Återkomsten

Det är verkligen supertråkigt att följa bloggar som inte uppdateras, men eftersom det finns tålmodiga läsare som fortfarande kikar in här trots bloggtorka så har inte alla tröttnat och jag gillar egentligen att blogga – så här är återkomsten och så kan jag hoppas på mer tid och inspiration under sommaren.

Under våren har mycket av min energi gått åt till att hantera känslor – det har varit lite extra allt. Det trodde jag inte när vi började planera för ett bröllop, jag tänkte mest att det är praktiskt att vara gift och att det skulle bli roligt att bjuda folk vi tycker om. Men så blev det en möhippa, en väldigt kärleksfull och omtänksam sådan, och jag var golvad av känslor långt efteråt. Omtumlad, överraskad, tacksam. Jag grät när jag lämnade av Linda vid tåget dagen efter och sen flödade känslorna. Hela våren har jag verkligen känt att jag, och familjen, har så mycket fina människor omkring oss, vi har ett fantastisk socialt nätverk med energigivande människor som vi älskar, och vi hade nog lätt kunnat bjuda många fler på bröllopet. Jag har vänner som jag kan gråta, skratta och prata med och det betyder så mycket. Många av dem har jag ju också träffat via idrotten och i flera fall har hela familjen fått vänner för livet. Och nya människor kliver in i mitt liv och mitt hjärta hela tiden.

Nu är vi gifta och det blev en fantastisk dag, precis som vi ville ha den. Avslappnad, vacker och kärleksfull!

Idrottsmässigt har våren också varit bra! Jag hängde med Linda på läger med cykelklubben SubXX och fick träffa nya trevliga människor, jag har gjort under 1,30 på halvmaran och under 40 minuter på milen, alltid bra formbesked på våren. Cyklingen känns helt okej och jag är peppad på att utveckla den ännu mer till nästa säsong. I förra veckan fick jag Katrineholms kommuns idrottsstipendium för 2018 och det var fantastiskt roligt!

Sen har jag hunnit mycket på en vecka… Förra söndagen var vi i Uppsala och körde Uppsala Triathlon, det var SM/RM i olympisk. Jag hade varit hostig dagarna innan, men inget halsont så jag körde. Det gick bra, jag tog guld och var första AG-dam totalt, men sen tappade jag rösten och vaknade i måndags med feber. Det visade sig att jag fått öroninflammation och jag fick en antibiotikakur. Läkaren sa att det var okej att träna (okej, jag kanske inte frågade om att tävla) när jag mådde bra igen och det gjorde jag i fredags, så igår rev vi av nästa SM/RM, nämligen i sprint i Linköping. På den kortare distansen fick jag slita lite mer för guldet, men jag klarade av att upprepa resultatet från veckan innan – kul!

Linda och barnen hade varit hos oss sedan i torsdags och hängde med till Linköping, där även Oscar anslöt efter att ha trampat Vätternrundan på 7.30 – imponerande! Andreas och Christina dök också upp som publik och fotografer och även min klubbkompis Linnea kom med sin sambo – så himla roligt! Det blev en fantastisk dag med massor av vänner, träningskompisar, bekanta, härliga prestationer och många grader varmt. Irma fick inte tävla för hon var krasslig, men August var med och han gör det så himla bra, triathlon är hans grej.

Jag tror att alla bilderna in inlägget är tagna av Andreas Assermark, lyxigt att ha en kompis som är så bra på att fota.

Omgiven av två av mina favorittjejer, då är det lätt att glömma lite trötthet!

I helgen bär det av till Danmark och IM Elsinore, det är EM på halva IM-distansen. Det ska bli riktigt roligt, första medeldistansen för i år. På återseende!

Jag har ingen fantasi för rubrik idag

Började skriva det här inlägget i lördags kväll, när jag satt på tåget hem från Göteborg och Svenska Triathlonförbundets årsmöte. Just att gå på möte är väl egentligen inte jätteroligt eftersom det innebär att sitta stilla i flera timmar, men innehållet på mötet var givande och det är alltid roligt att träffa en massa välkända ansikten. Vi startade klockan 12 med gemensam lunch och mötet var inte slut förrän 17.15, så det var en diger eftermiddag som avhandlades men tiden gick ganska snabbt. Jag reste ner i fredags efter jobbet och har sovit hos bästis Linda med familj. På kvällen hann jag med ett FTP-test på Monarken i deras förråd. I efterhand kan man väl konstatera att en fredagkväll efter en hård arbetsvecka, med några timmars restid i benen och endast två äpplen i magen inte är den optimala tidpunkten för ett maxtest… Efter bara 7 minuter tänkte jag verkligen avsluta testet, men jag lyckades (med väldigt mycket pepp från Linda) faktiskt avsluta. Efter att Linda också konstaterat att sadeln var för låg och höjt den efter knappt halva tiden så gick det lite lättare. Eller nej, det var ljug – det blev möjligtvis marginellt mindre kräkjobbigt. Resultatet blev inte som jag hoppats men jag höjde medelwatten med 1 (!!) W jämfört med för ett år sedan när jag senast gjorde ett FTP-test. Och det är ju egentligen trots allt mest ett test av just de där 20 minuterna, inte ett test av min totala kapacitet. Det finns de som har superbra FTP men inte får ut det i kroppen och cykeln på ett lopp, och naturligtvis tvärtom också. Dock så är det nyttigt för mig, mest mitt pannben, att göra sådana här saker. Jag tycker att det är fruktansvärt att köra tester, pass och lopp där det går ut på att pressa kroppen på det sättet – kort och hårt. Jag springer hundra gånger hellre än halvmara än gör ett Coopertest till exempel. Tröskelpulsen blev också högre den här gången än förra och det är bra. 

På lördagen hann vi klämma in lite träning innan mötet – 8 km jogg i underbara omgivningar innan frukost och sen ett kort simpass på 2000 meter på Valhalla på förmiddagen. Det var en ny upplevelse måste jag säga. Som boende i liten stad är jag van att ha gott om plats när jag simmar, det har inte varit ovanligt att jag varit i princip ensam i simhallen. Det var man inte här. Inte alls faktiskt. Det fanns en snabbana (50 m) och jag blev snabbt varse att begreppet ”snabb” är mycket subjektivt. Jag tänkte innan att jag kanske inte var tillräckligt snabb för att ligga på snabbanan. Jag hade fel. Det var dock många andra som inte alls verkade ha tänkt liknande tankar… Självklart måste inte alla vara precis lika snabba, men det stod tydliga instruktioner om att man skulle byta bana om man ofta blev omsimmad och om man simmar i badshorts och måste varva med bröstsim för att man inte orkar crawla mer än en längd i taget och dessutom blir omsimmad av typ 6 stycken varje längd så skulle man kanske pyttelite fundera över om man var på rätt bana? Tänker jag, men det är ju jag det. Också tröttsamt med folk som simmar sakta men ökar när någon försöker simma om – det är inte bra simetikett. Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta, men vi fick i alla fall röra lite på oss. Men jag skulle bli galen om jag hade det så varje gång jag skulle simma

Apropå simning så har vi årets första lopp i klubbtouren den här veckan, 200 meter simning. Förra året vann jag, året innan kom jag 2:a (dock gravid i vecka 33). I år kommer jag inte att vinna, vi har numera en ”gammal” elitsimmare i gruppen. Det gör mig inget alls, jag är bara glad om jag får till ett bra lopp och en (för mig) hyfsad tid – helst under 2,55. 

I övrigt ska jag väl kurera mina nya blåmärken och småsår (tips från coachen: spela inte fotboll på asfalt med allt vintergrus kvar, speciellt inte om du har noll bollkänsla och stark tendens till att snubbla på dina egna fötter) och fortsätta med mitt nya rehabprogram från naprapaten. Efter att jag kört igenom passet första gången var jag mycket skeptisk till att det verkligen var bra – jag kunde nämligen knappt röra mig på fem dagar. Träningsvärk de luxe, men nu har det känts mycket bättre både under och efter passet. 

