Mitt första 24-timmars, eller – nu är han här! Racerapport…

Ja, nu är han äntligen här! Vår lilla Ärta som faktiskt blir en hel vecka just idag. Men det var en pärs, det måste jag säga – en Ironman är som en promenad i parken i jämförelse… 

Natten till torsdagen den 1 juni somnade jag vid midnatt – för att vakna en dryg timme senare av värkar. De var onda men inte så täta, jag blev dock ganska snabbt övertygad om att det inte bara var sammandragningar. Jag låg vaken och vid 4-tiden ringde jag förlossningen för lite råd. De sa att jag var välkommen när som helst när jag kände att jag ville eftersom det gick otroligt fort på slutet min förra förlossning. När sambons väckarklocka ringde kl 5 sa jag att jag nog ville ha honom hemma från jobbet, han ringde sina kollegor och gick och la sig igen. Vid 7 gick han upp och väckte barnen och fick iväg dem till skolan. Ytterligare ett samtal till förlossningen och vi bestämde oss för att åka in, så vid 10-tiden anlände vi till Nyköping. Jag hade värkar ungefär var 10:e minut, bebis mådde fint och jag var lite öppen – dock bara 2 cm och det hade inte riktigt startat igång. Vid 12 åkte vi ner på stan, tog en sushilunch, en sväng i affärerna och en glass i hamnen. Det tog dock rejält på krafterna då värkarna var onda och jobbiga, det är heller inte superkul att stå och andas igenom värkar på typ Lindex… Efter ett par timmar åkte vi tillbaka, ny undersökning – samma status. Vi fick åka hem om vi ville även om det nog egentligen var bra att vi stannade eftersom det som sagt fortfarande kunde köra igång med full effekt. Vi stannade och jag badade och andades igenom värkarna som blev starkare men inte tätare. Vid 20-tiden blev det ny undersökning igen inför skiftbyte – fortfarande samma status. Då blev jag ledsen, jag hade bara sovit en timme på natten och nu haft värkar i sju timmar. Det bestämdes att jag skulle få smärtstillande, sovtablett och Bricanyl och så skulle vi få sova över för att sen utvärdera på morgonen – om det inte startat igång som vi såklart hoppades. Så vid 21 fick jag medicin och vi fick ett nytt rum där det fanns säng även till sambon. En ny barnmorska kom in och hälsade och hon blev kvar, för nu gjorde värkarna verkligen ont. En halvtimme senare tillbaka till förlossningsrum och ny undersökning – 7 cm öppen! Inte konstigt att det hade börjat göra ont… Jag fick lite panik, enligt förlossningsplanen skulle jag få tidig smärtlindring den här gången eftersom det inte hanns med förra gången och nu kändes det som att vi var där igen. Men de fick dit narkosläkaren hyfsat fort och han satte en spinalbedövning. En sådan hjälper bara 1-2 timmar och kan inte fyllas på, men de räknade med att bebis skulle vara ute vid det laget och att det var bättre att sätta en sådan än en EDA som tar längre tid att få effekt av. Narkosläkaren föreslog också att bebisen skulle döpas till Henrik, efter honom ;-). Bedövningen sattes vid 23-tiden och då trodde barnmorskan att det inte var helt uteslutet att bebisen skulle vara ute innan midnatt. Så blev det inte. Jag fick fin effekt av bedövningen, i typ en halvtimme. Sen hade jag jätteont igen, allra mest i svanskotan. Jag ville krysta och jag var helt öppen men bebis låg för högt upp. Barnmorskan tog hål på hinnorna så vattnet gick och sen upptäckte de att bebis låg med ansiktet åt fel håll och huvudet snett. Sen har jag dålig koll på i vilken ordning allt hände och jag vill inte lämna ut alla detaljer heller. Men det var läkare, en till läkare, en extra barnmorska, en undersköterska, det var prat om sugklocka, de försökte vrida bebis rätt, det var nålar som åkte ur, massor av stick, kvaddlar i ryggen, det var instruktioner hit och dit, de vände mig åt alla möjliga håll och själv var jag mest inställd på att hoppa ut genom fönstret. Till slut kom han ut i alla fall, klockan 01.52 den 2:a juni, utan sugklocka och av bara muskelkraft. Helt ärligt det jobbigaste och värsta jag presterat i hela mitt liv. Jag var så svettig att en person fick hålla fast mina nålar eftersom det inte gick att fästa någon tejp eller plåster, och jag var så trött efter att ha varit vaken så länge och kroppen fått jobba så många timmar. Bebis kom ut grå och slapp vilket såklart gav mig panik, men efter frenetiskt gnuggade och lite daskande under fötterna kom han ganska snabbt igång och efter bara några minuter hade han fulla Apgarpoäng. 

Sen har jag varit trött, mörbultad och medtagen – jag tror bebis återhämtade sig snabbare än jag. Han föddes med snett och blått huvud efter att ha legat snett, men redan efter något dygn hade det mesta gått tillbaka och nu syns ingenting. Men det är otroligt vad kroppen återhämtar sig – första dygnet kunde jag inte vända mig i sängen själv och nu går jag med vagnen till och från skolan och lämnar dottern. Och så tränar jag redan 12 pass i veckan! Fast ett pass är typ 10 x 5 sekunder – bäckenbottenträning och mycket lätta övningar för att aktivera magmusklerna igen, men det ser roligt ut på träningsschemat. 

Så förlossningen blev en dryg 24-timmars (jag vet att en barnmorska förmodligen räknar på ett helt annat sätt men det var så länge min kropp jobbade så i ansträngning räknar jag det så) och inte riktigt vad vi förväntat oss, men nu är han här. Ja just det, bebis, Ärtan – nu heter han Eskil.

Lite träning 

I förra inlägget skrev jag att jag inte tränade längre och det är nästan sant, men inte helt. I tisdags, till exempel, gick jag uppför sex halvtrappor när jag skulle lämna sonen på programmeringskurs. Kanske inget jag normalt räknar som träning men med tanke på den träningsvärk jag haft i lår och vader efteråt så var det visst ett rejält pass. Någon förlossning startade det ju dock tyvärr inte…

I måndags simtränade jag lite när sonen tränade – vem kan motstå en bassäng som ser ut så här:

Inget långt pass men 1500 meter i alla fall, superskönt! Nu längtar jag efter att simma ute, tyvärr tror jag inte magen får plats i våtdräkten… 

Vem är jag nu egentligen? 

Några veckor sen uppdatering, men å andra sidan händer det väl inte så värst mycket just nu heller – träningen ligger ju i stort sett på hyllan. Det gör mig lite förvirrad och svajig mentalt – trots att jag hade bestämt att det inte skulle bli så. Jag identifierar mig fortfarande lite för mycket med min träning och mina prestationer, det blir alltmer tydligt. Bebisen i min mage är ett väldigt planerat barn, i flera år hade jag planerat att vi skulle försöka oss på en sladdis i år – sen vet man ju aldrig om det blir så men nu blev det som jag önskat. Det innebär också att jag hade planerat för en säsong borta från tävling och hårdare träning och var fine med det – trodde jag… Riktigt så enkelt var det tyvärr inte. Dels är det jobbigt rent fysiskt att jag inte känner mig stark och att jag inte riktigt vet var jag ska kanalisera det som jag annars lägger på träning och dels blir det jobbigt mentalt. Jag skojar om det, men på riktigt så blir jag ledsen (och ibland till och med missunnsam) av att läsa om andras träning, tävling och framgångar. Jag kollar deras tider och resultat och funderar på om jag hade slagit dem om jag varit i min ”vanliga” form, jag blir avundsjuk på vältränade kroppar, nya cyklar och bra tider. Det är sannerligen inget jag är stolt över men det är den nakna sanningen. Jag trivs inte med min förändrade kropp och att jag just nu är på en dramatiskt annorlunda plats i livet än jag var för ett år sen. Missförstå mig inte, jag längtar verkligen efter den lilla sprattlade varelsen i min mage och jag är oerhört tacksam över att jag kunde bli gravid, men jag trivs inte med känslan av att jag inte ens vill gå in på sociala medier för att jag vill slippa se träningsbilder och resultatlistor. Jag borde vara så trygg i vem jag är som person att jag inte bryr mig, men jag har nog till viss del en identitetskris när jag just nu inte riktigt är den jag är van vid att vara. Jag har kvar mina sponsorer, det är inga människor som har vänt mig ryggen och jag har alla möjligheter att komma tillbaka i form – men just nu är det ingen tröst och det är tröttsamt. Det är ju något jag måste ta mig igenom såklart och jag måste inse att jag inte kan vara med överallt, men ibland längtar jag tillbaka till när jag körde träning och tävling på egen hand, inte kände så många och inte hade så många att jämföra med. För- och nackdelar med allt…

Nu väntar vi på bebis!

Triathlontips hos barnmorskan 

Alltså nu är det tungt! Försöker hålla humöret uppe, men nu är det inte roligt! Orken är minimal, fötterna värker av att stå endast korta stunder, jag samlar på mig vätska, har konstant ont i bäckenet och svanskotan, sover dåligt, blir flåsig och trött av att duscha och klä på mig och jag vaggar fram som en anka för att det känns som att jag har ett huvud mellan benen som trycker på hela tiden – och ja, det är faktiskt precis vad jag har också… Dock är inte bebis på väg ut så jag får nog stå ut några veckor till. 

I fredags ordnades Katrineholms första prideparad och vi deltog med triathlonklubben. Jätteroligt,  kul om ännu fler hade varit med för att visa att vi är en klubb för alla och respekterar allas lika värde och rättigheter. Vi som var med hade en fantastisk upplevelse och det var otroligt mycket folk både i tåget och som åskådare. För mig är det så viktigt att mina barn får växa upp med de värderingarna – att alla är lika mycket värde – och att det inte bara är något vi säger utan att vi visar det i handling och står upp för det. Vi hade gjort fina flaggor och pratat om varför vi skulle gå med – och även om att det finns folk som tyvärr inte delar våra värderingar. Några sådana personer träffade vi dock inte på trots att Nordfront spridit lite av sin vidriga propaganda i stan dagarna innan och jag vet att det tyvärr skrämde en del. Det är verkligen skit att vi, år 2017, ska utsättas för folk som försöker skrämmas till tystnad – speciellt när det gäller en sådan sak som kärlek och lika värde.

Gänget från Julita Triathlon. 

Paraden gick i sakta mak en sträcka på ungefär 1,5 km och efteråt hade jag mer ont i kroppen än jag brukar ha efter ett maraton och sen har jag varit helt slut hela helgen. Det var värt det för upplevelsen – men oj vad det inte är jag liksom. 

Idag har jag varit på ett så himla bra besök hos barnmorskan. Hon hade gott om tid och vi satt länge och pratade. Magen följer sin kurva fint, bebis är fixerad med huvudet nedåt (dock har inte magen sjunkit det minsta utan står fortfarande jättehögt vilket är jobbigt när jag sitter), mina värden är helt okej (järnvärdet är inte superbra men har i alla fall inte sjunkit), vi pratade förlossning och så kom vi in på träning och kroppen efter förlossning. Min barnmorska hade precis köpt en landsvägscykel och planerar att börja med triathlon och eftersom vi båda hade gott om tid hamnade samtalet på utrustning, distanser och allmänna tips om triathlon. Hon ville veta vilka kläder man kan använda, hur man tänker med skor, strumpor och ombyte i växlingar och eftersom man ändå pratar typ underliv och sådant hos barnmorskan så hann vi med att diskutera skavsår och sådant också. Jag hade också funderingar, mina handlade om träning efter graviditeten, när det egentligen är okej att bada och simma efter förlossning och det slutade med att barnmorskan snodde iväg och kollade upp diverse saker med en överläkare och så fick jag lite råd och svar både om löpning och simning – toppen! Jag var på toppenhumör när jag gick därifrån!

Nu är jag dock helt slut efter säsongsavslutning på Plask o Lek, där jag knappt orkade klä på mig efteråt. Planen var att jobba lite med vår barntriathlontävling men jag är däckad i soffan och orkar inte ens ta fram datorn för att maila eller fila på inbjudningar. Nästa vecka ska vi ha ett ”checka av läget-möte” med några stycken från klubben som ska vara lite ansvariga för olika områden på tävlingen. Det ska bli SÅ himla skönt för det är så otroligt mycket som ska ordnas, samtidigt som jag ska ställa in mig på att föda barn och bli trebarnsmamma. Vissa dagar är jag gråtfärdig och redo att ställa in hela tävlingen men det kommer ju säkert att bli bra i slutänden. 

Nu ska jag nog smaka lite kakor som jag fått av Plask o Lek-barnen idag ;-) 

Välkommen våren!

Första maj idag och som den nya månaden gjorde entré! April har ju verkligen bjudit på sant aprilväder med snö, hagel, blåst, regn och lite sol om vartannat och den riktiga våren har hållit oss på halster men nu tror jag att den är här (peppar, peppar…).  Idag ville jag verkligen vara utomhus och helst också göra något och eftersom jag känt mig lite piggare i kroppen de senaste dagarna bestämde jag mig för att försöka måla lite. Det första problemet kom per omgående – klädproblemet. Efter att ha övervägt att gå ut naken hittade jag till slut ett par snickarbyxor som gick över magen och sen var det bara att sätta igång. Som vanligt har jag svårt för att göra något halvhjärtat eller lite, så några timmar senare hade jag tvättat, slipat och målat ett litet plank, en bänk, ett planteringsbord och ett gäng pallkragar som ska bli en ny kompost. Jag hade dessutom planterat lite, vattnat, skurat rutschkanan och bränt mig på axlarna. Ryggen värkte men så nöjd jag var! Jag har svårt att böja mig och kan inte sitta på huk så det blir lite krångligare än vanligt och så får jag sitta på marken om jag ska göra något på låg höjd, men det funkade.

wpid-DSC_0106.JPG

Vi avslutade arbetsdagen med en sväng till sjön och svalkade fötterna – mycket skönt för jag är både varm och svullen om fötter och händer nuförtiden.

Den här veckan har simningen känts riktigt bra, fogarna har känts lite mindre och jag har kunnat köra lite ”vanlig” simning med puls och inte bara arm – skönt! Annars har simningen börjat kännas lite enformig om jag ska vara ärlig, det blir inte så värst mycket omväxling. Jag simmar mellan 6000 och 10 000 meter i veckan och jag tippar på att över en två tredjedelar är arm med paddlar och dolde så jag håller ju uppe styrkan i överkroppen i alla fall… Gnetar på för jag vill verkligen hålla igång och dessutom försöka bromsa viktuppgången så gott det går. Just nu ökar jag en hel del i vikt på grund av vätska och det går ju inte att göra så mycket åt, men jag kan ju försöka att hålla energiintag och förbrukning på hyfsat lika nivå i alla fall. Exakt hur mycket jag gått upp tänker jag inte gå in på, precis som jag inte tänker ge några siffror på viktnedgång efter graviditeten. Det är bara onödigt om jag bidrar till att någon annan jämför siffror och blir triggad. Helt klart är dock att kroppen är tung, jag blir fort trött i fötterna av att stå och det är ett halvt företag att ta mig upp till stående om jag satt mig på golvet/marken. Det är dock väldigt skönt att ha slutat jobba, när jag kan styra vilan lite mer är jag betydligt piggare i kroppen när jag väl är igång. Jag har fått plocka fram ett foglossningsbälte för att kunna promenera till och från skolan och jag har väldigt ont när jag klär på mig och tar på och av skor, men jag har inte värk särskilt ofta utan det skär till mer i en enskild rörelse och släpper sen.

Än så länge har jag cyklat ett spinningpass i veckan men det börjar nog vara på sluttampen med det faktiskt. I onsdags gick det i och för sig väldigt bra, men veckorna innan hade jag ont. Vi får se.

Igår passerade jag 35 fulla veckor och om två veckor är bebis faktiskt färdigbakad och räknas som fullgången även om det ju är nästan fem veckor till beräknat datum. Blir spännande att se när han planerar att komma ut!

Välkommen på triathlonfest för barn!

Missa inte Katrineholm Barntriathlon som går av stapeln 25/6 2017, men invigs redan kvällen innan med disco. Anmälan är nu öppen via Svenska Triathlonförbundets tävlingskalender: http://www.svensktriathlon.org/Tavling/tavlingskalender

Här kan du läsa mer om tävlingen: http://katrineholmbarntri.webnode.se/

alva irma

 

Glad påsk då

Förra helgen var jag lite deppig när vädret var underbart och alla verkade vara ute och springa eller cykla. Nu när det ser ut så här ute gör det inte lika mycket att majoriteten av mina träningspass är förlagda till simhallen. 

Verkligen inget härligt uteväder, om det inte hade varit för ett par månader sen. Men april är april så det var väl inte så oväntat, våren är säkert här på riktigt snart. Lite typiskt att vi plockade fram och monterade upp studsmattan förra helgen bara.

Simning idag, simning igår. Nu blir det mycket arm, jag kommer inte tappa styrka i axlarna i alla fall. Det går att simma sammansatt också, i alla fall rygg och frisim, men jag tar paddlar och dolme så fort vi ska köra lite hårdare på passen för annars får jag sammandragningar och ont under magen. Det är som hållsmärta ungefär, barnmorskan trodde det var muskulärt eller ligamentsmärtor. Men jag älskar att köra arm så det går jättebra. Nu blir det 2-3 pass simning i veckan, ungefär 3000 meter varje gång. 

Jag kämpar också på med spinning en gång i veckan, med lite varierande resultat. Nu har jag i alla fall lärt mig att kort och snabbt inte funkar alls, det bästa är att se passet som styrketräning för benen istället för att köra på hög puls för då kommer sammandragningar och magsmärtor direkt. Kör jag mycket stående och ganska tungt går det jättebra! Jag får ta en vecka i taget, det går nog inte jättelänge till. Jag har styret på maxhöjd och kör med cykelbyxor + en extra padd på sadeln som jag får låna på plats, trots det känns det i svanskotan. Men än så länge har jag inte fått ont efteråt, får jag det tänker jag sluta. Ibland är det så kallad Power Training på spinningpasset, då lyser det en lampa längst fram på styret som visar vilken belastning man ligger på. Vitt är lättast, sen kommer blått, grönt, gult och rött. Första gången var det mest förvirrande och jag fick dessutom prestationsångest eftersom man ju ser lyset på alla cyklar, men nu uppskattar jag det mycket. Det går ju att ställa in vilken nivå man är på träningsmässigt, sist ställde jag nog in för låg nivå för då körde jag på rött även när vi skulle ligga lägre.

Förra fredagen började jag på gravidvattengympa på sjukhuset. Tänkte det kunde vara mysigt och dessutom att det vore kul att träffa på lite andra gravida. Det sistnämnda blev det lite dåligt med då vi endast var två deltagare – hoppas det bara var tillfälligt. Själva gympan var rolig med bra övningar, det är inte så mycket springande och skuttande på land just nu så det var desto roligare att få känna sig lite smidig i vattnet. Däremot var den effektiva delen av passet rätt kort, jag hade gärna kört minst lika länge till. 

Annars är jag rätt otymplig, trött och sliten nu. Själva träningspassen går bra men jag rör mig inte mycket däremellan. Jag jobbar fortfarande två dagar i veckan och det är tungt! Allra jobbigast är faktiskt att sitta vid datorn och jobba, jag får ont i ryggen och mycket sammandragningar. Hemma sitter jag upp väldigt lite, är jag inte uppe och gör något så ligger jag eller halvligger på sängen eller soffan. Sömnen på nätterna är väl sådär, så jag vilar mycket på dagarna – vilket väl såklart inte förbättrar nattsömnen. Men trots allt är det rätt okej, fast jag längtar verkligen efter att gå hem från jobbet nu. Egentligen är jag beviljad hel graviditetspenning från och med förra veckan, men eftersom de inte hittat någon vikarie för mig så lovade jag i ett svagt ögonblick att jobba två dagar i veckan april ut. Något som jag ångrar ibland, för även om det skulle bli lite långsamt att bara gå hemma så är det tuffa dagar på jobbet – jag blir helt slut. Nu är det dock bara fyra pass kvar – skönt!

Hoppas ni alla får en fin påskhelg, oavsett vinterväder.

Men hoppsan då!

Det går åt mycket mantran och träning i positivt tänkande nu när våren är här och jag verkligen längtar efter löpning, cykling och hårt trädgårdsarbete. Istället får jag titta på när andra tränar och sliter, jag fixar i bästa fall att sätta penséer i kruka och följa dottern till skolan (sonen har inte tid med sällskap av mamma, han går en annan väg med sina kompisar för att hinna spela lite Pokemon Go). Såklart att jag vet att min tid kommer, jag är ju frisk – att jag inte kan röra på mig beror ju “bara” på att jag är gravid, men det hindrar mig inte från att längta. Nu har det ju varit så härligt vårväder också.

Men så häromdagen råkade jag skaffa mig lite pepp, bara genom några klick på telefonen – så det kan gå… Sonen började prata om att han var sugen på Ironkids i Kalmar (de hade inte börjat med det de två åren jag körde Kalmar), mer på medaljen än själva loppet visserligen – men ändå. Vi tänkte att någon liten utflykt ska vi väl göra med husvagnen i sommar så varför inte till Kalmar, så vi anmälde barnen. Men så googlade jag lite på Kalmar Mini Tri också, tänkte dock att det säkert skulle vara fullbokat men det var det inte. Funderade en minut eller två, sen var jag anmäld. Det kan ha varit ett jättedåligt val, men det får jag ta då – just nu var det precis vad jag behövde! Jag blev alldeles upplivad och peppad och är inte kroppen med på noterna så jag måste stryka loppet så var det ändå värt känslan av att få känna mig lite som idrottare igen. Om bebis kommer som planerat är han över 10 veckor när tävlingen går och så värst mycket träning tänker jag inte att jag behöver för att köra ett lopp som är kortare än en normallång sprint. Simningen är inga problem och cykla lite kan jag göra när jag läkt efter förlossningen. Jag tänker att det som kan bli ett problem är löpningen och fogarna – men löpningen är 4,2 km så jag behöver inte ha provat springa massor av pass innan. Jag får helt enkelt försöka följa den ursprungliga planen: att känna efter hur kroppen känns och inte stressa. Går det så går det, annars är det värsta som kan hända att jag har varit lite glad och peppad i onödan ;-).

Idag har sonen och jag varit och simtränat tillsammans, mysigt! Vi simmar en stund samtidigt, sen bubblar han lite och jag kör på. Därefter kör han lite teknik och jag peppar, instruerar lite och kollar. Han köper en glass och jag kör lite till och så avslutar vi med lite lek. Tänk vad stor han har blivit, fast ändå fortfarande så liten. I måndags kammade han hem en ny medalj på Morgondagarsimningen.

Vad säger ni förresten om det här pangerbjudandet? Ett paketpris (oklart vad som ingår mer) för 375 kr och då INGÅR Kalle Zackari Wahlström. Kanske ska slå till?? Frågan är var jag ska förvara honom?

Kan jag få ha mig själv i fred tack?

”Men strunta i vad folk säger!” ”Tror inte folk menar något illa.” ”Du ältar det där rätt mycket”.

Alla kommentarer ovan har jag fått som reaktioner när jag blivit arg/förbluffad/ledsen/överrumplad/irriterad på saker folk vräker ur sig om min gravida kropp. Men alltså, om jag inte tycker om att få höra allt som alla ser som självklart att slänga ur sig bara för att jag just nu huserar en extra människa nära hjärtat så måste jag väl få reagera? Scrolla förbi mina Facebookinlägg då om ni tycker de är tjatiga – jag önskar bara att jag kunde scrolla bort vissa människor från kassakön/simhallen/middagar och diverse andra ställen. För vet ni? Jag tycker inte att det är okej att kommentera andras kroppar! Typ aldrig tycker jag det. Och jag tycker inte att jag ska behöva ”strunta i det”, för om jag kunde det så skulle jag såklart göra det – jag är inte dum (och jag fattar ju att folk säger det av omtänksamhet, men ändå). Och dessutom är det rätt svårt att fokusera på kroppens funktion och vara nöjd med att den funkar som den ska om en massa andra människor ska påminna mig om dess utseende och storlek hela tiden. Dessutom tänker jag att jag inte är ensam. Kan jag få en enda människa att tänka till och inte slänga ur sig första bästa kommentar nästa gång de träffar en gravid kvinna så kanske den kvinnan kan få slippa en massa obehag. För vi vet faktiskt inte vad folk har i bagaget – med över 13 års ätstörningar i mitt bagage har i alla fall jag svårt att skaka av mig kommentarerna och jag vet att det finns fler som jag. 

Det handlar inte om att jag tycker det är jobbigt att prata om att jag är gravid, jag tycker det är jätteroligt när folk frågar hur jag mår, om vi vet könet på bebisen, frågar när det är dags och en massa annat. Det är jättemånga på jobbet som är intresserade, nyfikna och omtänksamma och inte en enda gång har jag blivit ledsen av deras kommentarer. Men när jag kom på mig själv med att börja ljuga om hur länge det är kvar tills bebisen är beräknad för att jag hoppas slippa följdkommentaren ”Men du är ju så stor redan” så känner jag att det har gått lite långt. Och är det inte det vi lär våra barn – att om någon tar illa upp av det man säger så är det inte okej att säga det – oavsett om man menat det som skämt? Att alla har rätt till sina känslor?

Jag är superglad över min graviditet, att jag kunnat bli gravid tre gånger och jag är fullt medveten om att det finns folk som mer än gärna skulle ta alla krämpor och all viktuppgång – bara de kunde bli gravida. Det handlar inte om det, inte om att jag bara bryr mig om utseendet och är otacksam. Det handlar bara om att jag vill slippa granskandet av min kropp.

Någon sa att det säkert inte ligger någon värdering i folks kommentarer, men det håller jag inte med om. För mig är orden stor och liten värderande ord – skulle någon tycka att det var neutralt och okej att säga till någon annan att de har stor rumpa? Eller liten snopp? Dessutom är det för min del helt subjektiva ord om man inte har en tabell över vilka siffror som innebär stor eller liten. För hur stor är en stor trädgård till exempel? Barnmorskan kan ju objektivt värdera själva magens storlek eftersom hon mäter och för in på en kurva (och ska man då vara petig så är mitt magmått lite litet för veckan, bebis är dock enligt ultraljud välkänt) – alla andra bygger sina påståenden på tyckande.

Ja, ja, jag tror kanske poängen med inlägget gått in?

Hur som helst – nu är det nedräkning och enligt gravidappen har snart 80% av graviditeten passerat. Jag längtar sjukt mycket efter att springa! Det går tyvärr inte, inte ens en liten bit eftersom jag får ont, men oj vad jag längtar! Jag längtar efter en kropp som känns stark och lätt och efter att kunna böja mig framåt utan att få en rumpa upptryckt under revbenen… Samtidigt vägs mycket av krämporna upp av att sitta med händerna på magen och känna sparkar där inifrån, försöker ta tillvara på stunderna för det här är min sista graviditet – sen är jag klar!

Jag kämpar på med simningen och det går ganska bra. Skönt är det i alla fall och jag är glad att ha kunnat köra på i stort sett som vanligt fram tills nu, nu har jag börjat behöva ändra på vissa övningar för att inte få ont. Jag kör heller inga landövningar men det är jag inte direkt ledsen över ;-). 

Jag försöker köra spinning en gång i veckan, betalar dyra pengar för engångspass på World Class för de har mest komfortabla cyklar. Tänker att det kan vara skönt att ha lite cykelmuskler kvar i benen till sommaren, men även på spinningen får jag såklart anpassa övningarna lite. I övrigt får jag försöka hänga med i kroppens svängningar, vissa dagar kan jag promenera ganska bra och andra dagar ligger jag på soffan med ryggont. 

Simning, simning och lättklädda bilder

Vi rullar på med sjukdomar här hemma, förkylningar och vattkoppor avlöser varandra. Själv blev jag dock mycket piggare av att börja med min allergimedicin så nu är det nog mest gravidnästäppa jag dras med. Hos barnmorskan sist hade jag ett inte så imponerande blodvärde på 107, vilket hon av förklarliga skäl inte var så nöjd med – men så värst trött och flåsig känner jag mig inte faktiskt. Eller jo, flåsig blir jag ju ändå av graviditeten, men annars mår jag bra.

Imorgon går jag in i vecka 30 och snart har jag gjort 75% av graviditeten – skönt! Blev ny magbild på gymmet för någon vecka sedan :

Nu har dock mitt gymkort gått ut och jag har inte bestämt om jag ska köpa nytt eller inte. Det kostar inte så mycket på mitt gym, men det blir ändå en slant och sist fick jag faktiskt ont av att stå på crosstrainern och då finns det inte jättemycket jag kan göra där längre. Lite styrkeövningar går ju att göra hemma också – fast det ska i och för sig bli av också…

Simningen går bäst just nu och jag ska nog smyga in något mer pass i veckan tror jag. De senaste två veckorna har jag börjat känna av fogarna och jag går inga jättelånga promenader längre, så lite fler simpass kunde vara skönt. Jag har planerat att börja på gravidvattengympa också – det är ju ingen hårdträning precis men brukar vara skönt och roligt. På simningen har det bara varit enstaka övningar jag fått korrigera på grund av bäcken och mage – annars kör jag på. Däremot får jag tänka på hur jag häver mig upp på bassängkanten så jag inte slänger upp ena benet och skjuter ifrån för då får jag ont. Jag får liksom använda stegen.

Häromdagen ringde en reporter från lokaltidningen och ville göra ett reportage med mig om graviditet och träning (hur de nu visste att jag är gravid – jag har då inte ringt och berättat det…). Det var riktigt roligt att svara på frågorna och resonera lite, men sedan ville de komma och fota mig på en simträning och då blev det genast lite jobbigare. Bra utmaning för mig dock så jag lovade att de skulle få komma och tänkte att det är ju inte så farligt med bilder där man simmar eftersom ju inte hela kroppen syns. Trodde jag… Fotosessionen började med att fotografen bad badpersonalen att tända upp lite strålkastare för att få bättre ljus innan han satte mig på bassängkanten för att ”få med magen ordentligt på bild”. Jag är ganska nervös för reportaget, men det är nog som sagt ganska bra träning för mig och min kroppsuppfattning. 

Idag har vi i Julita Triathlon haft årets första tourtävling i vår tour. Jag kommer att missa åtminstone 4-5 lopp av 10 deltävlingar så det blir garanterat ingen upprepning av förra årets sammanlagda seger, men eftersom dagens lopp var 200 meter simning och jag fortfarande kan simma så ville jag ändå ställa upp. Totalt kom hela 31 deltagare till start och det var roligt! Jag hade ingen aning om hur hårt jag skulle klara av att köra och hade nog med facit i hand lite för stor respekt för distansen tillsammans med graviditeten, för jag hade nog kunnat prestera lite bättre. Dock är det skönt att inte utsätta Ärtan för floder av mjölksyra så det blev nog en bra kompromiss. Tiden blev 3,18 vilket räckte till andra plats av damerna och 10:e plats totalt – klart godkänt av en ganska höggravid tycker jag. En trevlig förmiddag! Bjuder på lite bilder och det är ingen stilstudie direkt, men jag tycker man kan vara ursäktad lite klumpiga voltvändningar när man har en rund mage i vägen… ;-) 

Vi har en egen fotograf (eller egentligen flera) i klubben och Andreas Assermark ska ha en eloge som både simmade med bravur och dessutom tillbringade halva förmiddagen under vattnet med kameran i högsta hugg!

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.