Simning, simning och lättklädda bilder

Vi rullar på med sjukdomar här hemma, förkylningar och vattkoppor avlöser varandra. Själv blev jag dock mycket piggare av att börja med min allergimedicin så nu är det nog mest gravidnästäppa jag dras med. Hos barnmorskan sist hade jag ett inte så imponerande blodvärde på 107, vilket hon av förklarliga skäl inte var så nöjd med – men så värst trött och flåsig känner jag mig inte faktiskt. Eller jo, flåsig blir jag ju ändå av graviditeten, men annars mår jag bra.

Imorgon går jag in i vecka 30 och snart har jag gjort 75% av graviditeten – skönt! Blev ny magbild på gymmet för någon vecka sedan :

Nu har dock mitt gymkort gått ut och jag har inte bestämt om jag ska köpa nytt eller inte. Det kostar inte så mycket på mitt gym, men det blir ändå en slant och sist fick jag faktiskt ont av att stå på crosstrainern och då finns det inte jättemycket jag kan göra där längre. Lite styrkeövningar går ju att göra hemma också – fast det ska i och för sig bli av också…

Simningen går bäst just nu och jag ska nog smyga in något mer pass i veckan tror jag. De senaste två veckorna har jag börjat känna av fogarna och jag går inga jättelånga promenader längre, så lite fler simpass kunde vara skönt. Jag har planerat att börja på gravidvattengympa också – det är ju ingen hårdträning precis men brukar vara skönt och roligt. På simningen har det bara varit enstaka övningar jag fått korrigera på grund av bäcken och mage – annars kör jag på. Däremot får jag tänka på hur jag häver mig upp på bassängkanten så jag inte slänger upp ena benet och skjuter ifrån för då får jag ont. Jag får liksom använda stegen.

Häromdagen ringde en reporter från lokaltidningen och ville göra ett reportage med mig om graviditet och träning (hur de nu visste att jag är gravid – jag har då inte ringt och berättat det…). Det var riktigt roligt att svara på frågorna och resonera lite, men sedan ville de komma och fota mig på en simträning och då blev det genast lite jobbigare. Bra utmaning för mig dock så jag lovade att de skulle få komma och tänkte att det är ju inte så farligt med bilder där man simmar eftersom ju inte hela kroppen syns. Trodde jag… Fotosessionen började med att fotografen bad badpersonalen att tända upp lite strålkastare för att få bättre ljus innan han satte mig på bassängkanten för att ”få med magen ordentligt på bild”. Jag är ganska nervös för reportaget, men det är nog som sagt ganska bra träning för mig och min kroppsuppfattning. 

Idag har vi i Julita Triathlon haft årets första tourtävling i vår tour. Jag kommer att missa åtminstone 4-5 lopp av 10 deltävlingar så det blir garanterat ingen upprepning av förra årets sammanlagda seger, men eftersom dagens lopp var 200 meter simning och jag fortfarande kan simma så ville jag ändå ställa upp. Totalt kom hela 31 deltagare till start och det var roligt! Jag hade ingen aning om hur hårt jag skulle klara av att köra och hade nog med facit i hand lite för stor respekt för distansen tillsammans med graviditeten, för jag hade nog kunnat prestera lite bättre. Dock är det skönt att inte utsätta Ärtan för floder av mjölksyra så det blev nog en bra kompromiss. Tiden blev 3,18 vilket räckte till andra plats av damerna och 10:e plats totalt – klart godkänt av en ganska höggravid tycker jag. En trevlig förmiddag! Bjuder på lite bilder och det är ingen stilstudie direkt, men jag tycker man kan vara ursäktad lite klumpiga voltvändningar när man har en rund mage i vägen… ;-) 

Vi har en egen fotograf (eller egentligen flera) i klubben och Andreas Assermark ska ha en eloge som både simmade med bravur och dessutom tillbringade halva förmiddagen under vattnet med kameran i högsta hugg!

Nere för räkning

Jag hann med ett längdpass till innan det var dags att åka hem från semestern, finsällskap fick jag också på passet:

Sonen börjar bli riktigt duktig i spåret! Vi brukar åka tillsammans en stund, sen åker jag på lite några minuter innan jag vänder och möter upp honom igen, men nu hinner jag inte åka ifrån honom så långt på de minuterna. Sen brukar han vända tillbaka lite tidigare än jag så jag får jaga honom lite på tillbakavägen. Det blev ett mysigt pass i solen, men det blåste kallt. Jag åkte drygt 10 km och gissar att sonen körde 5-6 km. Så jag fick totalt ihop drygt 40 km längdåkning under veckan, inte dåligt ändå med tanke på graviditeten och hur jag mått tidigare graviditeter. 

Efter lunch på lördagen var det dags för hemfärd, barnen och jag åkte i backarna in i det sista på initiativ från sambon som erbjöd sig att städa stugan. Vi var pigga och glada på förmiddagen men under dagen blev dottern prickig och jag fick ont i halsen och snuva så vi lyckades komma hem med både vattkoppor och en rejäl förkylning. Dottern och jag har därefter legat nere för räkning hela veckan, hon med feber och vattkoppor och jag med feber och förkylning. Jag vet inte när jag var så genomförkyld senast, tur att dottern inte är pytteliten längre för då hade nog sambon fått vara hemma och vabba trots att jag var hemma. Nu börjar vi piggna till och kunde igår åka iväg på dotterns födelsedagspresent som var mellogenrep i Linköping. Idag hade jag hoppats på ett pass på gymmet, men än så länge ligger jag kvar i sängen och tittar på Vasaloppet och känner mig inte alls i träningsform. Jag tar en promenad med dottern på förmiddagen och känner efter hur kroppen känns tror jag. 

Glädjande är att jag skrivit på nytt sponsorkontrakt med Katrineholms Kommun. Det känns hedrande och kommer definitivt att underlätta för mig att komma tillbaka  efter graviditeten. 

Trevlig söndag på er!

Att hänga med i (och acceptera) kroppens svängningar

Jag har ibs och ett litet hiatusbråck (bråck på övre magmunnen) vilket gör att jag mer eller mindre alltid har lite besvär med magen. Det verkar inte vara alltför mycket kopplat till vad jag äter men svänger däremot rätt mycket ikapp med kroppens hormonnivåer. Tyvärr är graviditet ett tillstånd som min mage inte gillar, jag har haft magbesvär alla mina graviditeter och den här är inget undantag. Tyvärr. Precis efter att jag publicerat förra inlägget slog magen till med full kraft och jag blev rätt däckad. Kramper och smärtor i magen, några sömnlösa nätter och två sjukdagar nedbäddad i soffan innan det, tack och lov, började vända tillbaka åt rätt håll igen. Det är ju inget som är farligt, det är utrett och jag vet vad det är, men det tar mycket kraft och det är svårt att orka njuta av graviditeten när jag inte mår bra. Det blev såklart lite paus i träningen ett tag även om jag försökte att åtminstone promenera lite eftersom det brukar kunna lindra magbesvären, men nu är det (peppar, peppar…) bättre igen – hoppas det fortsätter. 

Ärtan mår i alla fall finfint och nu befinner sig hela familjen på sportlov i Kläppen – underbart! 

Vi har haft sällskap av kompisar halva veckan men de har nu åkt hem, så vi får njuta av både härliga dagar med bus och sällskap och dagar med bara familjen. Barnen är jätteduktiga och på bra humör större delen av tiden. Dottern går i skidskola och susar nu fram jättefint med parallella skidor och bra kontroll. Sonen har fått ett par privatlektioner och fått bättre teknik och vågar nu, till sin stora glädje, åka alla svarta backar. Jag njuter av att kunna åka med familjen i backarna utan känningar av fogarna. Benen blir tröttare än vanligt och tröttast blir jag av att försöka få på mig pjäxorna, men det är roligt att kunna hänga med familjen. 

Två längdpass har det blivit. Hade nog egentligen tänkt åka mer, men jag känner att jag är i stort behov av att bara hänga med familjen och inte planera dagarna så mycket. Dessutom vill jag gärna ha bra spår och lättvallat eftersom jag inte vill slita för mycket för bäckenets skull och då har jag valt bort de dagar när det snöat. Jag får ta det lite lugnt för att inte få sammandragningar och så blir jag trött i ryggen men vem kan motstå en träningslokal som ser ut så här?

Ett pass på 15 km och ett på 16 km har det blivit, får se om det blir ett sista pass imorgon. Mycket vila på soffan blir det också, då funkar det att träna mellan varven.

Jag har fått en ny klocka och är väldigt glad för det! Har haft en Garmin Forerunner 920 xt som jag köpte begagnad och har varit väldigt nöjd med. Tyvärr låste den sig helt för några veckor sedan och jag blev lite ledsen eftersom jag trodde den var för gammal för att någon garanti skulle gälla. Fick dock tipset om att ändå kontakta Garmins support och efter typ 1,5 timme hade jag fått svar om att jag skulle få klockan utbytt mot en ny. Service! Jag skickade in min trasiga klocka och tre dagar senare hade jag fått hem den nya. Garmin verkar vara bra på att ta hand om sina kunder!

Här var det glest mellan inläggen

Jag hade nog verkligen inte tänkt att det skulle vara nästan en månad mellan inläggen, jag tycker själv att sådana bloggar är rätt trista att följa, men tiden har bara rusat iväg!

Vintern kom på kort visit och försvann igen. Vi körde DM-stafett på skidor och det gick bra! Inga känningar i bäckenet och även om jag kände mig lite kalvig på benen så var det roligt. Mitt primära mål var ju såklart att inte ramla på magen och det uppnådde jag. Sen är det lite jobbigt att bli ifrånåkt av åkare jag normalt slår, men bra mental träning för mig. Barnen körde också och det var en härlig förmiddag med sol och snö.

Ytterligare en gång har jag stått på längdskidorna, jag stakade 13 km en dag i konstsnöspåret i Båsenberga när familjen åkte slalom. Bäckenet har inte sagt ifrån om skidåkningen och det är skönt. Jag kommer nog att prova åka lite när vi är i Kläppen på sportlovet också. 

Löpningen ligger nog på is nu tror jag. Det är inte för tungt med magen och jag har inte fått ont i bäckenet, men jag får ont precis under magen. Smärtan är ungefär som håll i karaktären, jag tror det är ligamentsmärtor runt livmodern. Förmodligen ingen fara, men obehagligt och dessutom är min tumregel att ingenting ska göra ont. Det har gått bra att jogga korta sträckor med triathlonbarnen och jag kanske kommer prova jogga några steg då och då när jag är på promenad, men annars får det vara lugnt.

Jag har inte vågat cykla ute när det varit halt och jag vet inte om jag kommer att cykla så mycket i vår heller. Racer och tempo blir det i alla fall inte för det går inte att höja styret på dem och jag tycker inte om att knyckla ihop magen, har inte koll på hur mycket det går att höja mtb:n. Jag tyckte vid något spinningpass att sadeln tryckte mot blygdbenet men i lördags när vi körde med klubben kändes det bra. Det är väldigt komfortabla cyklar på World Class, är nästan lite sugen på att köra lte spinning där under våren.

Simningen går fint! Jag har inte så många växlar på farten men annars känns det bra. Igår hade jag dock grym prestationsångest innan passet eftersom vi skulle köra brutna hundringar på tid. Det är jobbigt att känna att jag inte förbättrar mig och jag tänkte nästan hitta på en undanflykt för att hoppa över, men så fick jag intala mig att jag ju får köra efter mina förutsättningar och jag är nästan lite löjligt stolt över att jag faktiskt körde. Jag var nog dessutom den enda som faktiskt körde snabbare och snabbare och eftersom jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag höll mig under 1,30 på hundringarna så var jag mer än nöjd med 1,20 på sista. Nu kör jag ju inte slut på mig till sista blodsdroppen eftersom jag inte vill ge bebis för mycket mjölksyra, men jag är ändå rätt nära max. Däremot får jag nog sluta med att häva mig upp över kanten och slänga upp ena benet först när jag ska upp ur vattnet – det kändes i bäckenet efteråt.

I övrigt kör jag lite övningar och på gymmet och njuter av varje vecka jag fortfarande kan gå promenader utan att få ont – jag är redan inne på många veckor bonus jämfört med senaste graviditeten. Men jag är väldigt väldigt trött så tränar jag en timme så ligger jag på soffan fyra typ… Det gäller att hitta en balans, för jag behöver ju hålla kroppen stark så den orkar resten av graviditeten men gör jag lite för mycket en dag är jag däckad nästa. Det blir kanske 3-4 pass i veckan, dock minimalt med vardagsmotion tyvärr.

Men nu är det helg och sen bara en arbetsvecka kvar innan hela familjen tar sportlov! 

Halvtid

imorgon är Ärtan och jag exakt halvvägs igenom graviditeten och jag tänker att det är lite som att köra intervaller – efter hälften kan man börja räkna ner istället för upp liksom. Ligger just nu i soffan och äter en apelsin som sonen var snäll och skalade åt mig. Vi tittar på gladiatorerna och sonen upplyser mig om att gatloppet inte är lämpligt om man är gravid ”om man inte vill ha en halvtaskigt mosad bebis”. Tack för tipset ;-). 

Det var lite tungt att komma igång och jobba i måndags efter en hel vecka ledigt. Jag har inte jobbångest på kvällarna för jag trivs bra på mitt jobb, men jag har ”gå upp tidigt på morgonen -ångest”, lider varje kväll jag sätter klockan på väckning. Men trots trötthet har de flesta dagarna den här veckan flutit på bra och jag har även orkat en hel del träning. I tisdags sprang jag när dottern tränade gymnastik. Det blev 7,5 km jogg i behagligt tempo och där jag faktiskt blev piggare och piggare ju längre jag höll på. Jag klarade hela rundan utan kisspaus, men jag hade ganska bråttom in på toan när jag kom tillbaka. Faktiskt så hade jag gärna sprungit längre för det kändes bra, men då var gympan slut. 

Gym med crosstrainer och styrka i onsdags, jag hade ledig dag och passade på under förmiddagen så jag kunde softa med barnen och baka scones och fixa smoothie på eftermiddagen. 

I torsdags var jag i Eskilstuna på kurs hela dagen och en dag i sittande utan kompressionsstrumpor satte sina spår – tror minsann jag samlar på mig en del vätska för jag var alldeles knölig efter strumpor och veck från byxor som varit nerstoppade i stövlar. 

Då var det skönt med ett rejält simpass på kvällen, visste ni att det är toppen att vara i vatten om man är svullen? Det yttre trycket från vattnet gör att man får hjälp med att bli av med vätska i kroppen. Alltså inget konstigt att behöva gå och kissa lite då och då när man simtränar. Det var ett roligt simpass och jag var skönt trött i kroppen efteråt. Jag gillar när vi kör lite teknikövningar, där kan jag få känna mig lite duktig eftersom jag inte hamnar efter där. Nu är jag visserligen inte långsammast på andra övningar heller, men det märks mer på orken än tekniken att jag är gravid.

Igår var det välbehövlig vilodag! Eller, jag hade triathlonträning med barngruppen men det var lugnt för min del, förutom någon kilometer jogg och lite löpskolning så höll jag mig till att instruera. Jag var sjukt trött igår, var trött i ryggen efter stillasittande på kursen i torsdags och så hade jag sovit lite dåligt ett par nätter. Upptäckte sen att det var fullmåne. Det verkar faktiskt som att det inte är en myt att man sover sämre vid fullmåne – ofta när jag sovit dåligt upptäcker jag i efterhand att det sammanföll med fullmånen.

Idag var det spinning med Julita Triathlon. Vi körde på World Class här i stan och det första som hände var att jag gick fel och hamnade i herrarnas omklädningsrum. Sen lyckades jag tappa klossen (heter det så på SPD-pedaler också fast det bara är en liten metalldetektor?) i fästet på pedalen. Den lossnade alltså från skon. Inte fick vi loss den från pedalen heller så personalen skulle få meka lite med det på lediga stunder. Och jag lärde mig att man kanske ska kolla skruvarna till klossarna ibland…

Själva passet gick bra annars. Jag hatar ju egentligen spinning, men tillsammans med ett gäng trevliga människor och en toppenbra instruktör blir det ju roligare. 

(bild: stulen från Madde aka toppenbra instruktör). 

Imorgon har jag råkat lova att köra stafett-DM på skidor, väldigt spännande. Förutom det faktum att det kommer att vara isigt och några rejäla nedförsbackar som jag ska försöka att inte ramla i så har jag faktiskt inte heller stått på skidor sedan förra säsongen och har ingen aning om vad magen, bäckenet och resten av kroppen tycker om det. Vi får väl se hur det går. Har haft vallaverkstad i kväll, har dock bestämt att bara åka på mina fulskidor den här säsongen. Jag är ändå egentligen för tung för mina skidor just nu och då kan jag lika gärna låta bli att slita på de paren som är lite bättre. Skateskidorna får nog också vila i år, visserligen är det vansinnigt kul med fristil men just nu är jag inte alls säker på att mitt bäcken skulle hålla med.

Inga nyårslöften på gymmet

Nej, folket som tränar på mitt gym verkar inte ha avlagt några träningslöften till nyår – det har ekar helt tomt där när jag varit där nu i veckan. Rätt sunt tror jag, att inte avge nyårslöften alltså. Det är nog bättre att försöka hitta en lagom nivå hela året och inte försöka krysta fram något ångestfyllt bara för att kalendern byter siffra. 

Skönt för mig att husera helt själv dock. Jag har tränat på och haft fint sällskap av Vinterstudion och Tour de Ski på TV:n, jättehärligt! Förstår inte varför jag dragit mig för att gå till gymmet för att jag inte ville gå omkring där med min ”nya” kropp – det är inte som att det brukar vimla av folk där. Nu har det i alla fall varit roligt och gått bra. 

Det blev till och med en liten magbild, en utmaning för mig! Magen och rumpan växer i samma takt ;-) 

Jag kör crosstrainer och kör styrkeövningar som syftar till att stärka upp kroppen, både nu för att förbereda mig för en tyngre kropp och också för att lättare kunna komma tillbaka till en stark och välfungerande kropp efter förlossningen. 

Idag blev det ett simpass med triathlonklubben, kul! Vi var 16 stycken på blandade nivåer, trevligt och ett bra pass! 

Nya kläder och kallt om rumpan 

Nu har det verkligen blivit vinter – härligt! Massor av snö och kallt, gårdagens första träningspass blev snöskottning och det gick över förväntan med fogar och allt.

Jag frös dock när jag var med barnen i pulkabacken, för med bebisen i magen vågar jag inte fara runt lika mycket som jag är van vid. Är lite sugen på att åka skidor men är väldigt tveksam till att mitt bäcken skulle gilla det och dessutom vet jag inte ens om skidorna funkar när jag väger mer än vanligt. Avvaktar lite och ser, går inte att hinna allt heller.

Igår kväll var jag ute och sprang en timme. Det gick riktigt bra, men det hade kunnat gå ännu bättre om jag inte hade varit tvungen att välja mellan att hålla i byxorna hela vägen eller springa med byxorna nedanför rumpan. Jag valde lite blandat… De tightsen får vänta tills nästa vinter, när jag inte är gravid. Jag frös inte mindre om rumpan när jag behövde ta kisspaus i isvinden heller, men jag klarade mig med ett stopp i alla fall. Idag tog jag julklappspengarna jag fick av mina föräldrar och köpte en baddräkt, ett par tights och en sport-bh. Hittade billigt, men jag känner oavsett att jag måste ha bekväma (och fungerande) kläder även om det bara gäller ett några månader. Köpte en långärmad och en kortärmad träningströja på HM häromdagen och sambon har beställt en billig cykeljacka som jag förhoppningsvis kan låna.

Idag höll jag mig inne. Temperaturer på runt -15 grader brukar inte avskräcka mig, men mina luftrör är lite känsligare än vanligt så jag nöjde mig med att titta när barnen grävde runt i snön. Det var sagolikt vackert ute i alla fall!

Jag försöker att inte bli stressad över att jag inte är ute och tar tillvara på snön hela tiden och jag ska inte förneka att jag gärna scrollar snabbt förbi alla skidåkarbilder och Friskisuppdateringar på Facebook. Egentligen vet jag ju att jag inte kan göra allt och att jag ju valt det här själv, men jag vill liksom vara överallt ibland.

På eftermiddagen idag var barnen och jag i simhallen. En härlig eftermiddag, de är ju så stora nu att vi håller igång allihop – när de var mindre frös jag så förskräckligt när vi badade! Bäst är egentligen om vi inte gör sällskap med någon annan familj så man ska prata med andra vuxna, då blir jag genomfrusen direkt. Nu passar jag på att trampa vatten eller vattenjogga lite när barnen hoppar från trampolinerna och idag simmade jag 1000 meter under barnens glasspaus. Vi funderade på om jag egentligen fick åka vattenrutschkana eftersom det står ”endast 1 person/åk” och jag, som dottern påpekade, just nu är två personer… Dottern börjar bli ett riktigt vattendjur – idag simmade hon 2 x 25 meter och dök från kanten så att hon fick köpa guld- och silverfisken. I måndags när vi hade triathlonsimning hoppade hon flera gånger från 3-meterssvikten. Sonen övade inför söndagens simtävling på hemmaplan, vi tog tid på 50 meter bröst- och frisim.

I tisdags var vi på ultraljud. Jag hade varit väldigt orolig innan, men allt såg jättefint ut! Två förmak, två kamrar och alla klaffar i hjärtat, hel ryggrad, armar och ben, magsäck och urinblåsa. Ärtan var dock inte så sugen på att visa om vi får en lillebror eller lillasyster men det får vi säkert se framöver, vi ska på fler ultraljud eftersom vi är med i en tillväxtstudie. Omkring den 4/6 kommer i alla fall Ärtan och jag hoppas hen är lika bra på att passa tiden som sina syskon som kom en respektive tre dagar innan beräknat.

Gott slut och gott nytt

Den gångna veckan har jag haft ett litet bakslag i måendet och träningen. Några dagar med diffust ont i kroppen, lite domningar i benen, magkramper (inte i livmodern) och trötthet. Svårt att tolka och därmed svårt att förhålla sig till. Ingen feber och egentligen kände jag mig inte som ”riktigt sjuk” även om jag inte mådde bra. Lite extra vila, en blodtryckskoll på jobbet och gå hem från jobbet för att kurera mig blev första lösningen. Blodtrycket låg fint, eventuellt lite i underkant men det är ju inte farligt. Jag provade försiktig stretching av höftböjare och baksida lår och ryggsmärtorna avtog, magen kom igång igen och igår morse vaknade jag nästan som ny.

Bestämde mig för att testa dagens planerade löppass (lufsande…) på Sörmlandsleden och fick med mig en klubbkompis. Det gick fint, förutom att jag stod på näsan en gång. Ingen fara på taket, jag tog emot mig med händer och knän. Fortfarande orkar jag 11-12 km vilket är underbart, tar dag för dag och ser hur det går.

Idag är ett besök på gymmet inplanerat. Där har jag inte varit på ett par månader, har känt mig trött, svullen och obekväm med alla speglar. Men nu är jag lite peppad, har hittat lite lämpliga övningar på nätet som jag ska testa. De flesta kan man visserligen göra hemma men det är lättare att det blir gjort om jag är på gymmet och då kan jag köra några maskiner också och även kunna efter vad kroppen tycker om crosstrainer. 

Vi hade en fantastisk nyårsafton! Jag sov middag för att samla kraft och sen var jag pigg och mådde bra hela kvällen – mycket tack vare underbart roligt sällskap! Vi var hembjudna till kompisar och vi var 12 vuxna och 10 barn och allt flöt på hur bra som helst! Barnen var mellan 3 och 9 år och alla kände inte varandra innan, men de lekte och busade hela kvällen och alla var vakna till efter midnatt. Jag, som befarat att jag skulle behöva vila under kvällen, hade jätteroligt, njöt av all god mat och hade varken tid att ta några bilder eller titta på klockan. Så lyckat! Perfekt slut på 2016 och början på 2017.

Vi sköt inga fyrverkerier och det var skönt eftersom jag inte är så förtjust i det, men tidigare på kvällen tittade vi på fyrverkerierna som fick inviga Katrineholms 100-årsjubileum. Det var faktiskt väldigt fint och maffigt. Och för alla er triathlonfrälsta så för jubileumet med sig det positiva att det kommer att ordnas en barn- och ungdomstävling i triathlon nere vid vår vackra bad- och campingplats Djulö i midsommarhelgen – missa inte det!

Årskrönika 2016

Förra året tror jag inte det blev någon och det är ju inget måste, men i år är jag sugen på att sammanfatta säsongen – inte minst för att påminna mig själv om att jag inte alltid varit trött, illamående och tung ;-).

Några skidor blev det inte alls förra året, jag spelade teater istället för att satsa på skidor och det visade sig vara ett klokt val för det fanns inte mycket snö att hurra över. Dessutom låg jag däckad i en tre veckor lång influensa under Vasaloppsveckan och däromkring.

Efter influensan hade jag ju såklart halkat efter i planeringen men det var liksom bara att gilla läget och försöka skynda lite långsamt.

wpid-img_20160423_213220.jpg

Jag tycker om att ha lite lopp som träning för att komma i form och under våren körde jag två millopp; Kumla Stadslopp och Oppebylöpet – båda med ganska taskigt känsla och tider på runt 41 minuter. Inte så mycket att orda om, det blir bra träningspass oavsett. Ett lite längre tempopass fick jag på Örebro Halvmarathon där det också gick tungt och jag fick kämpa för att komma in under 1,30 – men där fick jag en bonus i form av en bloggläsare ”irl” och vi har sedan följt varandra under året. Grymma Susanne har gjort en  häftig säsong och är dessutom hur gullig och trevlig som helst så det var en kul bekantskap.

Jag sprang Stockholm Maraton med tunga ben och på min sämsta tid någonsin på maran: 3,11. Trots det var jag inte särskilt besviken, jag sprang hela loppet med en ilska i kroppen, en ilska över den jävla skitsjukdomen cancer och med en tacksamhet att jag hade en frisk kropp som tog mig runt en mara. Det var första loppet jag sprang med ett A i ett hjärta och texten #fuckcancer på armen för att hedra och stötta Anna som då nyligen fått sin diagnos. Resten av säsongen fanns A:et och hashtagen på min arm eller nummerlappen i alla lopp.

För att få lite kvalitetspass på cykel körde jag Tjejvättern tillsammans med Lindakatarina och Skandisloppet i Uppsala tillsammans med Oscar och ett gäng från IK Fyris. Båda loppen blev utmaningar med blåst och trötta ben, men jag är nöjd.

wpid-received_10154013955885071.jpeg

wpid-img_20160611_114634.jpg

 

I Julita Triathlon hade vi under säsongen en klubbtour och det var väldigt roligt. Den innehöll bland annat terränglöpning, triathlon, duathlon med jaktstart och lite annat smått och gott. Det är såklart lite prestige i loppen men jag ser dem ändå som träningstävlingar och har inte samma behov av gå in en egen bubbla innan. För mig är det viktigt att det är roligt och jag har aldrig tagit klubbtävlingar på blodigt allvar (inte förrän loppet är igång haha) och det måste finnas utrymme att peppa andra och ha med familjen. Jag vann damklassen i samtliga lopp jag ställde upp i (missade ett för Malmö Triathlon) och jagade herrarna lite lagom seriöst. Min klubbkompis Andreas är en duktig fotograf och har dokumenterat större delen av touren:

Jag åkte till Uppsala och körde SM i sprint i riktigt hällregn. Jag är ju lite (årets underdrift…) feg när det är blöt asfalt och skarpa kurvor och lyckades inte riktigt ta igen det jag tappat på cyklingen under den avslutande löpningen men facit blev ändå ett SM-silver. Årets andra SM-medalj, det blev ett guld på SM i Duathlon i Väsby i maj.

 

Årets första större mål var SM på medeldistans i Vansbro, men efter lite velande valde jag att hoppa över det då jag fick erbjudande om att åka till Playitas istället. Det blev en härlig vecka och det var ju såklart jättekul att få åka dit och se hur det är där.

Den första längre tävlingen blev istället Ironman 70.3 i Jönköping. Ett lopp där det mesta kändes helt okej, om än inte helt perfekt. Jag är väldigt nöjd med den avslutande löpningen där jag gjorde halvmaran på stabila 1,30 och faktiskt med en riktigt bra känsla! Vid midsommar hade jag slutat med p-piller för att jag misstänkte att de konstgjorda hormonerna ställde till det för mig – men berodde den fina känslan på det eller var det en slump? Ingen aning, men jag var glad. En tredjeplats blev facit och en plats till VM i USA 2017 – som jag dock tackade nej till. Dels för att jag redan då visste att jag var sugen på att ta en bebispaus och dels för att man ju ändå får stå för hela kostnaden själv även om man kvalar dit.

Helgen efter Jönköping åkte vi på triathlonturné till Säter och sedan Gävle. August tävlade på båda ställena medan jag nöjde mig med Gävle. En ny sprint, den här gången i solsken, och en förstaplats för mig.

wpid-received_10210529109649133.jpeg

 

Sedan var det dags för avfärd för säsongens stora mål: EM på fulldistans (Ironmandistans) i Poznan, Polen. Vi flög dit och det gick smidigt. I Polen väntade värmebölja på oss (som dottern sa här i höstas: ”jag vill hellre åka till Gran Canaria än till Polen för i Polen var det FÖR varmt”…) och det blev mycket sol och bad både före och efter tävlingen. Informationen kring tävlingen var ganska bristfällig och mycket var på polska, vilket ju kan tyckas ganska märkligt om man nu håller i ett Europamästerskap. Jag bestämde mig att försöka koncentrera mig på min grej bara, jag vet ju hur det går till på tävling. Men det är klart, det underlättar ju om man vet var T1 och T2 är… En jättelång kö till cykelincheckningen dagen innan störde min vätskeuppladdning lite och så hade jag lyckats glömma att ta med landslagsdräkten och visa huvuddomaren så jag fick komma dit extra tidigt på tävlingsmorgonen för att fixa det, men annars gick förberedelserna bra. Taxin kom som den skulle 04.45 på tävlingsdagens morgon och jag anlände till en lugn tävlingsplats där vattnet var spegelblankt och solen på väg upp. Simningen gick fint, men väldigt fort tyckte jag nog när jag sneglade på klockan när jag sprang upp ur vattnet. Det visade sig sedan att vi simmat 800 meter för kort på grund av en funktionärsmiss vilket ju var synd, men det var ju i alla fall lika för alla. Cyklingen var en fyravarvsbana där man körde 22 km på en motorväg, vände och körde tillbaka och så upprepade man allt fyra gånger. Väldigt tråkigt men i alla fall inte så mycket svåra kurvor ;-). Det var varmt, jättevarmt, och jag ångrade tempohjälmen. Tror att jag hällde minst lika mycket vatten över mig som i mig. Löpbanan hade de nog lyckats lägga på de sunkigaste delarna av hela stan för den var inte heller så upplyftande, men annars kändes väl kroppen rätt okej. Benen kändes som man kan förvänta sig efter 18 mil cykel, men det var ingen katastrof. Det var det däremot att det inte fanns någon Cola vid vätskestationerna som utlovat, det kraschade min noggrant uttänkta vätske- och energiplan. Rickard missade dessutom en langning (ingen skugga över honom) och jag började känna mig lite desperat. Han löste det genom att en sambo till en annan svensk deltagare ställde upp och passade barnen en stund så Rickard kunde köpa Cola och ställa ut flaskor på ett par langningsstationer. Jag tog mig i mål och hade bärgat ett EM-brons i min klass!

En stund efter målgång lyckades jag dock i vanlig ordning kollapsa lite och fick ligga med dropp i sjukvårdstältet. Att de inte ger dropp lite oftare – det var ju toppen! Jag har aldrig återhämtat mig så snabbt! Jag kunde ju till och med äta lite mat samma dag.

Efter Polen följde en halvt hysterisk månad med massor av tävlingar. Fast mest var det roligt och många av dem var spontana infall, jag hade inte planerat det. Men vad sägs om en Ironman, en sprint, en olympisk, en kvartsmara, tre swimrun och en medeldistans på fyra veckor? Min kropp sa faktiskt: okej! Jag vann sprinten i touren som vi körde helgen efter Polen, dagen därpå körde jag ett swimrunlopp som heter Farleden där jag fick överta en startplats av en kompis. Sen åkte vi till Malmö Triathlon där jag körde en Olympisk distans i halv storm och var första AG-dam över mållinjen.

wpid-wp-image-506571464jpg.jpg

 

Två dagar senare sprang jag en kvartsmara här i stan, höll mitt löfte till mig själv och sprang inte på max utan försökte vinka, vara glad och njuta.

wpid-wp-1471036311965.jpg

 

Ytterligare två dagar senare var det premiär för Katrineholm Swimrun där jag ställde upp tillsammans med en nyfunnen träningskompis. Han fick styra tempot och jag peppade, jag är grymt imponerad av hur han krigade.

wpid-wp-1471037759940.jpg

 

Jag körde Ångaloppet med min simtränare Christian och letade fram mina allra sista krafter på upploppet och bilden där vi passerar mållinjen kvalar nog in som årets bild här på bloggen.

wpid-wp-image-1670742336jpg.jpg

 

Själv har jag inget minne av att han fick hålla upp mig- vet inte om det är bra eller dåligt ;-).

Sala Silverman blev årets andra medeldistans och det var en trevlig tävling. Pallplats där också, en 2:a-plats efter Emma Graaf i seniorklass dit jag anmält mig. Jag har spottat upp mig lite på cyklingen men fortfarande finns det stor utvecklingspotential där. Benen var riktigt tunga på löpningen och jag började bli rejält sliten efter säsongen, men trots att jag sprang långt ifrån så fort som jag borde kunna så hade jag dagens bästa löptid av alla damer.

Men benen fick inte vila riktigt än, helgen efter väntade KM i duathlon. Lite besvär med ett knä, men det höll ihop och jag kom in som segrare i damklassen och med endast några få herrar för mig. Sedan blev det lite lugnt ett par veckor innan jag körde ett terränglopp strax utanför stan och hamnade överst på pallen för 7:e året i rad. Touren avslutades med Linas Mil som också gick helt okej och hela säsongen avslutades med Lidingöloppet.

På Lidingöloppet kände jag små diffusa tecken som sen visade sig vara tecken på just det jag misstänkt – en graviditet. Jag är så grymt glad och stolt över min säsong och allt kroppen ställt upp på. Det gäller att minnas det nu när kroppen igen faktiskt gör precis det den är skapad för, nämligen bär ett barn, men när känslan i kroppen är så vitt skild från känslan när jag går över mållinjen efter ett lopp. Men jag är ju mitt uppe i ett annat lopp just nu och 2017 är än så länge ett spännande och okänt kapitel.

Tillbaka till livet!

Så känns det faktiskt! Visserligen blir jag nojig och tänker att det kanske är något fel med graviditeten när jag mår bättre, men ändå – jag mår bättre! Jag är fortfarande trött och illamående men den där alldeles förlamande tröttheten har släppt och illamåendet är lite mer under kontroll – häromdagen klarade jag mig i 2,5 timme på jobbet utan att stoppa något i munnen och ändå blev jag varken matt eller kräkfärdig. Det går bättre att träna och det är så skönt att få känna sig lite stark då och då.

När kroppen fungerar (vilket den ju gjort hela tiden såklart, den talar ju väldigt tydligt om exakt hur den vill ha det) mår jag mentalt så mycket bättre, jag älskar ju att röra på mig. Jag har varit ute och sprungit distans med löparklubben, simningen känns helt okej även om flåset begränsar mig och (peppar peppar…) fogarna är under kontroll.

På torsdags på simningen skulle vi köra brutna 100:ingar på tid och jag ville verkligen inte! Jag är ju rätt mycket tävlingsmänniska och ville inte ha några siffror svart på vitt – jag är ju tung och otränad. Men jag vill heller inte gnälla eller ha specialbehandling så jag körde. Ställde in mig på sämsta tänkbara tid men blev faktiskt glatt överraskad. Körde två av fyra hundringar på 1,22 och även om det inte är supertider så är det bra med tanke på hur hösten sett ut – och hur jag ser ut ;-). 

Idag har jag varit ute på Sörmlandsleden och sprungit. Det går inte så fort när jag springer för två, jag går i branta uppförsbackar för att jag inte tycker det är behagligt när det blir för högintensivt och kisspauserna är ganska frekventa. Men jag älskar att springa i skogen, idag strålade en blek decembersol och det var så härligt! Tror visserligen att jag drog på mig en liten bristning i ena vaden, men det går väl över endera dagen. Idag kände jag mig riktigt pigg i kroppen, det är så stor skillnad jämfört med den första trimestern när jag mest släpade mig fram. 

Julafton var mysig och trevlig. Jag hade gärna sprungit på förmiddagen men jag vågar inte utmana ödet och träna för många dagar i sträck. Det blev en långpromenad med hela familjen istället, dottern på cykel men vi andra gick. Vi plockade granris och kottar till dukningen och jag blev riktigt nöjd när vi kom hem och jag hade fixat klart i köket.

Imorgon ska jag cykla mtb med min klubbkompis Andreas. Han är toppen att träna ihop med och börjar få in vanan att dra mig och ge mig energi och vatten när mitt har tagit slut och jag väggar – att han står ut?! Det är roligt med sällskap så jag ser fram emot morgondagens pass. Ska bli spännande att se om cyklingen också känns bättre. 

Jag försöker se all träning som funkar som en bonus och inte grubbla så mycket över minskad träningsmängd. Hittills funkar det fint! Nu innan jul var det ganska skönt att slippa bli stressad över träning som skulle planeras in och istället bara koncentrera mig på barnens gympaavslutningar, klassdiscon, Luciatåg, balettuppvisningar, simtävlingar och storföreställningar. Justhar jag inte ork att klämma in träning när det är stressigt och då låter jag bli – utan att bli stressad. Sen får jag ta vecka för vecka, just nu känns det jättebra och då går jag på det. Jag får anpassa mig vartefter veckorna går.

Naprapatbesöket jag gjorde var lite av en besvikelse. Inte helt ogjort för lite övningar fick jag med mig, men det var lite ostrukturerat och jag hade önskat lite mer tips, råd och svar på frågor. Men jag har fått tips om en PT här i stan som ska vara duktig på mammaträning så jag kanske provar att kontakta henne om jag känner att behovet skulle uppstå.

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.