Idag fick jag verkligen till det när jag och August skulle köra spinning på gymmet. När vi kom dit fick jag skamset erkänna att jag hade glömt mobilen och inte hade gymkortet med mig, tur personalen känner igen mig och glatt checkade in mig ändå. August var dock snäll och gick ut och kollade i bilen så jag inte hade glömt mobilen där, vilket senare visade sig leda till nästa problem… Min bror var också på passet och eftersom han är snabbare med att duscha efteråt ville August åka med honom hem. Så när jag satt och bastade i godan ro gick det plötsligt upp för mig att bilnyckeln låg i Augusts jackficka, han satt i min brors bil på väg hem och jag hade ingen telefon så jag kunde ringa dem. Eller ta bussen hem, jag hade ju inga kort eller pengar… Det löste sig, det gör ju ofta det.

Lägesrapport

Det märks på inläggsfrekvensen här inne på bloggen att jag dels inte är föräldraledig länge och dels har ett jobb som ger mindre fritid. Visserligen var det ju inte så att jag försummade min stackars bebis genom att blogga hela dagarna när jag var hemma, men när han sov var ju tiden min egen och så fixade vi rätt mycket hemma på dagtid och då var kvällarna lugnare. Med tre barn, ideella uppdrag, jobb och träning så har jag inte tid över att stapla på hög precis. Jag har nytt jobb också, vet inte om jag berättat om det? I januari sadlade jag om helt och hållet, sa upp mig från jobbet (fast i slutänden blev det bara tjänstledigt) och började om i helt ny bransch och började jobba som lärare. Obehörig såklart, jag är ju inte utbildad, men det är ändå lärare det står på mitt anställningsavtal. Mycket nytt och jag har varit, och är, vansinnigt trött på kvällarna men det är roligt! Ja, inte just tröttheten kanske, men jobbet. Intensivt och en helt annan typ av planering än jag är van vid, men jag stortrivs! Men just eftersom jag har fått en lärartjänst med ferietjänst så ingår en del förtroendetid som jag gör på kvällar och helger för att kunna hämta tidigt på förskola och fritids och då tar ju det såklart tid från den tiden jag tidigare förfogade fritt över.

Jag har också anpassat träningen lite efter min nya trötthet, det är inga jättestora skillnader men det nya jobbet i kombination med en vild bebis som sover som en kratta har gjort att krafterna trutit lite på sista tiden. Det är lite stressande emellanåt, men samtidigt vet jag ju att livet måste få vara så och jag har fått till mycket rolig och bra träning också. Till exempel så har jag sprungit ett par långpass och vinterbadat flera gånger, så himla härligt (även om det inte ser ut så på bilden…), fått till grymt bra spinningpass på gymmet och så går simningen för det mesta ganska bra. Benen har varit ganska tunga på löpningen, det har känts som att jag varit i riktigt dålig löpform och jag var på väg att lägga ner hela säsongen redan innan den börjat – jag är alltid så nyanserad i känslor och tankar…

Härom veckan körde vi en tävling på simträningen, man skulle simma 50 meter 8 gånger och varje 50:a skulle gå snabbare än föregående – annars åkte man ut. Det går ju att göra på olika sätt, man kan ju till exempel välja att simma första 50:an extremt långsamt (vilket många gjorde) och på sätt ha mer marginaler, men det känns ärligt talat som lite fegt va? Det tyckte i alla fall jag och två av träningskompisarna (som inte riktigt lyckades att simma så sakta även om vi trodde att vi simmade lugnt) och ägnade resten av tävlingen åt att tråka de andra på vår bana… Jag simmade första vändan på 51 sekunder och rent teoretiskt är det inte ett problem för mig att öka farten sju gånger till, men det är ju snarare det att känna efter hur fort det går som är det svåra. Trots att det bara är en övning på träning så blir jag lite taggad och nervös av sådan här övningar, men efter femte omgången började jag slappna av – då hade jag ju i alla fall klarat av mer än hälften utan att missbedöma farten totalt. Jag klarade hela serien och det är jag nöjd med, tiderna blev:

  1. 51,69
  2. 48,52
  3. 45,44
  4. 42,34
  5. 40,51
  6. 39,23
  7. 36,76
  8. 36,35

Det har blivit några skidlopp också. August och jag var anmälda till Kortvasan i år och ett par veckor innan åkte vi till Sya utanför Mjölby för att han skulle få testa ett lopp och jag hade fått för mig att jag skulle åka Tjejvasan och behövde en seedingstid. Vi hade lite snö kvar här hemma trots töväder, det hade de inte i Mjölby! Nu hade de konstsnö och hade gjort ett otroligt jobb med spåren, men vi blev lite överraskade när vi kom fram och allt utom spåren var lera. Jag hade riktig misär första varvet när jag fick staven avtrampad och dessutom blev indragen i en vurpa, men sen gick det lite bättre. Jag klarade precis seedingsgränsen för startgrupp 2 till Tjejvasan, bättre var jag inte den dagen. August slet som ett djur i de sönderkörda och sockriga spåren och med rejäl motvind stora delar av banan och var helt slut när han kom i mål.

När sportlovet kom och vi anlänt till Kläppen åkte vi en dag till Oxberg där vi åkte sträckningen för Kortvasan som ett genrep, en jättehärlig utflykt!

Så blev det dags för Kortvasan, och som han körde! Målet var under 2 h 30 min vilket jag trodde skulle bli svårt. Han gled in på 2,26,50.

Dagen efter körde jag Tjejvasan i superfina spår men med lite för dåligt glid för att det skulle vara riktigt roligt, men ett bra träningspass och en trevlig tur. Tiden på de 30 km blev 1,49,55 efter en hård spurt för att klara min inre skamgräns på 1,50.

Apropå skidor, hur söt är inte vår Vilda Bebis då?

Vi kom från snön hem till en försmak av våren och en lerig mtb-runda, men såklart att jag lyckades hitta lite is att köra omkull på och har varit lite blåslagen i veckan.

Två små föreläsningar har jag också hunnit med, är du eller någon du känner intresserade av ett litet föredrag så är det bara att hojta till. Jag anpassar innehåll och tidsåtgång efter önskemål.

Imorgon är det 5 timmar Vasaloppsspinning på schemat, så nu är det sovdags!

#fredagsfysförefredagsmys – så mycket frågor…

Mitt flöde svämmar över med ovanstående hashtag på fredagar. Det skapar så mycket frågor hos mig. Jag antar att det är något man slänger sig med för att visa att man inte bara äter chips på fredagar, men vad innebär hashtaggen (har för övrigt googlat hur det stavas i bestämd form…) egentligen? Och hur definierar man fredagsmys? När jag ser taggen tänker jag bara att det innebär att folk menar att det där fredagsmyset är att äta – företrädelsevis något som folk då definierar som ”onyttigt”. Men hur blev det så? Mysigt är väl inte = att äta? I min värld är något mysigt något man gör, till exempel att sitta i ett tält när det regnar, gosa ner sig under en filt i soffan, åka till badhuset med hela familjen eller liknande. Jag tycker även att det är rätt mysigt att sticka ut på en löparrunda en regnig höstkväll eller koppla av i bastun efter ett hårt pass på gymmet. Men nu hör jag folk (oftast barn) säga: ”jag vill ha mys!” och då automatiskt mena att de vill äta godis eller snacks. Jag hör också barn fråga varandra vad de ska till fredagsmys och då är det också det ätbara som menas. Är det inte så att vi gör våra barn en otjänst om vi lär dem att mysa är att äta? Självklart kan man äta något samtidigt som man har mysigt, men att sätta likhetstecken mellan det? Jag känner lite sådär inför det faktiskt. Att jag funderar över det här innebär inte att vi inte brukar äta till exempel chips på fredagskvällar, för det gör vi, men vi kallar inte chipsen för mys.

Spelar det här någon roll? Är det inte strunt samma vad man kallar det? Ja, jag tror faktiskt att det spelar roll. Jag tror att både hashtaggen och det faktum att vi lär våra barn att förknippa till exempel mys eller tröst med att äta riskerar att rubba det naturliga förhållandet till mat och ätande. Naturligtvis inte hos alla, men kanske hos vissa. Hashtaggen visar ju på något sätt på att man måste förtjäna sitt fredagsmys, man måste träna för att få äta chips. I längden blir det ett sätt att skuldbelägga ätandet, man visar på att om man är duktig och tränar så kan man få äta som belöning. Självklart är det bra att röra på sig och träna, det är absolut inte det jag vänder mig mot – det är mer kopplingen mellan det och ätandet jag tror att man ska vara försiktig med. Och varför inte testa att ge fredagsmyset en annan skepnad då och då? Tala om för familjen att idag ska vi åka till badhuset som fredagsmys, bada, bubbla och basta – det blir jättemysigt! Eller spela ett spel? Sen gör det väl inget om det blir en glass i badhuset om man blir sugen på det, men det är inte själva glassen som är myset.

Andra tankar och åsikter om ämnet?

Årskrönika 2018

Så har det blivit dags att summera ett, på många sätt, händelserikt och härligt år. Andra halvan av 2017 blev lite för spännande och dramatisk för min smak, när Rickard drabbades av epilepsi, min pappa opererades i hjärnan och kort därefter drabbades av en svår sepsis efter en provtagning, jag ammade pyttebebis och dessutom fick sköta all logistik kring transporter i familjen eftersom Rickard inte fick köra bil. Därför var det skönt när det mesta föll lite på plats och det gick att uppskatta vardagen igen.

2018 blev året då jag för första gången körde en Ironman under 10 timmar, då jag cykeltränade i halv storm sjungandes Luciasånger och då jag för första gången njöt av nästan all cykelträning när till och med motvinden var ljummen hela våren och sommaren. Året då jag, mer än någonsin, tog tillvara på nuet och blev bättre på att uppskatta de små stunderna, men också fick kämpa en hel del med mina egna demoner.

Nu blir det ett bildinlägg som ska sammanfatta träningsåret 2018, häng med! (Bilder tagna av Andreas Assermark, Roger Culmsee, Tim Nordlöf, Ronnie Eriksson, Jimmy Glinnerås, familj och vänner)

Julita GOIF startade upp Supersportis där jag var med som ledare. Vi hade en härlig träningshelg med klubben och så kom Patrik Nilsson och höll föreläsning och träningspass.

Vi var ett gäng från klubben som sprang distanspass till Lyttersta badplats där vi bastade och badade.

Ser ni iskanten i bakgrunden?

Efter ett år med graviditet var det dags att tagga igång med lite mer tävling igen, framförallt för att jag tycker att det är toppen att använda lopp som kvalitetspass. På Kumla Stadslopp i april var jag under 40 min för första gången efter graviditeten, skönt! Det gick tyngre på Oppebylöpet men det blev ett bra träningspass och på Örebro Halvmaraton märktes det att jag inte kommit ikapp med långpassen än. Jag var dock nöjd med att komma under 1,30.

Sen kom värmen! Ljuvliga cykelturer i ljumma vårkvällar gjorde susen för min cykling. Varje pass var som ren PR för Sörmland, helt underbart att följa naturens utveckling under våren och sommaren. Det enda smolket i bägaren var att min bästa cykelkompis slog sönder axeln i en olycka så jag fick köra många pass ensam.

Triathlonsäsongen började på nationaldagen med Örebro Triathlon, en tävling på medeldistans. Loppet gick jättebra och för första gången kände jag att jag inte halkade efter på cyklingen. Jag gick i mål som tvåa, faktiskt den enda triathlontävlingen som jag inte vann under säsongen (fram till Kona i alla fall…). Redan i Uppsala, fyra dagar senare, fick jag kliva upp överst på pallen. I Örebro gick det dock desto sämre för min klubbkompis Micke. Halvt blind fick han bryta loppet och efter att sjukvårdare gissat att ögonbesvären berodde på förgiftning fick stackars Svartåns redan nedfläckade rykte sig ytterligare en törn. Det visade sig dock bero på Mickes imspray till simglasögonen, något som flitigt skämtats om på olika sätt resten av säsongen

I Uppsala kom jag i mål med olika färg på skorna. Jag hade rätt så nya skor när jag körde i Örebro, men tänkte att de nog säkert skulle funka fint att springa barfota i. I mål hade jag rätt fula skavsår, men tänkte fyra dagar senare att det nog skulle funka fint att springa ytterligare en mil barfota i dem. Det gjorde det visserligen, men ena foten (och skon) var väldigt blodig efteråt. Jag har fortfarande ärr efter såren.

Jag sprang långpass på midsommarafton tillsammans med några träningskompisar, dock var nog jag den enda som stannade och plockade smultron. Bästis Linda och jag hade en jättehärlig träningshelg tillsammans och så blev det några swimrunträningar under sommaren.

I juli åkte hela familjen till Playitas och jobbade för Triathlonförbundet, jättekul! Där blev vi tvungna att lära oss vad löss heter på spanska…

Till slut var Andreas tillräckligt ihoplappad för att kunna träna lite igen!

Sen kom säsongens huvudmål: Ironman Kalmar. Loppet gick precis så bra som jag hoppats och förutom ett oplanerat toastopp med 3 km kvar på löpningen så flöt allt på. Jag gick i mål som segrare i min klass, skön känsla! Faktiskt så nära det perfekta IM-loppet man kan komma känns det som.

Tiden efter Kalmar blev omtumlande, mycket förberedelser och mycket uppståndelse. Micke och jag blev uppvaktade av klubben när vi hade Julita Duathlon. Sen åkte jag till Norge och sprang/vandrade med ett gäng trevliga människor, en resa jag fick i present av Linda. En härlig men regnig, kall och tuff helg. Rickard och Lindas man Oscar hade skrattat åt mig i månader eftersom de var helt övertygade om att jag aldrig skulle lyckas packa fyra dagars packning i en löparryggsäck – men tji fick de!

Hawaii blev fantastiskt! Själva loppet gick inte som jag hoppats, men vilken upplevelse hela resan blev! Och så underbart att uppleva alltihopa tillsammans med min familj. Dessutom fick vi ju vara med på ett underbart bröllop.

Nu kämpar jag mig igenom vintern med gym, spinning, simning och annat – och längtar efter våren.

Jag passade också på att avsluta året med ytterligare en liten simtur i sjön, den 15/12.

År 2018 var ett bra år. Jag har tagit en del beslut, de flesta av dem är jag väldigt nöjd med. Jag har tränat, och tränar, på att stå upp för mig själv och det jag tror på. Träningsmässigt är jag nöjd, det känns som rimligt när man har tre barn och mycket annat. Jag har tränat drygt 420 timmar, sprungit 130 mil och cyklat närmare 400 mil.

Nu kickar vi igång 2019 med allt vad det året har att erbjuda. Jag börjar med att byta jobb och inriktning på livet, Vilda Bebisen ska börja på förskola och vi ska få vardagen att rulla på. Tusen tack till alla som på ett eller annat sätt bidragit till att fylla vårt 2018 med innehåll!

Är ni kvar?

Här är det dåligt med uppdateringar märker jag, men efter Hawaii har tiden bara rusat iväg. Första veckorna var vi grymt jetlaggade och somnade runt 19.30 på kvällarna, vi blev ju inte precis piggare av att det blev vintertid lagom tills vi kom hem heller. Därefter har det gått i ett hela tiden tycker jag och när jag suttit vid datorn har jag fixat och donat med en föreläsning. I ett svagt ögonblick hade jag råkat gå med på att, tillsammans med Micke som också var på Hawaii, hålla en föreläsning som tack till alla som bidrog till insamlingen våra kära klubbkompisar startade inför vår resa. Jag har aldrig föreläst om mig själv förut så det var väldigt nervöst och det gick åt många kvällar att försöka spalta upp vad jag ville ha med. Trots det kände jag mig inte ens halvfärdig med förberedelserna när det var dags för mig att kliva fram på scenen. Jag ville gärna få med både tuffa och jobbiga saker och även anekdoter och skämt men det är svårt att veta när man hittat en bra balans. Till slut tror jag att det blev helt okej och nu har jag fått blodad tand och även filat lite på innehållet, så känner ni någon som vill lyssna på triathlonprat med en trebarnsmorsa så kan ni hojta till.

Nu är jag dock tillbaka bakom tangenterna för att uppdatera här på bloggen. Det är mycket inlägg på lut här framöver; årskrönika, ett önskeinlägg och hur det känns, både kroppsligt och mentalt, efter ett lopp och såklart lite mål och visioner för säsongen 2019. Vi kan ju hoppas att jag har några läsare kvar, själv tycker jag att det är jättetråkigt med bloggar som uppdateras sällan… Sen blev det ännu längre uppehåll än jag tänkt eftersom jag råkade uppdatera hela hemsidan till en version jag inte riktigt behärskade och inte hade tålamod till att sätta mig in i.

Men nu är jag här och vi börjar här och nu med en liten lägesrapport. Jag har varit ganska träningssugen sen jag kom hem från Hawaii och plockade glatt fram min mtb och började höstcykla, ofta tillsammans med Andreas. Det kan bli lite äventyr när vi är ute, här hade vi till exempel hittat fyra hästar:

Efter några veckors cyklande i skogen och på spinningpass fick jag ont i ett muskelfäste i bäckenet, nämligen här:

Jag tänkte att det var tryck av mtb-sadeln, men när jag även började få ont på insidan av låret insåg jag att jag var tvungen att kolla upp det så nu är jag inne i en karusell med naprapatbesök, styrkeövningar, tåviftningar (jodå…) och annat, men det känns okej ändå. Jag får egentligen cykla så mycket jag vill, men jag får lite ont av det emellanåt, och så ska jag egentligen inte springa, men det får jag inte ont av – helt förvirrat men jag tror det blir bra i slutänden. Jag har stort förtroende för min naprapat på Stjärnkliniken.

Det har varit mycket simning nu också, trots att vi tyvärr inte har någon simhall i Katrineholm. Eller jo, det finns en plaskpool, en vattenrutschkana och en undervisningsbassäng, men simbassängen är trasig och stängd. Vi har hyrt in oss i Vingåker med triathlonklubben och simmar där på torsdagar, sen försöker jag få till lite egen simning också. Jag brukar dela bana med Roger som är fotograf och när han är med gäller det att inte vara så blyg av sig, det både filmas och fotas från alla vinklar, när vi stannade vid en brinnande bil på väg till träningen för ett tag sedan kom filmen ut på lokaltidningens nätupplaga med oss tjattrande som yra höns i bakgrunden. Men det är roligt att få träningsbilder så jag klagar inte. Här är ett axplock bilder från badhuset.

Annars är jag i full gång på gymmet igen och har fått sällskap av sonen på spinning en gång i veckan, superkul! Jag satsar en del på att bygga upp grundstyrka och kör mycket bål (eller core heter det visst på gym och liknande ställen) och så stabilitet runt knän och höfter. Det sistnämnda kan jag kanske i ärlighetens namn inte ta på mig äran för, jag följer mest naprapatens instruktioner.

Är ni sugna på att höra om mina planer för säsongen 2019? Är ni inte det får ni väl scrolla vidare för här kommer de:

Huvudtävlingar:

23/6: Ironman 70.3 Elsinore European Championship. Här är målet högt ställt, pallplats och kvalplats till VM i Nice i september. Jobbigt att skriva det, men jag tränar på att vara lite mindre skrockfull och våga säga mina mål högt. Går det så går det. Man kan ju inte styra över vilka andra som är anmälda, men jag har i alla fall ett placeringsmål.

7/7: Ironman 70.3 Jönköping. Här har jag inget tydligt uttalat mål, mer än att ha riktigt kul!

25/8: SM medeldistans Sala. Målet är så klart en medalj.

Sen hoppas jag ju på att kunna få åka till Nice i september, men det får bli en bonus.

Övriga lopp:

I cupen kommer en av tävlingarna gå i Linköping i år, det låter kul och det vill jag nog köra. Det är helgen innan Elsinore, men det är sprint så det borde passa fint! Utöver det kommer jag inte att köra hela cupen, det passar inte in i min planering.

Jag kommer att försöka köra två lokala triathlonlopp, nämligen Österåkers Triathlon och Flen Triathlon. Sen kommer det att bli några löplopp, bland annat som träning inför säsongen, och lite annat smått och gott.

Det blir nog superkul! Håll utkik efter årskrönika, kommer inom kort!

Av hela mitt hjärta – tack!

Det var så enormt häftigt att kunna få uppleva Ironman på Hawaii, jag är så tacksam för det. Ännu mer tacksam och rörd är jag när jag tänker på alla som bidrog till att jag kunde resa, stort stort tack!

– Julita GoIF: från vår klubb fick Micke och jag bidrag.

– Våra klubbkompisar Dala och Klas startade en insamling och här är alla som bidrog till den (helt osannolikt och galet många):

Emma Gustavsson och Robin Fredriksson
Åsa Strandberg
Per-Johan Alexander Hjelm och Lena
Victoria Jonsson
Kristina Svedberg

Siv och Jan-Erik Eriksson
Tina Palm
Gunvor och Kjell Persson
Malin Jakobsson och Andreas Nyman – Sjögrens Trafikskola AB
Chatarina Åberg Karlsson

Anna Knutsson
Cecilia Journath Pettersson
Clas Pettersson
Johanna Frolund
Pär Skoog och Ulrika Flink-Skoog

Rikard Fursjö
Philip Lenekrantz och Emma Gustavsson
Torbjörn Gårdestig
Klas, Madde och Love Berlin
Sofia Pettersson

Moa Wahlgren
Tina Krantz
Robert Carpman
Magnus Andersson
Anna Svedberg

Emma Krantz
Mattias Sandberg
Jeanette Carpman
Malin Andersson
Anette Andersson

Mattias Andersson
Mikael Mählström
Klas Bringert och Anna Löwegren
Ulf Wärn
Kristina och Robert Krig

Marcus Pettersson
Jeanette Rubensson
Monica Hjelte-Eklund
Inger Karlsson
Monika Karlsson

Marie Edqvist
Holger Pfreim
Patricia Blomqvist
Pernilla och Viggo Pfreim
Ulla Pettersson

Magnus Andersson
Nina Van Glabbeek
Roland och Ann-Marie Berglund
Andreas och Christina Assermark
Pontus Bjurling

Giesela Meinhold
Olle, Pelle, Kalle, Majken, Märta och Jill Pettersson
Dala och Sandra
Tomas och Veronica Tovered
Erik Liljecrantz

– Jag har också fått bidrag från:

Tegelstaden Bygg AB

Katrineholms Kommun

Ica Maxi Katrineholm

Mamma och pappa

Lasse och Eva (mina svärföräldrar)

– Utöver detta har jag fått lite extra stöttning i form av:

Massage av Linda på L.Å Massage

Fotvård av Nina på Ninas fotstuga

Cykelmek av Niclas på Cykel och Sport

Låna cykelväska från Marcus Asplund.

TACK TACK TACK!

Ironman World Championship 2018 – racerapport.

Här kommer den då. Berättelsen om racet. Det där loppet som så många drömmer om att få göra. Ironman World Championship i Kona, Hawaii.

Klockan ringde 03.15 på lördagsmorgonen och då sov jag väldigt gott och var inte så sugen på att gå upp. Det gjorde jag ju såklart ändå, åt lite frukost stående vid diskbänken, tog en dusch och fixade med det allra sista. Dagen innan hade vår kompis Linnéa, som bor i LA, kommit på besök och klockan 04.00 satte vi oss i bilen och åkte till Mickes hotell för att hämta upp honom. Jag hade med lite tunna överdragskläder i packningen till Hawaii, för jag tänkte att klockan fyra på morgonen är det säkert skönt. De blev aldrig använda, sjukt att det kan vara säkert 25 grader ute så tidigt på morgonen när det fortfarande är långt kvar till soluppgången. Vi anlände till Kona strax efter halv fem och då var det redan fullt av folk som kom gående med sina pre swim-bags i händerna. Vi irrade först bort oss lite när vi skulle leta reda på body marking, det var inte helt självklart att det skulle ligga på baksidan av hotellet (eller det kanske det var om man hade läst schemat men så hade inte vi jobbat). Vi hamnade rätt och fick vinka av Linnéa, hit blev bara atleter insläppta. Först passerade man en lång rad funktionärer som spritade våra armar och sen fick man en egen funktionär som tatuerade fast numren på armarna. Eftersom jag inte har ärmar på dräkten fick jag nummer på överarmarna.

Efter body marking var det dags för invägning, inget som hör till vanligheterna. Jag tror att det var för att de, vid behov, skulle kunna väga efter loppet för att se hur mycket vätska man tappat.

Vi vallades vidare mot stranden där nya rader av funktionärer stod redo med solkräm, jag tog dock inget just då. Gick ut på piren för att säga god morgon till cykeln och sätta dit mina flaskor och pumpa däcken. Jag blir alltid så nojig när däcken ska pumpas att jag alltid ber någon cykeltekniker att göra det, men nu ville han att jag själv skulle kontrollera ventilera efter han pumpat så då fortsatte jag att vara nojig. Vände tillbaka en gång för att dubbelkolla allt, sen bestämde jag mig för att allt var i sin ordning.

Jag gick på toa och gick sen tillbaka in på stranden och lät funktionärerna smörja in solkräm på axlar, nacke och ”bakbenen” innan jag fick sms från Rickard att familjen var på plats i hotellfoajen. Jag mötte upp dem där och åt lite frukost tillsammans med dem, jag kände hur hjärtat svämmade över och jag fick en klump i magen när jag såg min fina familj där, trötta och glada. Eskil ville såklart absolut amma och eftersom det är lugnast för omgivningen att låta honom göra det så fick han det.

Efter en stund kände jag att jag började bli nervös och hade behov av att få vara ensam för att samla ihop mig lite så jag sa hej då till familjen. Det var jobbigt, jag blev lite gråtfärdig och ville inte gå ifrån dem – tänk om något skulle hända mig under loppet? De var så glada och förväntansfulla och det var ju jag också, men där och då ville jag bara behålla dem i famnen och aldrig släppa. Den känslan släppte dock av när jag kom tillbaka ut på stranden, det hade ljusnat, luften var ljummen, det fylldes på med både deltagare och åskådare och mitt i allt gick jag och var en del av det, jag älskar den känslan av sammanhang! Stunden innan start är fantastisk tycker jag, nervositet, förväntan, bävan, glädje och allvar. Ibland mår jag illa av nervositet och om det regnar och är kallt så ångrar jag alltid att jag anmält mig. Nu var det inte kallt, luften var varm och havet ljummet. Jag kopplade in min IM-spellista i öronen för att kunna försvinna in i min egen bubbla. Plötsligt hördes ett skott från en kanon – proffsherrarna hade startat, mäktigt! Fem minuter senare var proffsdamerna iväg. Nu var det nära, bara en dryg halvtimme kvar tills min start.

Jag fick lite mer solkräm, var på toa en sista gång, tog på mitt swimskin och fick hjälp av en funktionär med dragkedjan, lämnade in min påse och simmade lite vid stranden på andra sidan piren. När age group-herrarnas startskott hördes gick jag mot piren för att kliva ner i vattnet. Nu var jag lugn och plötsligt kändes allt som vanligt. Ny plats, annorlunda inramning, men annars egentligen ingen skillnad. Jag skulle ju simma, cykla och springa – det har jag gjort förut så det kan jag. Bara fokusera på uppgiften.

Jag simmade ut till startbojarna, där paddlade killar på surfbrädor fram och tillbaka för att se till att folk låg bakom startlinjen. Jag la mig långt åt vänster och hoppades på att det skulle vara ett bra val. När startskottet gick blev det lite trångt så helt plötsligt fann jag mig själv simmande under startbojen, och den var stor. Det var i och för sig inte så många andra simmare där så det blev inte så trångt i starten… Jag blev ganska snart varse att det fanns en hel del tjejer med vassa armbågar i startfältet. Det var trångt och lite tufft, visserligen inget direkt fulspel men det var ju inte som att någon tänkte vara snäll och släppa förbi någon annan. Det blåste och var rejäla vågor men jag tyckte navigeringen fungerade bra. Dock hade jag svårt att få till riktigt bra rytm då jag flera gånger blev tvungen att flytta lite på mig när jag blev trängd, jag är nämligen inte så hårdhänt av mig så jag flyttar hellre för att behålla flytet i simningen än att trängas tillbaka. Flera gånger hamnade jag så att jag hade en simmare på min högra sida som drog åt vänster och så tvärtom på andra sidan – och mitt emellan blev jag inkilad. Startfältet spred inte ut sig så mycket, det blir ju så när alla har gjort rätt bra resultat tidigare. Trots allt så kände jag mig nöjd och tyckte att jag simmade helt okej, även om jag då och då fick för mig att jag var typ sist. När vi simmat halva sträckan och vände runt den stora båten (oklart varför man har en båt som vändpunkt?) så sneglade jag på klockan och tyckte det såg bra ut. Ungefär där började vi simma om en hel del age group-herrar (som ju startat en kvart innan oss) och då blev det ännu lite mer trångt. Jag kämpade på och tyckte det kändes helt okej, därför blev jag mycket besviken när jag återigen sneglade på klockan efter en stund och insåg att tiden skulle bli ganska dålig. Jag hade kalkylerat med att simma på runt 1,05 (hade 1,01 i Kalmar) men insåg att det skulle bli tufft att ens klara 1,10. Sista biten in mot mål blev det ganska strömt, jag drogs med utåt när vågorna drog tillbaka och jag fick kämpa rätt hårt för att hålla kurs. När jag väl skulle upp ur vattnet var det kö upp på rampen så sluttiden på simningen blev 1,11 – det var jag inte nöjd med.

Duschade av mig saltvattnet ganska noga eftersom jag har väldigt lätt att få skav och sen sprang jag mot tältet med cykelpåsar. Lyckades springa för långt så en funktionär ropade på mig och gav mig påsen. Därefter blev jag invinkad i ombytestältet och där var det proppfullt och tillsynes kaos. Jag fick en tant som funktionär och hon drog ner dragkedjan på mitt swimskin och började plocka fram saker ur min påse för att ge mig. Det blev dock lite rörigt då hon plockade ur allt och jag hade lite extrasaker i påsen som till exempel extra linser. Samtidigt dök det upp ytterligare en tant och ville hjälpa till och de blev nästan oense. En tredje funktionär smörjde axlar, nacke, öron och armar med mer solkräm och sen var jag klar att springa ut till cykeln. Tyckte återigen att det kändes som att jag var sist, runt min cykel var det ganska tomt. På med hjälmen och ut. Jag insåg att jag inte riktigt visste var cykel på var, men det visade de ju. Upp på cykeln och iväg, så härlig känsla! Alla väderprognoser hade visat regn i stort sett hela dagen men vädret hade inte sett prognoserna och solen sken obarmhärtigt het redan nu. Jag var fruktansvärt törstig, när jag simmar i saltvatten känns det efteråt typ som att jag ätit tio påsar chips. Jag hade bara Maurten i flaskorna på cykeln för att maxa det jag kunde få mig själv, det är gott men jag längtade efter vatten. Jag hann sakta ner vid två stationer och be om vatten innan jag insåg att det var vätskestationer till löpningen och att de inte var öppna än. Till slut kom ändå den första stationen och jag hällde i mig massor av vatten och även över mig. Det var motvind men annars kändes det bra, jag hade roligt!

Innan jag åkte hade jag fått höra från flera håll hur tråkig cykelbanan var och att det krävdes mycket pannben när den skulle köras. Det tycker inte jag. Eller jo, pannben behövs ju alltid på tävling, men jag gillade cykelbanan. Första milen går inne i Kona, sen går nästa 5 mil och även de sista 5 milen på rak motorväg. Den heter Queen K och fortsätter hela vägen till vändpunkten, men i huvudet delar jag upp det lite efter naturen och vissa korsningar. Den första delen är omgiven av ganska karga lavafält och är vindutsatt, jag tycker dock att omgivningen är mäktig och man har havsutsikt hela tiden (fast man måste förstås lyfta huvudet lite då). Det är rätt långa slakmotor och landskapet är ganska böljande. Här hade jag en del sidvind när jag var ute på träningsrundor innan loppet, men nu på tävlingsdagen var det som sagt motvind. När man nästan måste stå upp och trampa på i nedförsbacke så vet man att det är motvind. Det var ganska trångt och mycket drafting, men det blev ännu värre när man svängde upp mot Hawi. När man kört de första 5 milen på motorvägen svänger den av och en cirka 30 km lång stigning börjar. Det är mycket uppför, men jag tycker stigningen är ganska rolig, det går att trampa på ganska bra och det är häftigt att se hur landskapet ändras – ju högre upp man kommer desto grönare blir det. På tävlingen vänder man inne i Hawi, men annars, om man kör några kilometer till, så är det regnskog.

Jag cyklade om många uppför, det var kul och jag kände mig stark. Det var dock ganska svårt att köra om, folk betedde sig som riktiga rookies som glömt att läsa reglementet. Det draftades, påbörjades omkörningar som inte slutfördes och cyklades i bredd. Två tjejer cyklade bredvid varandra och pratade så länge att jag bad dem om att sluta blocka så att jag kunde köra om. Då skrattade de åt mig. Jag hade förväntat mig mer av ett världsmästerskap måste jag säga.

Jag drack enligt plan och vid vändpunkt fick jag min special needs-påse med en extra flaska Maurten. Ett par dagar innan loppet hade jag bestämt mig för att ha cykelhandskar på mig, det är skönt med bättre grepp om det nu skulle regna hela dagen (det kom knappt en droppe) och skyddar händerna lite mot sol och skrapsår om man ramlar. Efter vändning kände jag hur det började bränna rejält på insidan av mina underarmar, de hamnar ju uppåt när man ligger i tempoställning och just där hade jag inte fått så mycket solkräm. Det blev värre och värre under återstoden av cyklingen, men det var nog egentligen det enda riktiga obehag jag hade.

Funktionärerna var duktiga, jag tappade inte en enda vattenflaska när jag skulle fånga dem vid stationerna. Jag tog vatten vid varje station, drack och hällde över mig. Underarmarna brände på rejält men det var inte lätt att vända bort armarna. Det var inga sidvindar ner från Hawi men det gick fort i nedförsbackarna och jag är så stolt över att jag vågade trampa på hela vägen. Det blev väl lite Luciasånger i några av backarna, men det är i alla fall bättre än att åka och bromsa… Jag får ofta låtar på hjärnan och, förutom Luciasångerna, så var det Shoreline (i Anna Ternheims version) som hängde med under cyklingen. Troligtvis för att det på många ställen är skyltat mot ”Shoreline Public Access”. Nu handlar ju inte låten om stranden och inte är den på något sätt peppande heller, men den fick hänga med.

I början av veckan kändes det outhärdligt hett att cykla, men nu hade kroppen vant sig lite och jag led inte direkt av värmen – dock så önskade jag mig lite av det där utlovade regnet för att svalka brännande armar. Något regn blev det inte, även om jag vid ett tillfälle kunde se en regnskur passera vägen lite längre fram. Lite blött på asfalten var det närmaste jag kom regn den här dagen.

Det hade annars passat bra med en rejäl regnskur, då hade jag kunnat slå till på att kissa obemärkt. Nu fick jag kissa i solsken istället, det går det också men är kanske inte lika obemärkt.

Efter en helt klart godkänd cykling rullade jag in i Kona, redo för växling. Det var mycket folk ute och tittade, men mina anhöriga såg jag jag inte. Hoppade av cykeln och in i T2 och blev först lite förvirrad när en kille kom och tog min cykel, innan jag fattade att jag inte behövde hänga upp den själv. I och för sig lite oklart varför eftersom jag ändå förväntades springa runt precis hela växlingsområdet. Efter ungefär halva varvet kom jag på att jag kunde ta av hjälmen så jag slapp springa omkring som en champinjon.

In i tältet igen och jag fick en (åtminstone något) mindre virrig funktionär den här gången. Hon tryckte ner mig på en stol med milt våld och började hiva upp saker ur min påse. Jag ville egentligen bara fixa med mina saker själv, men det är ju snällt med hjälp. Eftersom jag hade bestämt mig för att ta på mig kompressionsstrumpor så behövde jag plocka av mig chipet så det enda jag ville koncentrera mig på just då var att hålla reda på det, men jag drack snällt lite vatten också som en annan funktionär stack fram under näsan på mig. Jag fick ny solkräm, bad om extra i ansiktet och på underarmarna. Drog på keps och solglasögon och stack ut.

Det var varmt! Det första som hände var att jag, efter cirka 300 meter, insåg att jag hade cykelhandskarna kvar på mig och det var inte så att jag behövde dem för att hålla värmen direkt… Jag slet av dem och knölade ner i ryggfickan på dräkten och sprang vidare. Det gick tungt, jättetungt. Inte så att jag var trött i benen, utan kroppen kändes inte bra. Jag bestämde mig för att inte bli stressad av hur långt det var kvar utan bara ta en vätskestation i taget. Första svängen går inne i stan, mestadels på Ali’i drive. Det var galet varmt trots att det bitvis fanns lite skugga. Ganska snart kände jag att magen inte mådde bra, typiskt! Det gick inte att ignorera och jag började se mig om efter nästa vätskestation och en bajamaja. Kom fram till en och sprang in. Panik! Den som varit innan mig hade sprutbajsat över hela ringen. Så himla äckligt, även om jag har mindre spärrar än vanligt när jag tävlar så är det definitivt över min gräns att sätta mig på någon annans bajs. Att fortsätta till nästa station var inte aktuellt så jag for ut igen och tog en hel hög med genomblöta svampar som jag vred ur över sitsen och lyckades skölja av den. Gjorde det jag jag skulle (ner i hålet…) i typ 50 graders värme och så ut och vidare. Det gick segt uppför och jag kämpade på. När jag gick ut på löpningen hade jag räknat ut att om jag sprang på 3,30 (vilket är en rimlig tid för mig på maran även om jag inte är superpigg) så skulle jag klara mig på under 10,30 vilket jag skulle vara supernöjd med! Ganska snart reviderade jag den planen och började räkna på under 11 timmar istället. Då skulle jag kunna springa maran på 4 timmar, kruxet var bara att jag aldrig sprungit så sakta någonsin så jag hade inte koll på vad det motsvarade i snitt-tempo. Jag höftade till med 5,45 och tänkte att det var lugnt.

Jag fick gå igenom varje depå, ösa över mig isvatten, stoppa is i kepsen och sporttoppen, jag drack Cola och vatten, tog salt och gel. Magen mådde inte bra, jag besökte bajamaja efter bajamaja. Ibland var det kö, det fanns bara en vid varje depå och man passerade från båda håll. Innan vi kom upp på Queen K hann jag bestämma mig för att inte stressa fram varken tid eller placering, jag ville bara i mål. Jag hade inte kommit till VM för att kollapsa. När jag passerade Rickard, Lina och barnen i en uppförsbacke var jag gråtfärdig och bad om att de inte skulle bli besvikna på mig, jag var så rädd att krossa alla andras förväntningar. Lina bad mig att gå i mål lycklig, det var allt hon begärde – då blev jag ännu mer gråtfärdig, fast av att jag blev rörd tror jag.

Det var så varmt och jag var så trött! Kroppen mådde inte bra, jag började svullna och fick lätta några hål på klockan när den började skära in i handleden. Fingrarna var som prinskorvar och trots att jag var på toa var och varannan kilometer så kändes magen svullen som en ballong. Jag började gå en del även mellan vätskekontrollerna och det var så skönt! Motorvägen tog aldrig slut, mile efter mile med slakmota uppför i hettan. Till sist fick svänga av mot Energy Lab där vändpunkten skulle komma så småningom. Det var bara det att den aldrig gjorde det. Vägen fortsatte och fortsatte och fortsatte. Vi fick långa röda sjalar blötta i kallt vatten som vi kunde vira om oss. Det var skönt men det hjälpte inte mig. Jag är van vid att pressa mig själv att köra på trots trötta ben, men när kroppen bara vill koppla ner och sova är det svårare. Jag gick och gick, men trots alla toapauser och promenader hade jag fortfarande chans på sub 11. Det var bara det att jag orkade inte, jag ville inte. Hade dock i bakhuvudet att det kanske skulle gå hyfsat lätt (man är inte skitsmart under en Ironman…) sista milen och att jag skulle kunna hålla ihop det då. Det var (såklart) inte lätt sista milen, inte kändes det som att det gick nedför heller trots att det varit uppför åt andra hållet. Jag struntade nu i tiden helt och hållet, jag fick istället studera lite fler bajamajor inifrån.

Sista 4 kilometerna var långa men nu började jag få en gråtklump i magen, jag var på väg att gå i mål på VM i Ironman på Hawaii. Med två kilometer kvar stod gänget och hejade, jag fick en svensk flagga i handen och påbörjade sista kampen in mot mål. Magen var svullen och ond, det brände efter all sol på armar och ben, jag misstänkte att några tår låg lösa i skorna, men jag var lycklig!

Jag kom in på mattan som kantades av publik och alla nationers flaggor, nu tänkte jag njuta! Jag tog mig tid in mot mål och njöt av stunden. Kona-finisher!

Jag togs emot av två funktionärer som hängde på mig ett halsband och svepte en handduk om mig, de skrattade lite när jag frågade efter medaljen. Eftersom jag gått så mycket så höll sig blodtrycket i schack och jag slapp sjukvårdstältet. Jag fick t-shirt och medalj och blev fotad. Här hade man ju kunnat tycka att fotografen kunde haft koll på att bakgrunden inte syns på grund av blixten kanske.

För första gången i mitt liv var jag hungrig efter loppet, då var ju en desto större flopp att nästan allt ätbart var slut… Det skulle komma mer men ändå. Och även om jag var hungrig gick min gräns vid typ pulled pork.

Fötterna var som stora vita russin när jag äntligen fick ta av skorna, men en positiv överraskning var att alla tår satt på sin plats, om än ganska missfärgade.

Det fanns två (!!…) duschar till 2500 deltagare och jag tröttnade på att vänta och blev in samtidigt som två herrar som aldrig blev klara, kände att jag inte kunde bry mig mindre.

Sen fick jag äntligen gå ut till min älskade familj!

I efterhand har jag fått kämpa med en viss besvikelse över tider och placering, jag hade hoppats prestera bättre. Men magen, efter en akut magkatarr och feber två veckor innan vi åkte hade min ibs krånglat och jag hade haft diarré i princip hela tiden fram till ett par dagar innan loppet. Jag vaknade också genomförkyld dagen efter racet, så det hade jag väl också i kroppen eftersom jag hade haft ont i halsen tidigare under veckan. Ibland har man tur med kroppen, den här dagen hade jag mindre tur.

Efter loppet var det dags att semestra en vecka och nu ska den här säsongen summeras och nästa planeras.

Hej från Hawaii, del 2 – diverse funderingar och reflektioner

Det här inlägget skulle ha blivit klart innan själva racet, men så blev det inte. En del är därför skrivet förra veckan och så fyller jag på lite.

Många har blivit förvånade när de förstått att vi skulle åka hela familjen till Hawaii och när det gäller andra småbarnsföräldrar som kvalat (i år och andra år) så har folk löst det på olika sätt. Jag är övertygad om att alla gör det som är bäst för just dem och deras familjer, så här tänker vi när det gäller just vår familj:

Jag, personligen, skulle aldrig klara av att resa till andra sidan jorden utan mina barn! Om någon av de stora bad om att få stanna hemma så skulle de dock förmodligen inte tvingas att följa med om det gick att lösa på annat sätt, men det är väl enda undantaget. Jag skulle absolut inte kunna slappna av och njuta av en semester utan barnen, jag har varit ifrån dem några gånger men då har de varit hemma med Rickard – vi har inte lämnat bort dem. Jag skulle oroa ihjäl mig och sen då skulle jag mest bara tänka på allt som barnen skulle uppskatta att få se och uppleva. Eskil känns dessutom alldeles för liten för att lämna bort mer än max en natt eller två, han skulle inte förstå vart vi var. Han känns i och för sig lite för liten för att resa så otroligt långt också och när jag hade min kris härom natten så kände jag mig som världens sämsta mamma som släpar med min bebis över halva världen och rubbar alla hans rutiner. Men han är ju med de personer som han känner och älskar allra mest och efter tre nätter slutade han vilja vara vaken i timtal på nätterna här.

Visst får vi anpassa oss och se till att aktiviteter och tempo passar barnen när vi är här, vår upplevelse är förmodligen ganska annorlunda jämfört med de som reser hit själva och kan fokusera till 110 procent på själva racet och alla förberedelser. Det händer att jag, en kort stund, ser avundsjukt på de som sitter i lugn och ro och fikar på ett proppfullt fik medan jag jagar barn. Men vi är ju en familj och det är vi som har valt att sätta tre barn till världen, vi kan inte bara skuffa undan dem när det inte passar. Det kan bli så att man får bära 11 kg ettåring en hel nationsparad (förutom när ettåringen ska stampa i alla vattenpölar så man hamnar efter och halkar in bland Schweizarna), eller så att man har träningsvärk i biceps efter en flygresa där man burit och vaggat nyss nämnda ettåring x antal timmar. Det är också så att hur trött och törstig man än är själv efter lång resa, köer och annat, så har man alltid tre andra att stötta, trösta, peppa och fylla med energi först. Men det är vår familj och vårt liv ser ut så, vi anpassar oss efter varandra (och blir tokiga på varandra också mellan varven).

Fler reflektioner av diverse slag:

Jag har (med undantag av Playitas möjligen…) sett fler finishertröjor på en knapp vecka här än vad jag gör på ett år i vanliga fall. Oklart varför, här lär man ju inte imponera på någon annan med det – alla här har ju kört Ironman. Den dagen jag får en riktigt snygg och skön finishertröja ska jag använda den massor, men den dagen har inte kommit än. (Uppdate: finishertröjan från i lördags är ganska okej ;-)…)

Folket här på Hawaii är otroligt vänliga och artiga. Alla hälsar och frågar hur man mår (även om jag är tämligen säker på att de förmodligen inte är intresserade av ett annat svar än ”I’m fine, thanks. How are you?”) och när jag är ute och cyklar vevar folk ner bilrutan och ropar ”Go Ironman!”, ”Good luck!” och liknande. Det sitter skyltar (vad annars, de älskar skyltar här) som ber bilisterna att se upp för triathleter och många företag har satt upp egna välkomnande skyltar.

Folk här är inte så sugna på att promenera. Hilton hotell som ligger en bit härifrån har både egen spårvagn och båtfärja – inne på hotellområdet! Det finns en shuttlebuss på området som kan ta folk mellan affärerna, en sträcka på säkert en dryg kilometer. Golf spelas förmodligen inte för motionens skull för jag har nog sett nästan fler golfbilar än golfare.

Och hur var de sista dagarna innan racet då? Ja, mitt halsonda var ju lite bättre på onsdagen så jag provade att cykla, det kändes helt okej. Det blev även en liten joggingtur, då kändes luftrören lite rossliga och kroppen inte så springsugen. Rossliga var också växlarna på cykeln, så på kvällen tog jag och August en sväng in till Kona för att ta hjälp av mekanikerna på BikeWorks. De gjorde lite justeringar och det blev bättre. På väg in mot Kona konstaterade jag att motorvägen inte direkt kändes så inbjudande att springa en mara på…

Torsdag morgon blev det återigen en sväng in till Kona. Jag ville simma lite mer på tävlingsbanan (kanske i ärlighetens namn mest för att jag hört så många andra som sett delfiner där). Det blev ju lite av en flopp. Vi kom iväg senare än vi tänkt och var lite småsura allihop, kaffebåten jag tänkt simma till hade hunnit stänga, jag såg inga sköldpaddor och absolut inga delfiner. Faktum var att jag i stort sett inte såg något alls för vattnet var så grumligt, det blåste mycket. Nåja, jag fick plaska runt lite och sen hängde vi lite på stranden och strosade lite i stan och i Ironman Village. Mycket dåligt med gratisgrejor dock. Vi åt lunch och kollade när tävlingsområdet byggdes upp.

På kvällen var det race briefing. Klockan 20.00!! De hade inte tänkt på alla jetlaggade européer som till exempel mig, jag hade ju lagt mig klockan 20.00 på kvällarna. Tog mig igenom mötet utan att somna, som vanligt var det lite sektliknande som ett väckelsemöte (eller som jag inbillar mig, jag har faktiskt inte varit på ett väckelsemöte) men inte lika långdraget som i Kalmar. Mötet hölls ute i ljummen sommarkväll, jag undrar dock hur de hade löst det om det regnat lika mycket som vid nationsparaden.

Fredag morgon packade jag påsar och putsade lite på cykeln, sen blev det poolhäng innan det var dags för incheckning.

Incheckningen var ett helt jippo där publiken kantade staketen runt röda mattan. Cykeltillverkarna var uppradade och jag fick en present av Cervelo eftersom jag kör deras märke. Man fick visa upp sina påsar, få kontrollmärke på cykeln, fotograferas och så fick man en egen funktionär som hjälpte till att bära påsar, visa vart cykeln skulle stå och hjälpte till att guida i växlingsområdet innan man blev utvallad igen.

Sen hade jag bara att blanda sportdryck kvar, jag var klar med allt i god tid, kröp ner i sängen klockan 20.00 och somnade gott!

Nästa inlägg blir från raceday…

Hej från Hawaii!

Här kommer äntligen lite uppdatering från Hawaii, ni kan väl knappt bärga er antar jag ;-).

Eftersom jag inte riktigt vet var jag ska börja så kör jag det i dagboksform och skriver lite om varje dag, räkna med långt inlägg.

Torsdag 4/10: avresedag. Upp redan klockan 04.00 och då med ungefär tre timmars sömn för min del, resfeber? På Arlanda började det bra med försenat plan men till slut kom vi iväg. En 11 timmar lång flight väntade och den visade sig bli en aning energikrävande. Jag hade nog känt mig väldigt mycket mindre stressad om åtminstone någon av medresenärerna sett lite förstående ut, men i stort sett alla såg mycket irriterade ut. De har väl antagligen aldrig varit barn själva… Nåja, vi kom fram till LA, där var det förmiddag och i våra kroppar var det mitt i natten. Många och långa kontroller (och har man glömt en Colaburk i en väska blir de ännu längre), trötta barn och trötta föräldrar. Hawaiiflighten också försenad.

Men på den flighten sov alla i sällskapet (möjligtvis med undantag för mig som hade ett barn i famnen och ett mot axeln) så den kändes hyfsat snabbt avklarad. Äntligen på Hawaii! När hyrbil var hämtad och bagaget anlänt rattade vi iväg mot Waikoloa Beach Resort och när vi väl kom dit var det lite detektivarbete att hitta vårt hus och lägenhet – de verkar inte vara så mycket för utomhusbelysning här.

Vi kom fram samma dag som vi rest, trots att vi rest i 29 timmar – så fantastiskt duktiga barnen var! Det var lite si och så med sömnen på natten eftersom tidsskillnaden är 12 timmar, så vid 04.30 var det frukostdags.

Fredag 5/10:

Det tog några timmar från det att vi vaknat tills att det blev ljust så att vi kunde se hur vi bodde, men vid 8-tiden kändes det som förmiddag så då gick vi ut. Vi upptäckte att områdets pool bara låg ca 100 meter från oss och så gick vi ner till havet.

Vi badade och slappade lite, innan vi åkte in till Kona för att äta lunch och titta lite. Jag hittade ett IM-tält där jag handlade på mig lite fina saker, jag tyckte det kändes roligt att unna mig souvenirer härifrån.

Lördag 6/10:

Natten var hemsk! Vi var berädda på att Eskil skulle vakna tidigt, men inte att han skulle ta morgon kl 00. Jag var så sjukt trött och efter att han ålat runt och varit missnöjd någon timme så fick jag en liten kris. Tänk er att ha sovit 8-10 timmar på 2,5 dygn och försöka hantera en galet jetlaggad ettåring, jag gjorde det enda rätta – grät. Rickard skickade in mig i de stora barnens rum där jag kröp ner hos Irma och fick sova några timmar, sen kändes det lite bättre. Klockan 05 blev jag upphämtad av Micke för vidare färd in mot Kona, Hoala Training Swim stod på programmet. Det är en simtävling som avgörs på samma bana som simningen på lördag och vi tänkte att det var bra att testa banan.

Jag var ganska trött och otaggad, tyckte att vattnet kändes kallt när jag klev i och simmade mest omkring och tittade på fiskar istället för att värma upp ordentligt. När startsignalen gick kom jag dock iväg ganska bra, vilket kanske i och för sig berodde på att hälften av startfältet ännu inte kommit fram till startlinjen. Jag simmade på en stund innan jag kunde konstatera att jag återigen fått ett par helt nya glasögon som immade. Dessutom fanns det bara ett fåtal bojar utlagda. Jag är van vid att navigeringen är min starka sida, men det förutsätter ju att det finns något att navigera mot, till exempel bojar. Att navigera mot horisonten är svårare… Många gånger fick jag stanna upp för att orientera mig och det gjorde att jag inte fick något bra flyt (hehe…) i simningen. Jag såg lite fiskar men tyvärr inga delfiner. När jag till slut kunde skymta målportalen blev det väl lite fart på mig, men tiden i mål blev mycket blygsamma 1,12. Men nu är banan testad i alla fall. Micke och jag hann också med att spela in en film där vi tackar alla galet snälla människor som gjort det möjligt för oss att komma hit.

Resten av dagen spenderades vid Micke och Linas hotellpool där vi badade och deltog i rutschkanerace samt provade havet – ljummet och ljuvligt!

Söndag 7/10:

Dags för premiärtur på cykeln! Jag var lite nervös men det gick fint, jag cyklade 30 km in mot Kona och vände sedan. Varmt som tusan och lite vind, men inget som kändes obehagligt.

Lavafälten är ju mäktiga!

Måndag 8/10:

Dagen startade med besök på stranden och simning för mig. Det gick jättebra, tills jag stiftade lite för nära bekantskap med en sjöborre när jag skulle gå upp – inte skönt! Det gjorde faktiskt jätteont och jag såg framför mig hur foten skulle svullna upp och jag inte skulle kunna köra loppet. Jag fick hjälp av personal på stranden som informerade mig om att vinäger var lösningen på alla mina problem. De bäddade med vinäger och lovade att det skulle hjälpa om jag använde det på foten så mycket som möjligt. Och det gjorde det!

Efter lunch skjutsade familjen upp mig till Hawi så jag skulle få prova nedförsbackarna och vinden där. Så cool färd upp dit, det är bara ca 45 km men naturen hinner ändras så sjukt mycket. Där uppe är det helt grönt och lummigt. När jag skulle bli avsläppt vräkte det ner regn, men det kan det ju göra på lördag också så det var bara att köra på.

Första biten hade jag medvind och det gick asfort, det var skräckblandad förtjusning måste jag säga. Efter ett par kilometer var regnet som bortblåst och det var tokhett igen. Jag stannade och tog några bilder och stannade även och hjälpte en kille som behövde låna verktyg. Vinden blev till sidvind från vänster och det högg tag rätt bra emellanåt, men jag klarade det bra! Det var bara en enda backe där jag inte vågade ligga i tempobågen.

Vinden övergick till motvind och det var ganska skönt eftersom det fortfarande gick nedför. I USA är de väldigt mycket för skyltar, det finns skyltar längs hela vägarna om allt möjligt, bland annat att det är olagligt med nedskräpning. Det verkar inte invånarna här på ön bry sig så mycket om, det är gott om glas på vägrenen. Tack och lov har jag inte fått punka (än). Sista biten hem var det mer uppför, motvind och tokvarmt, så jag var rätt slut när jag kom hem. Då var det dags att fräscha till sig och så vankades det bröllop, ett fantastiskt vackert sådant.

Efter en mysig middag (där fyra av nio personer sov vid bordet innan klockan 20…) stupade vi i säng.

Tisdag 9/10:

Jag vaknade med ont i halsen, lite panik! Rickard, Irma och Eskil har ju kört förkylning här på resan så det var väl inte helt oväntat, men olämpligt. Fick bli huskurer och vila på förmiddagen, på eftermiddagen stod registrering och Ironkids på programmet. Det var så sjukt mycket funktionärer på registreringen och väldigt många papper att skriva på. Det fanns till och med en mycket liten och mycket gammal tant som satt vid utgången med en plastfot där hon visade hur chipet ska sitta, så söt!

Barnen var ju såklart jätteduktiga och jättesöta! De fick också body marking med tatueringar och det var ju coolt.

Dagen avslutades med nationsparad i ösregn.

Idag är halsen bättre, ska testa att cykla på förmiddagen så får vi se hur det känns.

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade