När inte huvudet är med

Två starter har det blivit den här helgen och det är väl kul på sitt sätt, men jag tog det mest som träningspass. Tidningen ringde mig i torsdags för att fråga om jag skulle springa Kurortsloppet eftersom jag vunnit de senaste sju åren (säger mer om bristen på motstånd än om min kapacitet) och jag svarade att jag visserligen tänkt det men att jag bara joggat/sprungit 6-7 gånger totalt sen jag fick barn så formen väl inte var den bästa. Dagen efter slår jag upp tidningen och möts av den här rubriken:

Känn ingen press, men… Haha, jag tog inte så hårt på det – den där segersviten har mer varit en slump än en medveten strategi. Det är dock ett trevligt lopp, ett välarrangerat litet terränglopp med små slingrande stigar över stock och sten, så jag ville gärna springa. 

Men först vankades det tourtävling. Jag har ju missat många av loppen i klubbtouren den här säsongen av förklarliga skäl och var inte så sugen på att ställa upp nu eftersom det kändes lite som att det kvittade. Men jag behöver träning och jag har trevliga klubbkompisar så Rickard, jag och bebis åkte ut till Julita för 9 km tempocykling. Jag hade ammat mycket på natten och var utöver det rätt matt efter senaste tiden med Rickards sjukdom, skolstart, bebis i utvecklingsfas och många uppvaknanden på nätterna, så jag kan inte påstå att jag var speciellt tävlingssugen. Men vädret var bra och det var trevligt att träffa lite folk. Vi cyklade ut till starten, ca 6 km. Det gick lätt och jag tänkte att det var skönt att det inte blåste något (sådär som man så lätt tänker när det är medvind…). Jag kände mig totalt ofokuserad och hade inte heller planerat att köra på max för jag tänkte att jag då kanske inte skulle orka springa en mil på tävling dagen efter. Att det visst blåste blev jag varse när vi sen startade i andra riktningen, visserligen inte mycket men det var helt klart ingen medvind i alla fall. Jag trampade på lite lagom hårt och tänkte att jag nog skulle klara 33-34 km/h i snitt, men med den ansträngningen jag tyckte var lagom stannade det på drygt 32 km/h och jag cyklade mest och tänkte på hur skönt det vore att få sova…

Inte var jag piggare idag när bebis var glad och vaken klockan 06.30, men då förbarmade sig Rickard över honom så jag fick sova en timme till – hade dock varit skönt med ett dygn… Alltså, egentligen sover jag väl hyfsat skapligt på nätterna och vissa nätter matar jag kanske inte mer än 2-3 gånger, men tröttheten kommer lite i perioder och jag är nog rätt dränerad på energi efter allt som varit. 

Vi packade i alla fall ihop oss och åkte ut till Bie. Dottern hade en kompis med sig så förutom jag var det tre barn som skulle springa. Tjejerna sprang 900 meter i F7 och var glada och nöjda, de hade sällskap hela vägen. Sonen sprang 2,2 km i P11 och var jättetrött men nöjd efteråt. Jag joggade lite för att värma upp men vågade inte köra så långt – jag har joggat en mil en gång efter att bebis kom och det var i onsdags så jag ville inte ta slut på alla krafter. Starten gick och jag sprang i väg i väldigt kontrollerat tempo och tyckte att loppet gick, efter mina förutsättningar, bra. En klubbkompis hade anmält sig och hon är vältränad, mer än 10 år yngre än jag och har inte nyss fött barn så henne försökte jag inte ens hänga på. Jag höll mitt tempo och hade ingen lust (eller pannben) att försöka något annat, såg det som ett bra träningspass. På slutet kunde jag dock bita i lite och klara ett par rejäla uppförsbackar trots att jag tänkt innan att det var okej att gå uppför, och sista kilometern trollade jag fram lite kraft och ökade lite. Jag fick mycket pepp längs banan och det var kul och även om det inte gick fort så kändes kroppen helt okej. Tiden blev 45,43 tror jag, men det var inte riktigt en mil. 

Det är svårt när huvudet inte orkar med att motivera och när jag mest är trött hela tiden, men jag vet att jag blir piggare och gladare av att träna så jag försöker komma iväg. Sen finns det väl såklart också tillfällen när vila är det allra bästa, men ofta mår jag bra av att röra på mig. Än så länge kör jag inte så strukturerad träning utan låter dagsform, väder och eventuellt träningssällskap styra.

Ny utmaning – världens bästa present!

Igår hade jag en skitdag och det var nära att jag trodde det skulle bli det idag också. Spöregn, nerbajsad bebis när vi skulle gå till skolan och så körde dottern omkull på cykeln. Men så fick jag lite mammaboost från världens bästa bvc-sköterska, bebis sov gott i vagnen på promenaden och rätt som det var dök det upp världens överraskning i ett meddelande på Messenger.

 Rickard har ju fått ett års körförbud och det ställer ju onekligen till det lite för oss eftersom det krävs BE-kort för att få köra vår bil och husvagn och jag bara har vanligt körkort. Det är husvagnen som är vår bas på tävlingar och semestrar så den är viktig för oss. Även om det väl på ett sätt är ett i-landsproblem så har vi varit bekymrade över det. När jag plötsligt fick ett meddelande av min träningskompis Andreas att han och körskolan han är delägare i, Sjögrens trafikskola , vill sponsra mig med det som behövs för ett BE-kort började jag gråta av glädje och lättnad. Vilken present, vilken överraskning! Så nu ska ni få följa mig mot ytterligare ett träningsmål – målet att klara uppkörning för tungt släp!

Att landa igen

Vi ska tillbaka till vardag igen. Rickard mår bra. Faktiskt nästan bäst av oss alla, han märkte aldrig något av dramatiken så han är liksom helt cool. Hans sönderbitna tunga har läkt och värken i kroppen är borta. Idag åkte han till jobbet. Med kollegor då, han får ju inte köra bil. Jag är galet trött! Mycket som snurrar i huvudet. Hämta, lämna barn, amma, gympakläder, tider, mellis, bilen till verkstaden, kolla alla i familjen när de sover, peta på Rickard om han andas konstigt i sömnen, kompisar, tvätt, dammsugning, bebis hsr blivit ett tremånadersmonster, ta hand om varandra, carpe diem… Så mycket träning blir det inte. Men ändå, det är min ventil. En simtur i söndags med trevlig klubbkompis, fick fruktsallad efteråt. Ett par joggingturer på Sörmlandsleden – som jag längtat! Är så trött, orkar egentligen inte ge mig ut, men det är skönt när jag väl kommer iväg. Springer utan problem över en mil nu, börjar känna mig lite stark i kroppen igen. Och utesimningssäsongen verkar aldrig ta slut i år, underbart!

Och det är vackra omgivningar på mina promenader, löparrundor och simturer.

När livet sätts på paus

Under graviditeten brukade vi skoja lite om att jag ofta vaknade på nätterna med hjärtat i halsgropen och nästan återupplivade sambon eftersom jag fick för mig att han slutat andas och låg kall bredvid mig. Det var naturligtvis obehagligt att vakna med den känslan, en mardröm, men varje gång kunde jag tryggt somna om igen.

I förrgår kväll sa vi som vanligt godnatt, ingenting avvek från det vanliga. Efter någon timme vaknar jag, förmodligen av ett ljud. Vänder mig mot sambon och på någon hundradels sekund hinner jag registrera att min värsta mardröm är på väg att bli verklighet – han dör! Jag trodde verkligen det. Han ligger på rygg, stel i kroppen, blå om läpparna och löddrig i mungiporna, hela han krampar och rycker. Jag ruskar honom, ropar hans namn, inget händer. Jag gör det igen och igen, total panik! Skriker rakt ut, ropar på sonen, hämta mobilen, vi måste ringa ambulans! Krampen släpper av, istället är han slapp i hela kroppen, kallsvettig och medvetslös. Andningen är rosslande och stönande, precis så som jag föreställer mig cheyne stokes andning som kan finnas vid hjärtstopp. Nu dör han! Jag vill inte att han ska dö. Jag vänder över honom på sidan, ingen skillnad. Han har puls. Jag provar några inblåsningar. Ingen skillnad. Han är tung. Jag ringer 112, skriker att de måste skicka ambulans. Killen i luren frågar så mycket. Jag blir arg, skriker att han ska sluta fråga och skicka ambulans. Han förklarar att ambulansen redan är på väg, snart framme. Han fortsätter fråga. Jag har tunnelseende, vet att jag skriker, jag skrämmer barnen. Får för mig att bebis inte heller lever, ber sonen titta efter. Killen på SOS alarm undrar om bebis ligger hos oss i sängen, det gör han inte. Någon har låst upp dörren, ambulanskillarna kommer in, de är tre stycken. Jag har panik, tror att jag frågar om Rickard ska dö. De rakar honom, sätter EKG. Vad de mer gör registrerar inte min hjärna. Jag hyperventilerar, det svartnar för ögonen, en kort stund försvinner världen. En ambulansman tar med de två stora barnen ut, de andra jobbar på. Jag ber om svar, slår hjärtat? Kommer han att dö? Har han fått en stroke? Vet inte om det var kille på SOS alarm som bad mig nypa Rickard hårt i armen, han reagerade inte alls. Men nu börjar han röra på sig. Slår upp ögonen, till en början till synes utan att se. Sen ser han ambulansmännen, blir rädd. Sluddrar. Han vet inte vilka de är och vad de gör där, han vill inte följa med. Jag är rädd, han måste ha fått en stroke. Ambulansmännen tror inte det, eller de säger i alla fall att de inte sett något som tyder på det. Rickard flyttas över på båren och de rullar ut genom hallen. Jag springer efter, frågar Rickard om han känner igen mig. Frågar vad våra barn heter. Han säger namnet på de två äldsta och jag får panik – skriker att vi har ett barn till. Han säger även bebis namn och vet vilket datum han föddes. Det känns skönt. Min mamma kommer, jag har ringt henne. Jag orkar inte åka själv till sjukhuset med bebis, vem ska ta hand om barnen. Ringer en kompis, hon svarar inte. Barnen får följa med i bilen, vi kör dem till mina föräldrar, till pappa. Mamma, jag och bebis åker till akuten. Jag gråter i luckan, lever han? Möts av en sköterska jag jobbat med, hon är lugn. Han mår bra säger hon. Vi får komma in. Hon gratulerar till bebis. Jag får träffa Rickard. Han är vaken. Väldigt trött. Men han känner igen mig, pratar. Frågar om en av ambulanskillarna var en kille vi känner igen. Det var det. Jag blir lite lugnare. Men jag gråter. Det kommer en läkare och säger att allt ser bra ut, han får sova över, imorgon gör vi en CT för säkerhets skull och sen får du gå hem. Mamma, jag och bebis åker hem för att vila. Jag ligger och googlar. Innan jag hinner somna ringer det. Hemligt nummer. Rickard har krampar igen, Är flyttad från avdelning till MAVA. De har ett anhörigrum, vi kan komma dit. Jag tror att de menar att han är så dålig att vi behöver vara där och vaka. Får panik. Ligger på golvet av ångest. Tänker att bebis inte kommer minnas sin pappa och jag tänker på att vi ju inte gift oss än. Mamma säger att Rickard inte ska dö. Vi åker tillbaka till sjukhuset. Rickard sover. Vaknar till, frågar hur jag mår. Jag??!! Det struntar jag i, det är inte mig själv jag är orolig för. Han tycker jag ska åka hem och vila. Mamma och bebis går till anhörigrummet, jag sitter på en stol bredvid Rickards säng. En sköterska pysslar om mig, kramar, tröstar, bäddar om mig med filtar, kommer med mackor och juice. Jag kan inte äta. Jag sitter där i tre timmar. Slumrar kanske en kvart. Undrar varför inte mamma kommer med bebis, han borde behöva amma. Tänk om han slutat andas och mamma inte märkt det. Går till anhörigrummet. De sover. Mina bröst är rödfläckiga och fulla, det passar sig inte med mjölkstockning nu. Jag får försöka mjölka ur i handfatet. Sen får jag mata bebis. Går tillbaka till Rickard och vi får frukost, jag får välja vad jag vill ha. Nu kan jag äta. Jag måste äta, det måste ju finnas mjölk åt bebis. Slumrar en liten stund i anhörigrummet. Sen kommer doktorn. Hon verkar inte så orolig. Jag gråter, är rädd för att det ska vara en hjärntumör. De har gjort en CT, den visar inget onormalt. Men de vill göra MR också, kanske EEG. Han ska få åka till Eskilstuna. Jag pratar med barnen, de vill hem. Är trötta på att sitta i bara pyjamas hemma hos morfar. Vi åker och hämtar dem, åker hem och duschar. Dottern är ledsen och orolig, vill träffa pappa. Vi åker till sjukhuset. Rickard har ont i kroppen, har bitit sönder tungan, mår lite illa och är väldigt trött, i övrigt mår han bra. Han pratar med barnen, vi tar hans klocka, ring och halsband – man får inte ha det på MR. Vi åker hem, mina föräldrar kommer med hämtmat till lunch. På eftermiddagen kommer spekulanter på vår husvagn, jag har glömt att de ska komma. De stannar länge länge, men de köper husvagnen. Jag måste svara på sms och meddelanden, folk vill veta hur det är med Rickard. Lämnar Dottern hos en kompis, pratar en stund med hennes mamma. Det är skönt. Jag blir ledsen när jag pratar, gråter mig igenom samtal med vänner, med barnens lärare, med sjukhuspersonal. Det blir nog lätt så. När man tror att den man älskar ska dö. När man sovit 2 timmar det senaste dygnet. När man ganska nyss har fått en bebis.  Men det är skönt att prata. Alla är så himla snälla och omtänksamma. 

På kvällen åker vi till sjukhuset igen och lämnar lite saker till Rickard. Han kom aldrig iväg på MR, ambulansen som skulle köra honom fick annat uppdrag. Jag pratar med en sköterska, hon tycker att jag ska ha sällskap på natten. Jag ringer mamma och frågar om hon kan sova hos oss, orkar inte stå själv med tre barn om det ringer från sjukhuset mitt i natten. Barnen och mamma somnar. Jag vill inte gå och lägga mig, jag är rädd. Pratar med en kompis. Ringer sjukhuset. De lovar att ringa om det är något. Säger att jag får ringa när jag vill under natten. Säger att jag måste försöka sova. Jag sover faktiskt. Matar bebis då och då, Men får ihop kanske 6 timmar. Mår bättre på morgonen. Ringer sjukhuset, personalen är så snälla. Natten har varit lugn, Rickard mår bra. Efter frukost åker han till Eskilstuna. Barnen går till skolan, jag och bebis går på babysång. 

På eftermiddagen kommer Rickard hem. De har inte hittat något. Han ska följas upp med EEG och besök hos neurologen men han får vara hemma. Får kanske inte köra bil på ett helt år. Det blir besvärligt, men eftersom jag slipper planera begravning så känns allt annat som lindriga problem. Jag ville veta vad jag ska göra om det händer igen, det får jag. Nu ska vi landa, mest jag. Rickard var ju liksom inte med, han trodde han sov. Det är jag som ska försöka våga sova i natt. Men i natt är hela familjen hemma igen.

Triathlon i mitt hjärta och – inte Ironman men ändå…

Idag har jag stått och gått i Kalmar och på Öland hela dagen. Uppdrag: peppa Ironmandeltagare. Kul, absolut, men jag är nog bättre på att tävla än att supporta. I alla fall bättre på att hålla rätt fokus när jag tävlar – fast då har jag i och för sig sällan en bebis i sjal på magen så jag skyller lite på det när jag är disträ. Själva bebisen skyller jag inte på, han sköter sig exemplariskt på bebisvis, det är mer mammahjärnan som är lite trög. Skönt dock att känna att jag inte är alltför långt ifrån min älskade triathlonvärld när jag får småprata med diverse domare, speaker, folk från förbundet, klubbkompisar och andra triathlonvänner. Men jag var avundsjuk! Kanske inte på 18 mil cykel och att leva på sliskiga konstgjorda saker en hel dag, men på att stå på startlinjen och höra Kentas ”Idag är jag stark”, på simningen, växlingar, att få pepp från publiken och få gå i mål. Tur att jag fått smygstarta lite!

I lördags avgjordes ett lokalt triathlonlopp, nämligen Flen Triathlon. En tävling där supersprint (400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning) var distansen och jag hade kikat lite på det redan innan jag födde barn. Kanske, kanske… Några dagar innan bestämde jag mig för att anmäla mig men på tävlingsdagens morgon hade jag ångrat mig. Jag var så sjukt nervös! Lite oklart varför egentligen, det var ett litet lopp och jag vet hur det går till. En klubbkompis sa till mig att jag kunde vara helt avslappnad – det var ingen som hade det minsta förväntningar på mig. Utom jag själv då… Och det borde jag inte ens behövt ha eftersom jag som sagt nyss fött barn. Men jag har alltid haft svårt för lokala lopp, jag sätter större press på mig själv när jag inte kan försvinna i mängden.

Inte förrän simningen  (gick jättebra, lättnavigerat och jag fick bra rytm i simningen) och första varvet (av fyra) på cyklingen var avklarat släppte nervositeten och det var bara roligt! T1 gick jättebra och när jag väl började känna mjölksyran i kroppen och pulsen sköt i taket så kände jag hur mycket jag älskar att tävla och ta ut mig. Jag var i ledningen fram till tredje varvet på cykeln, sen blev jag omkörd av min klubbkompis Angelica – men hon är superstark (och inte nyförlöst) så något annat hade jag inte väntat mig. Löpningen gick tungt! Inte helt oväntat kanske – med tre lugna joggingpass det senaste halvåret i bagaget… Ovant dock, jag är van att känna mig stark på löpningen, det gjorde jag definitivt inte nu. Dessutom kände jag att bäckenbotten inte riktigt orkade med löpningen när jag var trött i kroppen redan när jag började. Tiden i mål ser inte så illa ut, men eftersom det inte riktigt var 5 km så blev facit runt 4,40-tempo. Vi var riktigt många från klubben som var med och det var jättekul att kunna peppa varandra under loppet. Jag gick i mål på 2:a plats med en helt okej känsla.

I onsdags var det dags igen. Kalmar Mini Tri – loppet jag anmälde mig till redan i våras för att jag behövde uppmuntran när jag kände mig som mest som en valross. Jag tänkte att om jag inte kan köra så får det vara värt anmälningsavgiften ändå bara för att jag skulle få känna mig uppmuntrad. Men det gick att köra. Distansen är lite udda: 520 meter simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning. Ungehör som en tiondels IM.

Som vanligt amning innan start (det var sjukt dyrt att köpa sport-bh som går att amma i, men jag har stor nytta av det) och jag fick flera gulliga kommentarer av folk i publiken när jag satt på en bänk med våtdräkten uppdragen till midjan och ammade. Med Björn Mortensen som speaker, Kalmar som tävlingsplats och ”Idag är jag stark” innan start kunde jag få lite IM-feeling. Vädret var fint och varmt och allt var härligt. Starten gick och i ungefär två sekunder hann jag tänka att det här gick ju smidigt. Sen blev jag översimmad av typ fyra karlar och svalde halva Kalmarsund. Eftersom samma folk försökte trycka ner mig flera gånger och det var allmänt stökigt och trassligt gick det åt en hel del energi åt att försöka sparka mig loss och bibehålla något slags lugn så simningen blev inte dagens bästa gren. Det gick inte direkt dåligt heller, hyfsat blir betyget. En bra T1, inget krångel  (förutom att jag fortfarande inte tagit tag i att lära mig ha skorna klara på pedalerna) och ut på cykeln. Blev per omgående omcyklad på insidan – herregud vad somliga har dålig koll. Cyklingen kändes jättebra, lättcyklat men ingen superrolig bana. Man cyklade första biten på IM-cyklingens fastlandsloop och vände. På väg tillbaka var det sjukt mycket drafting framför mig och i ren ilska över det och över att MC-domaren som övervakade det hela inte gav dem straff så trampade jag på så pass att jag snittade drygt 35 km/h vilket är jättesnabbt för att vara jag. Även T2 gick smidigt och så ut på löpningen. Jag gick ut ganska hårt för nu ville jag jaga lite även om jag såklart hade lite dålig koll på min kapacitet. Det gick jättebra – i typ 2 km, sen blev det tungt. Jag höll dock ihop det hyfsat och lyckades snitta 4,15-fart – en klar förbättring jämfört med Flen. Det blev till slut en 6:e-plats i tävlingsklassen vilket jag är jättenöjd med! Finaste kommentaren fick jag efteråt när en liten gullig och glad tant kom fram till mig och sa: ”Vad duktig du är – först ammar du och sen springer du!” Jag blev så glad över en så snäll och spontan kommentar från en okänd kvinna.

Igår sprang barnen Ironkids som var ett trevligt arrangemang utan tidtagning med fokus på glädje. Båda barnen var supernöjda! 

Äntligen  löpning!

Jag var på gång att prova och springa lite redan för några veckor sen, men då blev jag förkyld och när snuvan var borta sköt jag lite till på löparpremiären. Men förra onsdagen var det dags, nästan 9 veckor efter förlossningen. Jag har tränat jättemycket bäckenbottenövningar (knipträning) och var spänd på om det gett tillräckligt bra resultat. Jag hade bestämt mig för att växla mellan löpning och gång och kände att 4 x 1 km kändes rimligt. Förmodligen skulle man kunna börja ännu lugnare, typ springa en minut åt gången istället för en kilometer, men så gjorde inte jag. Det gick bra att springa och var väldigt skönt – fast tungt och jobbigt såklart. Inte fick jag så mycket träningsvärk heller. 

En tanke växte fram – tänk om jag skulle springa KK-joggens halvmil med bebis i löparvagn? Jag hade ju bestämt att jag inte skulle springa loppet eftersom jag inte tränat, men bara jogga runt 5,1 km och ha med vagnen så det bara blev en kul grej? Jag frågade några kompisar vad de tyckte, för visst händer det att jag tar åt mig när jag fått kritik och gliringar för min träning och vår familjs sätt att leva, men de var positiva. Så i helgen  plockades vagnen fram och bebis lastades i för en provrunda. Vi joggade 3 km, han satt vaken och vår nöjd hela vägen i sin lilla hängmatta och jag blev ännu mer sugen. Slängde iväg ett mail till arrangören och frågade om det var okej med vagn och när de ringde upp och godkände det bestämde jag mig så det blev en anmälan.

Hela tisdagen, dagen för loppet, hade jag bebis i famnen eller sjalen för att tanka närhet så han förhoppningsvis skulle vara pigg, lugn och nöjd även om han inte somnade i vagnen under loppet. Barnen sprang sina lopp först och det var supersmidigt att ha bebis i sjalen när det var mycket folk på stan.

Barnen var jättenöjda och jag också – mitt mål när de springer lopp är alltid att de ska slippa ramla i starten och komma i mål hela och gärna utan tårar. Hittills har det funkat nästan varje gång. Dottern sprang för första gången utan sällskap av förälder, hon sprang med en kompis och de var glada och nöjda efteråt. Sonen var jättenöjd med att ha förbättrat sin tid på 2,7 km med nästan 2,5 minut sen förra året. Alla glada och nöjda, jag ammade bebis och satte honom i vagnen ungefär 4 minuter innan start… Uppvärmning hoppade jag över, jag tänkte ju bara jogga och eftersom jag inte ens sprungit 5 km i sträck efter förlossningen så kunde jag inte ta mig till att springa massor innan. 

Det gick väldigt  väldigt långsamt i starten och snart började jag springa om folk, mer om det i förra inlägget. Jag hade roligt och vinkade till alla som hejade på mig och en del av de jag sprang om ville också byta några ord. Många tittade och pekade på vagnen men jag såg bara glada miner. Tanken var ju att jag bara skulle jogga lugnt men det var ju så kul så jag sprang på lite. Saktade dock ner och tog det väldigt lugnt vid ojämnheter som tex trottoarkanter så det inte skulle skumpa för mycket i vagnen. Bebis satt vaken och storögd och alldeles nöjd. Alldeles för liten för att åka framåtvänd vagn egentligen såklart, men det var ju bara en liten stund. Jag spurtade på lite och sista kilometern gick visst på runt 4,10 – så gick det med den joggen… I mål blev jag fotad och intervjuad av tidningen och bebis somnade direkt när jag stannade och det var slut på det roliga.

Foto: Andreas Assermark

Foto: Pernilla Eliasson

De där jädra lurarna i öronen på folk…

I tisdags gjorde Eskil och jag tävlingsdebut tillsammans, vi sprang ett lokalt lopp med löparvagn (mer om det kommer i annat inlägg). Jag hade varit i kontakt med arrangören och fått klartecken att det var okej att jag startade med vagnen och när det var dags för start ställde jag mig allra längst bak för att inte vara i vägen. 

Jag hade bara joggat två gånger innan loppet, varav den första var en knapp vecka innan, trots det kändes det lätt i benen och jag sprang om väldigt mycket folk under loppet. Det var viktigt för mig att ta hänsyn till andra och försöka ta mig fram smidigt med vagnen så jag planerade mina omkörningar noga och rätt många gånger ropade jag så vänligt jag kunde ”springer om dig på vänster sida” så att inte folk skulle vingla till och snubbla på vagnen – jag ville inte orsaka någon olycka. Det var bara det att i stort sett ingen hörde eftersom de sprang med lurar. VARFÖR springer man med lurar på ett lopp? Jag vill verkligen veta! Är det för att man blir så himla uttråkad utan musik? Men ska man verkligen betala för, och springa ett lopp om man tycker att det är tråkigt? Är det för att man inte vill höra hejarop? Då är det väl också bättre att springa på egen hand, utan publik? Är det för att kunna hålla tempot? Lite fusk va? 

I triathlon är det förbjudet med lurar i öronen både under cyklingen och löpningen. Jag önskar att det var det på löpartävlingar också, för även om man inte springer med vagn så är det svårt och irriterande att inte kunna kommunicera med sina medtävlare vid behov.

Tillbaka på tävlingsbanan 

Ja, igår gjorde jag debut i tävlingssammanhang efter förlossningen. Jag körde en kretstävling på skidor i januari och simmade en klubbtävling i mars, men annars har jag inte tävlat sen förra säsongen och nu var jag riktigt sugen! Linnéasimmet stod på programmet, en liten lokal tävling med 1000 meter OW. Tävlingen ingår även i vår klubbtour där jag tänkte att det kunde vara kul att vinna den sammanlagda simcupen. 

Jag kände mig helt avslappnad innan loppet, dels var det ju bara en liten tävling och dels hade jag inga krav på mig själv eftersom jag inte förväntas vara i någon särskild toppform. Värmde upp med en kort jogg och några hundra meter simning. När starten gick kändes det kanonbra, sen kom imman på glasögonen… Jag hade ganska nya glasögon som jag dessutom haft imspray på men det hjälpte inte – jag hade lika gärna kunnat simma och blunda. För att överhuvudtaget kunna simma åt hyfsat rätt håll var jag tvungen att ta massor av micropauser för att snabbt peta bort imma på åtminstone ett av ögonen. Retligt! Men själva simningen  kändes bra så den var jag nöjd med även om jag väl inte riktigt maxade.  Jag var andra tjej i mål och hade fyra killar framför mig, godkänt!

Idag har bebis gjort debut som funktionär, vi var tidtagare på en swimruntävling som klubben var med och arrangerade. Han skötte sig utmärkt  (sov i sjalen hela tiden). På tisdag ska kanske han och jag jogga runt ett lokalt lopp här i stan, vi testade löpvagnen igår. Blir han akut hungrig eller uttråkad får vi väl kliva av. 

Vilse i Sandviken

Det blir långa glapp mellan inläggen – är ni några kvar som kikar in här?

Jag nöter på med simning och cykel och det är så roligt att vara igång och röra på mig igen. Lite ringrostig och det går inte fort men annars känns det riktigt bra! 

Nu har vi varit en vecka på semester utanför Sandviken så då har det blivit lite byte av träningsmiljö också. Både för- och nackdelar med det… Ett försök att cykla en runda runt en sjö häromdagen gick så här:

Jag hade koll på sista delen av rundan för där hade jag cyklat en bit fram och tillbaka ett par dagar tidigare, därför tänkte jag cykla från andra hållet så att jag fick den delen jag kände igen just som sista biten av rundan. Helst vill jag inte ha längre träningspass än ca 1,5 timme eftersom jag ammar och inte vill att bebis ska behöva vänta på mat när han är hungrig. Det är inte ofta han äter så tätt, oftast är det drygt 2 timmar mellan amningarna, men jag vill inte chansa. Jag räknade med att hinna runt på 1,5 timme, kanske plus minus några minuter.

Jag startade och körde in mot Sandviken och räknade med att kunna svänga av strax innan själva stan. Det kom dock ingen väg så jag fortsatte in i centrum och tänkte att om jag håller vänster så kommer jag så småningom ut ur stan åt rätt håll. Jag höll vänster jättebra, faktiskt så bra att jag efter en stund kände igen mig jättemycket. Jag hade kört i cirkel! Typiskt! Försökte mig på att starta gps:en i telefonen  men det funkade inte att åka och titta på telefonen mitt inne i stan och jag hörde inte vad den sa när den låg i ryggfickan. Provade en annan väg men insåg att jag inte hade en aning om vart jag borde köra, jag ville ju liksom inte komma ut på motorvägen. Jag kom ikapp en farbror som var ute och cyklade vanlig cykel och frågade om han var från stan. Det var han och han var även positiv till att förklara vägen, han ville även följa mig en bit på vägen för att visa. Supersnällt, men det gick ju inte jättefort… Lätt stressad var jag, men jag kunde ju absolut inte säga nej när han var så snäll – dessutom behövde jag ju hjälpen. När han svängde av fortsatte jag själv men blev efter en stund tveksam om jag verkligen var på rött väg, han hade först sagt vänster i en rondell men det sista han sa innan han svängde av var rakt fram. Jag körde rakt fram men det kändes fel så jag stannade och gjorde ett nytt försök med gps:en. Eftersom jag inte ville ut på motorvägen knappade jag in att jag skulle gå (tänkte inte på att det går att välja bort motorväg även på bildelen) och fick upp en färdväg. Fortsatte ett par km på vägen och skulle sen svänga vänster. Grusväg! Skit också! Bara att vända igen och ytterligare värdefull tid till spillo. Tillbaka till rondellen, ny slagning på gps:en och nytt försök. Trampade som en tok, gps:en var inte helnöjd eftersom cykelbanan inte riktigt följde vägen men det struntade jag i. Efter en stund kände jag igen några namn på områden och gator som farbrorn nämnt och då kände jag mig lite tryggare och trampade på trots att gps:en hela tiden bad mig att ”om möjligt, gör en u-sväng” eller ”vänd där det är möjligt”. Till slut blev den tyst  (och nöjd?) och jag cyklade på glad i hågen, om än rejält stressad. Efter någon mil blev jag osäker igen och korrigerade gps:en, den visade då nästan 25 km kvar. Det hade jag inte tid med! Men inte mycket att göra… Jag blev invisad till vänster och kom till en järnvägsövergång. Det här är inte en bild man vill mötas av då…

Tåget stod still. Och stod still. Jättelänge. Jag ringde Rickard och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han hade just tänt grillen och kunde ju knappast åka och hämta mig men bebis sov i alla fall så det var inte skrik och panik. Jag struntade i gps:en och tog en annan väg på vinst och förlust och cyklade som en tok. Efter några kilometer kom jag fram till en korsning där jag varit framme och vänt från andra hållet på cykelturen ett par dagar tidigare. Halleluja! Rullade in på campingen ca 2 timmar och 15 minuter efter jag kört iväg men som tur var hade bebis inte märkt så mycket. 

Vi har varit på triathlontävling också, Gävle Triathlon. Ingen start för mig såklart, men båda barnen körde. Jag fick vara med och simma med Irma och det var tur för jag behövde hjälpa fler barn. Det är lite tokigt när arrangören inte har några funktionärer i vattnet utan bara i båtar. Sen blev det lite dramatik när dottern inte kom tillbaka från cyklingen men efter en stund kunde hon lokaliseras och till slut var båda barnen i mål. August kom 3:a i sin klass och var glad och nöjd, dock inte med att vi var ute och letade efter lillasyster så att han inte blev uppmött i mål… 

Fast i soffan 

Sitter i soffan med sovande bebis i famnen, där sover han helst och bäst. Förutom att det hade varit skönt att vara utomhus och att jag börjar vara vansinnigt kissnödig så är det ju himla mysigt. Läser bok och kollar Facebook. Och bloggar lite.

Har hunnit cykla lite mer sen jag bloggade sist. Sonen tog en solig bild på cykelklädd mamma men mamman var inte helt nöjd med hur hennes postgravida kropp tog sig ut i cykelkläder (fånigt, jag vet…) så den bilden bjuder jag inte på. Ont i sittbenen hade jag efter första rundan men annars gick det fint. Eller ja, jag klagade över att det gick för sakta när jag kom tillbaka men då påpekade sambon att jag nyss varit gravid och fött barn och att det kanske inte var så konstigt att jag inte är i samma form som innan och inte behöver vara det heller. Han har en poäng där…

Simpremiären är också avklarad och det var så skönt! Våtdräkten gick på, det var jag lite orolig för. Vi tog en kväll på stranden hela familjen då sonen ville börja träna kanot och dottern också ville träna på att simma. Pappan och bebis fick vara supportrar.

Igår blev det ytterligare en liten cykeltur. Om jag kör mtb och sonen racer får vi träning båda två, perfekt!

Och plötsligt händer det! När vi kom hem fick jag feeling och mtb:n fick bli av med leran den stått med sen typ november…

Jag är sugen på ett simpass även ikväll, vi får se hur allt blir med sovande och ammande och så.

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.