”pedantskött” och förväntade mig väl någonstans något annat. Men nu har vi bytt kedja, rostiga skruvar, gammal styrlinda och konverterat mina tävlingshjul till 11-delat så nu känns det toppen! 

Torsdagen och fredagen fortsatte förkylningen att avta och på fredagkvällen när vi anlände till Sala med husvagnen så kände jag mig ganska taggad. Jag passade på att hämta ut nummerlappen och promenera en bit på löparbanan – förmodligen Sveriges vackraste även om de nu bytt ut en del av skogsvägarna mot cykelbana ner till centrum.

Jag sov skapligt och på morgonen checkade vi ut från campingen och begav oss till tävlingsplatsen. Jag stack ut för att värma upp och passade på att försöka njuta av stunden och omgivningarna.

Sen väntade en överraskning! Mina föräldrar hade kommit för att titta, jätteroligt!

Jag simmade in lite och snart var det dags för start. Som blev ett kaos! Jag gillar inte landstarter, det blir ofta buffligt, maxpuls och slagsmål och det här var inget undantag. Det blev inte bättre av att jag, i startögonblicket, insåg att klockan inte var på triathlonläge, tur att jag har koll på knapparna och kunde fixa det blixtsnabbt. Det var långgrunt och trångt och det blev ganska hårdhänt. Flera gånger tog någon sitt drag om min axel och jag drogs bakåt. Just som jag kunde skönja en pytteliten lucka i värsta trängseln och precis skulle slinka in där blev mina glasögon avsparkade och hamnade runt näsan. Bara att stanna och fixa, då hade vi dock kommit ut på djupt vatten så jag fick trampa vatten, ännu högre puls. Simbanan hade ungefär formen av en triangel och vid första bojen var det fortfarande kriga för livet som gällde, eller i alla fall kriga för att komma framåt. På väg mot nästa boj kom jag loss och kunde hjälpligt börja simma i mitt eget tempo. In mot stranden, runda en boj och så var det ett varv till. Resterande simning kändes bra och jag kom upp ur vattnet efter 28,30 men jag tror att simningen var något kort.

T1 gick bra och det var riktigt härligt att sticka ut på cykeln. Efter första milen hade jag snittat 38 km/h, roligt men lite för fort för att jag skulle orka hela vägen. Första varvet av tre avklarades med bra känsla, sen började jag må illa. Ofta brukar det bero på att jag nog ”dricker” en del luft eftersom jag dricker med sugrör och till en början blev det bättre när jag fick rapa några gånger. Men efter en stund hjälpte inte det och jag fick svårt att få i mig energi. Har ingen aning om anledningen, det blev något bättre när jag tog lite längre pauser från energin och bara drack vatten, men jag vet inte. Sista varvet var jobbigt på grund av illamåendet och jag oroade mig för löpningen. Magen kändes svullen och jag var rädd att jag skulle känna mig matt i kroppen. Cyklingen gick på 2,26, också den på lite kort bana. Men jag snittade närmare 36 km/h och cyklade dessutom 12 minuter bättre jämfört med sist jag körde samma lopp.

Men ganska snart när jag började springa kände jag att löpningen kändes bättre än cyklingen. Jag sprang visserligen inte jättesnabbt, men kroppen kändes okej. Först var det ett litet varv, en prolog, där man skulle över en jättehög bro som de byggt av typ byggställningar. Lite jobbigt och lite läskigt, men man skulle bara över den en gång. Sen var det tre lite längre varv längs en bana med hundratals funktionärer i rosa tröjor som alla hejade varje gång man sprang förbi. Efter ungefär halva löpningen fick jag lite magknip och hade inte haft något emot ett toabesök, men jag klarade av att fortsätta springa. Jag hade lite synpunkter på Rickards tidsrapportering (inte lätt att vara supporter till mig), men till slut hade jag nog klart för mig att jag låg på en stabil placering. Visserligen springer jag lite fortare än Lisa som vann (det var även hon som vann över mig i Jönköping) men de 8 minuter som hon hade på mig efter cyklingen kunde jag inte ta in. Jag hade också utökat avståndet till trean, så sista varvet var inget hetsvarv utan jag kunde köra på utan att känna mig stressad även om jag såklart sprang så fort jag kunde. Fram till 18 km kändes det ändå rätt okej, men de sista knappa 3 km var det tunga och sladdriga ben. Kom i mål med en känsla av att det ändå hade gått helt okej bra. Tog ett bad som kändes väldigt välbehövligt och sen ett antal toabesök, för nu hade magen gett upp helt.

Jag tog silver i min klass och var 5:e dam totalt, så det får jag väl vara nöjd med. Vi var fyra stycken från Julita som körde och Micke tog brons i sin klass, superkul!

Syns och hörs överallt?

Senaste veckan har det faktiskt varit lite körigt. Jag vet inte hur det gick till men jag har hunnit med både radio, tidning och föreläsning. Det började med att lokaltidningen hörde av sig och ville ses för att ta en bild och skriva lite om min totalseger i Svenska Triathloncupen i min klass (mer om det senare) och samma dag hörde P4 Radio Sörmland av sig för att fråga om jag kunde medverka i något som hette Stafettgästen och prata om triathlon – och om krokodilen som simmade till Vinön ;-). I måndags fick jag dessutom ta långlunch från jobbet för att hålla en liten lunchföreläsning för Rotary, roligt men jag är alltid ganska nervös innan. Totalt blev det ganska mycket, jag vill ju helst säga hyfsat genomtänkta saker och inte verka alltför korkad. Samtidigt var det ju roligt med alltihop, men jag tänkte ändå att det är tur att jag inte är mer officiell än hemma i Katrineholm.

På tävlingsfronten har det varit ganska lugnt, jag har kört avslutande deltävlingen, en sprint, i Svenska Triathloncupen och så sprungit en kvartsmara hemma i Katrineholm. Malmö recenserade jag så här på min Insta:

”Galet varmt i Malmö idag när det var min tur att tävla. Avslutande deltävlingen i Svenska cupen stod på programmet och sprint var det som skulle genomföras. Efter mästerskapspresentation innan start fick jag en lite stökig start på simningen mellan två andra tjejer, jag gillar annars solosimning bättre. På väg tillbaka fick jag jättefina fötter att ligga på och är riktigt nöjd med simningen – 11.46 på 750 m. Sen hade ju T1 kunnat gå lite fortare – om jag tex hade lagt på minnet var min cykel var… Cyklade så jag nästan kräktes för att jag så gärna ville behålla ledningen i loppet, Garmin informerade mig efteråt om att jag kört i zon 5 100% av tiden. Hade kvar lite försprång i T2, då hade jag ju fortfarande inte koll på min plats… Löpningen kändes lite stum och jag hade inte det där lilla extra att ge men det räckte ändå till att vinna med över en minut. Snabbaste AG-dam igen och seger i min klass + totalseger i Svenska cupen i min klass. Och kanske sista tävlingen på min Cervelo.”

Det där med cykeln då? Ja, jag ska faktiskt överge min älskade Cervelo efter några trogna år helt utan strul. Jag vill egentligen ha en helt ny Trek, men nu blir det en bättre begagnad Specialized Shiv istället. Det blir lite uppgradering av komponenter i alla fall så det ska bli kul. Nu är det väl också verkligen dags att provcykla också, jag har haft den hemma ett par veckor utan att ha suttit på den. Nu är vi dock på väg till Kalmar för att vara supportar i helgens IM och cykeln fick följa med så att vi kan köra ihop oss lite imorgon.

Det blev en start i det lokala loppet KK-joggen också, som vanligt (och ja, jag vet att det är ett sjukt konstigt namn men KK är i det här fallet förkortning av lokaltidningens namn: Katrineholms-Kuriren). Det var väl inte riktigt samma känsla kan man säga… Jag sammanfattade det så här:

”Det kan ju inte gå bra för jämnan. Det kan finnas dagar när man lyckas glömma fylla på med energi innan loppet, har timmerstockstunga ben (snälla, säg att jag får skylla på söndagens lopp? ) och tunnelseende. Som idag. Kvartsmaran blev en plåga, jag ville dessutom helst lägga mig ner och sova. Krigade mig iaf runt, passerade milen på 40,26 vilket är lite långsammare än jag borde, gick i mål på 42,39, blev 11:e dam men bästa lokala. Blev liggande en bra stund efter mål – fasen bra gjort att hinna vägga på ett millopp – tills min pappa fixade Cola åt mig. TACK TACK TACK alla som hejade, ni var många. Idag var jag dock för trött för att uppmärksamma er – förlåt”

Sedan har jag faktiskt varit med ännu mer i tidningen. För ett par veckor sedan publicerades ett reportage som jag faktiskt var lite nervös för. För någon månad sedan blev jag kontaktad av min favoritreporter på tidningen, Hilda Djupenström, som undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i tidningen och berätta om min historia med ätstörningar. Det är ju såklart ganska naket att gå ut med personliga saker, men jag tänkte att om det skulle kunna vara till nytta för en enda människa så skulle det vara värt det. Vi pratade i säkert två timmar och ur det kom ett väldigt fint sammanfattat reportage. Tyvärr kan jag inte lägga ut det i sin helhet då jag inte tror att det är tillåtet, men ni kan få se en glimt. Är ni i er idrottsförening eller liknande intresserade av att jag kommer och berättar mer så kan ni kontakta mig här på sidans kontaktformulär.

Bara bilder

Här kommer ett bildinlägg med träningsbilder från senaste tiden. Bilder tagna bland annat av Andreas och Christina Assermark samt Roger Culmsee.

Jag har så himla rolig sommarträning! Även om jag vill träna hårt så är det så himla värt med fikarundor, att stanna och plocka bär, anpassa träningen efter väder och kompisar. Vi har cyklat till Oxelösund och ätit våfflor, badat efter träningen, simmat med en plastkrokodil till Vinön och mycket mer!

Om energi

Det här inlägget började jag på igår kväll/natt.

Ibland sitter jag uppe och bara njuter av tystnaden när resten av familjen sover, även fast jag egentligen är jättetrött och borde sova. Det blir ganska sent för med barn mellan 2 och 12 år är det spridning på läggtiderna. Sällan utnyttjar jag den där tiden till något vettigt utan oftast slösurfar jag eller hamnar framför någon, rätt värdelös, 90-talsfilm på tv4 eller liknande. Ikväll tänkte jag på energi. Energi kan man ju få på många sätt, men nu var det faktiskt inte energigivande vänner och naturupplevelser jag tänkte på utan snarare bränsle. Tävlingsbränsle närmare bestämt.

Tänk vilken resa jag har gjort på den fronten sedan 2013 då jag gjorde min första medeldistans. Då var det choklad, saft med salt och liknande som åkte med mig på cykeln och jag stoppade i mig när jag tyckte att jag behövde det, men det mesta var nog kvar i flaskor och väskor efter loppet. Under mina första två Ironman hade jag bekymret att jag tröttnat på cyklingen efter ungefär 40 km – då är det 140 km kvar… Dessutom ville jag helst av allt lägga mig i diket och sova.

Jag experimenterade med olika sportdrycker, bars och gels, men fortfarande fick jag i mig för lite och jag kunde inte förmå mig till dricka tillräckligt. Flera gånger gjorde jag försök att få i mig 50-60 gram kolhydrater/timme på cykeln, eftersom jag läst att man skulle få i sig ungefär 1 gram kolhydrater/kg kroppsvikt och timme – men trots att jag försökte äta och dricka på schema så räckte inte energin.

Tills förra året. Plötsligt hittade jag en sportdryck som var lättdrucken, som jag tyckte om och som jag med lätthet sörplade i mig rekommenderad mängd av – till och med lite mer av ibland. Och jag körde mitt första race utan energidipp, Örebro Triathlon medeldistans. Cyklingen blev ju rolig! Vilket lyft! Det var Maurten jag hade fått prova och nu är jag fast! (Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad).

Nu på tävlingar får jag i mig drygt 80 gram kolhydrater i timmen på cykeln, nämligen 500 ml Maurten 320 som innehåller just 80 gram kolhydrater. Om jag känner att jag behöver ”väckas” upp lite så tuggar jag några PowerBar PowerGel shots, men annars är det Maurten och så kompletterar jag med vatten där jag tycker att jag klarar av att låta kroppen och törsten styra efter temperatur. I sportdrycken blandar jag ner salt och koffein, många andra sportdrycker innehåller redan det så då behövs det inte.

På löpningen blir det 50 gram kolhydrater i timmen, en Maurten gel varje halvtimme (innehåller 25 gram kolhydrater). Jag dricker vatten och om jag vill ha något litet mellan halvtimmarna så blir det några klunkar cola.

Det är sådan milsvid skillnad sedan jag fick ordning på energiintaget, så jag rekommenderar verkligen alla att se över det för att få ut mest av upplevelse och prestation. Man får prova sig fram till vad man gillar, vad magen klarar, vad som funkar bäst. Bara dricka? Äta och tugga? Lite var 10:e minut eller fylla på lite mer varje halvtimme? Prova olika märken och glöm inte att träna även på energiintag mellan lopp så att du vet vad som funkar. Det går också att träna upp kroppen på att tillgodogöra sig mer kolhydrater och det är individuellt vad som är en optimal mängd. Jag behöver få i mig mängden jag beskrev ovan för att orka, och det är egentligen ganska mycket i förhållande till min kroppsstorlek. Är det kallt så jag fryser behövs ännu mer.

Jag roade mig också med att räkna på hur mycket energi jag totalt fick i mig under loppet i söndags, en mängd som är i det närmaste identisk varje medeldistans.

Så i bästa fall fick jag i mig omkring 1600 kcal vilket jag tyckte lät toppen och nästan som att jag hade täckt upp hela energibehovet. Tills jag såg att Garmin tyckte att jag förbrukat över 4500 kcal… Men det går absolut inte att täcka upp energibehovet under ett lopp och det är nog aldrig målet heller, så jag är supernöjd!

Det jag vill säga är att jag starkt rekommenderar att se över energibehov och intag och hitta något fungerande. Cyklingen både i Kalmar och Kona förra året kändes jättebra och rolig, och även om det såklart till viss del beror på att jag faktiskt är bättre på att cykla så gör en jämn energinivå så enormt stor skillnad! Det gör också stor skillnad på återhämtningen, jag har lite lättare att få i mig mat redan samma dag som loppet och jag återhämtar mig snabbare än när jag gått helt tom.

IM 70.3 Jönköping

Fjärde racet på fem helger, den andra medeldistansen på två veckor. Väderprognosen två dagar innan var dyster, ihållande regn och 12-13 grader. Jag blev lite sugen på att gå i ide. Men samtidigt, jag har klarat regniga och kalla race förut – det är bara det att jag just inte kommer till min fulla rätt då. Eller som Linda sa: ”Det finns olika grader av att frysa och man kan väl säga att du tillhör kategorin ”fryser lite mer”.” Så det blev en del huvudbry kring lämplig utrustning för att optimera prestationen. För visst, det tar kanske 30 sekunder att ta på en tröja i T1, men om avsaknaden av tröja gör att för mycket energi går åt till att frysa så kanske den där halvminuten är väl investerad. Men eftersom prognosen dessutom ändrade sig hela tiden så gjorde mina planer det också. Till slut landade det i att jag tog på tåhättor på skorna, bestämde mig för att ha strumpor på cyklingen och även ta på en tight långärmad cykeltröja och handskar i T1.

Utöver klädbestyren dök det upp ett oväntat och ovälkommet teknikstrul med cykeln precis när jag skulle checka in den igår. Jag hade provcyklat lite hemma på campingen och allt kändes jättebra, sen lastade vi cykeln på taket och åkte ner till växlingsområdet. Pumpade däcken och då fastnade framdäcket i gaffeln. Vi vet att det är tight med 25 mm-däck fram men jag har ju kört på det hela säsongen så vad var det för fel nu? Efter att ha tömt däcket och pumpat om funkade det, men nu ville inte jag chansa eftersom vi tyckte att det hade varit någon sorts ojämnhet på däcket innan vi tömde det. Som tur var så erbjöd min klubbkompis Micke Karlsson mig ett nytt däck som han hade på hotellet så vi åkte och hämtade det. Jag var sjukt nojig över att slangen skulle bli klämd när Micke och Rickard bytte däcket men de lovade att så inte var fallet. Till slut var allt incheckat och vi passade på att möta upp de andra deltagarna från klubben för en fotosession.

August fick också vara med eftersom han skulle springa Ironkids. Irma hade vi inte med oss, hon hade varit på Summer Camp, ett dagläger med olika idrotter hemma i Katrineholm, och stannade hemma med mina föräldrar för att kunna gå klart.

Eftermiddagen bjöd på rejält med regn och deltagarna på Ironkids blev ordentligt blöta.

När vi kom tillbaka till husvagnen väntade en överraskning, nämligen mina föräldrar och Irma. Jätteroligt!

Det blev tidigt i säng igår kväll, skönt! Jag sov bra och vaknade tidigt. I en iskall husvagn! Säkringen hade gått i skåpet där alla kopplar in sin el och eftersom det var 11 grader utomhus var det inte direkt värmebölja inne. Det fick bli en lång varm dusch i servicehuset, sen kände jag mig som människa. Lite frukost och sen cyklade jag på min gamla skruttcykel ner till starten, väldigt praktiskt att vi tog med den. Fixade med energi, kikade lite på proffsen, möblerade om lite i mina påsar och cyklade därefter bort mot starten. En joggingtur, tusen meters toalettkö och sen var det dags att ta på våtdräkten. På grund av kalla förhållanden, 15,7 grader i vattnet och regn och svalt i luften, var det inte tillåtet att värma upp i vattnet. Det oroade mig lite, det brukar vara bättre för min puls och andning att få vara i vattnet en stund, men inget att göra något åt. Det började dessutom regna rejält så blöt och kall kunde jag bli ändå. Jag ställde mig mellan 28 och 30 minuter på seedingen och hoppades på liknande tid som i Helsingör, eller bättre. Startproceduren är väldigt smidig, var 4:e sekund släpps fyra simmare ner i vattnet, det blir en bra rytm och aldrig trångt. Jag var beredd på att det skulle kännas kallt, men det var inte alls någon fara. Jag tyckte att jag kom in bra i simningen direkt och det kändes bra, jag trodde också att jag simmade ganska bra eftersom jag simmade om mycket folk men inte blev omsimmad. På väg tillbaka var det lite stökigare vatten, en del vind och vågor. Det började också kännas som att jag varit i vattnet länge trots att jag fortfarande tyckte att simningen kändes bra. Kom upp ur vattnet och tryckte för T1 och såg tiden: 31,55. Vilket fiasko! Ungefär 2,5 minut sämre än jag räknat med. Det stämde ju också dåligt med att jag inte blev omsimmad av i stort sett någon trots att jag stod vid 28-30 minuter. Vet faktiskt inte om det var fler som hade långa simtider, om det var svårsimmat eller om jag helt enkelt var kass.

Löpningen till T1, 500 meter barfota, gick bra och det gick smidigt att få på strumpor, skor och tröja. Hjälm och handskar tog jag på på väg till cykeln. Ut på cykeln och igång. Det är uppför ut ur stan och efter ungefär 7 km kommer en rejäl uppförsbacke som är omkring 3 km lång. Det gäller att inte bli stressad och bränna all kraft för att det går sakta. Det är då det skulle vara bra med en wattmätare.

Efter backen var det ganska mycket uppför och lite nedför, det var blött på vägen och ganska jobbig vind. Det var helt enkelt lite slitigt faktiskt. Jag var glad att jag hade tröjan och handskarna, jag kände ändå att det gick åt lite extra energi på grund av kylan. Sista 25 km var underbara! Då blev det äntligen medvind och inte så mycket uppför, ganska mycket nedför faktiskt. När vi kom in i Husqvarna (tror jag att det var, jag har aldrig riktigt fattat hur man vet om man är i Husqvarna eller Jönköping…) gick det svagt utför, vägen var torr, det var raksträcka och solen hade kommit fram. Jag tryckte på och kände mig stark. Då kommer det en skylt: SLOW! Men vad fasen nu då? Jag ville inte alls köra sakta, varför skulle man det? Jag fortsatte att köra fort. Då kom en skylt till. SLOW! Men alltså, det var ju inget inom synhåll som såg farligt ut. Ingen minns en fegis tänkte jag, men insåg också att jag kanske inte heller vill bli ihågkommen som hon som cyklade ihjäl sig i Husqvarna (om det nu var där vi var). Någon kilometer senare kom en sväng, kändes överkurs att varna för det så tidigt. Men ändå omtänksamt. Sista kilometrarna klarades av utan missöden och jag tofflade ur så vackert att jag kände mig som ett proffs när jag sprang in med cykeln. Förutom att jag hade strumpor på mig…

T2, inte så mycket att orda om. Tröja, handskar och hjälm av på väg från cykeln till påsarna, så det var bara att sticka fötterna i löparskorna (med en krampkänning i höger lår) och dra skärmen på huvudet och sticka ut. Jag hade känt mig lite skakig i kroppen på delar av cyklingen och var lite spänd på hur kroppen skulle reagera på löpningen, men det kändes bra.

Löpningen gick på en trevarvsbana runt Munksjön och bara någon kilometer inne i stan. Skönt rent löpmässigt att slippa tusen vändpunkter och korsningar, men en smärre katastrof rent publikmässigt eftersom halva banan var rätt öde. Första varvet kändes längst, sen rullade det på. Jag låg 2:a och gjorde ett tappert försök att ta ikapp, men trots att jag tog in några minuter så räckte det inte ända fram. Gick i mål på en andraplats och med en liten känsla av besvikelse över att jag inte vann, men mest en känsla av att ha gjort ett bra lopp, att jag gjorde vad jag kunde och var nöjd över det.

Väl i mål upptäckte jag att det rann blod från dräkten och längs insidan av benet. Fräscht, tänkte jag och trodde att min tampong gjort ett dåligt jobb – tills jag upptäckte ett stort blödande skavsår på insidan av låret. Duschade, åt en skiva vattenmelon (som vanligt vräker jag i mig efter mål…), träffade familj och vänner och hejade på de jag kände som var kvar ute på banan. Solen sken och allt var ganska härligt. Jag blev till och med hungrig efter ett par timmar och gick tillbaka till athletes garden och fick en hamburgare.

Sen var det bara att packa ihop cyklar, ungar, husvagn och annat och förbereda för prisutdelning och hemfärd. August och Irma åkte med mina föräldrar hem och vi andra stannade på prisutdelningen. Eskil älskade det, han applåderade och jublade åt alla.

Bilderna i inlägget är tagna av Irma, Andreas, Roger och mig själv.

Här kommer lite statistik från loppet:

Återhämtning

Det där med återhämtning kan man ju skriva ett helt inlägg om. Den kan ju ske genomtänkt och enligt en viss plan och man ska inte underskatta återhämtning. Man kan också till exempel vila en dag efter ett lopp och dag två köra ett lopp till. Till exempel så gjorde jag så nu i veckan. Vi körde en roadtrip som började med Danmark, dagen efter tävlingen i Helsingör åkte vi till vänner i Laholm och stannade en natt. Dessutom var min man rätt trött på att jaga Vilda Bebisen så han röstade för att jag skulle vila och vara mamma dagen efter loppet. Men efter Laholm drog vi vidare till Mölndal och där fanns minsann en träningstävling på kvällen. August skulle köra deras supersprint och efter mycket bilåkande hade jag spring i benen så jag ställde upp i sprinten. Lite trötta ben visade det sig väl i och för sig att jag hade och inte körde jag på max heller, men det var roligt och jag blev trevligare efteråt…

Vi följde upp sprinten med ett 11-timmarspass i strålande sol på Liseberg dagen efter, trötta ben. Sen upp tidigt (skittidigt skulle man kunna säga om man använder sådana ord, men det gör ju såklart inte jag) för ett gympass med Linda. För er som inte vet så kan jag informera om att Linda är stark, jättestark! Jag ville kräkas redan efter uppvärmningen och sen blev det bara värre – fast väldigt roligt! Dock kände jag mig som en sladdrig sparris när vi var klara och vid frukostbuffén vi åt på café efteråt kunde jag knappt hälla upp juice för att jag var så trött. Sen har jag inte kunnat gå, och knappt klä på mig;-).

Så ja, också en sorts återhämtning.

Ironman 70.3 Elsinore

Under våren har det varit ont om racerapporter trots att jag kört lite lopp, det är synd eftersom jag själv tycker om att läsa dem i efterhand. Speciellt inför större lopp som till exempel Kalmar, då är det roligt att läsa om hur jag upplevde det gången innan. Det bästa är ju dessutom att inte vänta för länge med rapporten, med saker i färskt minne blir det mer detaljrikt.Så här kommer rapporten från helgens medeldistans i Helsingör: IM 70.3 Elsinore – European Championship.Vi anlände till Helsingör redan på torsdagskvällen trots att tävlingen inte gick av stapeln förrän på söndagen. Det är ju en bit att åka och då kan det vara skönt att vara på plats några dagar, dessutom var det midsommarhelg och den ville vi inte tillbringa i bilen. Resan gick fantastiskt bra, barnen var superduktiga och hela resan från dörr till dörr klarades av på 8 timmar. Vi fick plats på en liten camping som låg mindre än en kilometer från tävlingsområdet, perfekt! Något som var mindre perfekt var min klubbkompis Mickes allmäntillstånd – de var också plats men han låg nedbäddad med feber och illamående. Förmodligen en matförgiftning och vi höll alla tummar för att han skulle tillfriskna.På midsommarafton kom Linda och Oscar med barnen, de skulle hänga med oss och Oscar skulle också tävla. Sillunch, kransbindning (om jag så ska köpa blommor på Ica i Helsingborg så ska jag binda kransar på midsommar), registrering och grillning stod på agendan. En blek Micke visade sig också ute i dagsljuset, han mådde åtminstone lite bättre.

Midsommardagen ägnades åt incheckning av cykel, race briefing, Ironkids och vila.

Även om jag såklart vill ha stenkoll på all utrustning och ser till att vara så förberedd som det bara går så är det stor skillnad på en fulldistans och en medeldistans och det är ganska skönt. Jag tänker då främst på vätske- och energiintag, jag är mindre nojig kring kroppen på det sättet vid en medeldistans. I och för sig är det ganska sällan jag nojar just över kroppens förmåga, jag har så mycket annat att noja över. Jag tror att jag har skrivit om det förut, men dagsformen är sällan ett mentalt problem för mig utan följande är det jag oroar mig mest över inför ett lopp:

Nu var jag nojigare än någonsin över punka på cykeln, i athletes guide hade de nämligen varnat för flintstones (inte familjen alltså…) som skulle kunna orsaka punka. Efter lite nojande på sociala medier blev jag dock lite lugnare, men helt lugn blir jag aldrig förrän jag parkerar cykeln i T2.Racedagens morgon var varm och solig, jag klev upp vid kvart i sex och var sugen på race! När jag var klar promenerade jag bort till växlingsområdet och fixade det sista med cykeln och påsarna innan det var dags för lite uppvärmning. Jag behövde gå på toa också och då var det bekvämt att det faktiskt gick fortare att jogga hem till campingen än att stå i kö till bajamajorna. Sen var det dags att dra på våtdräkten och gå till insimmet. Det var varmt i våtdräkten och skönt att komma ner i vattnet, jag simmade i lugn och ro ganska lång stund eftersom jag visste att vi skulle behöva stå och vänta i solen nästan en halvtimme innan start sen.Klockan 8.30 startade herrproffsen till en rejäl kanonsalva som fyrades av. Hela hamnen fylldes av rök och de stackars damproffsen som stod på bryggan hamnade mitt i det värsta rökmolnet. Ett par minuter senare var det deras tur och 8.40 fick de första startande i age group kliva i. Det var rullande start med självseeding, tre tävlande släpptes i var fjärde sekund. Jag hade placerat mig i gruppen 29-31 minuter vilket visade sig vara ett jättebra val, jag simmade på 29,40. Vattnet var klart och lagom svalt, jag fick inte imma på glasögonen och det var bara enstaka karlar som navigerade som krattor och försökte simma över mig. Så överlag kändes simningen jättebra och jag blev glad när jag kom upp ur vattnet och såg att jag simmat på under 30 minuter. Det var lite svårt att komma upp för rampen gick inte så långt ner i vattnet, men två funktionärer tog tag i varsin arm på mig och vips så var jag uppe. Några hundra meters löpning till påsarna, jag hittade min direkt och fick på hjälmen. Skorna tog jag i handen, normalt sett är det inte tillåtet men nu väntade en ännu längre löpning till cyklarna och det var bestämt att man fick stanna och ta på skorna i början av växlingsområdet om man inte hade dem på cykeln. Jag spurtade iväg med skorna i handen, hela växlingen gick bra tycker jag, men min T1-tid blev ändå 5,30 så man kan ju förstå att det var en bit att springa.Upp på cykeln och ut ur stan. Det var sol, raksträcka, nästan ingen vind och allt var så himla härligt!Cyklingen kändes jättebra! Jag låg ganska stadigt på ett snitt på 35 km/h och kände mig stark. Det var dock mycket korsningar och svängar och det är ju inte min starka sida, dessutom ville jag inte riskera att komma ut i kanterna och köra på de där vassa stenarna. Mitt lokalsinne är ju inte heller riktigt vad det borde vara, det var massor av ställen där man mötte andra deltagare i korsningar, men jag lyckades aldrig lista ut var vi var någonstans. Dessutom tyckte jag att det kändes som att vi svängde inåt hela tiden, som en kanelbulle ungefär, och tyckte att det skulle bli väldigt spännande att se var vi kom fram. Så här såg dock färdvägen ut efteråt, inte så likt en kanelbulle…Efter drygt 60 km kom vi tillbaka in i stan en liten sväng innan vi stack ut på sista rundan. Jag var lite trött i huvudet och hade en liten dipp energimässigt, det oroade mig lite. Men efter ca 70 km blev jag omkörd av en stor klunga som fortsatte att klungköra efter omkörningen – då blev jag så arg att jag blev pigg igen. Jag blir alltid arg när folk fuskar, men ännu värre är det om det är folk som tävlar i min klass och nu var det en tjej mitt i klungan. Jag ropade åt dem när de körde förbi men det hjälpte ju inte. Får också erkänna att jag kanske, möjligtvis, eventuellt råkade hinta något om draftingen när jag sprang om tjejen på löpningen sen…Hur som helst, cyklingen avlöpte enligt plan och jag var nöjd med allt utom hur jag fastnade med foten i ena cykelskon när jag skulle toffla ur vid mount line. Stack ut på löpningen med en bra känsla, kroppen kändes stark. Mindre kul när jag fick höra i efterhand av flera stycken att jag såg sliten ut… Ja ja, det kändes ju bra, det är huvudsaken. Jag får försöka ignorera det, plus det faktum att ett par som var där och som Oscar kände, lyckades med att två gånger fråga om jag tävlade i W45. Jag har redan komplex för mina rynkor liksom!Tillbaka till löpningen. Man sprang en slinga på ca 3 km runt Kronobergs slott och därefter var det en runda inne i stan. Runt slottet skulle man fyra gånger, den övriga sträckan skulle avklaras tre gånger, så man sprang alltså 3,5 varv. Jag tycker väl att löpningen löpte på (haha…) enligt plan och utan missöden. Jag tog en Maurten-gel varje varv och nöjde mig med vatten och lite Cola utöver det. Min crew var dock lite frånvarande, så det blev inte så mycket hejande och lägrsrapporter. Tur att August var där och styrde upp lite, han både hejade och höll lite koll på placering.Han ropade att jag låg etta, men eftersom jag inte fick några tidsangivelser så vågade jag inte slappna av utan körde ända in i kaklet. Och tur var väl det, efter målgång och lite förvirring kring resultaten visade det sig att jag tagit guldplatsen med 2 (!!) sekunder! Det hade ju såklart varit bra med en andraplats också, men det är roligare att vinna. Totaltiden blev 4,37,30 vilket får räknas som pers på distansen (har ett resultat på 4,32 från Örebro förra året, men då var inte distanserna lika exakta). Jag mådde helt okej efteråt, vilket jag tar som ett tecken på att jag lyckades bra med vätska/energi/saltbalans och det är bra!Efter lite häng gick vi till campingen för ett dopp i havet och lite mat (med betoning på lite, att jag ska ha så svårt att äta efter race!) innan prisutdelningen.Sen var jag hungrig och slukade både smoothie, två rökta laxkotletter och en hallonmunk – mums!August och jag avslutade dagen med att besöka ett Sankt Hans-firande på stranden, en bra dag!

Återkomsten

Det är verkligen supertråkigt att följa bloggar som inte uppdateras, men eftersom det finns tålmodiga läsare som fortfarande kikar in här trots bloggtorka så har inte alla tröttnat och jag gillar egentligen att blogga – så här är återkomsten och så kan jag hoppas på mer tid och inspiration under sommaren.

Under våren har mycket av min energi gått åt till att hantera känslor – det har varit lite extra allt. Det trodde jag inte när vi började planera för ett bröllop, jag tänkte mest att det är praktiskt att vara gift och att det skulle bli roligt att bjuda folk vi tycker om. Men så blev det en möhippa, en väldigt kärleksfull och omtänksam sådan, och jag var golvad av känslor långt efteråt. Omtumlad, överraskad, tacksam. Jag grät när jag lämnade av Linda vid tåget dagen efter och sen flödade känslorna. Hela våren har jag verkligen känt att jag, och familjen, har så mycket fina människor omkring oss, vi har ett fantastisk socialt nätverk med energigivande människor som vi älskar, och vi hade nog lätt kunnat bjuda många fler på bröllopet. Jag har vänner som jag kan gråta, skratta och prata med och det betyder så mycket. Många av dem har jag ju också träffat via idrotten och i flera fall har hela familjen fått vänner för livet. Och nya människor kliver in i mitt liv och mitt hjärta hela tiden.

Nu är vi gifta och det blev en fantastisk dag, precis som vi ville ha den. Avslappnad, vacker och kärleksfull!

Idrottsmässigt har våren också varit bra! Jag hängde med Linda på läger med cykelklubben SubXX och fick träffa nya trevliga människor, jag har gjort under 1,30 på halvmaran och under 40 minuter på milen, alltid bra formbesked på våren. Cyklingen känns helt okej och jag är peppad på att utveckla den ännu mer till nästa säsong. I förra veckan fick jag Katrineholms kommuns idrottsstipendium för 2018 och det var fantastiskt roligt!

Sen har jag hunnit mycket på en vecka… Förra söndagen var vi i Uppsala och körde Uppsala Triathlon, det var SM/RM i olympisk. Jag hade varit hostig dagarna innan, men inget halsont så jag körde. Det gick bra, jag tog guld och var första AG-dam totalt, men sen tappade jag rösten och vaknade i måndags med feber. Det visade sig att jag fått öroninflammation och jag fick en antibiotikakur. Läkaren sa att det var okej att träna (okej, jag kanske inte frågade om att tävla) när jag mådde bra igen och det gjorde jag i fredags, så igår rev vi av nästa SM/RM, nämligen i sprint i Linköping. På den kortare distansen fick jag slita lite mer för guldet, men jag klarade av att upprepa resultatet från veckan innan – kul!

Linda och barnen hade varit hos oss sedan i torsdags och hängde med till Linköping, där även Oscar anslöt efter att ha trampat Vätternrundan på 7.30 – imponerande! Andreas och Christina dök också upp som publik och fotografer och även min klubbkompis Linnea kom med sin sambo – så himla roligt! Det blev en fantastisk dag med massor av vänner, träningskompisar, bekanta, härliga prestationer och många grader varmt. Irma fick inte tävla för hon var krasslig, men August var med och han gör det så himla bra, triathlon är hans grej.

Jag tror att alla bilderna in inlägget är tagna av Andreas Assermark, lyxigt att ha en kompis som är så bra på att fota.

Omgiven av två av mina favorittjejer, då är det lätt att glömma lite trötthet!

I helgen bär det av till Danmark och IM Elsinore, det är EM på halva IM-distansen. Det ska bli riktigt roligt, första medeldistansen för i år. På återseende!

Jag har ingen fantasi för rubrik idag

Började skriva det här inlägget i lördags kväll, när jag satt på tåget hem från Göteborg och Svenska Triathlonförbundets årsmöte. Just att gå på möte är väl egentligen inte jätteroligt eftersom det innebär att sitta stilla i flera timmar, men innehållet på mötet var givande och det är alltid roligt att träffa en massa välkända ansikten. Vi startade klockan 12 med gemensam lunch och mötet var inte slut förrän 17.15, så det var en diger eftermiddag som avhandlades men tiden gick ganska snabbt. Jag reste ner i fredags efter jobbet och har sovit hos bästis Linda med familj. På kvällen hann jag med ett FTP-test på Monarken i deras förråd. I efterhand kan man väl konstatera att en fredagkväll efter en hård arbetsvecka, med några timmars restid i benen och endast två äpplen i magen inte är den optimala tidpunkten för ett maxtest… Efter bara 7 minuter tänkte jag verkligen avsluta testet, men jag lyckades (med väldigt mycket pepp från Linda) faktiskt avsluta. Efter att Linda också konstaterat att sadeln var för låg och höjt den efter knappt halva tiden så gick det lite lättare. Eller nej, det var ljug – det blev möjligtvis marginellt mindre kräkjobbigt. Resultatet blev inte som jag hoppats men jag höjde medelwatten med 1 (!!) W jämfört med för ett år sedan när jag senast gjorde ett FTP-test. Och det är ju egentligen trots allt mest ett test av just de där 20 minuterna, inte ett test av min totala kapacitet. Det finns de som har superbra FTP men inte får ut det i kroppen och cykeln på ett lopp, och naturligtvis tvärtom också. Dock så är det nyttigt för mig, mest mitt pannben, att göra sådana här saker. Jag tycker att det är fruktansvärt att köra tester, pass och lopp där det går ut på att pressa kroppen på det sättet – kort och hårt. Jag springer hundra gånger hellre än halvmara än gör ett Coopertest till exempel. Tröskelpulsen blev också högre den här gången än förra och det är bra. 

På lördagen hann vi klämma in lite träning innan mötet – 8 km jogg i underbara omgivningar innan frukost och sen ett kort simpass på 2000 meter på Valhalla på förmiddagen. Det var en ny upplevelse måste jag säga. Som boende i liten stad är jag van att ha gott om plats när jag simmar, det har inte varit ovanligt att jag varit i princip ensam i simhallen. Det var man inte här. Inte alls faktiskt. Det fanns en snabbana (50 m) och jag blev snabbt varse att begreppet ”snabb” är mycket subjektivt. Jag tänkte innan att jag kanske inte var tillräckligt snabb för att ligga på snabbanan. Jag hade fel. Det var dock många andra som inte alls verkade ha tänkt liknande tankar… Självklart måste inte alla vara precis lika snabba, men det stod tydliga instruktioner om att man skulle byta bana om man ofta blev omsimmad och om man simmar i badshorts och måste varva med bröstsim för att man inte orkar crawla mer än en längd i taget och dessutom blir omsimmad av typ 6 stycken varje längd så skulle man kanske pyttelite fundera över om man var på rätt bana? Tänker jag, men det är ju jag det. Också tröttsamt med folk som simmar sakta men ökar när någon försöker simma om – det är inte bra simetikett. Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta, men vi fick i alla fall röra lite på oss. Men jag skulle bli galen om jag hade det så varje gång jag skulle simma

Apropå simning så har vi årets första lopp i klubbtouren den här veckan, 200 meter simning. Förra året vann jag, året innan kom jag 2:a (dock gravid i vecka 33). I år kommer jag inte att vinna, vi har numera en ”gammal” elitsimmare i gruppen. Det gör mig inget alls, jag är bara glad om jag får till ett bra lopp och en (för mig) hyfsad tid – helst under 2,55. 

I övrigt ska jag väl kurera mina nya blåmärken och småsår (tips från coachen: spela inte fotboll på asfalt med allt vintergrus kvar, speciellt inte om du har noll bollkänsla och stark tendens till att snubbla på dina egna fötter) och fortsätta med mitt nya rehabprogram från naprapaten. Efter att jag kört igenom passet första gången var jag mycket skeptisk till att det verkligen var bra – jag kunde nämligen knappt röra mig på fem dagar. Träningsvärk de luxe, men nu har det känts mycket bättre både under och efter passet. 

Idag fick jag verkligen till det när jag och August skulle köra spinning på gymmet. När vi kom dit fick jag skamset erkänna att jag hade glömt mobilen och inte hade gymkortet med mig, tur personalen känner igen mig och glatt checkade in mig ändå. August var dock snäll och gick ut och kollade i bilen så jag inte hade glömt mobilen där, vilket senare visade sig leda till nästa problem… Min bror var också på passet och eftersom han är snabbare med att duscha efteråt ville August åka med honom hem. Så när jag satt och bastade i godan ro gick det plötsligt upp för mig att bilnyckeln låg i Augusts jackficka, han satt i min brors bil på väg hem och jag hade ingen telefon så jag kunde ringa dem. Eller ta bussen hem, jag hade ju inga kort eller pengar… Det löste sig, det gör ju ofta det.

Lägesrapport

Det märks på inläggsfrekvensen här inne på bloggen att jag dels inte är föräldraledig länge och dels har ett jobb som ger mindre fritid. Visserligen var det ju inte så att jag försummade min stackars bebis genom att blogga hela dagarna när jag var hemma, men när han sov var ju tiden min egen och så fixade vi rätt mycket hemma på dagtid och då var kvällarna lugnare. Med tre barn, ideella uppdrag, jobb och träning så har jag inte tid över att stapla på hög precis. Jag har nytt jobb också, vet inte om jag berättat om det? I januari sadlade jag om helt och hållet, sa upp mig från jobbet (fast i slutänden blev det bara tjänstledigt) och började om i helt ny bransch och började jobba som lärare. Obehörig såklart, jag är ju inte utbildad, men det är ändå lärare det står på mitt anställningsavtal. Mycket nytt och jag har varit, och är, vansinnigt trött på kvällarna men det är roligt! Ja, inte just tröttheten kanske, men jobbet. Intensivt och en helt annan typ av planering än jag är van vid, men jag stortrivs! Men just eftersom jag har fått en lärartjänst med ferietjänst så ingår en del förtroendetid som jag gör på kvällar och helger för att kunna hämta tidigt på förskola och fritids och då tar ju det såklart tid från den tiden jag tidigare förfogade fritt över.

Jag har också anpassat träningen lite efter min nya trötthet, det är inga jättestora skillnader men det nya jobbet i kombination med en vild bebis som sover som en kratta har gjort att krafterna trutit lite på sista tiden. Det är lite stressande emellanåt, men samtidigt vet jag ju att livet måste få vara så och jag har fått till mycket rolig och bra träning också. Till exempel så har jag sprungit ett par långpass och vinterbadat flera gånger, så himla härligt (även om det inte ser ut så på bilden…), fått till grymt bra spinningpass på gymmet och så går simningen för det mesta ganska bra. Benen har varit ganska tunga på löpningen, det har känts som att jag varit i riktigt dålig löpform och jag var på väg att lägga ner hela säsongen redan innan den börjat – jag är alltid så nyanserad i känslor och tankar…

Härom veckan körde vi en tävling på simträningen, man skulle simma 50 meter 8 gånger och varje 50:a skulle gå snabbare än föregående – annars åkte man ut. Det går ju att göra på olika sätt, man kan ju till exempel välja att simma första 50:an extremt långsamt (vilket många gjorde) och på sätt ha mer marginaler, men det känns ärligt talat som lite fegt va? Det tyckte i alla fall jag och två av träningskompisarna (som inte riktigt lyckades att simma så sakta även om vi trodde att vi simmade lugnt) och ägnade resten av tävlingen åt att tråka de andra på vår bana… Jag simmade första vändan på 51 sekunder och rent teoretiskt är det inte ett problem för mig att öka farten sju gånger till, men det är ju snarare det att känna efter hur fort det går som är det svåra. Trots att det bara är en övning på träning så blir jag lite taggad och nervös av sådan här övningar, men efter femte omgången började jag slappna av – då hade jag ju i alla fall klarat av mer än hälften utan att missbedöma farten totalt. Jag klarade hela serien och det är jag nöjd med, tiderna blev:

  1. 51,69
  2. 48,52
  3. 45,44
  4. 42,34
  5. 40,51
  6. 39,23
  7. 36,76
  8. 36,35

Det har blivit några skidlopp också. August och jag var anmälda till Kortvasan i år och ett par veckor innan åkte vi till Sya utanför Mjölby för att han skulle få testa ett lopp och jag hade fått för mig att jag skulle åka Tjejvasan och behövde en seedingstid. Vi hade lite snö kvar här hemma trots töväder, det hade de inte i Mjölby! Nu hade de konstsnö och hade gjort ett otroligt jobb med spåren, men vi blev lite överraskade när vi kom fram och allt utom spåren var lera. Jag hade riktig misär första varvet när jag fick staven avtrampad och dessutom blev indragen i en vurpa, men sen gick det lite bättre. Jag klarade precis seedingsgränsen för startgrupp 2 till Tjejvasan, bättre var jag inte den dagen. August slet som ett djur i de sönderkörda och sockriga spåren och med rejäl motvind stora delar av banan och var helt slut när han kom i mål.

När sportlovet kom och vi anlänt till Kläppen åkte vi en dag till Oxberg där vi åkte sträckningen för Kortvasan som ett genrep, en jättehärlig utflykt!

Så blev det dags för Kortvasan, och som han körde! Målet var under 2 h 30 min vilket jag trodde skulle bli svårt. Han gled in på 2,26,50.

Dagen efter körde jag Tjejvasan i superfina spår men med lite för dåligt glid för att det skulle vara riktigt roligt, men ett bra träningspass och en trevlig tur. Tiden på de 30 km blev 1,49,55 efter en hård spurt för att klara min inre skamgräns på 1,50.

Apropå skidor, hur söt är inte vår Vilda Bebis då?

Vi kom från snön hem till en försmak av våren och en lerig mtb-runda, men såklart att jag lyckades hitta lite is att köra omkull på och har varit lite blåslagen i veckan.

Två små föreläsningar har jag också hunnit med, är du eller någon du känner intresserade av ett litet föredrag så är det bara att hojta till. Jag anpassar innehåll och tidsåtgång efter önskemål.

Imorgon är det 5 timmar Vasaloppsspinning på schemat, så nu är det sovdags!

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade